Mats Hallberg

Stimulerande bredd på nyskrivna stycken- Gunnebo kammarmusikfestival

24 maj, 2019 by Mats Hallberg

Kammarmusikfestival på Gunnebo slott i Mölndal

23-26/5 2019

Konstnärliga ledare: David Hansson och Thomas Hansy

Arrangemanget stöds av Kulturrådet och Musikverket

Vet inte om jag bryter ny mark genom att skriva om en festival för kammarmusik. Värdparet är liktydigt med Gothenburg Combo, den fenomenala gitarrduon vars senaste temaalbum fick högsta betyg av undertecknad. Hade förmånen att lyssna på hur den lät live under festivalen ifjol. För tolfte året arrangeras deras festival, i vad som i slutet av 1700-talet var sommarbostad för John Hall. Gunnebo med sina många tillbyggnader i nutid, har jag haft anledning att besöka åtskilliga gånger i olika syften. Har med några få års undantag bott på gångavstånd. Sista decennierna på 1900-talet såg jag Frans Helmersson, Roland Pöntinen och andra celebriteter musicera i huvudbyggnaden, medan härliga jazz- och visartister höll tid utomhus under sommaren. Dock, först nu sker min premiär beträffande nämnda herrars ytterst gedigna festival. Årets tema: Relationen litteratur – musik.

Thomas Hansy – teckning Lennart Carlsson

Första kvällens rubrik = Hur låter din favoritbok? Idén uppstod hos David och Thomas i samband med senaste projektet, tonsättningen av En världsomsegling under havet (Jules Verne). Elva tonsättare hade fått i uppdrag att tolka litteratur som låg dem särskilt varmt om hjärtat. Största stjärnan i detta radband var Sven-David Sandström. Inklusive introduktioner snittade varje stycke under tio minuter. Programmets längd var alldeles lagom. Mitt i ett synnerligen välplanerat upplägg inföll förväntad paus. Tre av kompositörerna fanns på plats – Anna Eriksson, Anna-Lena Laurin och Max Käck. De kunde kortfattat ge oss en ingång genom att berätta om sina val och eventuella influenser. I resterande fall delgavs vi stringenta kommentarer från värdparet.

Denna nedstigning i nyskapande konst var mentalt hälsobringande. När jag lyssnar uppmärksamt, förutsättningslöst och avslappnad är det som om dopamin transporteras till varje por i kroppen. Apropå tillståndet avslappnad ska denna avundsvärda egenskap betonas, hos duon med sin häpnadsväckande teknik. Totalt fokuserade lyckas de samtidigt framstå som skenbart spontana i sina presentationer. Allt de har på tungan når tydligt ut. Stor eloge till värdparet som så obehindrat kopplar på och av, vilket ger publiken en känsla av samhörighet och trygghet.

Jag har lagt en ansenlig del av min lediga tid på litteratur och musik. Uttrycksformer som är outtömliga, vilket per automatik innebär att kvällen på slottet gav ny kunskap, nya erfarenheter att försöka bedöma. Stora flertalet tonsättare var för mig okända , medan deras val av författare övervägande tillhörde en bekant skara. Vi hörde exempelvis stycken inspirerade av Boye och Södergran, amerikanska romaner av Auster och Steinbeck jämte klassiker som Sagan om ringen och Robinson Kruse. Ett par av de kvinnliga komponisterna prövade sina avantgardistiska vingar, varför de tog sig an Yoko Ono och Gertrude Stein. Älsklingsleken av Leonard Cohen var den enda prosan jag har hemma.

David Hansson – teckning Lennart Carlsson

Gothenburg Combo vet precis vilka ”knep” som trollbinder, utan att använda mikrofoner. Behärskar till fullo sådant som resonans, ackordföljder och klangfärg. Dessutom borgar alla differentierade stycken och det närmast intuitiva samarbetet, för att det aldrig blir enehanda trots sättningen två akustiska gitarrer. Varje avdelning förlänas en slags bonuskulmen i och med hypnotiska tonslingor (Maelstrom) jämte extranumret en flera tusen år gammal melodi som man lärt sig under turné i Kina. Konstant fascinerande att lyssna på vad en ”grymt” dynamisk duo gör,när de utforskar sina instruments möjligheter.

