17/3 2018
Sofie Livebrant
Kulturhuset Fyren Kungsbacka
4
Foto Roine Lundström
Ute lyste solen, fast vinden var iskall. Dessutom råkade jag ta miste på destination. Hinner precis till Snäckan på Kulturhuset. Att Livebrant uppträder intill biblioteket, framstår som alldeles självklart. Redan i barndomen fastnade 45-åringen för kraften i det skrivna ordet. Hon har tonsatt eller citerat författare/ poeter som exempelvis Emily Dickinson, Karin Boye, Dan Andersson,, Jeanette Winterson, Baudelaire och Shakespeare. Under lunchkonserten hon tillrett, refereras till texter från bland andra Simone Weil, Virginia Woolf samt J D Salinger. Och i extranumret hör vi ord inspirerade av roman från Jeanette Winterson. Varför valet av miljö kan kallas medveten strategi.
Måste erkänna att jag inte tidigare hört den litterärt bevandrade artisten. Kände förstås till hennes existens, hon som i folkmusikkretsar är högst etablerad. Insåg redan på förhand -när det stod klart vilka musiker som skulle göra henne sällskap – vilka goda förutsättningarna som fanns. Under fjolåret hänfördes jag live av hennes medmusiker ett tiotal gånger i skilda sammanhang – Lisas, Tonbruket, Lost Inferno, E.S.T Symphony, Potzdamer Quartet, Subtropic Arkestra etcetera. Sofie påstår inte oväntat, att det är en once-in-a-lifetime grej att få lira med Johan Lindström (producerat flera gånger), Lisa Långbacka (med på turnén till fyrar längs Nordsjön) och nära vännen Dan Berglund (Tonbrukets initiativtagare). Blev som jag förutspått, det vill säga en exklusiv ynnest att höra dem tillsammans. För mig deklarerar Lindström (som var med om tre gig i fjol som jag belönade med högsta betyg i Kulturbloggen) typiskt nog, att det inte är någon skillnad att framträda inför fullsatta konserthus eller i tevesändning, jämfört med en liten skara hängivna åhörare, då Kultur i Halland arrangerar avslutande spelningen på resa runt i länet.
Sofie har gjort ett flertal skivor, gått på Södra Latin och Kungliga Musikhögskolan, spelar gitarr, piano och numera banjo, komponerat teater- och körmusik plus juloratorium. Hon ser sig som en länk i en lång kedja, föredrar epitetet kompostör. Projektet Lighthouse Stories förevigades genom dokumentär som visades på SVT i fjol (kommer enligt uppgift ånyo kunna ses på SVT Play). Vidare ska nämnas hennes samarbete med Sofia Karlsson, något som resulterat i i tonsättningar och gemensamma konserter. Sofie Livebrant borde, åtminstone bland finsmakare, vara ett lika stort namn. Mitt ärende med recensionen är följaktligen att sprida budskapet om hennes förträfflighet
Öppningen är försynt taktil och växlar emellan franska och svenska. Intensiteten accelererar efter en stund. Det låter ljuvligt annorlunda när psykedeliska tomgångar ala Tonbruket light, korsas med spröda ackord från dragspel och akustisk gitarr. Vad som serveras är en smart mix av smeksamma visor och låtar som mjukgungande tar spjärn och sträcker ut. Med bandledaren i spetsen ges liveversioner av senaste skivan Secrets, vars omslagsbild är ett foto på banjospelande kvinna.. Sofie, som kallar sig stigfinnare, anser att hemligheter och drömmar finns och märks utan att synas.
Musiken är nyskapande på flera sätt. Den är sammanflätad av genres. En chanson på originalspråk kan avlösas av americana-takter,som påminner om soundtracket till O Brother Where Art Thou? Den införlivar Johan Lindströms aparta, expanderande Hawaiisound på pedal steel- alternativt krängande toner från elgitarr reglerad med effektpedal – med de båda damernas oförställda klangfärg. De sistnämnda turas om att spela på banjon och flygeln i rummet, medan huvudinstrumenten är akustisk gitarr (Sofie) och accordion (trakterat av ”universums bästa dragspelare Lisa L). Sittande med smidig Höfnerbas, gör Dan Berglund en heroisk prestation. Ena underarmen är omsluten i värkdämpande bandage efter skridskolycka. En annan egenhet är att i samma sång växla mellan två språk. Vidare blir jag förtjust i strukturen på låtarna. De byggs ut till något mer än vers och refräng. Istället tillåts instrumentala avdelningar, breda ut sig i ett flöde med förtätad friktion. Mycket uppiggande och inte så mollbetonat som förväntat. Samtliga på scen har solon, som de ypperligt förvaltar.
Ljudet är till belåtenhet, vilket är avgörande när akustiska och elförstärkta instrument samsas om utrymmet. Läckert de gånger man inte är säker på varifrån ett specifikt ljud emanerar Apropå utrymmet, hade jag önskat ännu mer utrymme för Lisa Långbacka och hennes betagande färdigheter. Fint att hon förärades första sticket samt att vi undfägnas hennes vokala förmåga, men hon hade emellanåt för mycket back up -position som dragspelare. En höjdare är Lisa och Sofie på duo med dragspel, vackert pianospel och gemensam sång. En lika stark låt bär titeln I´ll Cross An Ocean With You. Den introduceras som en ”slags kärlekssång när folk ramlade i Medelhavet som tepåsar.”
Hade som sagt bristfällig kunskap om Sofie Livebrants imponerande katalog, en mångsysslande artist som inte färdas på de breda, mest upplysta vägarna. I skrivande stund lyssnar jag på Lighthouse Stories, ett glimrande smycke av genuina universella visor. Hennes rena, ibland introspektiva, sångstil kan associeras till Joni Mitchell, Stina Nordenstam och framför allt Gillian Welch. Alla kompositioner har inte omedelbar appeal, växer istället för varje uppmärksam lyssning. Därför är hon fortfarande något av en doldis, fast helt klart en musikernas favorit. Hon och hennes fantastiska musiker behärskar till fulländning, konsten att fusionera klanger och rytmer till snitsiga melodier. Kan noteras att konserten på cirka hundra minuter filmades för framtida dokumentär, något de taggade musikerna säkerligen inspirerades av.
Foto Roine Lundström