Mats Hallberg

Rebecka Törnqvist

Nefertiti Göteborg

21/3 2018

4

Foton Leif Wivatt

Finns bara en Rebecka av betydelse i svensk musikliv. 53-årige Törnqvist är idag tämligen ensam om att stå med ena foten i arty popmylla, medan den andra kliver runt i konstmusik från olika epoker. Som bekant har hon genom karriären doppat sig i jazzens värld, omgett sig med musiker med sådan  anstrykning. Hon gick på Ackis samma år som Stina Nordenstam, Lina Nyberg och underbara sångerskan Sara Isaksson. Med den sist nämnde utgjorde hon ett oemotståndligt vokalteam i supergruppen Gloria. Nu följer hon upp releasen av höstens skivsläpp Home Secretary, genom att ge sig ut på en minturné. Premiären gick av stapeln på Nef med samma huvudmusiker som på skivan, det vill säga Johan Lindström, Per Texas Johansson, Konrad Agnas och Margareta Bengtson.

Då jag inte införskaffade nämnda album förrän efter konserten, har tid ägnats åt research. Lyssnat på podd (knuten till SR) med Jan Gradvall  som intervjuare, sett regnig utomhuskonsert från Liseberg på Youtube samt läst om inspelningsprocessen i Orkesterjournalen. Framkommer att Rebecka är en nyskapande artist vars låtskrivande frodats av trogne samarbetspartnern och producenten Johan Lindström. Deras ”spårsökarmood (artistens egen beteckning)” resulterar i slutändan i eggande musik. ”Otroligt roligt att få sluta på helt annan plats än man börjar.”  Enligt gurun Gradvall suddar hon ut gränsen mellan pop och konstmusik. Den som påverkat Törnqvist mest sägs vara Kurt Weil, vars dramatiska, tonala och vackra tonsättararv förs vidare av exempelvis Randy Newman.

Viljan att, som hon själv säger, bevara  lusten och nyfikenheten  har i och med Home Secretary tagits till en än högre nivå. I en väldigt osvensk produktion korsas New York och experimentellt tunggung ala Material med krängande stycken doftande av Berlin, Hansastudion och cabarettradition. Temperament växlar således på ett hisnande sätt, vilket samtidigt gör musiken svår att sammanfatta. Ett annat belysande citat från den podcast som gjordes i somras: ”Musiken ska inte bara vara infattning för sången”.  En färdriktning som verkligen framhävdes positivt på Nef.

Artisten jag hört live i Stockholm, väljer en introvert öppning på den välfyllda jazzklubben i ett framträdande på närmare hundra minuter utan paus.. Modigt och i linje med hennes okuvliga integritet. Termen konstmusik passar definitivt! Noterar att Lindström satte sig vid flygeln, vilket han gjorde ytterligare några gånger. Välgörande och omväxlande!  Blev upplyst efteråt om att första blåsinstrument som ”Texas” använde var en kontrabasklarinett. For Show innebar en drastisk övergång till gungande groove med fräck gitarr och smaskande trummor. I Första mellansnacket tyckte Rebecka att man får göra det bästa av situationen så här års, vilket bör ha syftat på den efterhängsna vintern. I Paradise gick mina tankebanor till ett legendariskt sound, nämligen My Life In The Bush Of Ghosts med Eno/ Byrne som ljudinsamlande upphovsmän.

Därpå  ett abrupt stilbrott.  Lägre volym när sopranen Margareta Bengtson (under många år medlem i vokalkvartetten Real Group under namnet Jalkéus) briljerade i ett längre intro med romanssång, hämtad från  renässansen(?). Hon ackompanjerade sig själv på  harpa, varpå övriga musiker fyllde i. Ett stycke när flera århundraden passerade, påpekade Törnqvist. Vi gick miste om klatschiga favoriten The Winds. I gengäld fanns på låtlistan alster som klassiska Mary Mary ( en given höjdpunkt) ,duett med Nino Ramsby (utan dennes medverkan), Sidewalk Signs In Chalk med  vemodigt sugande melodislinga, färska plattans öppningsspår Rosemary & Mathematics, japanskt präglade tonsättningen Never Let Me Go av senaste nobelpristagaren i litteratur samt Tremble My Heart inlagd som extranummer. Blev inga covers.  Låtskrivaren har tillverkat det nya materialet med sin genialiske radarpartner Johan Lindström. Hon sjunger svalt, fast lågintensivt och med påtaglig övertygelse. Några gånger sker karaktäristiska tonartshöjningar. De engelskspråkiga poetiska texterna känns tidlösa och märkvärdiga, utan att de får mig att reflektera vidare, vilket nog säger mig om mig än om texterna  – musikjournalisten som intervjuade  i Orkesterjournalen hyllar  Törnqvist för hennes lyriska ådra.

