Mats Hallberg

Mammarelationen hyllas oreserverat – DNA dansa nära anhörig på Backa Teater

30 oktober, 2018 by Mats Hallberg

Ola Kjelbye

Idé: Tove Sahlin/ Shake It Collaborations

Regi och koreografi: Tove Sahlin (i nära samarbete med konstnärligt team och ensemble)

Intervjuer, idéarbete, dramaturgi: Malin Holgersson

Scenografi: Josefin Hinders

Kostym: Josefin Hinders och Tommie X

Musik: Malin Dahlström från Nikki & The Dove

Med: Astrid Assefa, Hannah Alem Davidson, Eleftheria Gerofoka, Vasiliki Gerofoka, Mahnaz Kia, Ramtin Paravaneh, Emelie Strömberg, Britt-Marie Strömberg

Spelas på Backa Teater i Göteborg till och med 14/12 2018

Låt mig direkt deklarera att produktionen är i allra högsta grad sevärd oavsett vilken vuxen generation du tillhör. Den dokumentära uppsättningen riktar in sig på gymnasieklasser/årskurs nio fast betydligt äldre har lika stor behållning, kan lägga in sina perspektiv. Premiären gick av stapeln för en tid sedan då jag var på jazzfestival. Gavs istället möjlighet att titta på nästkommande föreställning 25/10. Har i vanlig ordning legat efter med skrivandet och inte hunnit ta tag i mina reflektioner tidigare. Ovanligt nog har teatern lagt in paus, vilket ändå behövs eftersom speltiden är på cirka två timmar. Redogör för helhetsintryck och minnesbilder som fastnat.

Fyra skådespelare hemmahörande på teatern har med sig sina mödrar. Deras välformulerade svar på intervjuarens frågor, blir det sätt varpå väsentliga delar ur mammornas självbiografi avslöjas. Svaren hör vi i högtalarna. Några gånger, framför allt inledningsvis, är deras utsagor svåra att uppfatta när musik spelas för högt. Musiken är förstås en viktig ingrediens i DNA, markerar kulturell tillhörighet och blir en utgångspunkt för Tove Sahlins infallsrika koreografi. Tongångar från Iran och Grekland, jämte låtar av ELO, Staple Singers och Santana kompletterar den specialskrivna techno-inspirerade dansmusiken. Inrepeterad sinnrik street dance som ett slags danskompani, originellt utformade individuella rörelser och den ömsinta sårbara relationen mor-barn via kroppskontakt. Tillsammans med koreografen har ensemblen fått till ett imponerande resultat, vars pendelrörelse består av hela skalan från finmotoriskt utforskande till kollektiv extas. Mycket känslor och gemenskap förmedlas ordlöst. Ramtin Parvaneh shakar loss tillsammans med en stolt mamma efter att de suttit intill varandra på publikläktaren. Eleftheria Gerofoka ligger på mammans rygg i en kärleksfull omfamning. Emelie Strömberg tvekar länge om hon ska ta emot handen från fembarnsföräldern Britt-Marie. Några betydelsebärande detaljer framplockade ur minnet.

Att den erfarna svarta skådespelaren och aktivisten Astrid Assefa med chefsuppdrag på meritlistan, är adoptivmamma för Etiopienfödda Hannah Alem Davidsson var en nyhet för undertecknad. Om de andra biologiska föräldrarna har en naturlig ingång till dans & drama är oklart. Uppenbart är i alla fall att de vill berätta sin historia, historier om sådant som självmord och strapatsrik flykt, och låta sig beskådas. Vasiliki Gerofoka tolkas från grekiska av sin dotter, läser ur barnbok som alla medverkande tar repliker från. Hennes dröm: att studera och inte vara fattig. Från ömse håll kommuniceras energiströmmar av kärlek, vilket görs extra påtagligt på slutet. Då dansar nämligen mammorna klädda i svart i grupp medan deras barn betraktar dem. Effekten förstärks av att Black Magic Woman spelas. Det första uttalandet jag snappar upp handlar om ordet mamma, vars definition står för något omslutande, mestadels varmt.

