Mats Hallberg

Upplyftande soaré prioriterar komiska aspekten – Nya friska Tage med Kalle Lind & Mimi Terris på Nefertiti

10 december, 2019 by Mats Hallberg

Kalle Lind & Mimi Terris plus musiker

Nya friska Tage – program om Hasse & Tage

Nefertiti i Göteborg

8/12 2019

Göteborgs äldsta livescen är välfylld en söndagskväll. Inte alls konstigt eftersom ämnet lockar och den som håller i trådarna är en oefterhärmligt verbal mediakändis. Andra halvan av vad manus- och bokförfattaren kallar soaré är vikt åt älskade sånger signerade enheten Hasse Alfredsson och Tage Danielsson. De framförs med ackuratess av Mimi Terris, uppväxt i Göteborg. Ackompanjerar jämte körar på ett fulländat sätt gör Olof Löfgren vid flygeln, Mats Ingvarsson på bas samt Måns Wikenmo bakom trumsetet. Ord och toner varvas förtjänstfullt under cirka två timmar utan avbrott. Publiken är föga förvånande med på noterna, skrattar hjärtligt och ihållande upprepade gånger. Tillställningen artar sig omgående till en sällsynt lyckad livehändelse, långt bortom att dra igenom ett uppgjort schema på rutin. Flera gånger korrigerar en exalterad Lind sig själv, genom att utbrista ”det var ju inte det här jag skulle prata om.” När hänryckning övermannar honom förvandlas han till en impro-mästare. Precis nu slår det mig att jag nog aldrig haft så genuint roligt på Nef tidigare.

Egna förhandskunskaper? Bland annat sett så gott som samtliga filmer Svenska Ord gjorde, besökt det pyttelilla museet i Tomelilla, läst biografi om Tage Danielsson, äger Samlade tankar från roten och En ond man, garvat åt Lindemans ordvrängeri samt slukat biografi om Monica Z. Tyvärr såg jag aldrig på plats någon av de klassiska revyerna. Kalle Lind berättar på Nef dråpliga anekdoter om sammanträffanden med Tage Danielssons änka, son samt med Hasse Alfredsson under hans period som chef för Skansen.

Att Hasse Alfredsson trots rubriken hamnat i manus, beror sannolikt på Jane Magnussons aktuella dokumentär om ab Svenska Ord där Kalle Lind på ett hörn agerar ciceron. Ett annat tungt vägande skäl är förstås den nyligen utkomna biografin om det andra geniet i duon, som den vältalige nöjesarkeologen skrivit. Publiken få reda på att Kalle Linds livslånga besatthet av Hasse & Tage började redan tidigt i barndomen, när han kommer i kontakt med den freestylande Lindeman. Och upprinnelsen till formatet uppstod när sällskapet Tage Danielssons vänner ville ha hans kunskaper plus något mer, varvid podden Snedtänkts grundare föreslog att han kunde ta med sig Mimi Terris. En jazzig singer song writer utrustad med guldstrupe, vars konserter jag två ggr recenserat.

Bortsett från Mats Ingvarsson (Sofi Hellborg, Anders Bergcrantz, Fredrik Kronkvist, Almaz Yebio…) var musikerna för mig nya bekantskaper. Olof Löfgren har haft sin hemvist på Operan i Malmö, medan Måns Wikenmo uppbär anställning på hippa Tambourine Studios. Trion hade noll problem med att mötas på gemensam planhalva, imponerade storligen oavsett om de spelade spanskklingande i Donna Juanita, i valstakt i Var blev ni av, ljuva drömmar? (”sång om urspårad socialdemokrati och amerikansk imperialism.”) eller jazzlåt förknippad med Sonya Hedenbratt. Pianisten ger sig tidigt hän i ett solo, vilket förstås kommenteras av Lind. Fäster mig alldeles särskilt vid trumslagarens förehavanden, vars påtagliga briljans skönt nog inte omvandlas till excesser. Ska vidare understrykas hur begåvade männen var på körstämmor, mycket snarlikt Gals & Pals på originalen.

