Peter Birgerstam
Tangerine Dream på Way Out West
11 augusti 2018
4
Utan att uttalat konkurrera om samma publik som landsmännen Kraftwerk är jämförelsen oundviklig. Fast skillnaderna är flera. Ursprungligen associerade med genren Krautrock, har T.D varit enormt produktiva (med ett hundratal album i sin katalog). I motsats till sina mer berömda grannar tillverkar de expansiv, elektronisk musik utan hitkaraktär. Sedan grundaren Edgar Froeses död heter gruppens ledare Torsten Quaeschning. Med sig i Linnétältet har han Ulrich Schnauss och Hoshiko Yamana. Alla tre har egna karriärer igång, är involverade i andra projekt. För kännedom kan meddelas att jag har fyra av gruppens plattor, inklusive samlingsskivan From Dawn Till Dusk.
I deras syntetiska landskap pågår kontinuerligt ett föränderligt flöde. Några stilbrott och pauser mellan kompositioner är inlagda, i denna en gång visionära musik vars beteckningar är ambient och space music. Schnauss med hörlurar på agerar som en operatör, handhavandet av maskinparken sker via manual. En välgörande viktig biroll mitt i allt det artificiella, har japanske violinisten Yamana positionerad i mitten. Fet bas och vräkig gitarr, som finns lagrad i deras utrustning, införlivas sparsamt och gradvis i en utvidgande ljudbild. Efter första svävande kompositionen, hörs ett pulserande tungt beat
Peter Birgerstam
På deras backdrop syns nonfigurativ videokonst i ständig omvandling, i övrigt roterande spottar. Givetvis ingen info från scen. Enligt uppgift hördes bland annat Stratosfear från 1976. Antar att man framförde representativa utsnitt ur sin omfattande produktion. Gruppens nuvarande medlemmar behövdes googla fram. De tackade genom att hänvisa till skriftligt uttalande bakom dem.
Instrumentalmusiken glider fram i stråk med tonala och rytmiska förskjutningar, ger ett högstämt, sökande intryck. Ett hänförande stilbrott inträffar när ljudet av vattenfall förmedlas och ett ensamt piano tar vid. Det är meditativt och behagligt trots några skarpa kanter. Överlag inåtvänt utan att bli introvert, med fokus på kombination vinande diskant – mullrande bas. I slutet ökade styrkan kraftigt. Utan att det blev plågsamt fladdrade byxbenen och bröstkorgen tog emot volymen. I slutfasen accentuerades deras svävande sound.
Tyvärr glest med åhörare under en medvetet stel konsert (självklart inga spontana liveinslag), vars längd uppgick till cirka sextiofem minuter. Mina förväntningar infrias i stort, men risken finns att den kommer falla ur minnet när musikåret ska summeras.
Peter Birgerstam