Mats Hallberg

Scenkonstgalan 2016 – Prisceremoni på Stora Teatern Göteborg

20 november, 2016 by Mats Hallberg

18/11 2016

Arrangör: Scenkonstguiden (webb, app och mötesplats)

Juryn: 12 individer hemmahörande i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

Stöds av: Arvsfonden, Västra Götalandsregionen Kulturnämnden, SENSUS, Kultur Ungdom och Göteborgs Stad

Final med juryn på scen Foto Ida Eriksson

Kulturbloggen blev inbjudna i fjol. Jag nappade, blev förförd. En förstagångsupplevelse som stavas succé upprepas ytterst sällan, i varje fall inte för mig. Fanns mycket att gilla och rapportera om när innovativa scenkonstnärer ånyo premierades, nu med utökad nationell jury. Men som oberoende bevakare blev jag inte lika exalterad, sa till någon i kön till efterfesten på Yaki-Da, att jag borde kanske skriva uteslutande reportage istället för att väva in reflektioner. Tror absolut de som var med om ”en kärleksfest till konsten” vandrade nöjda hem i den blåsiga natten. Sålunda tack för att en i sammanhanget främmande fågel som bejakar god scenkonst, fick vara med i hyllandet. Satt på teaterns bästa plats jämte journalist från GP (hon lämnade i paus). Som extra bonus fick jag lyssna på den fine jazzgitarristen Olof Wullt översta våningen på Yaki-Da.

Ett plus i kanten denna gång var högkvalitativ musik. Jaqee, som jag hört live med såväl Bohuslän Big Band som Mattias Hellberg, äger en lagom raspig uttrycksfull sångröst. Hon var var en njutning att lyssna på, har fortsatt att utvecklas. Numera bor hon i Berlin där hon format ett tajt lyhört band kring sig. De framförde en skön mix av stilar. Inramade av ett fett sound bjöd de på electronica, rullande suggestiva beats, neo-soul och dub. Som avslutning anförde Jaqee publiken i allsång hämtad från Bob Marley Nästan hela galan igenom fanns musikerna på scen, oavsett om de var verksamma eller såg annat utspela sig. Vid prisutdelningarna gav de dessutom vinnarna extra ackompanjemang.

Den andra huvudakten var konferenciern Maria Montelius dramatiker och debattör, författare och teaterchef. Högst medvetet spelar Expressen-medarbetaren på sin otyglade lust att ta plats lite för mycket. Med otaliga utstyrslar jämte varierande tilltal och positioner, krumbuktar hon sig likt en kvinnlig motsvarighet till Claes Malmberg. Precis före paus slängde hon ut en cliffhanger, signalerade ett samtal med hemlig gäst, en gäst vars uppenbarelse hon bävat att närma sig. Denne man visade sig vara teveskådisen Kjell Wilhelmsen, till vardags på Backa Teater. Under cirka tio munter genomförde paret – som bägge berättade om sitt deltagande i megapopulära På Spåret i SVT – en cool nonsensperformance Kjell sa att han är på väg tillbaka efter en tids sjukdom, att han någon gång vill jobba i Stockholm och påstod att man kan skippa Scenskolan, istället rekommenderades marknadsföring eftersom skådespelaren måste ägna sig åt produktplacering (leta roller).

De som hade framträdande vid sidan av scen eller efteråt på Yaki-Da kom inte till sin rätt. Noterade ändå välkomstviolinisterna och fotosessionerna med blomsterritual gick inte att missa. Vad som i det påkostade och mycket läsvärda programmet, beskrivs som mellanakt var en man med hisnande teknik, nyligen utexaminerad från Dans- och Cirkushögskolan. Med endast två linor jonglerade Guillame Karpowicz med så kallad diabolo. Ett utmärkt bevis för hur mycket som ryms inom termen scenkonst. Arrangörerna från Teater Nu ska heller inte glömmas bort. De presenterade sig interaktivt i trioformat, fick med sig publiken.

