8/3 218
Koreografi och produktion: Benedikte Esperi
Dansare och gestaltning: Anna Bergström, Karolin Kent, Benedikte Esperi
Statister & praktikanter/ dansare: Britta Kangas, Mari Johansson Vittradotter
KÖR: Corona under ledning av Johan Hogenäs
Komponist och musiker: Cha Blasco
Medkompositör, vokalist och musiker: Ida Lod
Videoverk: Benedikte Esperi
Ljus, ljud: Benedikte Esperi & Tobias Kjerstadius
Kostym, smink, scenografi, rekvisita: Benedikte Esperi
Framförs 8-11/3 i Gullbergsbrohemmet Göteborg
Tillräckligt många sammanträffanden bildar ett mönster. Ett danskompani med kvinnlig ledare och enbart kvinnor som medverkar. Ett verk som tar avstamp i det så kallade Yngsjömordet, som gått till historien för att en av förövarna blev den sista kvinnan att avrättas i Sverige (1890). Premiären på internationella kvinnodagen förlagd till en byggnad, som fram till 1908 var kvinnofängelse, därefter hem för ogifta mödrar. Låt mig först av allt deklarera att det var en exklusiv ynnest att få bli inbjuden, trots att jag är novis beträffande dans. Blev betagen, för att inte säga drabbad, av vad jag var med om under halvannan timme.
Vid framkomsten till den gula byggnad jag ser när jag cyklar till jobbet, blir det trångt i hallen. Skorna ska tas av för att dansarna behöver rena golvytor. Några egentliga publikplatser finns inte i detta platsspecifika verk avpassat för endast tjugo personer. Konstnärlige ledaren Benedikte Esperi ger oss i trappan bakgrund, förhållningsregler och förklarar upplägget. Därefter får vi vänta en stund, tills vi kan bege oss upp till första avdelningen. De som önskar får låna fällbara små campingstolar. I ett halvstort alldeles kalt, mörklagt rum finns två bärbara ljuskällor. Publiken i denna form av uppslukande konst, betraktar skeendet stående mot väggarna. I mitten roterar navet Esperi sammanslingrad med sina två dansare, medan statisterna förhåller sig avvaktande. Minns jag rätt lyser de upp rummet, för att senare bli involverade i föreställningen. Då övertar verkets skapare strålkastarna. Kvintetten bär ögonbindlar, ett grepp Esperi gärna använder. Rörelserna skildrade både samhörighet och självständigt utforskande. Naturligt nog befann sig dansarna antingen intimt sammanflätade i varandra eller uttryckte omvälvande känslor genom motorik utförd på golvnivå.
Utan att vara medskapare, blir vi indragna, kommer extremt tätt inpå. Känslan av att befinna sig i ett dansant performance, förstärks under evighetslånga minuter. Då blir vi mjukt hopfösta i klunga. Hör då i svaga ljusskenet från öppningen olycksbådande musik. Till slut bryts förtrollningen, genom ledsagning till nästa station. Allt försiggår under total tystnad. I markplanet utspelas stor dramatik manifesterad i kroppar, musik/ ljud och videoinstallation. Som arbetsredskap nyttjas golv, väggar, en stol och till och med toaletter. Vi befinner oss i en långsmal, lätt klaustrofobisk korridor, som omges av två trånga kontorsrum samt två toaletter med vidöppen dörr. På dessa ytor pågår febril aktivitet, det vill säga danskonst om sårbarhet och vad som får någon att döda.
Foto Benedikte Esperi/ Joon Pontén
Anna Bergström och Karolin Kent har ungefär samma fysionomi, samma tyngdpunkt. De imponerar kolossalt i sin delvis improviserade framställning. Inga krockar med publiken inträffar. Hur de kan beräkna avstånd på den mycket begränsade ytan när de rullar runt är en gåta. Blickarna är fästa i ett diffust bortom, inte på oss. Och hur man kan vinkla tårna en lång stund utan att darra i leder övergår mitt förstånd. I förväg har meddelats att vi kan kika på vad som försiggår i olika skrymslen och i korridoren, eller välja att följa en dansare. Väljer för egen del att fokusera på vad de unga ovan nämnda dansarna har för sig. Hysterin är ständigt latent. Utbrotten får utlopp på olika sätt. Minns främst hur Bergström hivar ut förvaringsboxar, kartonger som trasas sönder med fötterna.
Avslutande delen består av en transition och upplösning mot utgången. Kvintetten som gestaltat med säregen, obändig styrka och drabbande koreografi, plockar fram resväskor packade med ytterkläder och skor. Tar obemärkt på sig medan dörren till farstun öppnas. Därute hörs klingande svävande toner från en medverkande kör. Vi lyssnar tillsammans med dansarna som flämtar efter sin urladdning. Återgång till den vanliga världen sker successivt, när skor och ytterkläder återfinner sina ägare. Ensemblen står påpälsade i snön på linje med facklor i händerna. Väntar på oss, tackar för visat intresse och våra applåder. Med tanke på den ringa publikkapaciteten, borde verket bevaras för eftervärlden genom filminspelning.
Oupphörligt fascinerande, gick inte att föreställa sig innan vart det skulle ta vägen. I varje fall undertecknad var nollställd, då jag inte sett föregångaren MOD på Atalante 2016 (innehöll 25 statister, varav två duktiga, passionerade fick möjlighet att vara med denna gång), eller annan platsunik produktion av Esperi. För mig som varit sjukskriven samma vecka återuppväcktes livsandarna, trots ämnet: att bli ”konfronterad med den mest förbjudna tanken – att döda i kärlekens namn.” Yngsjömordet kom jag förresten först i kontakt med under gymnasietiden, genom roman av Per Gunnar Evander ( 1972 gjorde han dessutom tevedokumentär betitlad Per Nilsson var mitt namn). Uppseendeväckande omfattning av känsloregister i MO(R)D. Förväntade uttryck av förtvivlan och eskalerande vansinne, kombineras snillrikt med stråk av längtan och sensualism. Musik, betydelsebärande ljud och märkbara tystnader ackompanjerar.
Som framgått en sensationell upplevelse som etsade sig fast i en. Blev uppfylld av tankar och synintryck kring fenomen som smärta och lust, gränsöverskridande galenskap och samhörighet. Och koreografin var fantastisk på ett sant fantasifullt sätt.
Benedikte Esperi är en mångskiftande rörelsekonstnär, också verksam som gästlärare och föreläsare. I verk vars sammansättning varierar från solo över ensemble till ”community-konst”, uppehåller hon sig vid motsättningar, motstånd, maktstrukturer, frihet och kroppars positioner i offentliga rum. I sina multidisciplinära verk utgår hon gärna från historien genom att studera arkiv.
Produktionen är ett samarbete med stiftelsen Gyllenkrok som upplåtit vissa av sina lokaler. MO(R)D uppbär stöd från Kulturrådet, Göteborgs Stad, Dansverk samt Folkuniversitetet.
p.s Vad jag sett och bearbetat har fängslat (förlåt göteborgsvitsiga formuleringen) så till den grad, att jag deltog i lördagens event, ett samtal som satte ord på ett ordlöst konstverk. Var superintressant att lyssna till de medverkandes förberedelser, jämte deras medvetenhet om skiftande estetik beroende på varje specifik ”scen”. Sedan fyllde betraktare i med sina frågor och synpunkter.
Tack för fantastisk text!
Benedikte