Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Mats Hallberg

Stockholm Jazzfestival del III

by

Foto Thomas Wingren

Stockholm Jazzfestival 12-21/10 2018

Efter konserten med WILLEMARK/ KNUTSSON/ ÖBERG på Plugged Records i fantastisk akustik, frågade jag retoriskt jag till min  bordsgranne:  – Kan det bli bättre?  Jag har deras cd Mina drömmars sång och hört dem ett antal gånger live, fast osäker på om jag sett just de tre tillsammans. Att Lena Willemark inte är invald i Swedish Music Hall of Fame måste betraktas som en skandal. Geniet Mats Öberg som nyligen fick ta emot Monic Z – pris associerar jag till Stevie Wonder, bortsett från dennes röst och  låtskrivarådra.  Saxmannen Jonas Knutsson tilldelades under jazzveckan ett välförtjänt stipendium.  Den karismatiske riksspelmannen anför en trio utan egentligt komp. Hon sjunger ofta på sitt kära Älvdalsmål, ett val som möjligen gick till överdrift.  Instrumenten som trakteras är saxofoner, fiol, keyboard och munspel. Beträffande kompinstrument hamnar Jonas stötvisa toner från baryton närmast på ett effektfullt sätt. Programmet utgörs av en mix mellan visor, svensk folkmusik, nordisk uppdaterad jazz, groove och till och med en skvätt funk. Sofistikerat rörde man sig i detta vidsträckta landskap, från innerligt till uppspelt. Musikanterna når fram direkt, märks att de hade total kontroll och närvaro, kanske extra stimulerade av brittsommarvädret.  Vi njuter kopiöst  av exempelvis Gärdebylåten, Eva Dahlgren (helt otrolig tolkning av Ung och stolt), Evert Taube, Cornelis, en reel (?) och  underbar version av Nu faller mörkret (Magnell). Konserten ägnas den svenska låtskatten. Evigt unga Willemark deklarerar att de är spelsugna, vill hålla oss i ett järngrepp. Hon sjunger med glödhet passion och osviklig pondus.  Motsatser som stark och svag volym jämte sprittande sväng och stillsamma tongångar; gjorde spelningen till en fullständig triumf.  Samarbetet, arrangemangen och nivån på musicerandet var av en sådan magnitud att jag vill utbrista  världsklass.

För första gången hör jag Ekdahl/ Bagge Big Band när de tillsammans med Migdahl Strings och omtyckta sångsolister – Svante Thuresson, Rigmor Gustafsson, Isabella Lundgren samt Sarah Riedel – tar sig an originalarrangemang, gjorda för olika skivinspelningar med Monica Zetterlund. Det storstilade projektet TILL MONICA genomfördes under två kvällar på Artipelag. Jag recenserade söndagens konsert för Orkesterjournalens hemsida. Min ursprungliga rubrik löd ”Aktningsvärd gärning resulterade i hovsam hyllning” Kapellmästare Carl Bagge hade främst jobbat med arr från sin far,Lars Bagge, som musikaliskt stod Zetterlund mycket nära. I övrigt fullödiga arr av  Thad Jones, Jan Johansson och Ann-Sofi Söderqvist. Framgår av recensionen att tillställningen var allt annat än slätstruken. Men också att trots ypperliga insatser, blev jag inte berörd eller uppfylld i den utsträckning jag förmodat på förhand.

