Mats Hallberg

Peter Birgerstam

Miriam Bryant på Way Out West
10 augusti 2018
Betyg 4

Något om förutsättningarna. Har sett henne tre gånger tidigare. Charmades i likhet med övriga tevetittare, av hennes starka personlighet och drastiska formuleringar i Så mycket bättre.  Bryant har skinn på näsan jämte en röst som bär. Detta var enda spelningen i sommar, vilket  gjorde att hon tog i maximalt, hade med sig tretton personer på scen ( i finalen ytterligare tre). Utan min kännedom var Simon Ljungman (Augustifamiljen med mera)  införlivad som ankare, en slags kapellmästare. Den befarade stormen hade i princip bedarrat.

En prisbelönad omtyckt sångare börjar överraskande på svenska, medan kören fyller i på engelska. Hon gör entré från marknivå  med ny outfit och blomsterkrans i håret. Ljusa färger gäller. Alla klädda i vitt, medan scenografin går i grönt med  dekorationer från växtriket.  Ett originellt  intro övergår i någon slags reggae. Hör angenäma repetitiva syntslingor. ”Otroligt att vara här i min hemstad, längtat efter den här spelningen hela sommaren. Hon och det pigga soulpop-gänget avverkar klämmiga saker som Game och Satellite. Sist nämnda popdänga introduceras med meningarna: ”har glömt vad den handlar om, men det har dykt upp en människa i mitt liv som den skulle kunna handla om.” Sad Song, en låt inte spelad live tidigare, får sin innebörd förklarad. Första rejäla utropstecknet noteras i denna låt som är invirad i en dystert täcke.  En pratglad 27-åring gör en liten utläggning på temat ”livet suger”.

Peter BirgerstamPeter Birgerstam

Hör snygga stråkar i refrängen och lite varstans under konserten. Bryant har nämligen engagerat Gothenburg String Quartet. Vi får en fjäderlätt duett inramad av tungt komp. Det är  duetten på svenska med Markus Krunegård som gäst. De beter sig nojsigt, avslappnat.  Inslaget tillhör inte alls showens godbitar. Paret är inte tillfredsställande synkat i Oaoae Vi  förlorade. Så här långt tämligen hyggligt, fast  känns samtidigt aningen trögstartade, prickar av låtlistan  utan att få till den där extra lystern. Men så händer det en recensent och en nogräknad publik åtrår. Allt faller på plats i en ballad där Bryant ackompanjeras av bröderna David och Jonatan Larsson.  En sentimental Teddybear som hon verkligen bottnar i, där hon  sjunger ut ledigt och naturligt. Berörande ögonblick!

Den stora grupp hon omger sig med nämns vid namn i omgångar, vilket hedrar henne. Det är mycket keyboards och trumset i dubbel uppsättning. Lyckligtvis osedvanligt skapligt ljud. Häpnadsväckande med tre syskonpar in action! Samtliga bidrar till att andra halvan artar sig till ett segertåg. Publiken uppmanas till handklapp och allsång, vilket går helt okej. Vi matas med Dragon och ”hitdjävulen” Push,Play”. Låter dansant och medryckande. Växlar om till Raised In Rain, vars harmonik fullkomligt dryper av vemod, till och med romantik. Ena körtjejen får solistutrymme och stråkarna går på högvarv.  Since You Left försvarar sin plats uran att sticka ut på samma sätt.

Upploppet är härligt utdraget. Bryant skämmer bort oss med Så mycket bättre-favoriten Allt jag behöver jämte prisbelönta hitlåten Black Car med sitt sugande beat. Som om det inte vore nog, toppas anrättningen av en emotionell eruption. Bryant påstår att hon hittade tre blåsare – tuba, valthorn och trumpet – från Hisingens frälsningsarmé på Kvilletorget, vilka hon tog med för att foga in i programmets final. Under maffigt konfettiregn är det en ynnest, att i Slottsskogen få ta emot visan Ett sista glas i Bryants nyskapande version. Rörande allsång gjorde sitt till för att jag skulle smälta.