I prisutdelarnas uppdrag ingick, inte bara att presentera de nominerade i åtta kategorier jämte att på sedvanligt vis hålla oss på halster en aning. Därtill innebar uppdraget att utföra ett egenregisserat nummer. En närmast förkrossande majoritet råkade förresten vara kvinnor. Positiv särbehandling? Först ut var galans covergirl Jasmine Attié som bland mycket annat driver ett danskompani. Snacka om att behärska sin kropp. Jurymedlemmen Paloma Winneth läste en monolog om strukturell rasism, vilket skedde med sådan emfas att salongen var knäpptyst. Komikerduon Dilan Apak och Moa Lundqvist gjorde succé med redogörelse för storvulna planer, medan juryledamoten Lis Hellström Sveningson ( i cirka sjutton år ingick vi i samma lustläsarcirkel) frejdigt utredde de gamla grekernas ord för rening/ tarmsköljning. Med mycket markerad koreografi gavs en musikalisk teaser från kommande uppsättning på Borås Stadsteater, nämligen Cabaret vars huvudrollsinnehavare fick äran att förrätta en prisutdelning. I tokrolig rymdliknande dräkt sågs David Sperling Bolander (också i juryn) göra reklam för kommande uppsättning om Kal och Ada. Långa bitska appeller framfördes av juryledamöterna Furat Jari & Sara Zommorodi (Sara rimmade tankeväckande på temat förför och förgör), vilka fick sin naturliga förlängning via ledaren för Revolution Poetry. Denna agiterande kvinna framhöll att förändring är nödvändig. Tesen: det händer mycket tungt och kraftfullt i förorten med icke-vita som avsändare. Två mimskådespelare, Li Molnar Kronlid (från juryn) och Jonna Ljunggren, gjorde ett bejublat vågat dansnummer där vi kastades tillbaka till utforskande i tonårsrummet.

Av cirka 25 nominerade uppsättningar (övervägande producerade av fria grupper) hade jag endast sett lysande People Respect Me Now. Risktagande och originalitet har funnits med som urvalskriterier. Lite snöpligt att det inte fanns någon mottagare på plats i priset i kategorin Årets (norm)Brott. Samtliga nominerade och vinnare, utgör av allt att döma bevis på att scenkonsten frodas i landet trots knappa villkor, inte minst off-stora institutionsteatrar. För att ta del av juryns motiveringar hänvisas till www.scenkonstguiden.se/pristagarna-pa-scenkonstgalan-2016 Hederspriset utdelades till scenografen Ulla Kassius som har sin bas på Backa Teater. Hon såg priset som en uppmuntran, sa att det finns mycket kvar att göra.

Ulla Kassius Foto Ida Eriksson

Magi: Dear Stage – Potato Potato Scenkonst

Formförnyare: Våld & Pedagogik – Tillfällig konstellation av fyra skådespelare

Sinnesorgasm: Dear Humans – Dansstationens turnékompani & Mari Carrasco

Katharsis: Möta hösten tillsammans – Anna Vnuk & KLASSEN

Spot On: Frökenmaskinerna #1 Och #2 – Kastratet

Slow Food: Mörkrädd – Masthuggsteatern

Politiska: Revolutionary Poetry – Spoken Word-förening från Stockholms förorter

Brott: JUCK – Kvinnokollektiv av dansande feminister

Undertecknad i rollen som inbjuden press.

Foto AnnaCarin Isaksson

Sällsam resa till mörka vrår – Europas Kniv på Göteborgs Stadsteater

12 november, 2016 by Mats Hallberg

Manus, koncept och filmregi: Björn Runge

Scenregi: Marcus Carlsson

Scenografi & kostym: Peder Freiij

Kompositör: Linda Spjut

Ljud: Jesper Lindell

Filmfoto: Stellan Runge

Medverkande: Jacob Eklund (film), Rasmus Lindgren och Kim Theodoridou Bergquist

Urpremiär på Studion 11/11 2016

Foto Ola Kjelbye

Av Björn Runge har jag endast sett ett fåtal verk. Ur hans ojämna produktion har jag ändå skaffat mig några favoriter. Syftar till viss del på Guldbaggebelönade våldsamma skilsmässodramat Om jag vänder mig om. Verkligt förtjust blev jag i hans otäta film Vulkanmannen (om kultförfattaren Sture Dahlström) jämte Nightrider på Studion som är raka motsatsen vad beträffar täthet. Om jag förstått rätt kunde vare sig han eller Jacob Eklund vara med live i Europas Kniv, då de var upptagna av andra engagemang. Därför fogade paret som gärna jobbar tillsammans, ihop de många filmsekvenserna redan i våras. I dem finns en laddning som är en av uppsättningens odiskutabla styrkor. Med utstuderad självbehärskning, ofta på randen till uppblossande vrede, framställer Eklund på ett genomlysande sätt en motsägelsefull morbid berättare. Vi översköljs av författaren Célines på samma gång rörliga och röriga intellekt. Eklund är precis lika karismatisk som han kan vara på toppen av sin förmåga, något jag haft nöjet att skåda flera gånger på Stockholms två största teaterhus.