Konserten var en anmärkningsvärd mix av konstmusikaliskt utforskande och beatbaserad, stundom puttrande, ljudbild.  Vill droppa ytterligare associationer: Everything But The Girl, Laurie Andersson och  Joni Mitchell´s samarbeten med expansiva jazzsnubbar. Johan Lindström lade läckra grunder och välavvägda solon, med mycket reverb och lagom fett sound. Tog reda på att han för ändamålet använder en slags harmonizer. Han är verkligen en fantastisk tillgång, vars tjänster tas i anspråk så ofta av så många, att jag inte begriper hur han hinner.  Per Texas Johansson är idag en blåsare med närmast kultstatus, gör aldrig mottagliga lyssnare besvikna. Leverede några pregnanta solon på klarinett och flöjt. Dock, hans övervägande bidrag bestod i att agera vitalt komp för att fylla tomrummet i frånvaron av specifikt  basinstrument.  Insatsen från extremt följsamme Konrad Agnas bakom trummorna, renderade i stora utropstecken. Har hört honom på Fasching med just Texas. Margareta Bengtson på scenens högerflank, höll en ganska låg profil. Tillförde viktiga spröda harmonier, som dynamisk kontrast. Kvällens huvudperson har haft privilegiet att kunna välja vilka hon vill jobba med, varav ovanstående kvartett är flitigt förekommande, utgör  stommen.

En väldigt bra spelning väl värd mina lovord. Som framgått är Home Secretary en fascinerande hybrid och det samma stämmer in på hur det lät live. Därför blev mitt samlade omdöme så här: Inte den magi totalt sett som jag bespetsat mig på.  Emellertid, en mycket berikande konsert vars status kan komma att växa ytterligare, liksom skivan när den satt sig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

8/3 218

Koreografi och produktion: Benedikte Esperi

Dansare och gestaltning: Anna Bergström, Karolin Kent, Benedikte Esperi

Statister & praktikanter/ dansare: Britta Kangas, Mari Johansson Vittradotter

KÖR: Corona under ledning av Johan Hogenäs

Komponist och musiker: Cha Blasco

Medkompositör, vokalist och musiker: Ida Lod

Videoverk: Benedikte Esperi

Ljus, ljud: Benedikte Esperi & Tobias Kjerstadius

Kostym, smink, scenografi, rekvisita: Benedikte Esperi

Framförs 8-11/3 i Gullbergsbrohemmet Göteborg

 

Tillräckligt många sammanträffanden bildar ett mönster. Ett danskompani med kvinnlig ledare och  enbart kvinnor som medverkar. Ett verk som tar avstamp i det så kallade Yngsjömordet, som gått till historien för att en av förövarna blev den sista kvinnan att avrättas i Sverige (1890). Premiären på internationella kvinnodagen förlagd till en byggnad, som fram till 1908 var kvinnofängelse, därefter hem för ogifta mödrar. Låt mig först av allt deklarera att det var en exklusiv ynnest att få bli inbjuden, trots att jag är novis beträffande dans. Blev betagen, för att inte säga drabbad, av vad jag var med om under halvannan timme.

Vid framkomsten till den gula byggnad jag ser när jag cyklar till jobbet, blir det trångt i hallen. Skorna ska tas av för att dansarna behöver rena golvytor. Några egentliga publikplatser finns inte i detta platsspecifika verk  avpassat för endast tjugo personer. Konstnärlige ledaren Benedikte Esperi ger oss i trappan bakgrund, förhållningsregler och förklarar upplägget.  Därefter får vi vänta en stund, tills vi kan bege oss upp till första avdelningen. De som önskar får låna  fällbara små campingstolar. I ett halvstort alldeles kalt, mörklagt rum finns två bärbara ljuskällor. Publiken i denna form av uppslukande konst, betraktar skeendet stående mot väggarna.  I mitten roterar navet Esperi sammanslingrad med sina två dansare, medan statisterna  förhåller sig avvaktande. Minns jag rätt lyser de upp rummet, för att senare bli involverade i föreställningen. Då övertar verkets skapare strålkastarna. Kvintetten bär ögonbindlar, ett grepp Esperi gärna använder. Rörelserna skildrade både samhörighet och självständigt utforskande. Naturligt nog befann sig dansarna antingen intimt sammanflätade i varandra eller uttryckte omvälvande känslor genom motorik utförd på golvnivå.