På sina egna premisser kan Kalle Lind beskrivas som en nutida motsvarighet till Uno Myggan Ericsson. ”Barfotaforskaren” är förvisso mer lagd åt det nördiga triviavetandet. Ger gärna roande exempel på egen knappologi, till viss del på bekostnad av stora, svepande linjer. En huvudtes han förfäktar är emellertid, att Hasse & Tage (teamet som aldrig svikit honom) alltid ägnade sig åt under-bältet-humor, så till den grad att duon var det roligaste som existerat i svensk nöjeshistoria. Vidare tillstår Lind ett oundvikligt faktum, att somliga sketcher må kännas passé när de sätts in i nutidens kontext. En annan ståndpunkt avser inställningen. De ville göra något annorlunda, tänka utanför boxen.45-åringen är van vid mikrofon, livesändningar och att företa sig lagom långa utvikningar. Kommer inte av sig och känner av när han gränsar till att bli långrandig. Han ömsom kåserar slagkraftigt, ömsom berättar självupplevda anekdoter. Som höjdpunkt får vi en talking blues, som sig bör arrad av Mats Ingvarsson. En homage på temat du har rätt att må bra, som sticker hål på uppblåsthet med fyndiga rim.

Från arrangerande Nefertitis hemsida – fotograf okänd

Aftonens clou, den som skänker euforisk publik en gnutta vemod och mycket glädje, är självfallet Mimi Terris. Fortfarande osäker på om musikälskare fattat vilken platå hon befinner sig på. Tack vare hennes vokalkonst med lysande frasering som främsta kännetecken, kommer jag hädanefter att klumpa ihop med blytunga kollegor som Rigmor, Isabella, Vivian, Ebba, Nina, Sofia, Lena, Irma, Sarah och Pernilla. Varje nyans går fram naturligt perfekt. Ur ett intelligent och underhållande program som slipats på efter tio-femton framträdanden, påträffas åtskilliga juveler.

Förutom nämnda alster märks bluesigt gungande Hej, man! som Tage skrev åt Monica Zetterlund , framåtblickande extranumret Ett glas öl, ett obskyrt guldkorn om livet som en obekväm tågresa, sång från -64 förknippad med Birgitta Andersson vars rytm utvecklas till ett jublande crescendo. Terris pappa Mikael Karlsson tillhör träblåssektionen i Bohuslän Big Band. Han gästar på sammetslen saxofon i ledmotivet till Karl-Bertil Jonssons julafton, kopierar med bravur Dompans oförglömliga harmonier. I en strålande soaré om två oöverträffade nöjesikoner, berör dessa minuter allra mest i ytterst välkomponerad underbar tillställning. Eftersom begivenheten genomförs på en söndag, töms lokalen osedvanligt snabbt. Man kan anta att den blandade publiken somnar med samma inre tillfredsställelse som julens hjälte Karl-Bertil. Fullpoängaren är given!

Knasig och oengagerande problematisering om kön – Vem är Schmitz? på Göteborgs Stadsteater

9 december, 2019 by Mats Hallberg

Av: Lukas Bärfuss

Översättning: Marc Matthiesen

Regi: Ildikó Gáspár

Scenografi, kostym: Lili Isák

Mask: Katrin Lind

Ljus: Tamas Bányai

Komposition, ljud: Tamás Matkó

Video: András Juhász

I rollerna: Karin De Frumerie, Fredrik Evers, Ylva Olaison, Carl-Marcus Wickström, Emelie Strandberg, Jesper Söderblom, Victoria Dyrstad och Josefin Ljungman