Om man i likhet med min läsande mamma inte känner till pseudonymen Céline, fungerar manus som en ingång till författaren, läkaren och extremisten från Bretagne; präglad av två fasansfulla världskrig. Känslokallt och sakligt redogör gör han för barbari och ofattbart lidande, vilket delges oss med osviklig precision. Skrämmande vittnesmål från en skoningslös betraktare, förstärks av bilder på sönderbombade städer och flyende överlevande. För kännedom kan meddelas att jag slukade genombrottet Resa till nattens ände och Kasperligan. Författarens skrivande är som framgått allt annat än idylliskt eller ordinärt. Vad som gör honom obehaglig är inte minst blottläggandet av drifter och maktstrukturer.

Pjäsen handlar om ett komplicerat osmidigt möte emellan Céline och en judisk litteraturprofessor från Chicago. Efter brevväxling träffas de när kollaboratören befinner sig i ofrivillig exil på vischan i Danmark 1948. Att Milton Hindus -kongenialt porträtterad av Rasmus Lindgren – skrivit en omtalad bok om dessa försök till samtal var mig obekant. Hans intervjuande stöter ideligen på patrull. Den franske rabulisten tar delvis tillbaka vad han skrivit i pamfletter mot judar, omformulerar och skiftar ståndpunkt. Ständigt närvarande i bakgrunden finns hans maka dansaren Lucette, starkt spelad av Kim Theodoridou Bergquist. Föredömligt att hon inte är bihang utan får agera som självständig individ. Hennes temperament skiljer sig från den inbundne professorns natur. Här spänns en dramatisk båge, införlivas en intressant förhöjning. Finns några energiska välavvägda scener dem emellan, oftast är det hon som för ordet. Rasmus Lindgrens roll är ju att vara vetgirig och avvaktande, lika mycket som ifrågasättande. Den enskilt främsta insatsen i uppsättningen levereras av Bergquist, när hon högläser ur makens brev, vilka avfyras likt projektiler indränkta i frustration.

Scenografin är inskränkt till ett minimum, beroende på den dominerande filmduken. Ibland förpassas skådespelarna ut i periferin, blir staffagefigurer i den lyskraftiga ”sanningssägarens” skugga. En fara som scenregissören för det mesta lyckligtvis kunnat avvärja. En vridbar vägg eller mur mitt på scen innehåller flera fiffiga scenlösningar. Till det lyckade helhetsgreppet samverkar vidare flera faktorer lätta att förbise: Atmosfärisk musik av Linda Spjut, intelligent ljussättning av Max Mitle, naturtroget ljud som illustrerar hur vindar, vågor och fåglar låter. Teamet, inklusive den inhoppande scenregissören, har på ett tillfredställande sätt förverkligat Björn Runges estetik. För honom är formen lika viktig som innehållet. Märks att han är lika upptagen med hur som vad som ska skildras.

Rasmus Lindgrens går definitivt i land med sin utmaning att ha en motspelare som inte är fysiskt närvarande, svåraste han gjort enligt egen utsago. Hade vi varit på biograf skulle vi sagt att han inleder och avslutar som speaker, i och med att han ger oss förutsättningarna samt några biografiska fakta. Däremellan gestaltas troligen de centrala avsnitten ur Milton Hindus smått berömda bok. Uppsättningen motsvarade högt ställda förväntningar! Över hundra minuter utan paus kan vara tålamodsprövande. I Europas kniv segar sig aldrig tiden fram, trots en utsträckt monolog på upploppet. Vi blir varse att somliga är gåtfulla varelser, omöjliga att ringa in eller läsa av. Céline, vars åsikter gick från att vara problematiska till förhatliga och i förlängningen brottsliga (när de trycktes), är långt ifrån den ende betydande författare som skrivit storartad skönlitteratur behäftad med smutsstämpel. I likhet med Mephisto ges inga entydiga svar, däremot raffinerad scenkonst kretsande kring en tvivelaktig karaktär som filmas.