Utan att vara medskapare, blir vi indragna, kommer extremt tätt inpå. Känslan av att befinna sig i ett dansant performance, förstärks under evighetslånga minuter. Då blir vi mjukt hopfösta i klunga. Hör då i svaga ljusskenet från öppningen olycksbådande musik. Till slut bryts förtrollningen, genom  ledsagning till nästa station. Allt försiggår under total tystnad. I markplanet utspelas stor dramatik manifesterad i kroppar, musik/ ljud och videoinstallation. Som arbetsredskap nyttjas golv, väggar, en stol och till och med toaletter. Vi befinner oss i en långsmal, lätt klaustrofobisk korridor, som omges av två trånga kontorsrum samt två toaletter med vidöppen dörr. På dessa ytor pågår febril aktivitet, det vill säga danskonst om  sårbarhet och vad som får någon att döda.

Foto Benedikte Esperi/ Joon Pontén

Anna Bergström och Karolin Kent har ungefär samma fysionomi, samma tyngdpunkt. De imponerar kolossalt i sin delvis improviserade framställning. Inga krockar med publiken inträffar. Hur de kan beräkna avstånd på den mycket begränsade ytan när de rullar runt är en gåta. Blickarna är fästa i ett diffust bortom, inte på oss. Och hur man kan vinkla tårna en lång stund utan att darra i leder övergår mitt förstånd. I förväg har meddelats att vi kan kika på vad som försiggår i olika skrymslen och i korridoren, eller välja att följa en dansare. Väljer för egen del att fokusera på vad de unga ovan nämnda dansarna har för sig. Hysterin är ständigt latent. Utbrotten får utlopp på olika sätt. Minns främst hur Bergström hivar ut förvaringsboxar, kartonger som trasas sönder med fötterna.

Avslutande delen består av en transition och upplösning mot utgången. Kvintetten som gestaltat med säregen, obändig styrka och drabbande koreografi, plockar fram resväskor packade med ytterkläder och skor. Tar obemärkt på sig medan dörren till farstun öppnas. Därute hörs klingande svävande toner från en medverkande kör. Vi lyssnar tillsammans med dansarna som flämtar efter sin urladdning. Återgång till den vanliga världen sker successivt, när  skor och ytterkläder återfinner sina ägare.  Ensemblen står påpälsade i snön på linje med facklor i händerna. Väntar på oss, tackar för visat intresse och våra applåder. Med tanke på den ringa publikkapaciteten, borde verket bevaras för eftervärlden genom filminspelning.

Oupphörligt fascinerande, gick inte att föreställa sig innan vart det skulle ta vägen. I varje fall undertecknad var nollställd, då jag inte sett föregångaren MOD på Atalante 2016 (innehöll 25 statister, varav två duktiga, passionerade fick möjlighet att vara med denna gång), eller annan platsunik produktion av Esperi. För mig som varit sjukskriven samma vecka återuppväcktes livsandarna, trots ämnet: att bli ”konfronterad med den mest förbjudna tanken – att döda i kärlekens namn.” Yngsjömordet kom jag förresten först i kontakt med under gymnasietiden, genom roman av Per Gunnar Evander ( 1972 gjorde han dessutom tevedokumentär betitlad Per Nilsson var mitt namn). Uppseendeväckande omfattning av känsloregister i MO(R)D. Förväntade uttryck av förtvivlan och eskalerande vansinne, kombineras snillrikt med stråk av längtan och sensualism. Musik, betydelsebärande ljud och märkbara tystnader ackompanjerar.

Som framgått en sensationell  upplevelse som etsade sig fast i en. Blev uppfylld av tankar och synintryck kring fenomen som smärta och lust, gränsöverskridande galenskap och samhörighet. Och koreografin var fantastisk på ett sant fantasifullt sätt.

Benedikte Esperi är en mångskiftande rörelsekonstnär,  också  verksam som gästlärare och föreläsare. I verk vars sammansättning varierar från solo över ensemble till ”community-konst”, uppehåller hon sig vid motsättningar, motstånd, maktstrukturer, frihet och kroppars positioner i offentliga rum. I sina multidisciplinära verk utgår hon gärna från historien genom att studera arkiv.

Produktionen är ett samarbete med stiftelsen Gyllenkrok som upplåtit vissa av sina lokaler. MO(R)D uppbär stöd från Kulturrådet, Göteborgs Stad, Dansverk samt Folkuniversitetet.

p.s   Vad jag sett och bearbetat har fängslat (förlåt göteborgsvitsiga formuleringen) så till den grad, att jag deltog i lördagens event, ett samtal som satte ord på ett ordlöst konstverk. Var superintressant att lyssna till de medverkandes förberedelser, jämte deras medvetenhet om skiftande estetik beroende på varje specifik ”scen”. Sedan fyllde betraktare i med sina frågor och synpunkter.