Spelas på Studion, Göteborgs Stadsteater till och med 8/2 2020

Nordenpremiär 6/12 2019

Lukas Bärfuss från Schweiz är en ansedd författare som belönats med ett flertal priser. I år erhöll han exempelvis det prestigefyllda och penningstinna Georg Büchner – priset. Dramatikern har fångat den ungerska regissörens intresse av flera skäl, varav jag studsar inför påståendet att Bärfuss skildrar sina karaktärer med både empati och sarkasm. Diffust samtidskommenterande Vem är Schmitz? (originaltitel Frau Schmitz) hade urpremiär 2016. Utgångspunkten är att ett europeiskt företag fått ett problem på halsen med en underleverantör i Pakistan. Enda möjliga kandidat att skicka råkar vara Schmitz (Karin De Frumerie), som för uppdraget måste göras till man.

Egentligen onödigt att försöka beskriva intrigen och alla sceners avsiktligt groteska inslag. Tveksamt om man blir så mycket klokare av att läsa in sig på teaterns hemsida. Den kvinnliga regissören och hennes team har haft som målsättning att skapa en känsla av sit-com i Twin Peaks-influerad miljö där liknande, eller snarlika händelser, återkommer. Gáspár menar i sin handledning att vi spelar våra roller i livet och om någon inte passar in rubbas systemet, varför längtan att duga blir centralt motiv i pjäsen, liksom önskan att inte ständigt definieras av andra. Stoffet är dock så mystiskt eller otroligt skruvat, att det tyvärr blir stört omöjligt att engagera sig i rollfigurerna och hur de relaterar till varandra. Min analys stannar vid att pjäsen handlar om i vilken utsträckning kön kan definieras som social konstruktion. En omhuldad queerteoretisk uppfattning som trånsjuka rollfigurer, mest manliga, i sina beteenden kraftfullt motsäger.

De åtta skådespelarna utväxlar sina rappa repliker och utför sina slapstickartade krumbukter i företagets personalmatsal. Här paraderar vd i cowboymundering (Fredrik Evers), frustrerat flaxande personalchef (Ylva Olaison), den misslyckade projektledaren ( Carl-Marcus Wickström) och den besynnerlige vaktmästaren (Jesper Söderblom) med flera. Även om det finns en underliggande symbolik i synen på Schmitz, hennes könsöverskridande, få reaktioner hon tilldelats och slutlig ”demaskering”; har regissören insett att det inte räcker för att uppehålla intresset. Har därför infogat en överdriven spelstil vars lustiga koreografi och klädbyten ger extra tillskott. Något annat man fokuserat intensivt på är videoprojektioner och monitorer inklusive platt -tv och mobilskärm. Att publiken kan ta in vad som händer backstage genom att fästa blicken ovanför scen, införlivar möjligen något av den poetiska prägel som eftersträvats.

En speltid på en bit över två timmar nonstop måste betecknas som ett vågspel, framför allt när linjär story saknas. Trots ovanstående grepp och vidhängande lustiga detaljer när mänskliga egenheter exponeras, hamnar man fel, utmanar publiken på ett svårförklarligt sätt. Efteråt undrar jag vilka som ska lockas att se denna flopp. Snappar i samma stund upp ett omdöme ur publiken lätt att instämma i: ”Men skådespelarna var bra”. Ensemblen infriar nämligen tämligen högt ställda förväntningar. Fast vad hjälper det när de tilldelats en omöjlig uppgift?

Varje gång scenkonst gör en besviken känns det obekvämt , vill hellre avstå. Erkänner att fler argument om varför uppsättningen fallerar borde vara med. Får skylla på oförmåga att ta in något som skulle vara grotesk humor parat med en diskussion om genus och något om lönsamhet. Tar avsevärt längre tid att formulera sig när en produktion inte når mig. Timmar spenderade på premiären och ännu fler timmar några dygn senare i skrivande stund upplevda som bortkastade (vars resultat ytterst få kommer läsa och ingen citera), vänds förhoppningsvis i sin motsats vid nästa premiär.