Eftersom tonsättningarna förhåller sig till ett självvalt objekt, blir de naturligt nog, generellt sett, mer specifika, mer måleriska; jämfört med hur ny konstmusik tenderar att låta. Först ut Lina Nyberg som jag känner väl till som framstående jazzvokalist. Hör ett melodiskt bidrag bestående av trevliga krusningar jämte ett par svallvågor. 28 Years In 5 Minutes av Thomas Liljeholm beskrivs som visuell programmusik. Ett rafflande, spännande stycke där instrumentalisterna får jobba intensivt.

Ibland lämnas konventionellt spel för genomförandet av dadaistiska upptåg med hjälp av rytmisk accentuering, recitation, utrop och udda hjälpmedel. Utan att stanna kvar i mitt minne, ändå kul med kontraster i musiken. I den mån en gemensam linje kunde urskiljas, fanns som framgått flera avsteg. Stycket av Max Käck var ytterligare ett sådant, ganska abstrakt och till sin karaktär kvardröjande. Anna-Lena Laurin tillhör likt Sandström de få tonsättare som uppmärksammas internationellt. Kvinnan jag live hört i jazzsammanhang, hade fått till ett lysande stycke influerat av symfonirockarna Yes. Avrundar med noterna som levereras av Jenny Hettne utifrån En underbar torsdag (Steinbeck). Förunderligt hur kusliga stämningar framkallas genom effektfullt spel.

Var inte ensam om att bli euforisk av inledande kvällen. Samtalade i paus med en kollega från DN, vars rubrik på publicerad recension, tyder på att även han njöt i fulla drag.

Lyckad invigning trots miserabelt väder – Jenny Wilson/ Bob hund i Göteborg

19 maj, 2019 by Mats Hallberg

Dubbelkonsert: Jenny Wilson och Bob hund

Slakthuset Live i Gamlestan Göteborg, vid Wine Mechanics

17/5 2019

Publik: cirka 950 (utsålt)

Arrangör Frihamnen event

I fjol under Gmlstn jazz festival anordnades konsert hos trendiga krogen Wine Mechanics. I helgen har det varit premiär för ny scen på utsidan, på asfalterade ytan emellan två huslängor. Eventet smygstartade med AW och därpå Mattias Alkberg som dj. Han verkade köra en mix av garage och klassisk funk á la Parliament. Den rymliga krogen kunde härbärgera så gott som alla som hade överseende med ett ihållande regn, medan de väntade på livemusik utomhus. Hade med mig paraply (som kors i taket fick användas), fast cyklingen redan gjort mina byxor blöta. Tur i oturen att vinden från tidigare på dagen mojnat. Har tidigare i Kulturbloggen entusiastiskt recenserat både Jenny Wilson och Bob hund live, därför såg jag till att skaffa mig uppdraget. Lyssnade som uppladdning på deras musik, bland annat hela färska plattan 0-100 av de sist nämnda.

Att Wilson delar scen med de som brukar kallas Sveriges bästa liveakt är ingen slump. First Flor Power, bandet hon var med om att bilda i sin ungdom, har samarbetat med flera av medlemmarna. Finns en radda svenska artister som utgör det svenska popundret, absoluta majoriteten är kvinnor. En av de musikskapare som gått i bräschen för utvecklingen är onekligen Jenny Wilson. Konstnär, kompositör och artist med fem egna album. För flera av sina verk har hon prisats på P3 Guld och av Grammisjuryn.

Hon är känd för att göra tematiska skivor, med egna omvälvande erfarenheter som utgångspunkt för sitt elektroniska beatlandskap. Exorcism följdes tidigare i vår upp av Trauma, hennes första svenskspråkiga skiva, inspelad med Norrköping symfoniorkester under ledning av Hans Ek. Ämnet som explicit och utlämnande processas är en våldtäkt Wilson utsatts för. Mer än en recensent har tyckt att det varit smärtsamt att ta till sig texterna, vilka inte drabbar lika skoningslöst när låtar från Trauma får sin livepremiär. På scen syns trotjänaren Mikael Häggström på trummor jämte två syntspelare, varav en av dem heter Klabbe Hörngren (till vardags ledare för jazzkollektivet Klabbes bank). Samtliga har tröjor i brunspräckligt mönster, medan Wilson klätt sig i svart plus vinröd skinnjacka.