Andra helgen jag reser med X 2000 till huvudstaden får en försening på sjuttio minuter fatala konsekvenser.  Missar konsertbussen till Artipelag, vilket gör att jag går miste om Stacey Kent. Lyckligtvis finns en plan b som stavas THE BAD PLUS på Fasching. Kan nämna att jag skrev om dem i OJ när de var på Nefertiti för cirka fem år sedan. Då inhandlade jag deras cd Inevitable Western. Basisten Reid Anderson är som vanligt gruppens talesperson. Han flankeras av fascinerande lyhörde trumslagaren David King och sedan i fjol Orrin Evans med  attraktiva löpningar på flygeln. Trion är förtjusta i avancerade melodislingor doppade i  uppbrutna takter och inslag av cymbalfrossa. I lika hög grad är spelningen uppbyggd på livfulla som lyriska kvaliteter. Samtliga medlemmar skriver sinnrika kompositioner,  I en bluesbaserad låt hörs läckra basgångar och dito kantslag. Pianotrion som gillar abrupta slut, knixiga teman och tempostegringar, hämtar merparten av materialet från sitt färska album. Förtätad stämning infinner sig från och med tredje låten Hurricane Birds. En nyskriven ballad fortsätter organiskt på den inslagna vägen, liksom högklassiga Wolf Out och 1983 Regional All- Star, låtar med hypnotisk påverkan. Påfallande många titlar  påbörjas  av stringente Anderson, som anger position och riktning. Det heter att trion från Minneapolis saknar ledare, fast live är det obestridligen han som är navet. Andaktsfull inledning övergår i småstökig passage, när andra set vid. Musiken är extremt elastisk, ena foten tangerar fri form medan den andra befinner sig  inom kammarjazzens domäner. Var och en får utlopp för sitt gedigna kunnande, fast vad som hänför allra mest är låtarnas struktur och det intuitiva skimrande samspelet. Högt ställda förväntningar infrias, även om vi snuvas på fräcka covers, annars ett signum för The Bad Plus. Ska påpekas att ljudet var eminent på landets nationalscen för jazz och intilliggande genrer.

 

Stockholm Jazzfestival del II

by

Shai Maestro trio – foto Magnus Palmquist

Stockholm Jazzfestival 12-21/10 2018

HORNCRAFT på Plugged Records (13/10) innebär klangrik musik med annorlunda sättning.  Nio personer trängs på scen under ledning av sparsmakade bleckblåsaren  Håkan Nyqvist. Konceptet kan sägas vara brassensemble möter bopmusiker. Tre valthorn, trombon, trumpet, saxofon, piano, trummor och kontrabas är instrumenten det kreeras en spännande sammansättning toner av. I första introt  förmedlas sofistikerade ackord av Torbjörn Gultz vid pianot.  Annars en smula trevande start, är som om blåsarna unisont letar efter rätta uttrycket. Lyckligtvis hittas den utstakade vägen ganska omgående. Veteranen Nyqvist står för  arrangemang, originalkompositioner och upplysande, underfundigt mellansnack. Vill påtala hur begåvat arrangemangen utformats, med elegant stämföring och raffinerade schatteringar. Ett antal musiker utför storstilade bedrifter, en ynnest att få lyssna till dem på nära håll. Skivaktuella utropstecknet, trumpetaren Erik Palmberg, var för mig en ny bekantskap, medan den sedan länge etablerade Örjan Hultén övertygade stort. Vilket betagande solo  på sopransax! Gultz är en melodisnickare av rang, medan kompet stod för de luftigt uppbyggda, energifyllda förutsättningarna. Arvid Jullander vikarierade förtjänstfullt på bas och Peter Danemo bakom trumsetet var i sitt esse under en utsökt konsert, som varade i halvannan timme. Man avslutade enligt uppgift med en slagdänga från 40-talet.

Omsusade SHAI MAESTRO TRIO i en fullsatt hörsal på Kulturhuset utforskar pianotrioformatet, vilket resulterar i en extraordinär spelning som generade fantastisk respons. Folks hänryckning i form av applådåskor efter solon och stående ovationer x två, blev extra tändvätska för musikerna.  Shai och hans nyrekryterade trumslagare Ofri Nehemya – båda bördiga från Israel – kompletteras med  en jämförelsevis mer tillbakadragen kontrabasist vid namn Barak Mori.  Maestro har ett knippe egna album att välja bland, men föredrar live att inte i förväg bestämma låtlista. Poänglöst eftersom vi sysslar med improviserad  musik, säger han i sin introduktion. Förbluffande skickliga partners snappar upp direkt efter varje intro, vilka låtar som är på tapeten. Märkligt nog, sätter de inte harmonier i  förarsätet, utan sådant som dynamik och kontraster, en viss kantighet och kreativa infall. Senaste skivan (recenserad i Kulturbloggen) rubricerade jag som egendomligt konturlös. Det sagolika är att när ytterligare dimension adderas live faller ALLT på plats. Toner ömsom porlar vackert, ömsom bökar runt vilt och hämningslöst. Å ena sidan orgiastiskt lössläppt, å andra sidan  en intellektuell skärpa; vilket gör publik salig av lycka. Definitivt mångfasetterad musik  som ibland blir minimalistisk! Maestro har originell fingersättning och intar gärna udda position vänd ifrån tangenterna. I en passage uppstår ett lyriskt hovrande ( får mig att tänka på Bobo Stenson trio), som får en extatisk publik att börja nynna allt högre. Trion besitter beundransvärd teknik och trumslagaren är helt fenomenal i sina kaskader. De spelar exempelvis The Forgotten Village, Gal, From One Soul To Another. Allra sist levererar anföraren själv klassiska balladen Moon River, en strålande impressionistisk diamant. Instämmer i omdömet från min vän på Orkesterjournalen: Mycket minnesvärd konsert!