Hållbara låtar i omväxlande sydstatsgung – Gabriel Kelley

5 december, 2019 by Mats Hallberg

Gabriel Kelley

utan titel

Inspelad i Sound Emporium och Resistor Studio, Nashville USA

Mixning och producent: Lex Price

Mastring: Alex McCollough True East Mastering

Egen utgivning

28:13

Releasedatum: 14/10 2019

Vid möten med personer man inte tidigare träffat är första intrycket viktigt, om än inte avgörande. Ungefär på samma sätt fungerar det när jag placerar den runda plastbiten i cd-spelaren. Avvaktar ett antal sekunder för att instinktivt reagera på vad jag hör. Väldigt mycket kan hända och förändras när nya intryck fyller på. Revideringar sker ofta när jag lyssnar igenom upprepade gånger. Men faktum kvarstår: om musiken stimulerar mitt sinnelag vid premiärlyssning, då triggas lusten. Hos Gabriel Kelley märks omgående ett behagligt gung med stråkar, slide och utbroderad melodi via munspel. Både röstmässigt och musikaliskt verkar amerikanen influerad av Tony Joe White.

Just nu befinner sig 35-åringen på turné i Sverige. Han har vissa kopplingar hit. Talar vårt språk, vilket beror på att han varit utbytesstudent i Lerum. Den skäggprydde hattförsedde mannen har till och med vågat sig på att sjunga Ted Ströms klassiska Vintersaga. En cover som Shoreline (Henrik Berggren) blev framgångsrik singel. Bördig från landsbygden utanför Athens i Georgia och numera bosatt i Nashville, medverkade han som bekant med band i SVT:s Jills veranda. Kelley är en Grammynominerad singer-song writer som studerat klassisk gitarr och i tonåren började skriva låtar. Utan att vara bekväm i rollen engagerades han i Nashville som låtskrivare åt andra. Hoppade av för att bosätta sig i Guatemala, bli involverad i ett musikaliskt välgörenhetsprojekt.

Han lanseras som folksångare, vilket antagligen kunnat inordnas under den breda termen Americana. Senaste hyllade skivan Shades Of Blue blev starten för ett omfattande turnerande. Låtskrivaren har varit förband till akter som Allman Brothers, Sturgill Simpson och Steve Earle. På nya skivan tillför han nya dimensioner. Stilen kan kallas träskrock eller själfylld melodisk blues. En högst avsiktlig kursändring som resulterat i en synnerligen gedigen produktion.

Den elegant stuffande inledningen Red Tail övergår i högre intensitet, mer dramatik, på bluesiga On Your Way Down. Sången ljuder starkt med utmärkt frasering, möjligen en smula opersonlig. Tankarna går till Lyle Lovett, en vokalt sett jämbördig kollega. Skivans sound är en fullträff, värt högsta betyg. Arrangemangen är helgjutna, låter lagom ruffiga på ett häpnadsväckande polerat sätt. I Spell On Me öser man på med gnistrande gitarrer, fräckt munspel jämte pådrivande komp. Melodin liknar en uppdaterad version av Polk Salad Annie, släktskapet går inte att ta miste på.

Kelley verkar vara en artist vars mantra peace and love, medfört att han ser musik som medicin. Nya albumet bejakar denna hedrande inställning, vilket ska inbringa applåder. (Missade tråkigt nog konserten i Göteborg på grund av sjukdom.) I uppsluppna Lonesome And A Long Way From Home blir det blue grass – tendenser. Energisk fiol, stompigt piano och två kvinnor på kör. Föredömligt omväxlande, starka låtar får mig att associera också till en storhet som T Bone Burnett.