Tongångarna på Slakthuset live kan i stora drag liknas vid en catchy besvärjelse. Musiken pulserande och sfärisk om vartannat i skiftande tempon, som väntat oupphörligt fängslande. I första låten går inte sången fram, vilket lyckligtvis justeras. Wilson är inte omedveten om det otacksamma förhållande som råder. På grund av vädret glest med publik, åtskilliga har inte dykt upp, väntar på att regnet ska upphöra. Wilson kommenterar: ”Inte nog med att ni ska utsättas för trauman, ni ska behöva stå i regn och bli frusna. Ni är tappra!”

Wilson sjunger rytmiskt med patos, kompletterar genom rap och recitation, blandar de färska svenska texterna med sång på engelska. Uppfattar inte att man framför Göra saken värre, vilket är märkligt.Vet inte varifrån influenser hämtats rent musikaliskt. Associerar några gånger till disparata företeelser från en annan era: Brian Eno (Low), Malcolm Mc Laren och Human League. Ett visst släktskap med kollegan Karin Dreijer kan förstås skönjas. Konserten varar osedvanligt länge, ger angenäma vibbar, artar sig till en god presentation av en framstående artist. Dock, för att få ut mesta möjliga skulle vädret varit annorlunda, hade därtill gärna hört ett blås- eller stränginstrument för att bryta av det homogena soundet. Ljudet var bra, inte överdrivet hårt eller tungt.

En kvart försenade går favoriterna på, sex män förenade kring en lika kreativ som säregen estetik. Har sett Bob hund ett antal gånger. De levererar som alltid spelglädje och en stilistisk skevhet, vilket enbart ska tolkas positivt. Jämfört med 90-talet är standarden avsevärt högre, vilket kan bero på, att de var för sig ägnar sig åt andra projekt och producentjobb. Christan Gabel exempelvis, hade härom månaden premiär på spännande, väsensskild barnteatermusik för Backa Teater. Just hur koncentrerat det taktfasta kompet låter denna afton, är något jag särskilt fäster mig vid. Kanske inte den röjigaste konsert jag sett med dem, likväl ett höjdargig. Man lever fortfarande upp till sitt goda renommé. Fem extranummer gjordes i två omgångar. Konstigt nog ingen uttalad reklam för nya skapliga skivan, den de tidigare under dagen signerat på Bengans.

Publikdomptören Öberg är som vanligt på gott humör, slänger in fyndiga formuleringar i sina mellansnack. Zorro-masken är på, kläder tas av och på och han roterar runt på scen, ställer sig givetvis på förstärkare. Sången sitter som den ska. Vi får indierock när den är som mest varierad och fördelaktig. Vassa och slingrande ackord samsas med låtar som kränger och plingar. De skapar omgående ett härligt tryck genom 0-100, Mer än så kan ingen bli, Hjärtskärande rätt jämte hetsigt pumpande Har du inget man kan dansa till? Akustiken är anmärkningsvärt god och under deras spelning på drygt 1 ½ timma är det trevligt nog uppehåll. Är övertygad om att ingen i den blandade publiken ångrar resan till ett ställe utanför centrum., en plats så offside att inga grannar störs. Vill också poängtera att biljettpriset var frapperande humant.

Firma Nimmersjö & Essing lägger in mycket fuzz i sina gitarrer i ny potentiell hit betitlad Många bollar i elden, ett fränt sound som ger rysningar av välbehag. Den följs upp av klassikern Nu är det väl revolution på gång? Därefter en andhämtningspaus med utförligt basintro från Mats Hellquist i Blommor på brinnande fartyg. (Saknar litegrann sällsynta garneringen: tjejerna i Popkollo-kören) Indierockarna är aldrig nära att komma ur kurs efter att ha gett oss detta sanslöst starka material halvvägs in i låtlistan. Ibland antar melodier skepnaden av bubblande refränger. Dröjer inte så värst länge innan frontmannen retoriskt börjar fråga oss om konserten är slut/ festen är över. Det är ösigt, larmigt och ett infernaliskt sväng. Gruppen utstrålar integritet, beter sig som en sammansvetsad enhet. Energipåslaget är enormt! Vill också framhålla en annan viktig ingrediens, nämligen skönheten som yttrar sig i vissa arrangemang. Efter en formidabel urladdning som förde tankarna till Detroits slamriga scen (Mc5 / Stooges), kom en rörande vacker avrundning i fyrtakt.