Tar mig vidare till klaustrofobiska Glenn Miller Café där JONAS KNUTSSON BAND & FRIDA SELANDER lirar. Hinner vara med om två kortare set.  Saxofonisten Knutsson, lika hemma i världsmusik som jazz, är ett destillat av  livemusik  jag uppskattar. Han och hans mannar Rafael Sida (trummor), Christian Spering (bas) samt Anders Persson (piano) kan veckla ut sig till ett oemotståndligt svänggäng, för att därpå skifta  till långsamma betagande alster.  Nyss prisade Knutsson, träffade den djupa popartisten Frida Selander på Umeå jazzfestival, en festival  omtalad för att pusha kvinnor från besläktade genrer. Efter spelningen får jag reda på att poetiskt sinnelag är en gemensam utgångspunkt. Hör inledningsvis sprudlande up tempo med saxofon i framkant,  Sida lägger ut gungande ljudmattor och Spering hakar på. Ovant, men funkar absolut att bandet ackompanjerar en egenartad poppig låtskrivare och gitarrist.  Som vokalist må 80-talisten ha ett snävt omfång, vilket uppvägs av ett personligt avtryck hemmahörande i en optimistisk animism. Filosofiskt, naturnära mellansnack binder ihop låtarna. Set 3 kickstartar med glimrande  finesser i flera polskor,  vilka banar väg för Anders Perssons briljanta pianoackord.  När han och Frida musicerar som duo skälver det om henne.  Sin vana trogen spelar Sida med ena handen på trumsetet, medan den andra håller igång en cajon till publiken oförställda glädje. Rivig besjälad blues där Knutsson lägger ribban skyhögt avrundar ordinarie låtlista.  Bifall renderar i extranummer, en repris från tidigare på kvällen. Visar sig vara en innerlig naturromantisk visa, där Selander sjunger känsligt och plockar försynt  på elgitarren.  Jordnära berikande upplevelse!

Stockholm Jazzfestival 2018 del I

by

Magnus Palmquist

Stockholm Jazzfestival 12-21 oktober

Jazzfesten i huvudstaden är i full swing. Under tisdagskvällen delades de så kallade Jazzkatterna ut, vilket ni kunde läsa om i Kulturbloggen. Undertecknad är press på festivalen för fjärde eller femte året. Då jag bor på västkusten väljer jag  godbitar ur programmet under helgerna och planerar in resor därefter. Till skillnad från Ystad får en finna sig i krockar och att endast kunna tillgodogöra sig en bråkdel av utbudet. Under första helgen var ju vädret strålande. Passade under lediga stunder på att vandra till både nyinvigda  Nationalmuseum och Moderna. Men det är en annan historia. Jazzfestivalen invigdes av dess chef Eric Birath på Kulturhusets största scen inför ett fullsatt auditorium.  Antalet scener har utökats.  Man ansvarar denna gång för omkring hundraåttio programpunkter.