Anmärkningsvärt hög kvalitet på ljudet. I studio spelade man in live med ytterst få pålägg, vilket blev Kelleys finaste minnen någonsin av att jobba i studio. Varje instrument samsas inte bara i en stimulerande helhetsmix, utan gör sig också hörda separat. Will Harrison spelar gitarr, Gabe Dixon piano, Billy Contreras fiol, Jon Radford trummor, Pat Bergeson munspel och Lex Price bas/ slagverk för att nämna några av de som lirar så strålande. Blev rejält överraskad av högklassiga låtar, duktiga musiker och en strålande produktion. Ännu mer personligt avtryck från Kelley och fullpoängaren hade varit given.

Spännvidden fångas förnämligt – Forever Young på Stora Teatern

3 december, 2019 by Mats Hallberg

Göteborgsmusiker och gästartister under ledning av Pablo Copa

Forever Young

Stora Teatern i Göteborg

29/11-30/11 2019

Några av musikerna och sångarna kände jag till, de flesta var obekanta för mig. Under cirka 1,45 betar man av ett pärlband slitstarka låtar signerade Neil Young. De som repat in repertoaren tillsammans med presentatören Copa heter Erik Ivarsson, Alexander Ringbäck, Nils Dahl, Tony Martinsson och Malin Almgren. Anmärkningsvärt med Almgren är att hon kommer från jazzsvängen och är mest känd för syskonduon Sisters of Invention. Att de uppräknade haft tillgång till en enorm låtskatt måste anses oomtvistat. Men jag saknade en motivering från scen varför man bestämt sig för just detta storstilade projekt. Lite bakgrund kring låtarna hade inte heller suttit fel.

Som gitarrist, sångare och låtskrivare bör Young rankas som en av de främsta. Behärskar diametralt olika stilar, vilket märks i hans omfattande katalog. Av 74-årige kanadensaren som två ggr valts in i Rock and Roll Hall of Fame har jag uppemot ett tiotal skivor i olika format plus hans första självbiografi. 1993 bilade jag till Stockholm för att se honom på Sjöhistoriska, i en magisk konsert med Booker T Jones band inklusive Jim Keltner. Har också på bio sett en konsertfilm där Young turnerar med sitt Crazy Horse.

Elina Ryd, Alexander Ringbäck (skymd), Erik Ivarsson och Matti Ollikainen

Inledningen av Forever Young illustrerar kongenialt olika sidor hos upphovsmannen. Alexander Ringbäck slår an den första tonen på akustisk gitarr, medan han sjunger den ikoniska strofen My My, Hey Hey och i mellanrummen lirar munspel. Övriga i bandet äntrar scen efter hand, fyller i med ett taggigare sound i samma medryckande melodi. Första solot kommer från Erik Ivarsson på hans typiska Gretsch-gitarr. Svajarmen är ofta i drift. Låter fräckt och bandet i övrigt är goda hantverkare, kompet okomplicerat och effektivt. Kvartetten som lirar stränginstrument byter flitigt instrument. Ringbäck är mestadels basist, fast i slutet kör han ånyo solo. Då genom att vokalt framföra soundtrack från slutscenen av Philadelphia och ackompanjera sig på keyboard.

Malin Almgren, Anastasia G och Tilde Hjelm

Kan tyckas förvånansvärt att flera kvinnor gillar att göra Neil Young – kompositioner. Två som ska berömmas stort och vars versioner jag njutit av live, är Amanda Werne och Ida Sand. Den sist nämnde har till och med gjort ett strålande kontemplativt album med tolkningar. Deras nivå är nära att tangeras på Stora Teatern, men håren reser sig inte helt på motsvarande sätt. Av de förhållandevis oetablerade vokalisterna är Tilde Hjelm först i raden. Gör en gripande ballad med akustiskt klingande band, jämte glädjechockar med sköna vibbar á la Steely Dan i Lotta Love. Elina Ryd står för fina insatser i par med Matti Ollikainen på elpiano. Vill lyfta fram Mattis superba handlag och tolkningen av Only Love Can Break Your Heart. Mest respons ger publiken Anastasia Grivogiannis som dessförinnan agerat kör. De lågmälda hits hon tilldelats är Old Man respektive Heart Of Gold. Registrerar tjusigt solo på keyboard i ett stick samt Anastasias extraordinära pipa med stöd av vibrato.