Engagerande och intensiv enaktare – Offline hos GEST

30 oktober, 2016 by Mats Hallberg

Av Kristina Brändén Whitaker, Elizabeth Neale & James Hogg

Regi: Kristina Brändén Withaker

Ljudkonsult: Karl Wassholm

Skådespelare: Elizabeth Neale och James Hogg

Urpremiär hos Gothenburg English Studio Theatre 29/10 2016

Foto Lina Ikse

Ingen tvekan om att jag kommit rätt, eftersom samtal på engelska förs i foajén. För första gången avläggs besök hos denna teater vid Chapmans torg. De har hållit igång verksamheten med engelskfödda proffs i ett decennium. I fjol prisades man av Scenkonstguiden. I och med Offline blir det premiär för en uppsättning riktad till unga mellan 13 – 16 år, vilket märks på publikens sammansättning. Åtskilliga är inte bara åskådare, utan interagerar i egenskap av inbjudna eller som medlemmar i en ungdomsförening sysselsatt med drama.. Föga förvånande ska produktionen på en omfattande turné till högstadieskolor. Kan noteras att jag sett en hel del musikaler och pjäser på originalspråk under mina två perioder som studerande i England. Men det var väldigt länge sedan. Därför passade åldersnivån idealiskt.

Språket är förhållandevis lättbegripligt, vilket antagligen är utprovat i förväg. Minst lika viktigt för att berättelsen ska nå fram, är förstås att de medverkande insett hur nödvändigt det är med god artikulation. Somliga ord lyckas näppeligen alla översätta, men de förstås troligen i sitt sammanhang. Repliker levereras i ett forcerat tempo, något som ytterligare understryker att skådespelarparet måste ha mycket tydliga uttal. Och med denna avgörande beståndsdel har de lyckats. Vill omgående slå fast att de som gestaltar en spännande historia, på kuppen ger oss en nyttig språklektion fri från dialekt.

Storyn är rafflande och ganska gåtfull. Intrigens motor är att en grabb anmälts försvunnen och att polisen i Sussex därför involveras. Man utreder fallet genom att vara misstänksamma och frågvisa, vilket inkluderar att hålla kvar elever i berörd skola. Vore förödande att avslöja upplösningen. Ingen spoiler således. Kan bara hinta om att audiovisuell rekvisita ger vid handen, att försvinnandet har en knorr. Antyder jag något om idealitet, förälskelse och västvärldens kanske mest brännande spörsmål, har jag nästan yppat för mycket.

Skådespelarna är klockrena under fyrtio dramatiska minuter. Neale och Hogg inleder och avslutar som poliser, av naturliga orsaker allt mindre beskäftiga allt eftersom. Så länge fallet utreds utan avgörande pusselbitar, andas attityden stark misstänksamhet. Ett fyndigt grepp för att upprätthålla fascinationen hos tilltänkt målgrupp. Vassa frågor sticks mot oss, några ur publiken blir konfronterade på scen och pressen representeras av en kvartett statister. Manusförfattarna vill få mottagarna att fundera på sociala medier och nätverk. Utgår från att tid ägnas åt att efteråt diskutera föreställningen, inte minst eftersom vissa inslag kunde skrämma. (Många ungdomar har dessutom säkerligen haft obehagliga upplevelser på internet.) I vilken mån är nätet ett neutralt hjälpmedel? Vilka risker finns? Aktörernas uppskruvade tonläge förändras inte nämnvärt när de istället befinner sig, åtminstone delvis, på de anklagades bänk. Skådespelarna växlar galant till sina biroller som mamma, pappa, datorhandledare och kvinnlig rektor.

Scenografin är sparsmakad! Ett skäl är troligen att produktionen ska kunna anpassas smidigt till olika provisoriska scener. I centrum ett bord med datorutrustning. I övrigt ID-brickor i halsband, neddragen mössa, massvis av mobilsamtal/ ringsignaler och videoinstallationer. För att markera scenövergångar hörs pumpande techno. Och som om det inte vore tillräckligt, använder sig James Hogg av den trånga läktaren som ett utvidgat scenområde. Pulserande närvaro, angeläget ämne och lite läskig inramning således, vilket bör garantera att GEST kommer göra ett succéartat avtryck när de uppsöker sin målgrupp.