Intervjuerna kretsar kring ämnen som mod och rädsla, umbäranden och trygghet, skuld samt den laddade frågeställningen om mammorna fått offra mycket för att deras avkomma ska få optimala förutsättningar. Intressant med sådan introspektion! Den flashiga scenografin och ljussättningen ändrar skepnad i andra akten, när kläder och lakan i ljusa färger inramar. Och mammorna får fördjupa sitt berättande om sig själva och relationen till sina skådespelande barn. Har teorier om kön och etnicitet vad beträffar en av Sveriges absolut ledande scener för barn och ungdomar, en generalisering som ofta stämmer med gjorda iakttagelser. Skådespelare med bakgrund i annan kulturell identitet känner sig hemma här, följdriktigt faller sjuttiofem procent av skådespelarna in i en sådan kategori. En annan lika märkbar, men självfallet högst subjektiv, observation som bekräftas av DNA dansa nära anhörig, rör det förhållandet att det på scen mest är kvinnor som visar framfötterna. Jag som för inte länge sedan bjöd med min 85-åriga mamma på premiär hos Backa Teater, kan verkligen rekommendera en uppriktig redovisning i ord och rörelser om ett livslångt lidelsefullt förhållande.

Ola Kjelbye

Kombinationen av buskis och skräckis haltar betänkligt – Kung Lear på Göteborgs Stadsteater

29 oktober, 2018 by Mats Hallberg

Foto Aorta

Av William Shakespeare

Översättning: Britt G. Hallqvist

Regi, scenografi, bearbetning: Pontus Stenshäll

Scenografi, kostym: Richard Andersson

Mask: Ingela Collin

Ljus: Max Mitle

Musik: Simon Steensland

I rollerna: Michalis Koutsogiannakis, Melina Tranulis, Ashkan Ghods, Bortas Josefine Andersson, Lars Carlsson, Lasse Beischer, Mattias Nordkvist, Johan Karlberg, Alexandra Nordberg, Carlone Söderström, Jesper Söderblom och Per-Anders Ericsson plus gycklare och statister.

Premiär 27/10 2018

Spelas på stora scen Göteborgs Stadsteater till och med 31/1 2019

Begreppet maktgalen har sällan åskådliggjorts mer övertydligt än i Kung Lear, en minst sagt brutal och blodig tragedi vars transportsträckor innehåller åtskilliga lustifikationer. 1600-tals pjäsen om den engelske kungen som bestämmer sig för att dela upp riket i tre delar till sina döttrar av vilka den som betygar honom störst kärlek ska bli rikligast belönad, sattes för några år sedan upp på Stockholms Stadsteater med Sven Wolter i huvudrollen. Vid en jämförelse var det en konventionell uppsättning. Som regissör verkar Pontus Stenshäll stimuleras av fantasifulla upptåg, att ifrågasätta gränsen mellan fiktion och liveögonblick jämte en salig blandning av skoj och seriositet. Inte konstigt att han därför ger sig i kast med denna mångbottnade Shakespearepjäs. Blir en utdragen process av preludier, innan positivhalaren och introduktören Per-Anders Ericsson kan inviga publiken i det dramatiska skeendet – en syssla hans rollfigur har också i öppnandet av andra akten. Gycklare uppträder off stage, folk kommer avsiktligt sent och inspicientens kommando hörs i högtalare. Det händer mycket! Under föreställningens gång redovisas i två runda gluggar ovanför dekoren vad som försiggår i sminklogen. Och minst två medverkande rusar ner för salongens ena trappa för att ta sig upp på scen.

Som sig bör har avdelningarna för scenografi och kostym jobbat för högtryck och den tekniska personalen har mycket att bestyra. Rökmaskiner går på högvarv, nedhissad ljusrigg tas i anspråk och kungens entré är magnifik. Således finns mycket ögongodis att beskåda. Men alla infall gör samtidigt att laddningen pyser ut ur flera scener. Regissören kräver för mycket av publiken, när han låter teaterleken flöda istället för att strama upp intrigen. Har man inte läst på blir det besvärligt att följa med. Ett bekymmer är ju att regissör och konstnärlig ledare är samma person. Om konstnärligt bollplank ändå funnits, är det en funktion som inte framgår. Blinkningarna till publiken och det medvetet teatrala draget är tacksamma grepp, fast de blir dessvärre tilltag som efteråt framkallar en känsla av trötthet. Blev inte upplivad eller tog med mig tänkvärda resonemang.