JAN GARBAREK är en monumental musiker , har varit protypen för ECM-soundet i mer än fyra decennier. Jag har haft några vinyl och hörde honom på Liseberg för cirka trettio år sedan. Sedan dess ingen större koll ska erkännas. Det nordiska vemodet finns kvar, ränderna har inte gått ur. Dock har han blivit en uppfriskande genreöverskridare. För det kuriösa med Jan Garbarek Group är att en norrman besjälad av karga ödsliga landskap, omger sig med en tysk klaviaturspelare, en indisk slagverkare samt en elbasist från Brasilien. Medlemmarna tilldelas flera solistavsnitt av varierande längd. De håller på uppemot två timmar, vilket nästan blir för långt. Föga förvånande yttrar inte Garbarek ett enda ord, tackar istället genom att bocka jämte en utsträckt hand i riktning mot sina kamrater.  Har således ingen info om vad som spelades. Tyckte mig första halvtimman känna igen temat, skulle kunna vara från He Comes From The North, i så fall baserat på en jojk. Satt för första gången på balkong. Ljudet var delikat, lagom volym och reverb som gav trolsk efterklang. 71-årige pionjären har en omisskännlig ton oavsett om han hanterar sopran- eller tenorsax. I ett långsamt stycke får han mig ändå att tänka på sådana som Ben Webster och Zoot Sims.   Vackra expanderande klanger mixas med episkt ensemblespel och lagom utmanande fri form -skrynkliga tendenser. Är inte hela tiden lättillgängligt, men blandningen av suggestiva mjuka melodier, virtuos världsmusik och en skvätt avantgarde är definitivt örongodis.  Trogne medarbetaren Rainer Brüninghaus hade flera fina solon på piano, medan slagverkaren Trilok  Gurtu gavs ännu längre tid för att skapa fräcka  rytmer och (vatten) ljud. Ska tilläggas att bandledaren hade lagt in flera fruktbara duetter, varav den med honom på sälgflöjt(?) och Gurtu på tablas var extravagant.

WOLFGANG HAFFNER BAND med gästen RIGMOR GUSTAFSSON i Nisse Landgrens hörna gjorde ingen besviken, tvärtom. Fick rusa till nästa utsålda konsert i samma byggnad några våningar längre upp. Om denna sprudlande tillställning och ”talkshow” har jag skrivit i Orkesterjournalen, på deras hemsida. I somras premiärlyssnade jag på detta band i toppklass lett av en mycket produktiv renommerad trumslagare. Man lirar allt möjligt  – fusion , bebop, klassiskt, funk, swing – med stil och finess.  De genommusikaliska tyskarna var föga förvånande på bejublat spelhumör, tillsammans med vännerna Landgren och Gustafsson.  Härligt lirat på vibrafon,  Simon Oslender på klaviatur gör underbara saker medan skicklige Haffner håller  grytan kokande. Landgrens röda trombon medverkar lite här och var med distinkta svängiga toner. Sångfågeln Rigmor Gustafsson förekommer anmärkningsvärt sparsam, fast när hon medverkar gör hon det med besked.  Hon äger scen i de tre vokala inhopp hon har till förfogande. Livemusiken interfolierades av ganska ostrukturerat och avspänt samtal mellan de tre sistnämnda (antecknade en del).

Den så kallade LÖNNKROGEN i Scalateaterns källare drivs i tillåtande, bekymmersfri anda under ledning av charmige trumslagaren Daniel Fredriksson.  Den vilda lössläppta stämningen ska påminna om  halvhemlig dekadens  under dixieland-eran i USA. Superproffs levererar glad jazz, kryddad med sting och svärta.  Sent på aftonen var lokalen knökfull. Omgiven av stimmig uppmuntrande publik lirar Daniel svängiga vibrerande toner, tillsammans med bland andra Niklas Fernqvist, Filip Ekestubbe, Klas Lindquist, Fredrik Lindborg och Johan Åström.  Flera spetsiga solon hördes från blåsarna.  Högsta betyg utdelas till Klas på  klarinett och Johan på ”dragbasun”, två sköna snubbar  som absolut inte softade på halvfart. Noterade att en släpig melodi på slutet gjorde störst avtryck hos den sorlande publiken. Lönnkrogen är en livsbejakande otvungen mötesplats. Den krängande musiken med improvisatoriska inslag präglas av rummet, blir kvar där. Den är kanske inget man tar med sig hem, utan det är själva stämningen som utgör hågkomsten av timmarna i källaren. Det är kul att vistas här och få ryckas med av vildvuxen livemusik.

