Rebecka Törnqvist
Nefertiti Göteborg
21/3 2018
4
Foton Leif Wivatt
Finns bara en Rebecka av betydelse i svensk musikliv. 53-årige Törnqvist är idag tämligen ensam om att stå med ena foten i arty popmylla, medan den andra kliver runt i konstmusik från olika epoker. Som bekant har hon genom karriären doppat sig i jazzens värld, omgett sig med musiker med sådan anstrykning. Hon gick på Ackis samma år som Stina Nordenstam, Lina Nyberg och underbara sångerskan Sara Isaksson. Med den sist nämnde utgjorde hon ett oemotståndligt vokalteam i supergruppen Gloria. Nu följer hon upp releasen av höstens skivsläpp Home Secretary, genom att ge sig ut på en minturné. Premiären gick av stapeln på Nef med samma huvudmusiker som på skivan, det vill säga Johan Lindström, Per Texas Johansson, Konrad Agnas och Margareta Bengtson.
Då jag inte införskaffade nämnda album förrän efter konserten, har tid ägnats åt research. Lyssnat på podd (knuten till SR) med Jan Gradvall som intervjuare, sett regnig utomhuskonsert från Liseberg på Youtube samt läst om inspelningsprocessen i Orkesterjournalen. Framkommer att Rebecka är en nyskapande artist vars låtskrivande frodats av trogne samarbetspartnern och producenten Johan Lindström. Deras ”spårsökarmood (artistens egen beteckning)” resulterar i slutändan i eggande musik. ”Otroligt roligt att få sluta på helt annan plats än man börjar.” Enligt gurun Gradvall suddar hon ut gränsen mellan pop och konstmusik. Den som påverkat Törnqvist mest sägs vara Kurt Weil, vars dramatiska, tonala och vackra tonsättararv förs vidare av exempelvis Randy Newman.
Viljan att, som hon själv säger, bevara lusten och nyfikenheten har i och med Home Secretary tagits till en än högre nivå. I en väldigt osvensk produktion korsas New York och experimentellt tunggung ala Material med krängande stycken doftande av Berlin, Hansastudion och cabarettradition. Temperament växlar således på ett hisnande sätt, vilket samtidigt gör musiken svår att sammanfatta. Ett annat belysande citat från den podcast som gjordes i somras: ”Musiken ska inte bara vara infattning för sången”. En färdriktning som verkligen framhävdes positivt på Nef.
Artisten jag hört live i Stockholm, väljer en introvert öppning på den välfyllda jazzklubben i ett framträdande på närmare hundra minuter utan paus.. Modigt och i linje med hennes okuvliga integritet. Termen konstmusik passar definitivt! Noterar att Lindström satte sig vid flygeln, vilket han gjorde ytterligare några gånger. Välgörande och omväxlande! Blev upplyst efteråt om att första blåsinstrument som ”Texas” använde var en kontrabasklarinett. For Show innebar en drastisk övergång till gungande groove med fräck gitarr och smaskande trummor. I Första mellansnacket tyckte Rebecka att man får göra det bästa av situationen så här års, vilket bör ha syftat på den efterhängsna vintern. I Paradise gick mina tankebanor till ett legendariskt sound, nämligen My Life In The Bush Of Ghosts med Eno/ Byrne som ljudinsamlande upphovsmän.
Därpå ett abrupt stilbrott. Lägre volym när sopranen Margareta Bengtson (under många år medlem i vokalkvartetten Real Group under namnet Jalkéus) briljerade i ett längre intro med romanssång, hämtad från renässansen(?). Hon ackompanjerade sig själv på harpa, varpå övriga musiker fyllde i. Ett stycke när flera århundraden passerade, påpekade Törnqvist. Vi gick miste om klatschiga favoriten The Winds. I gengäld fanns på låtlistan alster som klassiska Mary Mary ( en given höjdpunkt) ,duett med Nino Ramsby (utan dennes medverkan), Sidewalk Signs In Chalk med vemodigt sugande melodislinga, färska plattans öppningsspår Rosemary & Mathematics, japanskt präglade tonsättningen Never Let Me Go av senaste nobelpristagaren i litteratur samt Tremble My Heart inlagd som extranummer. Blev inga covers. Låtskrivaren har tillverkat det nya materialet med sin genialiske radarpartner Johan Lindström. Hon sjunger svalt, fast lågintensivt och med påtaglig övertygelse. Några gånger sker karaktäristiska tonartshöjningar. De engelskspråkiga poetiska texterna känns tidlösa och märkvärdiga, utan att de får mig att reflektera vidare, vilket nog säger mig om mig än om texterna – musikjournalisten som intervjuade i Orkesterjournalen hyllar Törnqvist för hennes lyriska ådra.
Konserten var en anmärkningsvärd mix av konstmusikaliskt utforskande och beatbaserad, stundom puttrande, ljudbild. Vill droppa ytterligare associationer: Everything But The Girl, Laurie Andersson och Joni Mitchell´s samarbeten med expansiva jazzsnubbar. Johan Lindström lade läckra grunder och välavvägda solon, med mycket reverb och lagom fett sound. Tog reda på att han för ändamålet använder en slags harmonizer. Han är verkligen en fantastisk tillgång, vars tjänster tas i anspråk så ofta av så många, att jag inte begriper hur han hinner. Per Texas Johansson är idag en blåsare med närmast kultstatus, gör aldrig mottagliga lyssnare besvikna. Leverede några pregnanta solon på klarinett och flöjt. Dock, hans övervägande bidrag bestod i att agera vitalt komp för att fylla tomrummet i frånvaron av specifikt basinstrument. Insatsen från extremt följsamme Konrad Agnas bakom trummorna, renderade i stora utropstecken. Har hört honom på Fasching med just Texas. Margareta Bengtson på scenens högerflank, höll en ganska låg profil. Tillförde viktiga spröda harmonier, som dynamisk kontrast. Kvällens huvudperson har haft privilegiet att kunna välja vilka hon vill jobba med, varav ovanstående kvartett är flitigt förekommande, utgör stommen.
En väldigt bra spelning väl värd mina lovord. Som framgått är Home Secretary en fascinerande hybrid och det samma stämmer in på hur det lät live. Därför blev mitt samlade omdöme så här: Inte den magi totalt sett som jag bespetsat mig på. Emellertid, en mycket berikande konsert vars status kan komma att växa ytterligare, liksom skivan när den satt sig.