I paus reflekterar jag över frånvaron av obönhörlig tragik, ett tomrum som förstås fylls med råge i andra akten, ju mer dramat tätnar i och utanför scenens dimridåer. Vansinne och egocentriskt beteende går hand i hand. Michalis Koutsogiannakis (känd från Det nya landet och en mängd andra filmroller) bemästrar väl att spela förvirrad kung, vars despotiska läggning och nyckfulla framtoning blir hans fall. Melina Tranulis gestaltar hysteri och psykos, med manér som bara hon kan driva till motsvarande spets. Johan Karlberg är lika skicklig på att vara imposant som ömklig. En som excellerar i flera festliga stilbrott är Mattias Nordkvist – aktuell i Vår tid är nu – med sina trubadurposer á la Lundell och sitt ohämmade kurtiserande. Väldigt roligt, men återigen borde Stenshäll inte ha strösslat så mycket med avledande humor. Något som hade störande inverkan på pjäsens utformning var den bristfälliga artikulationen från flera skådespelare. Inser att det kan vara knepigt med intonationen i tempofyllda sekvenser, men ibland var det häpnadsväckande undermåligt. Ett föredöme som andra borde ta lärdom av är Caroline Söderström som spelar mellansystern. Repliker och agerande från henne är alltid omsorgsfullt utförda. En annan observation hämtad ur manus har att göra med manliga och kvinnliga egenskaper. Kvinnorna i Kung Lear (enligt vissa källor finns en dokumentär bakgrund) är listiga och dominanta, medan männen framstår som mjäkiga förlorare.

1 2 3 Schtunk – frigruppen som ägnar sig åt Commedia dell´arte – har gjort en kortversion av Kung Lear (minns inte om jag sett, däremot sett ett collage av crazytolkningar på Shakespeare). Relevant att nämna eftersom två ledande skådespelare därifrån förekommer i uppsättningen på Stadsteatern. Dels Bortas Josefine Andersson vars roll består i att vara den äldsta systern, vilket görs oklanderligt. Dels Lasse Beischer som tilldelats ett prima köttstycke att glufsa i sig, eftersom han får husera som narr, i och vid sidan av manus i ett utdraget solostycke. Vidare återkommer han med giftiga stickrepliker och förvandlas på slutet till någon annan. Han räddar inte pjäsen på egen hand, är ändå en stor del av behållningen. Beischer begår en skrattframkallande balansakt. Likt den historiska hovnarren är han immun, kommer undan med oförskämda påhopp på personer längst fram (möjligen vidtalade), påtalar upprepade gånger att 42 publikplatser slopats, för att skådespelarna lättare ska kunna etablera publikkontakt, likaså spinner han på eventuell premiärnervositet Humoristen beter sig som en inspirerad jazzimprovisatör, med den skillnaden att vad han gör bygger på spetsfundig kommunikation.

Ola Kjelbye

Trollhättan Jazz- och Bluesfestival – Ett eldorado för musikälskare

29 oktober, 2018 by Mats Hallberg

Ellen Andrea Wang trio

26-27/10 2018

Folkets Hus, Trollhättan

Obs Samtliga foton tagna av Bitte Sjöholm

Festivalen som anordnas för tredje året, drogs igång av stadens kulturchef i samband med ett jubileum. I fjol skrev jag för både Kulturbloggen och Orkesterjournalen. Även denna gång har de sammanställt ett program man blir mäkta imponerad av. Tyvärr rumphuggen bevakning i år, eftersom jag hade förhinder under festivalens andra dygn. Varje akt varar i 45-50 minuter, med undantag för avslutande grupp vars framträdande fick lov att pågå lite längre. Begivenheterna alternerade mellan tre scener belägna nära varandra. Till ett anmärkningsvärt facilt pris kunde festivalpass inhandlas. Skapligt med folk första dagen. Under dag två utökades enligt uppgift publiken.