 

 

Rogivande och djärva klanger . TRUST av Anders Hagberg

by

Sanne Storm

Artist: Anders Hagberg

Titel: TRUST

Betyg: 5

Producent: Anders Hagberg

Mixning: Åke Linton

Mastering: Johannes Lundberg

Inspelad på Artisten Göteborgs Högskola, Svenska Grammofonstudion samt Hagberg Musik i Göteborg 2009, 2016-2018.

Skivbolag: Prophone Records

50:53

Releasedatum: 21/9 2018

Flöjtisten och saxofonisten Anders Hagberg är en  innovatör, lika hemma i lätt avkodade grooves som österländsk mystik. För närvarande gör han succé i Sydkorea. Hans nya platta är i princip ett soloprojekt vars beståndsdelar ursprungligen skapades för visuella konstformer som dans, bild, video och skulptur. Flera stycken, bland annat sviten The Red, uruppfördes på Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn. En  utgångspunkt  har varit hans senaste forskning som lektor i improvisation på Högskolan för scen & musik i Göteborg. Den är inriktad på musikaliska tillstånd, klang och tystnad. På fyra spår medverkar danska slagverkaren Lisbeth Diers, vilket förstås är en stor tillgång. För kännedom kan meddelas att jag har några av Hagbergs tidigare produktioner och har haft förmånen att höra honom live ett antal gånger.

Skivan är anspråksfull och genomarbetad, ett oavvisligt villkor för att ett album med blåsinstrument i nära nog ”splendid isolation” ska funka. Helt säkert är han medveten om att vi som inte mediterar, men ändå utrustats med stora öron, har lättare för soloskivor med instrument som klassisk gitarr och piano.  Därför har 60-åringen jobbat mycket på att få till en extremt fyllig ljudbild, vilket garanteras av den makalöse Åke Linton. Vidare finns i en majoritet kompositioner ett uppbyggligt spänningsfält inlagt, närmare bestämt pendelrörelser mellan diskant och bas. Vad som hörs utöver nordiskt vemod är några medryckande grooves jämte ett universellt eteriskt tonspråk.  Inslag av improvisatorisk karaktär har utgjort en fruktbar grund.

En gång i tiden fanns Winduo vars medlemmar hette just Anders Hagberg och Yasuhito Mori (kontrabas). På nya skivan är  soundet snarlikt när Hagberg spelar kontrabasflöjt, låter som han ackompanjerar sig själv.  Inledande True Detective på kontrabasflöjt är intensiv, enormt ekvilibristisk, där inandningar och väsningar inkluderats. En öppning som borde bli en hit. Flera stycken bärs fram av en mäktig magnifik tyngd, som välgörande kontrast till det karga och ödsliga, det sköra och stillsamma. Matusi Expressions låter andlöst vackert, som en stilla kosmisk betraktelse. På Violet ingår sopransaxen i en musikalisk väv. Inbäddad i rikhaltig omgivning tar den tag i melodin, skjuter den framför sig. Sviten The Red ger lyssnaren ett suggestivt ramverk, överraskande tillgängligt att vistas i. Inkännande och smakfullt utformad med rytmisk extravagans, så kan det mästerliga titelspåret beskrivas.

På ett förhållandevis omväxlande album finns fler sensationella alster.  The Sea förtjänar stämpeln magiskt tack vare sin trolska stämning. Det var med vid invigningen av en utställning på Nordiska Akvarellmuseet och har i efterhand med besked, utvecklats till en fullödig komposition på egna ben. I dess kulminerande fas noteras påhittiga folkmusiktakter, minst sagt spännande att ta del av. En annan höjdpunkt är döpt till Requiem For Gaia,  kan betecknas som idealisk fusion av diskant och bas. Ypperlig resonans,  elektroniskt framkallat eko och läckert bidrag från Diers ger låten episka dimensioner.  Min enda reservation i marginalen gäller Red Alone, vars spretiga kontur gör att den att tippa över kanten, får mig att tappa i uppmärksamhet.