Djärv kontrastfylld nytolkning – Höstsonaten på Göteborgs Stadsteater

30 oktober, 2016 by Mats Hallberg

Av Ingmar Bergman

Regi: Lydia Bunk

Scenografi & kostym: Nadia Nabil Korsbaek

Ljus: Jonas Bogh

Video: Clive Leaver

Premiär stora scen Göteborgs Stadsteater 28/10 2016

foto Ola Kjelbye

Stadsteatern har identitet som övergripande tema innevarande spelår. Därför tyckte de kanske att det dags att utforska en prototyp vad beträffar sårig mor – dotter relation. I likhet med aktuella succén Mephisto finns minnesbilder från en spelfilm, bilder att tillgå som förkunskap. Kommer tydligt ihåg hur Ingrid Bergmans och Liv Ullmans trasiga karaktärer misslyckas att kommunicera, blir oförlösta trots uppblossande utbrott av sanningslidelse.

Den tyska regissören Lydia Bunk har satt en omisskännlig prägel på kammarspelet. Hennes uppsättning är laddad med delvis annorlunda grundton. Utdragna nervösa scener där publikens skratt fastnar i halsen, ett ymnigt svärande (anspelning på Bergmans talspråk) samt musik av exempelvis Nick Cave och Philip Glass. Enligt en av huvudrollsinnehavarna är tyskans devis More is more, vilket bland annat innebär att när kammarspelet blåses upp i storformat, är det svårt att ta in allt som händer om en sitter på fjärde raden. Finns ständigt videoprojektioner om ojämlikhet, begränsat seende och dåtid att tillägna sig. Den inbjudande scenografin består inte bara av spiraltrappor, divan, matssalsmöblemang, megastor blomkruka, musikrum, himmelssäng, porträttfoton, inglasade gigantiska insekter, högar av kringflygande löv och jättelika gardiner att vira in sig i. Ett inramad målning av modern, den firade konsertpianisten, visar sig emellanåt ha eget liv. En raffinerad spooky detalj, vilket signalerar att den ensligt belägna prästgården inte är någon fridfull oas.

Bortsett från en anklagande harang av den försmådda dottern, består den ganska långa första akten av mer gyckel än ångest. Att vi tillåts le åt osäkra personer när de beter sig löjligt – samtidigt görs medvetna om de starka farliga känslor som riskerar att flamma upp – blir i någon mån ett välgörande reningsbad. Tror att den anmärkningsvärt galghumoristiska sinnesstämningen, underlättar för att fylla salongen, eftersom Bergman förknippas med tungsinne och demoner. Konstaterade i paus att det inte är mycket kvar av demonregissörens ursprungliga drama. Har svårt för att bestämma mig om stilgreppet funkar. Kommer efter viss vånda fram till att det måste vara tillåtet att ”förvanska” svensk films största auteur (tillika en av våra mest dominanta män i svenskt teaterliv).

Utan att ha den prisbelönta filmen från 1978 i färskt minne, registrerar jag tre nyckelsekvenser, varav en återkommande. För det första när Evas olycklige make reciterar ur en av Evas böcker om vikten av att öva sig varje dag på att leva. Och det hjärtskärande icke-mötet i ett preludium av Chopin, på initiativ av naiva kärlekstörstande dottern. Vidare återkommande sekvenser när den drunknade sonen blir en gengångare, endast synlig för mamma. I övrigt många bisarra beteenden från rollfigurer inneslutna i sig själva. I andra akten avfyras det förväntade artilleriet. Borde resultera i chockverkan, blir istället gripande sorgliga monologer vars förmodade omskakande effekt uteblir.

Skådespelarnas insatser? Var spänd på hur Carina M Johansson skulle ta sig an en dramatisk gravallvarlig roll, särskilt eftersom jag under en följd av år sett henne leverera rappa repliker. Vad som sker är att hon i stora stycken tar med sig sitt adelsmärke, det vill säga bitskheten och positionerandet. Överdrifter vid entréer och uppvisningen i självupptagenhet vid middagsbordet renderar i stor komik. Gestaltningen i avgörande envigen däremot, när fasaden inte får rämna för kvinnan som beskrivs som känslomässig invalid, blir rörande när vi får reda på att kärlekslösheten gått i arv. Caroline Söderström å andra sidan agerar hudlöst, är mästerlig på att uttrycka förtvivlan. I varje scen syns Evas vrede och besvikelse, självbespegling och revanschism. Filmens manliga biroller är strukna ur manus, undantaget Evas betydligt äldre man. Benjamin Moliner övertygar som rädd rättrådig människa. Den inneboende systern vars kroniska tillstånd ju ges värsta tänkbara förklaring, görs av osannolikt viga trapetskonstnären Kajsa Bohlin. Hon kränger och klättrar vertikalt över hela scen, som ett ljudlöst orosmoment.