 

 

 

Peter Birgerstam

Fever Ray på Way Out West
10 augusti 2018
Betyg 4

I fjol släpptes fullängdaren Plunge, uppföljaren till debuten. Det resulterade i pris, nomineringar och lovord i utländsk media. Baserat på vad jag hörde live på WOW, känns utmärkelsen Årets dans på P3 Guld, inte alls klockren. Som helhet gör Karin Dreijer, känslokall, kalkylerad, elektronisk konstmusik med hårda beats i sin bottensats. Bara någon enstaka gång som det svänger.  Mama´s Hand blir ett sådant sällsynt undantag. Annars är det ont om floorfillers. Har inte följt hennes framgångsrika karriär, som kunnat breddas i och med att  musiken använts som soundtrack  Senast jag såg Dreijer  var det i The Knife under Göteborgs Kulturkalas, då hon ju delade scen med sin bror.

Fever Ray live är ett helkvinnligt projekt, en sextett som tar mycket kostym, mask och smink i anspråk. De jobbar mycket med det visuella,  entrén görs som om det vore  catwalk. Genomtänkt koreografi inramar projektet.  I utgångsläget är scenen mörklagd, vilket gör att spotlights effektfullt kan laborera med ljus och skuggor.  Jobbas effektfullt med laser, neon, stroboskopljus och smått bisarra kroppsstorlekar.  Geometriska stålkonstruktioner finns med i deras metalliska vinkel. Soundet emanerar från dels syntar/ datorer, dels slagverk i form av timpani(?) med tillbehör. I ett moment plockar den sjungande trion fram gitarrer (en höjdpunkt i konserten) och en gång bryter ett dragspel av i det elektroniskt basdränkta landskapet. Mitt i utbryter ett stick på slagverk, en uppfriskande mini-tornado. Virvelstormen skapar för ovanlighets skull ett groove. Slagverkarna är definitivt mycket duktiga, behärskar sitt hantverk.

Peter Birgerstam

Soundet är likartat uppbyggt hela vägen, med vibrerande blytung bas, fast skiftningar i tempo och instrumentering förekommer. Självfallet sjungs alla texter på engelska med emfas, eftersom  Dreijer är en globalt inriktad artist. 43-åringen verkar vara extremt  konsekvent i sitt progressiva tänkande.  För ett otränat öra märks ingen skillnad  jämfört med  The Knife, kanske är skillnaden subtil också för kännare.  Man avrundar

Som antytts är musiken för kylig för att tränga innanför huden. Så det finns risk för att dessa hårdslående, elektroniska beats kommer försvinna för mig.  Dock, anser jag att kvinnorna med projektledaren Karin Dreijer i spetsen befinner sig på en sådan självständig hög nivå, att jag efter viss tvekan utdelar ovanstående  omdöme. Som väntat inga introduktioner eller presentationer av medverkande, några ”tack” är enda ord som mumlas fram.

WOW dag 2: Ett tunt program, men turligt nog drabbades inte arrangörerna av stormen i den utsträckning man kunde befara.  Träffade vid matintag en kollega, blev ett längre samtal, sedan piggade vi upp oss med  M.I.A, vars övertygande rapp hon kryddar med bhangra. Snöpligt nog fick jag bara lyssnat på sista låten när Courtney Marie Andrews spelade extrainsatt på Pustervik. Ville först hinna med att få en glimt av omsusade Kendrick Lamar.