Festen för framför allt flöjtfantaster och anhängare av konstnärlig instrumentalmusik (räknar mig till den kategorin),  avrundas med ett kort, sammanbindande stycke, som knyter an till Hagbergs virtuositet. Han  omsätter definitivt sina forskningsidéer i framgångsrik handling, gång på gång. Musikanten kan tryggt bocka av ännu en milstolpe i sitt cv. Förekommande instrument: Flöjt, basflöjt, kontrabasflöjt, sopransaxofon, Matusiflöjt, piano, övertonsflöjt, mungiga, klockspel, percussion, cymbaler, klockspel och elektronik.

Per Buhre

 

 

 

Karismatiskt inkluderande i världsalltet – Lite vatten med gurka på Masthuggsteatern

by

Instagram från teaterns facebooksida

Lite vatten med gurka

Av: Johan Franzon

Regi och musik: Lars-Eric Brossner

Scenografi och kostym: Råger Johansson

Koreografi: Cecilia Milocco

Ljus: Råger Johansson, My Persson och Fredrik Glahns

Medverkande: Tove Wiréen

Urpremiär 5/10 2018

Spelas till och med 30/11 på Masthuggsteatern i Göteborg

Senast jag avlade besök här såg jag Vad vi ljuger om när vi ljuger om Italien.  Ganska fjantig pjäs där behållningen inskränkte sig till studerandet av skådespelarnas manövrar, särskilt Åsa Bodin Karlsson. Denna gång är det  mer fördelaktig balans mellan text och agerande, vilket troligen beror på sensibla handlaget från den mycket erfarna regissören. Lars-Eric Brossner är ju sedan decennier en av landets ledande beträffande scenproduktioner för barn. Lite vatten med gurka är en  monolog på uppemot trekvart (inklusive insläpp och interaktiv epilog), gjord för förskoleklass och lågstadiet. Manus var ett av de vinnande bidragen i Barnteaterakademins manustävling 2017.  Temat hyser förundran inför det ofattbara, tanken på ett evigt kretslopp och evolutionens oöverskådliga perspektiv.

Den rektangulära salongen är intim, black box – känslan förstärks genom det blanka svarta golvet, väggarnas nedre kolsvarta skikt och den matta, gulaktiga ljussättningen. Publiken sitter på bänkrader alldeles intill scenen.  Scenografin utgörs av ofärgat, olikformat glas uppställt i cirkulära figurationer plus en liten bänk.  Vi blir upplysta om att dricksglasen och kannorna kommer från berättarens mormor. Berättaren Tove  Wiréen som introducerar sig redan i foajén, uppträder svartklädd och barfota. Ett stort ansvar vilar på henne att fånga in den unga målgruppen, något hon fixar galant, till och med när en 6-årig tjej vill korrigera ett fantasifullt påstående.

Att några barn skruvar på sig en smula mitt i föreställningen kan inte Wiréen lastas för, när ingen  konflikt är inom synhåll. Tvärtom, fyrar skådespelaren av en hejdlös eruption av ord, om liv på jorden under oändliga tidsrymder och generationer av släktled som föregått oss. Blir tokroligt genom dialekter (särskilt skånskan), krumbuktande med kroppen och repliker i halsbrytande tempo. Naturvetenskapliga fakta ges ett intressant och lustfyllt innehåll.. Vattenmolekylen liknas exempelvis vid en vattennalle. Och det görs med rätta stor affär av livets mirakel, det vill säga bedriften att vara mamma och vem som fött dig.

Monologen är inte bara tänkvärd med en humoristisk udd. Den inpräntar också förundran i oss. Insprängt i det lekfulla docerandet om biologi, astronomi och matematik finns vackra formuleringar och lika vacker musik, luftiga ambient-tongångar som andas tillförsikt. För att bli delaktiga, få lämna med en gemensam förnimmelse, indelas vi avslutningsvis i grupper. Publiken uppmanas att sätta sig vid ett av de hundrasju glasen och dricka upp vattnet som spetsats med gurka. Vilket genialiskt slut!   En fin uppsättning om  spirande liv med vatten som förutsättning, om alla möjligheter som erbjuds under rätt betingelser. Inte utan att man är nyfiken på vad de vetgiriga barnen kommer ta med sig.