Efter att ha läst och sett en del av och om Ingmar Bergmans verk (fast han allmänt varit för introspektiv för min smak), kom mina förväntningar på skam. Trots att jag inte alls blev lika tagen som jag utgått från, snarare konfys, har jag tänkt ett varav till. Har kommit fram till att jag uppskattade denna oblyga annorlunda version, vilket i första hand ska tillskrivas radarparet Bunk & Korsbaek.

Medverkande: Caroline Söderström, Carina M Johansson, Benjamin Moliner, Kajsa Bohlin, som flickor på film Anna Grahn Lindberg & Mian Grahn Lindberg samt statist som Erik.

EGBA – Stockholm jazzfestival

17 oktober, 2016 by Mats Hallberg

En institution i svensk modern jazz som inte behöver spana efter sitt sound.

Göran Lagerberg (slutat), Ulf Andersson, Åke Eriksson, Ulf Adåker, Stefan Blomquist samt Rafael Sida

Foto Hans Kronbrink

EGBA – St:a Clara Bierhaus 4

S:ta Clara Bierhaus Stockholm

12 oktober 2016

EGBA peakade andra halvan av 70-talet och långt in i nästa decennium. En av de allra första gångerna jag hörde livejazz, var när fusionhjältarna lirade på Nef hösten 1976.Ulf Andersson och Ulf Adåker var som bekant med vid starten. För tredje eller fjärde året i rad hade de blivit inbokade under festivalen i Gamla Stan, för att på pub spela delvis unplugged. De rutinerade medlemmarna har fått ett nytillskott, Mikael Berglund lärare i elbas, vars solo i första set prisades påtagligt av bandledare Ulf Adåker. Ljudet var tyvärr i omgångar för kompakt och starkt i den trånga interiören. Skulle eliminerandet av elförstärkt bas ha gjort våld på varumärket? Till saken hör att Åke Eriksson uteslutande använde vispar och Stefan Blomqvist spelade nästan bara akustiskt.

Cirka tre låtar in i andra set tvingades jag avvika för att hinna till sista tågavgång mot Göteborg. I vilket fall inledde man i afrikansk anda. Temne var en sprittande melodi i olika stämning, låten celebrerade Ahmadu Jarrs forna inflytande i gruppen. Lade märke till Rafael Sida på congas samt hur trumpet och tenorsax i olika tonarter tvinnade sig kring varandra i ett givet tema. Ett attraktivt laid back – groove kunde spåras i vad jag uppfattade som Everything´s Gonna Be All right. Till sin karaktär en sugande komposition berikad av excellente Blomqvist som avlöstes av ovan nämnda bassolo.. Kea toppades med karaktäristisk slagverksduell där vi kunde njuta av extra mycket finesser och referenser till amerikansk 70-tals fusion. Samarbetet emellan Åke och Rafael fungerade fantastiskt.

Det stråk som genomsyrade aftonen kan rubriceras som latin funk. Balladen Stockhome, med spröda vackra toner av Adåker och behagligt anslag från Blomqvist, hade lånat drag av A Remark You Made. Och en ny låt på repertoaren Tin In Deo, hade skrivits av slagverkare i Dizzys första storband, ett dramatiskt stycke med markerade skiftningar i tempo med Sida på sprudlande sång. De eminenta blåsarna och slagverk öste på unisont i den mycket medryckande klassikern Clean Harry, vars upphovsman vid pianot ljudmässigt fick finna sig i en underordnad roll. Efter paus kunde konstateras att EGBA kom in i sitt självgående sväng. Medan de befann sig i andra andningen hördes exempelvis I Don´t Know Betty But I Think It´s A Clarinet) och ljuvligt ömsint slingrande Bland tomtar och kontroller från tidiga mästerverket Jungle Jam.

Samspelet mellan de välrenommerade musikerna satt som det skulle. Influenser till trots har EGBA definitivt ett eget sound med en imponerande katalog. Jämfört med liknande konstellationer är deras stora fördel en mängd låtar som håller hög klass. Skriva låtar är ett hantverk de behärskar. Vidare måste x 2 Ulf framhållas, deras melodiska uttrycksfulla spel utgör en omistlig grundsten. Inte det mest omvälvande gig gruppen gjort, däremot en synnerligen stimulerande upplevelse. Undrar förresten om det blev någon rytmuppvisning av Dr. Åke efter att jag lämnat.

Mats Hallberg

Footer

Om oss