Komplext om ondskans mekanismer – Kören i Biskopsgårdens kyrka

14 maj, 2019 by Mats Hallberg

Ett samarbete mellan Folkteatern Göteborg, Lundby församling och Unga Folkteatern

Av David Greig (The Events)

Regi och översättning: Kim Lantz

Produktionsassistent och sufflör: Titti Andersson

Regiassistent: Sanna Hultman

Musik &körarrangemang: John Browne, Helena Fornegård, Marianne Holmboe

Körledare & Musikalisk arrangör: Helena Fornegård

Medverkande: Kim Bredefeldt, Robert Söderberg, Helena Fornegård (körledare) plus en kör där somliga ej namngivna har biroller.

Spelas till och med 23/5 i Biskopsgårdens kyrka Göteborg

Premiär 11/5 2019

Finns en symbolisk laddning i val av spelplats, fast utlokaliseringen antagligen har naturliga orsaker. Kyrkan är nämligen belägen ett stenkast från Vårväderstorget. Där ligger ju krogen som för några år sedan utsattes för en gängrelaterad skjutning. Ett par ynglingar sköts ihjäl, flera skadades. I motsats till så gott som alla andra dödliga uppgörelser på Hisingen, kunde de skyldiga straffas. På hemvägen cyklar jag förbi monumentet över offren för diskoteksbranden. De som orsakade den fruktansvärda katastrofen var inga utifrån.. Rasistiska motiv kunde uteslutas i dessa fall.

I Biskopsgårdens kyrka på Hisingen utspelas under cirka åttio minuter ett diskuterande drama om en masskjutning i en kyrka, ett dåd utfört av en fullblodsrasist. Kören av David Grieg (född 1969) från Skottland, handlar om en massaker där offren ingår i en repeterande kör. Pjäsen tar fasta på vad som hände de närmast berörda och överlevande efteråt. Prästen, initiativtagaren till den mångkulturella kören, blir besatt av att ta reda på varför någon kan begå en sådan omänsklig gärning. Grieg hade i bakhuvudet medan han skrev, den ideologiskt övertygade nationalisten Anders Behring Breivik och hans attack mot det öppna, demokratiska samhället. I detta idédrivna drama ställs kyrkorummets oskuldsfulla, inkluderande mentalitet, mot det ondskefulla becksvarta, vars syfte är att förgöra tanken på allas lika värde. Ljus mot mörker, berikande mångfald kontra omstörtande föreställningar om ras.

Anmärkningsvärt att iscensättningen görs utan såväl scenografi som koreografi. Det närmsta i den vägen en laptop, ett didgeridoo-rör och en stav som markerar avlossandet av skott. Vidare finns varken ansvarig för, kostym, smink, ljud eller ljus angiven. Några stativ med spotlights är utplacerade i ett par hörn. I egna kläder ses den sjutton personer starka kören, som i upptakten kommer antingen från ingången, eller sitter utspridda bland publiken. Vi sitter längs tre sidor. Rakt eller snett framför oss agerar man. Den öppna återstående sidan, utgörs lämpligt nog av en naturlig scenupphöjning. Där framför kören med kroppslig energi och jublande glädje sina sångövningar, under ledning av Helene Fornegård vid pianot. Öppningsrepliken är välfunnen, riktas primärt till den heterogena kören. Omgående får de upprymda körmedlemmarna oväntat besök. Möjligen av naivitet visar prästen ingen rädsla för den främmande hotfulla personen, han som efteråt enbart kallas pojken.