Anastasia Grivogiannis, Tilde Hjelm, Elina Ryd, Pablo Copa och Tony Martinsson

Av gästerna är det endast Damon Collum från Texas som har engelska som modersmål. Framför en coolt lunkande Long May You Run och lap steel dominerade (eloge till Martinsson) ”honky tonk visan” Are You Ready For The Country? Stefan Missios ( Hagatrion mm) såg jag ett par gånger i somras som kapellmästare i husband på Brännö Värdshus. På Stora Teatern har han tacksamt nog,vokalt fått ta sig an några örhängen. Klarar sin uppgift väl men utan tillräcklig lyster. Uppskattar i min absoluta favorit Cinamon Girl det pådrivande trumspelet ( associationen landar hos Moe Tucker) och riffen från Ivarsson. Habilt groove också när Missios på munspel duellerar med Copa. Nils Dahl förtjänar också att harangeras för snygga melodislingor. Arvid Nero är en rising star. Han pluggar in sin elgitarr när han sjunger ösiga Like A Hurricane omgiven av andra distade gitarrer. Samtliga på scen varvar upp till ett taktfast beat. Här och i Chicago (Nash) skapas ett makalöst sug genom stimulerande soloutflykter av Erik Ivarsson. Kul att han ges utrymme att briljera! Sist nämnda låt är en snärtig sak som studsar fram med emfas.

Pablo Copa, Malin Almgren, Damon Collum och Alexander Ringbäck

Visserligen förutsägbart, men extranumret Rockin´in the Free World är så att säga oundvikligt. En entusiastisk publik hyllar de medverkande. Den andra av två upplyftande kvällar var till ända. Ljudet lyckligtvis excellent. Vi slapp den mullrande bas som ofta är ett störningsmoment på Pustervik. Som projekt ett sympatiskt och berättigat initiativ, som för mig innebar upptäckten av flera förmågor i Göteborgstrakten, som annars sällan frontar i så här exklusiva sammanhang där biljetten kostar ett antal hundralappar.

obs bilderna tagna av Leif Wivatt är från fredagens konsert.

Paranoia dominerande drag i omskakande hörspel – Vi är den här platsen eller tillståndet

2 december, 2019 by Mats Hallberg

Text och regi: Johanna Gustavsson

Klippning, ljudgestaltning och regi: Malin Holgersson

Kompositör: Anna Sóley Tryggvadóttir

Mixning, mastering och trummor: Linus Andersson

Skådespelare: Karin Lycke och Alejandra Goic Albornoz

Gästspel till och med 7/12 2019 i lägenhet i Bergsjön, ingår i Folkteaterns satsning på ny och experimentell scenkonst

I samarbete med Statens Konstråd och Familjebostäder

Mycket är speciellt kring den här föreställningen. Finns flera företeelser att notera. Först av allt valet av plats. Scenen är förlagd till en 2:a på femte våningen byggd 1970 i Göteborgs, i konkurrens med Biskopsgården, mest ökända förort. Fick nu anledning att ta mig till ett område jag aldrig besökt i vuxen ålder. Krångel med spårvagnen och att hitta löste sig som tur var. På kuperade gångbanor behövde man gå försiktigt för att inte halka säsongens första vinterdag. Av praktiska orsaker är publikkapaciteten extremt begränsad. Har tidigare varit med om att ha ingått i skara på cirka tjugo personer. I den lägenhet som konstnärsparet Gustavsson & Holgersson fått disponera, spelas varje föreställning för åtta(!) personer. Vidare torde det vara premiär för min del att ta del av hörspel live. Vi utrustas med hörlurar och sändare. På sätt och vis som att lyssna på radioteater i hörlurar, fast med fler dimensioner.