Först ut är kultbandet FRANSKA TRION i Caféet, glädjespridare under ledning av Matti Ollikainen med en helt egen stil. Har gjort nio plattor och oräkneliga spelningar, men aldrig tidigare varit i Trollhättan. Har sett dem flera gånger och kan därför jämföra. Snäll, ganska konturlös början. Blir dock våldsammare tongångar i påföljande låt, vilket klaviaturspelaren poängterar. Matti hanterar sitt elpiano likt en Jerry Lee , medan duktiga vapendragarna Viktor Turegård på ståbas och Thommy Larsson bakom trumsetet, ledigt hänger på utan några som helst besvär. Trion sysslar med andra projekt vid sidan om. När de sammanstrålar live är spelglädjen påtaglig, vilket märks. Om jag är rätt underrättad skriver Ollikainen all musik och text. Texterna är charmigt dråpliga, ibland lika sorgsna som musiken, oavbrutet gjorda med glimten i ögat. Låtskrivarens sång är sträv och svajig, vilket bara ökar underhållningsvärdet och lockar fram leenden. Franska Trions exakta driv, kompromisslöshet och skiftande stämningslägen utgör deras essens. Paradoxalt nog blir lyssnaren glad och uppfylld, trots att det ösiga varvas med tonvis av vemod och Kjell Höglund-vibbar. Thommy Larsson är som vanligt en underbart sprakande visuell trumslagare! Matti Ollikainen ensam på scen i en ruskigt sorglig visa sticker ut i ett väl genomfört program. Upplyftande tillställning utan att vara så sanslöst fräck som andra gånger jag sett dem.

Anna Lundqvist Quintet

I den överlägset bästa lokalen Hebeteatern hör jag ANNA LUNDQVIST QUINTET. Hon omger sig med eminenta musiker: Fabian Kallerdahl (piano), Björn Almgren (saxofoner), Jon-Erik Björänge (trummor), Mattias Grönroos (bas) samt Krister Jonsson (gitarr) som särskild gäst. Alla uppräknade har jag hört live ett antal gånger, möjligen med undantag för trumslagaren. Lundqvist´s sång mestadels svävande, ordlös och arrangemangen småtrixiga. Merparten av materialet hämtas från senaste lovordade skivan Mewee. Noterar att Lundqvist ser sin röst som ett av andra instrument, en röst som bara ibland stannar kvar hos mig och genererar fästytor. En höjdpunkt infaller när Kallerdahl briljerar återhållsamt, medan övriga snyggt tassar med. Mindjoy är en av alla original med profilerat uttryck, demonstrerar vilka utsökta instrumentalister bandledaren har tillgång till. Krister Jonsson, lärare när Anna gick på Skurup, fyrar av ett par fräscha solon, ges utrymme att dra på med effektpedal i exempelvis titelspåret från nämnda platta. Tycker om det raffinerade kompet och i Beauty And The Filth gifter sig tenoren från Björn Almgren (känd från Augustifamiljen) med stämman från kvinnan i centrum. Musiken är sval, med ett genomgående distanserat intryck. The Goodbye Song med männen på körsång, utvecklas till extatisk urladdning.

Knut Reiersrud Band

Kan märkligt nog ha varit första gången jag hör norrmannen som konkurrerar om titeln nordens blueskung. Reiersrud har en oerhört omfattande skivproduktion på sin meritlista, plus sitt subtila samarbete med Ale Möller och Erik Bibb (två favoritmusikanter hos mig). Som man kunnat förutse är det tungt komp i den stora salen, fast på hanterbar nivå. De följer frontmannens stegringar och nedsänkningar ytterst kompetent utan att framhäva sig själva. Låter lite stelt, fast de är omsorgsfulla med detaljer och samlat på sig stor rutin. Mest uppiggande komplement utgörs av David Wallumröd på orgel och andra klaviaturer. Hans groove tillför mycket, i en genre som annars lätt kan bli statisk. Gitarrspelet är distinkt utan excesser och med omväxlande volympåslag. Soundet är attraktivt sammanhållet och styrt av en auktoritet, överlag överraskande tillbakalutat och nyanserat. Mannen med hatten visar sig vara en god munspelare, förutom att ha en bärkraftig röst som sjunger engelskspråkiga texter. Fångar upp utmärkta alster som Borrowed Time och Sacred Mama. KNUT REIERSRUD BAND kännetecknas av ett frapperande attribut: Kombinationen ösiga högljudda låtar och dess totala motsats.