Kim Lantz är Folkteaterns grand old man. En väsentlig del av sitt yrkesliv har han ägnat åt något han bemästrar mycket väl: att coacha amatörskådespelare jämte att översätta. Om jag tillåter mig att generalisera. är konfrontation och maktutövning gemensamma drag, i åtskilliga av de uppsättningar han tagit sig an för Unga Folkteatern. Ofta med mycket gott resultat. Ett paradexempel var Området , en pjäs med tuff jargong där Bredenfeldt och Söderberg också spelade mot varandra, i roller som den resonerande gode i närkamp med en i uppskruvat tonläge diabolisk skuggfigur. I Greigs kusliga berättelse finns ungefär samma styrkeförhållande. Vi möter prästen Kim (Bredenfeldt), vars fixering vid att ta reda på ”stamkrigarens” (Söderberg) drivkrafter, riskerar hans undergång. Relationer till de som står honom närmast utsätts för alltför stora påfrestningar. Som kontrahenter övertygar paret, inte minst Robert Söderberg (river exempelvis av en blixtrande rap) . Samtidigt ligger de stundtals på gränsen till att bli endimensionella. Hur skulle de kraftfulla aktörerna gå i land med uppgiften om man vände på kuttingen?

Den outhärdliga sorgen finns bara med i utkanten, annars ett tillstånd åskådaren själv får fylla i. Otäckast är istället att pojken brutit samhällskontraktet, genom att förakta svaghet (som tyngde honom själv tidigare), bekämpa tolerans och avvisa idén om att hjälpa varandra. Skeendet gestaltas genom att kronologin spolas fram och tillbaka, vilket gör intrigen lika intrikat som förvirrande. Finns visst fog för påståendet om logiska kullerbyttor. Lantz med sin enorma rutin, har förstås gott handlag med aktörerna. Och körens medlemmar får sina gospelmelodier att svänga härligt, blir motvikt till den fasansfulla gärningen. Flera av dem är duktiga i sina biroller. Och somligas slit med stickrepliker borde jag kanske ha överseende med . Dock kunde jag inte höra ibland, eller uppfattade bara brottstycken. Kören ger upphov till många funderingar om den ensamme galningen, alternativt målmedvetne mannen med skrämmande våldskapital. Hur kan ett samhälle skydda sig mot dem som ställt sig utanför, dem som är ute efter att skapa kaos? Samtidigt är denna uppsättning så speciell, att jag hade problem att ta den till mig. Därav avsaknaden av adekvat rubrik och dröjsmålet. (Ett par tillfällen sker samtal efter pjäsen med olika medverkande.)

Global hybrid som gör oss lyckliga och kanske klokare – We Seem To Be Drifting Apart av Nils Berg Cinemascope

13 maj, 2019 by Mats Hallberg

Nils Berg Cinemascope

We Seem To Be Drifting Apart

Inspelad i Studio Rymden, Studio Kvastis och Las Palmas

Producenter: Nils Berg och Christopher Cantillo

Mixning: Simon Stålhamre, Nils Berg, Christopher Cantillo och Agust Wanngren

Master: Claes Persson CRP Mastering

Hoob Records

36:02

Releasedatum: 3/5 2019

Fjärde skivan från en grupp som inte liknar någon annan. Trion bestående av Nils Berg, Josef Kallerdahl och Christopher Cantillo rör sig nästan överallt var för sig, från kammarmusik över avantjazz och funk till Håkan Hellström. Tillsammans förverkligar de idéer som mestadels kommer från en bandledare, som jag känner till främst från The Stoner, Anna Lunds Hurrakel och en lysande invigningskonsert på Stockholm Jazzfestival med Fatoumata Diawara.

Deras svårdefinierade sound svävar i ett varsamt, beatbaserat ambient-universum. Att musiken gungar och tassar fram fram i idealisk hastighet, ansvarar firma Kallerdahl & Castillo för, ofta med ett rakt inbjudande beat, stundtals genom fascinerande upphackade rytmer. Nils Berg Cinemascope har integrerat sina fjorton kompositioner med karismatiska röster. Sånger, recitation samt filmrepliker som adresserar okuvlig livskraft. För ändamålet har man dammsugit nätet, hittat fynd i exempelvis Punjab, Brunei och Osaka. De vokala inslagen samsas mästerligt med främst träblås och klaviaturer. Jag sveps med av en märkvärdig, sammanhängande temaplatta, vars sound stundom är en mildare motsvarighet till kultklassikern My Life In The Bush Of Ghosts (1980) av David Byrne/ Brian Eno.