Peter Birgerstam

 

Foto: Peter Birgerstam

Iggy Pop på Way Out West
9 augusti 2018
Betyg 5

Han ser ut och beter sig på scen som han gjort i decennier, uppträder förstås med sin skrynkliga bara överkropp. Rör sig spastiskt för att ibland slå om till dramatiska, stillastående gester. Punkfarfar  förmedlar en aura av oberäknelighet och arrogans. Det fenomenala bandet presenteras inte, mikrofonstativet vräks omkull flera gånger , läderremmen attackerar golvet och han spottar ur sig ett ”kill”. Men det är mest poser, en attityd för att framstå som farlig.  Han personifierar verkligen sin låttitel Raw Power.  Förundravärt vilket bett och variation det finns ännu i den dova, aningen skrikiga 71-åriga rösten. Han artikulerar skapligt och uppbådar sedvanligt patos. Och egentligen verkar Iggy inte bara vid god vigör, utan också på  gott humör. Tackar för att vi kommit för att kolla in honom, vill se på publikhavet och går flera gånger ner sjungandes till kravallstaketet.

James Newell Osterberg Jr kommer in med  fyrmannaband till tonerna av liveklassiker, från tidigt 60-tal med furiöse James Brown. Blir på WOW lika furiös kickstart i I Wanna Be Your Dog.  Skönt ”oväsen”  omgående när bandet manglar och Iggy kvider ur sig välkända fraser. Ljudet hade mycket diskant i sig, susar i öronen dagen efter. För att känna energin färdas runt i kroppen, gick jag efterhand ganska långt fram på sidan. Från de två gnistrande gitarristerna, som kompletterade varann förträffligt, hördes mycket fuzz och sylvassa, sprakande solon.

Konserten blir företrädesvis en hitkavalkad med ”örhängen” från punkeran. Material från mest den tidiga solokarriären varvas med Stooges-klassiker. Kan tillägga att jag såg ett återförenat Stooges på Gröna Lund 2003.  Vi får Passenger med pianosolo i sticket, härligt riffande i Lust For Life ( noterade överraskande likheten med en produktion som Exile On Main Street), i Skull Ring blir det ösigt värre. Sjätte låten börjar som ballad. Det är I´m Sick Of You med sin fascinerande spännvidd, en hit som tilldelas aftonens första konstpaus. Some Weird Sin introduceras med  påståendet om att frontmannen aldrig erhållit någon licens att leva.

Peter Birgerstam

Från inspirerade gitarrister hörs fräsande ackordstinna figurer och kompet stortrivs. Den förhållandevis unge basisten går bananas i andra halvan. Från Search And Destroy och framåt uppstår en utdragen orgasm av välbefinnande. Det var gåshudsframkallande! Vi gläds oss Massproduction plus ytterligare en melodi från samarbetet med Bowie i Hansastudion, underbar övergång till statiskt stompiga Jean Genie (Bowie). I detta stim, denna extras, levererades förstås No Fun.  Iggy Pop och bandet lyckas på ett infernaliskt sätt, uppbåda enorm energi utan att tappa i kvalitet. För att använda en klyscha, blir man ett självspelande piano. Kemin som infinner sig gör publiken rusig av lycka.

Nu när jag sovit ut, har jag tagit beslutet att ge högsta betyg. Spelar liksom ingen roll att Iggy Pop varken är relevant eller nyskapande längre. Vi bjöds på  larmig, sanslöst energifylld rockhistoria.  Betänk att jag, även om jag har The Idiot, Brick By Brick jämte konsertvideon Kiss My Blood, vanligtvis mest lyssnar på helt andra sorters musik; senast som framgått i Kulturbloggen från jazzfestivalen i Ystad.

Iakttagelser och synpunkter i övrigt WOW dag 1: Extremt heterogen publik, många kvinnliga artister på Linné,  nyhet för i år egen monter där Göteborgs-Posten (GP)  arrangerade ett förvirrat samtal med rubriken ”Hur mår rocken?”,  Jenny Lewis med uttrycksfullt välklingande band var charmiga, Jorja Smith sjöng neosoul som gav mersmak inför stor publik som  jublade högt. Såg också delar av spelningarna med St Vincent och Arctic Monkeys.