Peter BirgerstamMiriam Bryant på Way Out West
10 augusti 2018
Betyg 4
Något om förutsättningarna. Har sett henne tre gånger tidigare. Charmades i likhet med övriga tevetittare, av hennes starka personlighet och drastiska formuleringar i Så mycket bättre. Bryant har skinn på näsan jämte en röst som bär. Detta var enda spelningen i sommar, vilket gjorde att hon tog i maximalt, hade med sig tretton personer på scen ( i finalen ytterligare tre). Utan min kännedom var Simon Ljungman (Augustifamiljen med mera) införlivad som ankare, en slags kapellmästare. Den befarade stormen hade i princip bedarrat.
En prisbelönad omtyckt sångare börjar överraskande på svenska, medan kören fyller i på engelska. Hon gör entré från marknivå med ny outfit och blomsterkrans i håret. Ljusa färger gäller. Alla klädda i vitt, medan scenografin går i grönt med dekorationer från växtriket. Ett originellt intro övergår i någon slags reggae. Hör angenäma repetitiva syntslingor. ”Otroligt att vara här i min hemstad, längtat efter den här spelningen hela sommaren. Hon och det pigga soulpop-gänget avverkar klämmiga saker som Game och Satellite. Sist nämnda popdänga introduceras med meningarna: ”har glömt vad den handlar om, men det har dykt upp en människa i mitt liv som den skulle kunna handla om.” Sad Song, en låt inte spelad live tidigare, får sin innebörd förklarad. Första rejäla utropstecknet noteras i denna låt som är invirad i en dystert täcke. En pratglad 27-åring gör en liten utläggning på temat ”livet suger”.
Peter Birgerstam
Peter Birgerstam
Hör snygga stråkar i refrängen och lite varstans under konserten. Bryant har nämligen engagerat Gothenburg String Quartet. Vi får en fjäderlätt duett inramad av tungt komp. Det är duetten på svenska med Markus Krunegård som gäst. De beter sig nojsigt, avslappnat. Inslaget tillhör inte alls showens godbitar. Paret är inte tillfredsställande synkat i Oaoae Vi förlorade. Så här långt tämligen hyggligt, fast känns samtidigt aningen trögstartade, prickar av låtlistan utan att få till den där extra lystern. Men så händer det en recensent och en nogräknad publik åtrår. Allt faller på plats i en ballad där Bryant ackompanjeras av bröderna David och Jonatan Larsson. En sentimental Teddybear som hon verkligen bottnar i, där hon sjunger ut ledigt och naturligt. Berörande ögonblick!
Den stora grupp hon omger sig med nämns vid namn i omgångar, vilket hedrar henne. Det är mycket keyboards och trumset i dubbel uppsättning. Lyckligtvis osedvanligt skapligt ljud. Häpnadsväckande med tre syskonpar in action! Samtliga bidrar till att andra halvan artar sig till ett segertåg. Publiken uppmanas till handklapp och allsång, vilket går helt okej. Vi matas med Dragon och ”hitdjävulen” Push,Play”. Låter dansant och medryckande. Växlar om till Raised In Rain, vars harmonik fullkomligt dryper av vemod, till och med romantik. Ena körtjejen får solistutrymme och stråkarna går på högvarv. Since You Left försvarar sin plats uran att sticka ut på samma sätt.
Upploppet är härligt utdraget. Bryant skämmer bort oss med Så mycket bättre-favoriten Allt jag behöver jämte prisbelönta hitlåten Black Car med sitt sugande beat. Som om det inte vore nog, toppas anrättningen av en emotionell eruption. Bryant påstår att hon hittade tre blåsare – tuba, valthorn och trumpet – från Hisingens frälsningsarmé på Kvilletorget, vilka hon tog med för att foga in i programmets final. Under maffigt konfettiregn är det en ynnest, att i Slottsskogen få ta emot visan Ett sista glas i Bryants nyskapande version. Rörande allsång gjorde sitt till för att jag skulle smälta.