Ellen Andrea Wang trio

Råkar vara tredje gången i år jag hör ELLEN ANDREA WANG, vilket jag fick chansen att meddela norskan efteråt. Recenserade i lyriska ordalag då de spelade i Ystad i somras. Trion består av Wang på kontrabas modell mindre, Erland Dahlen trummor/ slagverk och Andreas Ulvo på piano och synth. Ellen Andrea bemästrar konsten att sjunga och lira bas samtidigt, har skrivit all text och musik och införlivar hänförande improvisationer från sina kollegor i skrivandet. Blir som jag förmodat en ljuvlig konsert i idealiska Hebeteatern. I brist på bättre beteckning kan musiken beskrivas som nutida popjazz med elektroniska influenser. Polyrytmik, avigt sväng och raffinerade melodier naglar fast åhörarna. Mixen akustiskt – elektroniskt är betagande i en högklassig och nyskapande atmosfär. Wangs vokala insatser fungerar fint inom hennes rytmiska koncept, fokuserar på artikulation och tajming. Dahlen firar triumfer oavbrutet, något som manifesteras i ett fyndigt solo. Noterar de pregnanta basgångarna, vars sjungande ton påminner om Lars Danielssons adelsmärke. Inte undra på att hon jobbat med berömdheter som Manu Katché, Marilyn Mazur och Sting. I en repertoar utan svackor märks toppar som Fjord Ferry, Perfect Danger, Electric, Heartbeat, Follow Me samt A Change Of Heart.

KYLA BROX BAND blir tyvärr en rejäl missräkning, även om de för undertecknad var ett oskrivet kort. Förhandsreklam och smakprov utlovade stordåd. Visst har Kyla, uppväxt i engelsk musikerfamilj, en mörk fantastisk röst. Men sammantaget är det så pass jämntjockt och tråkigt att jag kliver ur den stora hallen, lyssnar på avstånd samtidigt som jag vilar öronen. Publiken får sig en överkörning av blues som tar i från tårna, inga halvhjärtade ansträngningar. Men en alldeles för högt mixad bastrumma störde avsevärt. Fram till finalnumret framförs endast egentillverkat material. Då sker fullständigt omslag i temperament. För tredje gången i år hör jag live en kvinna tolka Hallelujah (L. Cohen). Långt in i låten ackompanjeras Brox endast av gitarristen Paul Farr, en prestation som förtjänar hedersomnämnande.

Hawk On Flight

Göteborgsbaserade fusionsgruppen HAWK ON FLIGHT minns jag från första halvan av 80-talet, har kvar en vinylskiva från storhetstiden och kommer ihåg gig från ett regnigt Liseberg på 2000-talet. Deras ledare Matz Nilsson (elbas) hade plockat ihop en ny upplaga bestående av tidigare medlemmen Ove Ingmarsson på tenorsax och EWI (en slags elektrisk klarinett/sax), gitarristen Rolf Jardemark, trumslagaren Per Bokvist samt Per Johansson på klaviaturer. Inledningsvis registreras smeksamma slingor uppbyggda av långa stråk. Tar ett tag innan den nya konstellationen hittar sina roller.Varje instrument får efterhand sin stund i rampljuset när strukturer bryts upp. Inspirerade solon kreeras från i första hand Ove Ingmarsson jämte Per Johansson. Överst pumpar elegant elbasen som ett signifikativt raster. Allt sitter perfekt med fräna övergångar och samstämmiga slut. Ändå blir konserten en halv besvikelse. Är det tidens tand som gnagt på deras David Sanborn-aktiga låtar? Ibland åstadkoms fräcka beats och klanger, men lika ofta saknas nerv. Alla låtar har tyvärr inte tillräcklig lyster för att gripa tag i mig. Nytt och gammalt varvas om vartannat påpekar bandledaren. Vi serveras titlar som River Field (anspelar på Älvängen), Sång till Palle, While The City Sleeps, fina balladen Snowfall och deras hit Bermuda Triangle.

