En institution i svensk modern jazz som inte behöver spana efter sitt sound.
Göran Lagerberg (slutat), Ulf Andersson, Åke Eriksson, Ulf Adåker, Stefan Blomquist samt Rafael Sida
Foto Hans Kronbrink
EGBA – St:a Clara Bierhaus 4
S:ta Clara Bierhaus Stockholm
12 oktober 2016
EGBA peakade andra halvan av 70-talet och långt in i nästa decennium. En av de allra första gångerna jag hörde livejazz, var när fusionhjältarna lirade på Nef hösten 1976.Ulf Andersson och Ulf Adåker var som bekant med vid starten. För tredje eller fjärde året i rad hade de blivit inbokade under festivalen i Gamla Stan, för att på pub spela delvis unplugged. De rutinerade medlemmarna har fått ett nytillskott, Mikael Berglund lärare i elbas, vars solo i första set prisades påtagligt av bandledare Ulf Adåker. Ljudet var tyvärr i omgångar för kompakt och starkt i den trånga interiören. Skulle eliminerandet av elförstärkt bas ha gjort våld på varumärket? Till saken hör att Åke Eriksson uteslutande använde vispar och Stefan Blomqvist spelade nästan bara akustiskt.
Cirka tre låtar in i andra set tvingades jag avvika för att hinna till sista tågavgång mot Göteborg. I vilket fall inledde man i afrikansk anda. Temne var en sprittande melodi i olika stämning, låten celebrerade Ahmadu Jarrs forna inflytande i gruppen. Lade märke till Rafael Sida på congas samt hur trumpet och tenorsax i olika tonarter tvinnade sig kring varandra i ett givet tema. Ett attraktivt laid back – groove kunde spåras i vad jag uppfattade som Everything´s Gonna Be All right. Till sin karaktär en sugande komposition berikad av excellente Blomqvist som avlöstes av ovan nämnda bassolo.. Kea toppades med karaktäristisk slagverksduell där vi kunde njuta av extra mycket finesser och referenser till amerikansk 70-tals fusion. Samarbetet emellan Åke och Rafael fungerade fantastiskt.
Det stråk som genomsyrade aftonen kan rubriceras som latin funk. Balladen Stockhome, med spröda vackra toner av Adåker och behagligt anslag från Blomqvist, hade lånat drag av A Remark You Made. Och en ny låt på repertoaren Tin In Deo, hade skrivits av slagverkare i Dizzys första storband, ett dramatiskt stycke med markerade skiftningar i tempo med Sida på sprudlande sång. De eminenta blåsarna och slagverk öste på unisont i den mycket medryckande klassikern Clean Harry, vars upphovsman vid pianot ljudmässigt fick finna sig i en underordnad roll. Efter paus kunde konstateras att EGBA kom in i sitt självgående sväng. Medan de befann sig i andra andningen hördes exempelvis I Don´t Know Betty But I Think It´s A Clarinet) och ljuvligt ömsint slingrande Bland tomtar och kontroller från tidiga mästerverket Jungle Jam.
Samspelet mellan de välrenommerade musikerna satt som det skulle. Influenser till trots har EGBA definitivt ett eget sound med en imponerande katalog. Jämfört med liknande konstellationer är deras stora fördel en mängd låtar som håller hög klass. Skriva låtar är ett hantverk de behärskar. Vidare måste x 2 Ulf framhållas, deras melodiska uttrycksfulla spel utgör en omistlig grundsten. Inte det mest omvälvande gig gruppen gjort, däremot en synnerligen stimulerande upplevelse. Undrar förresten om det blev någon rytmuppvisning av Dr. Åke efter att jag lämnat.