Hade förmånen att vara med på releasespelning, den som ägde rum på FOLK i Göteborg. Där förnimmer en helnöjd peppad publik ett drömskt och harmoniskt tillstånd. Under cirka 75 minuter blandas material från flera av gruppens skivor. Till sin hjälp har de diverse elektronik, audiovisuella klipp från Youtube samt gästmusikerna Johan Graden och Josefin Runsteen. Efteråt frågar ett kvinnligt fan om jag hade gråtit, vilket hon enligt utsago gjort. Svarade att så inte var fallet. Sa istället att jag blev lycklig. Fint avvägda tempon och inbjudande teman genererade sinnesro. En med andra ord lika spännande som vacker release!

Efter första låtarna vill jag påstå att vad de gör liknar world music med stilig poptouch, fast de har något avvikande sättning. I Now Or Never använder Berg och Graden vocoder och Hjärtats sång har drag av japansk atmosfär à la Ryuichi Sakamoto (en personlig favorit hos undertecknad). Genom hela We Seem To Be Drifting Apart väller en positiv underström fram, bortom katastrofer lyfts människor. Livet pågår någon annanstans än i västvärldens metropoler. Komponisten Berg sätter sin prägel genom att betona sådant som förtröstan och självtillit, något som i lika hög grad utmärker de insamlade vokala bidragen. Instämmer med den recensent som skrev att han tycker om att vistas i detta ljudlandskap. Upptäcker genomgående ett subtilt jädrar anamma vars toner gör att jag fröjdas. Det är oavbrutet intressant!

Melodislingorna har en skenbart sökande karaktär, får kropp av finurligt integrerade instrument och dito röster. Nils Berg Cinemascope består av ytterst målmedvetna medlemmar, oavsett om de anger riktning eller intar stödjande positioner. Inte utan anledning kallas magikern Berg för svenska jazzens Fellini. Låter mycket angenämt och uttrycksfullt om hans blåsinstrument (tenorsax, tvärflöjt och klarinett. Hans kontrollerade ton låter sedvanligt allt annat än spretig.

Ett antal gäster förekommer. Förgyller med sin närvaro gör ovan nämnde Johan Graden på piano och mellotron, Daniel Ögren på gitarr och keyboards plus Andreas Tengblad. I enstaka spår medverkar trumslagaren Konrad Agnas, harpisten Margareta Bengtsson, Edvin Nahlin, Asmaa Hamzaoui samt Imran Mohamma. Den läckra fusionen av tillbakahållen världsmusik, ambient, rytmisk kammarjazz jämte några fragment av ”sophisto pop” flyter samman fantastiskt väl. Attraktivt när bastanta grunder mixas ihop med viktlösa klanger. Öppensinnat, skickligt och fantasifullt genomfört! Hade inte låtarna planat ut en smula på slutet, skulle det blivit samma fullpoängare som releasespelningen i Göteborg.

Livsbejakande visor i jazzig skrud – Amanda Andréas i Lerum

5 maj, 2019 by Mats Hallberg

Amanda Andréas

Liveshack på restaurang Torarica i Lerum

2/5 2019

Arrangör: Musik i Lerum

Har hört Amanda Andréas live minst två gånger tidigare, men inte tidigare varit på någon av hennes konserter. Singer song – writern har hållit på mycket med teater för olika åldrar, framträdde med egenskrivna låtar i ett flerdelat amatörprojekt hon var med och drev. Under många år ingick hon i en kör ledd av förgrundsgestalt i West of Eden, men i längden blev det kollektiva uttrycket en begränsning. När hon gjort ett par låtar fick hon gig på café i Göteborg. Fler låtar tillverkades. Föräldrar och vänner bjöds in, testet gav blodad tand. För halvannan månad sedan släppte 30-åringen uppväxt i Lerum sitt ljuvliga, visdoftande debutalbum, vars producent är ingen mindre än Simon Ljungman. Har senaste dygnen njutit av debuten ett antal gånger.