Under en innehållsrik lördag medverkade bland andra Lucy Woodward & Chris Gray and the Bluesband, Arild Andersen trio, Marius Neset Quintet, Louise Hoffsten och Peter Asplund Aspiration med Lars Jansson

Stockholm Jazzfestival del V – Mest om Rymden

28 oktober, 2018 by Mats Hallberg

Eva Kubatzki

Stockholm Jazzfestival 12-21/10 2018

På gemytliga oansenliga Glenn Miller Café hör jag avslutande set av SASHA MARKO TRADITION, vars spel tillfredsställer åhörare med öppensinnad inställning. Visste inget om batteristen som jag en gång träffat då båda hade recensionsuppdrag. Musiken rör sig ledigt i skärningspunkten mellan bop och swing, med softa, distinkta bågar på trumpet. Marko omger sig med duktiga välkända musiker – Niklas Barnö (trumpet), John Holmström (piano) samt Elsa Bergman (bas) – som inte är främmande för friare former. Vi serveras fint sammanhållna original av bandledaren. Gillar det okomplicerade och avspända trumspelet, låtarnas konstruktion och pigga solon. Holmström från Mölndal dekorerar melodierna med vackra luftiga ackord. Mellansnacket som förklarar låttitlars innebörd blir en extra bonus.

MAINLAND JAZZ COLLECTIVE är en skivaktuell sextett bestående av studenter vid Kungliga Musikhögskolan. Finklädda i svart håller talangerna (några har redan uppmärksammats med priser) en trevlig konsert på Plugged Records. De demonstrerar ypperligt sin förkärlek för Art Blakey & Jazzmessengers – förestående inspelning ska celebrera 100 års minnet av Blakey´s födelse – jämte musik rotad i den traditionen. Standards varvas fyndigt med egna kompositioner! Vikarierar på piano gör den redan etablerade Anna Greta Sigurdsdottir, vars sofistikerade spel emellanåt påminner om Lars Jansson. Öronen registrerar att Leonard Werme på altsax är ämnad för något stort, medan trumpetaren Erik Tengholm uppvisar osedvanlig säkerhet, bemästrar avancerade passager. Trummisen Oscar är son till Ulf Johansson Werre och kvalificerad nog att lira i Blakey´s anda, går inte på halvfart (bastrumman trängde under stundom igenom i mesta laget). Den tajta och målmedvetna ensemblen siktar högt och når långt. Medlemmarna står väl rustade för en utstakad karriär som yrkesmusiker. Efterhand kommer de kunna färga musicerandet med än mer personlighet. Ur en förnämlig repertoar ska särskilt framhållas Seven Steps To Heaven, Con Alma samt egna balladen Evening in Zagreb.

RYMDEN i Berwaldhallen avslutade en lyckad festival. Premiär för undertecknad i denna exklusiva byggnad , bokstavligt talat förbunden med Sveriges radio. Ena halvan denna gång avgränsad så att alla åhörare kan se musikerna framifrån eller snett ifrån sidan. Trion Bugge Wesseltoft, Dan Berglund och Magnus Öström hade fått mycket förhandsexponering, fullkomligt berättigat då ju Dan och Magnus var kuggar i E.S.T, en globalt hyllad företeelse inom vidsträckta kategorin kontemporär jazz Basisten och trumslagaren är beundransvärda, har hjältestatus hos många fans eftersom de inte förlamades av sorg när geniet Esbjörn Svensson omkom i en dykolycka för drygt tio år sedan. De grejade att gå vidare på egen hand och genomförde dessutom i fjol storstilade liveprojektet E.S.T Symphony. Rymden (namnet kanske valt för att uppmärksamma Esbjörns intresse för astronomi) bildades på initiativ av den norske klaviaturspelaren Wesseltoft, som jag hörde i solokonsert på festival i fjol. Gruppen har haft några konserter i Norge och är i färd med att producera ett album, ur vilket vi fick ett antal kompositioner under halvannan timme. Presentatören påstår korrekt, att dessa innovativa artister varit med om att forma den europeiska jazzscenen. Konserten kan absolut komma att omgärdas av ett skimmer, förutsättningarna finns. Att beskriva sällsynt magiska tillfällen som musiklyssnare, finner jag lika besvärligt som att verbalisera smärta och sorg, något jag berättade för personal från Jazzradion efteråt.