Manus är en förkortad version av Johanna Gustavssons roman med samma titel, vars redaktör var Malin Holgersson. Holgersson är bland annat dramatiker, ljudkonstnär och radioproducent. Jobbar gärna med dokumentärt material, vilket hon gjort för Backa Teater flera gånger. Recenserade i positiva ordalag hennes DNA -dansa nära anhörig på nämnda ungdomsscen. Gustavsson är utbildad både i New York och Göteborg, jobbar som konstnär och pedagog. Arbetar parallellt i teater- och konstvärlden med teman som kropp och klass.

Under cirka en timme ledsagas vi runt i lägenheten. Start och finish sker vid köksbordet, dukat med glas och en skål clementiner. Vi utsätts för vad binaural inspelningsteknik kan åstadkomma, vilket ger tredimensionell effekt. Ett par gånger är jag frestad att ta av mig lurarna, för att förvissa mig om att inslungande ljud tillhör verket och inte uppstått i rummet. Bevisar att Malin Holgersson håller högsta klass, när hon förvillar ett av våra mest vitala sinnen vi är beroende av. Associerar till hallucinationer. Ytterligt avancerat stimuleras hörseln, genom känslan av att vara hos huvudpersonerna Simone och Johanna. De som försatt sig i en ohållbar situation på grund av sitt narkotikaberoende.

Som om de högläste ur dagböcker förmedlas destruktiva tankar, olustiga anekdoter och omgivningens skoningslösa blickar. De kallas sprutluder och kommer inte undan blickarna på deras kroppar. Tjejerna känner sig bevakade, lägger enormt mycket energi på att försöka ha koll. Människors önskan att bli sedda framhålls ideligen. I föreliggande fall råder det omvända perspektivet, eftersom kvinnorna tar in och uppförstorar stirrande omgivning, nedvärderande blickar.

Av de två skådespelarna, dolda för publiken så länge föreställningen pågår, har Karin Lycke burit flera tidigare uppsättningar (Breaking The Waves med flera). Eftersom de bara hörs lyckas jag inte urskilja dem. Konstaterar helt enkelt att duon är ruggigt vältajmad. Ångesten sipprar ut via exakt rätt betoningar och tonfall. Pauser i en berättelse av domedagskaraktär har lagts in för att information ska kunna sjunka in. Musiken är en funktionell fullträff bestående mest av spöklik ambient och en gnutta hoppfulla tongångar. Men också fragment av metal, punk, house och dataspelsmusik.

Att förflytta sig i lägenheten formar upplevelsen, vare sig en sitter med andra i vinkelsoffa och skådar mot flyttkartonger och tämligen kal bokhylla, eller på plaststol och tittar ut över höjden och in i annan lägenhet. För att vara knarkarkvart är interiören inte överdrivet sunkig, även om det är kalt inrett. Johanna Gustavsson använder performance som ett medel i sin yrkesutövning, vilket vi får ett okomplicerat smart prov på.

Det kreativa paret har lyckats i sina ambitioner, vilka handlat om att överskrida tid och rum genom att hamna i någon annans disharmoniska vardag. Som om läget inte redan vore tillräckligt miserabelt och i bästa fall banalt; har gotiska skräckreferenser inympats: Scarface, kickers, infekterade sår, tänder och naglar som lossnar. Som ett klarsynt tecken på fortskridande marginalisering, hävdar Simone(?) ”för att vara utförsäkrad måste man ha varit försäkrad.” I sin mardrömstillvaro är de sammanboende trasiga kvinnorna inriktade på att lindra lidandet. Någon problemlösning är de inte kapabla till på egen hand, även om de intalar sig att de äger gatorna i orten. De vet att livet inte måste vara enbart sorgligt och tragiskt, fyllt med människor som hela tiden markerar avståndstagande. Frustrerade lämnar vi dem åt sitt öde. En stark och dyster iscensättning!

Mats Hallberg

Footer

Om oss