Peter BirgerstamFever Ray på Way Out West
10 augusti 2018
Betyg 4
I fjol släpptes fullängdaren Plunge, uppföljaren till debuten. Det resulterade i pris, nomineringar och lovord i utländsk media. Baserat på vad jag hörde live på WOW, känns utmärkelsen Årets dans på P3 Guld, inte alls klockren. Som helhet gör Karin Dreijer, känslokall, kalkylerad, elektronisk konstmusik med hårda beats i sin bottensats. Bara någon enstaka gång som det svänger. Mama´s Hand blir ett sådant sällsynt undantag. Annars är det ont om floorfillers. Har inte följt hennes framgångsrika karriär, som kunnat breddas i och med att musiken använts som soundtrack Senast jag såg Dreijer var det i The Knife under Göteborgs Kulturkalas, då hon ju delade scen med sin bror.
Fever Ray live är ett helkvinnligt projekt, en sextett som tar mycket kostym, mask och smink i anspråk. De jobbar mycket med det visuella, entrén görs som om det vore catwalk. Genomtänkt koreografi inramar projektet. I utgångsläget är scenen mörklagd, vilket gör att spotlights effektfullt kan laborera med ljus och skuggor. Jobbas effektfullt med laser, neon, stroboskopljus och smått bisarra kroppsstorlekar. Geometriska stålkonstruktioner finns med i deras metalliska vinkel. Soundet emanerar från dels syntar/ datorer, dels slagverk i form av timpani(?) med tillbehör. I ett moment plockar den sjungande trion fram gitarrer (en höjdpunkt i konserten) och en gång bryter ett dragspel av i det elektroniskt basdränkta landskapet. Mitt i utbryter ett stick på slagverk, en uppfriskande mini-tornado. Virvelstormen skapar för ovanlighets skull ett groove. Slagverkarna är definitivt mycket duktiga, behärskar sitt hantverk.
Peter Birgerstam
Soundet är likartat uppbyggt hela vägen, med vibrerande blytung bas, fast skiftningar i tempo och instrumentering förekommer. Självfallet sjungs alla texter på engelska med emfas, eftersom Dreijer är en globalt inriktad artist. 43-åringen verkar vara extremt konsekvent i sitt progressiva tänkande. För ett otränat öra märks ingen skillnad jämfört med The Knife, kanske är skillnaden subtil också för kännare. Man avrundar
Som antytts är musiken för kylig för att tränga innanför huden. Så det finns risk för att dessa hårdslående, elektroniska beats kommer försvinna för mig. Dock, anser jag att kvinnorna med projektledaren Karin Dreijer i spetsen befinner sig på en sådan självständig hög nivå, att jag efter viss tvekan utdelar ovanstående omdöme. Som väntat inga introduktioner eller presentationer av medverkande, några ”tack” är enda ord som mumlas fram.
WOW dag 2: Ett tunt program, men turligt nog drabbades inte arrangörerna av stormen i den utsträckning man kunde befara. Träffade vid matintag en kollega, blev ett längre samtal, sedan piggade vi upp oss med M.I.A, vars övertygande rapp hon kryddar med bhangra. Snöpligt nog fick jag bara lyssnat på sista låten när Courtney Marie Andrews spelade extrainsatt på Pustervik. Ville först hinna med att få en glimt av omsusade Kendrick Lamar.
Peter Birgerstam