Blev just en sådan unik, svindlande upplevelse av en pianotrio som excellerar i precisionsarbete. Deras teknik är fenomenal och resonansen i hallen osannolikt bra. I ett synnerligen kreativt klimat framställs melodier och rytmer; vars klanger skapar extas hos publiken. Trion som står för något nytt och expanderande, förlitar sig uteslutande på egna kompositioner Deras talesperson Magnus Öström benämner vad de spelar som låtar, beteckningen stycken är lika gångbar. Allt är inte lättillgängligt när supertrion spejsar loss, utforskar sina instrument gemensamt eller var för sig, däremot konstant fascinerande. Med assistans av ljudfantomen Åke Linton och smakfull elektronisk navigering, utvinns en arsenal av spännande ljud. Berglunds bas låter fett, för att använda ungdomars språk, utan att den dominerar. Himmelskt vackra avsnitt kan överraskande övergå i fusionartade tongångar, eller till och med atonala, busiga utvikningar. Efterhand utkristalliseras referenser till experimentell progressiv rock, delvis tack vare Bugges fender rhodes. Ett tag sluter jag ögonen, dras oemotståndligt in i deras universum. Kontraster verkar vara supertrions varumärke! Ett par stycken doftar fulländad kammarmusik, har potential att bli hits i genren. Syftar till exempel på stillsamma The Youth OF Lucky Luke (om jag uppfattade titeln rätt). Bland flera uppseendeväckande solon, måste Öströms exceptionella rytmfest lyftas fram särskilt. Inte konstigt att hans raffinerade stil golvade en valthornist ur Göteborgs Symfoniker i fjol, fast hon normalt sett inte är någon vän av trumsolon. Festivalens avslutning utvecklades till en extravagant tilldragelse som gjorde ett outplånligt intryck.

OBS Hade bokat biljett till Carla Bley trio, eftersom jag inte hört henne live. Tyvärr tvingades hon ställa in av hälsoskäl.

Bugge Wesseltoft

Dan Berglund

Magnus Öström

Samtliga foton Eva Kubatzki

Stockholm Jazzfestival del IV

24 oktober, 2018 by Mats Hallberg

Magnus Palmquist

Stockholm Jazzfestival 12-21/10 2018

Meriterade Oddjobs sidoprojekt heter JAZOO. Under detta flagg genomför man två bejublade föreställningar vid lunchtid i Kulturhuset, inför en exalterad publik bestående av små barn och deras föräldrar. Innan de går på hörs fågelkvitter i högtalarna. Min favvokvintett spelar och berättar under en trekvart om underliga djur, fantasifullt utrustade med känslor och behov. De styrs på scen av orkesterns kvinnliga djurskötare och exponeras via roliga animationer. Ny skiva är på gång får vi veta. Allt är gjort med glimten i ögat, lustfyllt och vederkvickande. Bandmedlemmarna som anspråkslöst presenterar sig, har repat in manus med engagerande repliker och kroppsspråk. Per Ruskträsk Johansson agerar boss och sammanhållande ciceron. Noterbart är att de vare sig maskerar eller ger avkall på sin lysande musikalitet. Vi förlänas kvalificerad jazzmusik, inklusive kul trudelutter. Givetvis passar de på att introducera några udda instrument och den sordinerade trumpeten från Goran Kajfes passar perfekt för att illustrera kackel i hönsgården. I en otroligt vacker komposition fokuseras på en filosoferande örn, dansande pingviner ger sig till känna i småbusig gladjazz medan luriga apor ges funkig 70-tals dräkt i extranumret. Varierat tonspråk från skönt svängigt till skimrande spel! Deras show präglas av avspänd atmosfär, tvära känslokast, uppfinningsrikedom och respektfull hållning gentemot den unga målgruppen.