Åtskilliga spelningar har det blivit på såväl galor som enskilda konserter. I Vara gästade hon Bo Sundström. Och hon har blivit upptäckt av opinionsbildande SVT-journalisten Per Sinding- Larsen, utan att ens ha skickat honom Som havet. Andréas är i ordets bästa bemärkelse en originell artist, vars inspirationskällor varit exempelvis Barbro Hörberg och Lill Lindfors. Artisten ska inte förväxlas med sin Grammisbelönade, nästan jämnåriga namne; fast båda gärna blickar tillbaka cirka ett halvt sekel, när Monica Z var en dominant inom kvalitativ populärmusik.

Amanda kallar, naturligt nog, evenemanget för hemvändarkonsert. En publik som visar sig vara entusiastisk men inte fulltalig i konkurrens med SM-final i ishockey, laddar upp med buffé. Vi får veta att på scen har hon med sig maken David ( trummor + akustisk gitarr), Erik Björksten, (elektrisk gitarr), Jenny Kristoffersson ( kontrabas), Angelina Mangs som ingår i kören Amanda (percussion) samt jazzsaxofonisten Malin Wättring, vars senaste skiva plus releasespelning jag tidigare i år recenserat i skilda forum. Dessa musiker kommer från jazzvärlden, bred pop, spelar för barn eller i projekt som kan ses på teaterscener. Skivan Som havet är relativt mycket vispop med garnering av blåsinstrument. Konserten däremot går mestadels i jazzvisans tecken. Låtskrivaren tycker det är befriande att blanda genrer, vilket publiken uppskattar.

Man inleder med klassiker av Barbro Hörberg. Temat framförs med stilistisk finess av Amandas saxofonspelande mångårige vän. Till en början låter Amanda fingrarna ta ut rätt ackord på sitt keyboard, samtidigt som hon står för sången. Efter en stund övergår hon till stående position, överger sitt instrument. Det vokala styr den suggestiva mjuksvängiga musiken som pågår över två set. Amandas har en tilltalande, berörande röst, upprepar effektfullt vissa fonem i refränger, är genom sin teaterbakgrund tydlig och kommunikativ. Hennes kanske allra största talang består i att integrera sången med musiken, i omgångar lyfta fram solister. Just därför blir det enormt effektfullt när hon några gånger särar på orden och musiken. Utöver hur musikerna anpassar sig efter materialet, är arrangemangen verkligen beundransvärda

Texterna är inte explicit inriktade på att kommentera samtiden. Istället för protestyttringar, sprids hopp och förmedlas insiktsfulla reflektioner om livet. Ett halvdussin egna sånger varvas med Barbro Hörberg x 2, en otroligt läcker version av I New York (Take Five) med svensk text av Beppe Wolgers jämte enda engelskspråkiga låten i form av My Favorite Things. Blev en utsökt konsert i exemplarisk ljudåtergivning, vilket påpekades av bland andra Anders Wättring. Tror den kommer leva kvar i mig som en exceptionellt positiv tilldragelse.

Gitarristen Björksten fick genom sparsmakade riff några stunder i rampljuset, jämte ett tillfälle där det passade att bli röjig. Den dubbla uppsättningen rytmmakare var fint synkade och förstod att hålla sig inom låtarnas ramar. Kan flika in att Andréas nyligen agerat förband till Lisa Miskovsky, som inte hade med trumslagare. Den duktiga kontrabasisten stod för stadga och några featureinsatser. Instrumentet mest i centrum var annars tenorsaxofonen. Har aldrig tidigare hört experimentlystna Malin Wättring spela så ömsint polerat, i melodiskt uppbyggda strofer. Ibland tog hon rutinerat hand om lagom utsvävande utsmyckningar, var i aktion så gott som hela tiden, fast hon bara medverkar i ett spår på skivan.

Vad i repertoaren som förtjänar att hållas fram särskilt utöver I New York? Jo Mjölk som när ”en förhoppning om att vi blir lite modigare”, slingrande standarden My Favorite Things (introducerades med anekdot om att inte våga söka till audition), härliga balladen När sommaren är passé med glimrande toner från Wättring, en homage till förebilden Lill Lindfors med markerad rytm och fräck dynamik, den humoristiska och grooviga Ja, hej, elegiskt hållna Långt, längre än igår om när livet är jobbigt samt Amandas kabaréaktiga hit Var är vi nu? Stort bifall renderade i ett ösigt extranummer som utvecklades till en rytmisk popdänga.

Mats Hallberg

Footer

Om oss