Tar mig med hjälp av SL längs gröna linjen till BAS (Bandhagen Art Studio), en sliten lägenhet med vänlig atmosfär som drivs av ljudnördar. Där spelar NORDSTRÖM/ DANIELSSON/ RUNDQVIST. En av alla dessa saxofonister döpta till Fredrik ger här en generös konsert uppbackad av legendaren Palle Danielsson och fylligt spelande Fredrik Rundqvist bakom trummorna.. Trion kreerar spännande harmonier och rytmer utifrån rubriken Svensk standard. Fredrik Nordström på tenor och baryton presenterar repertoaren, spelar kontrollerat och begåvat i en stil påminnande om giganten Ornette Coleman. Trion startar med en söt melodi som buktar ut, fast den ändå håller ihop tack vare goda musikanter. Kompet med sina runda toner och ljusa klanger, är följsamt när saxofonerna breder ut sig. Oldtimern Palle spelar alltid precis rätt antal takter, besitter ännu mästerliga egenskaper, medan Rundqvist (ingår i Daniel Karlssons trio) växlar fint mellan offensivt och utforskande spelsätt. Den lilla publiken lyssnar uppmärksamt på kompositioner av Börje Fredriksson, Georg Riedel, Staffan Linton, Alice Tegnér, Jan Johansson, Lars Gullin, Lars Färnlöf samt Palle Danielsson. Låtarna spelas efter noter, fast trummisen verkar ha ett friare förhållningssätt. Det utomordentliga ensemblespelet rör sig i cirklar, inkännande och beslutsamt. Gillar den växelverkan Nordström demonstrerar mellan långa och kortare fraser. Melodin överges aldrig, trots frihetliga utvikningar. I det långa loppet blir det personligen för mycket saxofon i frånvaro av melodislingor på piano. Vill dock betona att musikerna är kolossalt duktiga och pärlbandet av låtar valt med omsorg. SR spelade in i en lokal med ypperlig ljudåtergivning.

Foto Jonatan Fast

DONNY Mc CASLIN blev en extraordinär upplevelse på Fasching. Saxofonisten har en lång karriär i ryggen med ett dussintal skivor, blev ett namn på mångas läppar när David Bowie anlitade honom på sista plattan som bandledare. I hans liveband ingår keyboardspelare, basist, trumslagare och sångare vars gitarr används relativt sparsamt. Man gick ut stenhårt i experimenterande rock med doft från Berlins alternativscen, tyvärr ganska jobbig sång. Elbasisten Owen Briddle pumpade på högt i registret med markerade basgångar, ett genomgående drag under giget. Är som mest fördelaktig när hans tunga beats gifter sig med toner från andra ändan, det vill säga skärande diskant. I par med sin kollega i kompet, dominerande Zach Danziger på trummor, piskar de flera gånger fram ett infernaliskt sound á la drum & bass. Övriga med Mc Caslin i spetsen hänger vid sådana rusiga tillfällen på. Danziger´s furiösa explosioner matchar frontmannens vitala saxspel, fast jag hade föredragit en rytmsnubbe som inte spelat så ettrigt och bastant. De intensiva perioderna varvas med långsam electronica, jämte förhållandevis konventionella popsånger, flera med inlevelsefull nyanserad sång. Nästan allt material hämtas från alldeles nya skivan Blow, fast extranumret hedrar Bowie med fri tolkning av Look Back In Anger (1979) från Lodger. Fräsigt driv, smattrande bas och lödigt lir på tenorsax, men den vokala insatsen är tveksam. I paus förmedlar ett heavy metal – fan att han är helt golvad av bland det bästa han hört. Själv är jag mer splittrad, även om jag mycket uppskattar exempelvis den frenetiska gasen-i-botten-överkörningen innan öronen får vila. Ett längre samplat avsnitt har vibbar av Brian Eno och My Life in The Bush Of Ghosts. Som konstellation utstrålar man auktoritet och medvetenhet. (Sångaren Jeff Taylor har på sig t-shirt med foto från prisceremonin på 200 m i OS -68.) Anser att de stundtals snubblar över sina tekniska färdigheter, att tillräckligt bärkraftiga låtar emellanåt saknas. Gruppen inriktar sig väl mycket på solourladdningar och som kollektiv drar de mot ekvilibristik in absurdum. Till deras ”försvar” måste sägas att spelglädjen och viljan att leverera är oöverträffbar.

Mats Hallberg

Footer

Om oss