Stockholm Jazzfestival
11/10 – 20/10 2019
Om jag räknar rätt femte året jag recenserar från landets största jazzfestival. Som vanligt endast några väl valda nedslag, då kostnaden för hotellvistelse är kännbar. I år blev det premiär för somliga lokaler, vilket gav mig chansen att upptäcka nya ställen.
Första konserten jag bokat in mig på var MAGNUS CARLSSON & MOON RAY QUINTET som förlagts till Dansens Hus, vars kapacitet på c:a 800 platser nära nog tagits i anspråk. Satt förnämligt och ljudet hade föredömlig balans där pianot hävdade sig väl, varför arrangörens omdöme ”extraordinär” har fog för sig. Den för aftonen förstärkta kvintetten skulle ha kallats coverband om termen funnits i jazzsammanhang. De ofta förekommande och hyllade livemusikerna från bland andra Oddjob, ”dammar av” låtar (ej skrivna av jazzkompositörer) från sina två skivor, plus att de gör låt av Les McCann. Den stilsäkra vokalisten berättade att Kjell Andersson parade ihop honom med hungriga jazzmusiker för drygt tio år sedan, när han trots framgångarna med Weeping Willows, funderade på att sadla om genom att överge karriären.
Konserten över 75 minuter blir en fullträff, lika lössläppt som uppstyrd. Bland vemod i kubik från låtskrivare som Nick Drake och José Feliciano, petar man in suggestiva stänkare, vars original hämtats från exempelvis Nina Simone, Paul Weller, Moose Allison och the Doors. Svänger skönt! Frontmannen vid sångmikrofonen är en strålande uttolkare när två kulturer frimodigt frotteras. Instrumentalisterna ges stor rörelsefrihet, vilket gör att de kan färga anrättningen i magnifika solon. Den ende av dem som inte har egen avdelning är trumslagaren Lars Skoglund, vars spel istället högst fördelaktigt präglar tilldragelsen i stort, oavsett om det rör sig om snirkligt gung i If You Live, stompig up tempo som Ain´t There Something Money Can´t Buy. eller smattrande rytmer i You Do Something To Me. Tror Per ”Ruskträsk” Johansson inhöstar flest applåder, tätt följd av Goran Kajfes (sprider himmelskt vackra toner) och Carl Bagge. Fina markanta insatser också från Peter Forss och extrainkallade Robert Östlund. En mycket nöjd publik får allra sist njuta av betagande ballad förknippad med Chet Baker.
Skyndar till överlappande konsert på Fasching. Kommer in i slutskedet av Per ”Texas” Johanssons nykomponerade musik. Den framförs av honom själv på blås (ofta klarinetter), Margareta Bengtsson (harpa), Josefin Runsteen (fiol), Mattias Ståhl (vibrafon) samt Konrad Agnas (trummor). En ömsom yster, ömsom lyrisk väv av klanger som bidrar till att utvidga jazzens formspråk.
CARLA BLEY TRIO är ett av de allra största affischnamnen i år, inte minst för att hon tvingades ställa in i fjol. 83-åringen verkar ha skört skelett, men i musicerandet märks inga krämpor. Har lyssnat med förtjusning på ett par livealbum från 80-talet, men har inte sett henne tidigare. Hennes verk gör sig allra bäst för litet storband. Dock, trion med maken Steve Swallow på bas och Andy Sheppard (tenorsax) är ett intressant, avskalat format som förmår lyfta fram Bleys alster. Ett aber personligen består i att jag på ett knökat Fasching saknar sittplats. Efter en trekvart tryter min ork efter förhållandevis tidig uppstigning jämte en släng av åksjuka från X2000.
En enhet vars beståndsdelar väger lika tungt. I och med att Swallow (som jag såg gästa Bohuslän Big Band för ungefär tio år sedan) mest spelar smäcker basgitarr, kan man påstå att samtliga genomgående spelar melodistämmor. Eftertänksam släpig start som doftar stadig blues. I övrigt lagom knixigt ringlande teman med sax i framkant. Saxofonisten vandrar tämligen fritt i vissa passager, vilket inte riktigt är min bag. Först ut en fyrdelad svit betitlad Life Goes On. Därefter bland annat Ups And Downs, Banana Quintet samt ett Carly-arr på Misterioso (Monk). Aningen introvert musik med reflekterande grunder och sömlöst samspel, tillfördes understundom sakrala stänk, impro-snuttar eller mjukt pulserande beat. Deras ultrasofta extranummer lät definitivt som ledmotiv ur populär musikal/ film. Coolt att rent fysiskt vara så nära en bräcklig stor pianist och kompositör. Men försmädligt att påverkas av att vara renons på energi.
Jazzfestivalens tisdag hålls sedan ett antal år branschens egen gala Jazzkatten (instiftades 1991), på Fasching. Galan direktsänds av Jazzradion. Artister och grupper i skiftande stilar framträder live med ett par låtar. Och prominenta prisutdelare delar ut en handfull olika priser i fem kategorier. Varje kategori innehåller fem nominerade som jazzlyssnare och jury får rösta på. Värd i vinröd kostym var Edda Magnusson, som också sjöng soundtrack ur The Joker. Hann vara med under halva sändningen, avlägsnade mig när We Float påbörjat sitt framträdande eftersom jag snabbt skulle vidare. Jazzkatten som har fri entré, inleddes med att Isabella Lundgren och Carl Bagge trio visar var skåpet ska stå. Ogenerat omvandlar de på jazzvis två Dylan-låtar med vasst sjungande Lundgren i täten. Längre fram plockar Erik Söderlind på sin nylonsträngade gitarr, läckert fram essensen hos odödliga Paul McCartney – hits. Smidigt tillför han samtidigt egna tillägg. Som prisutdelare hann jag se och höra rappa Anders Berglund, Rigmor Gustafsson och Vanna Rosenberg. Var på plats när pris utdelades till årets musiker, -grupp, – kompositör samt hederspriset för samlad gärning betitlat Guldkatten. Av välförtjänta vinnare kan en rubriceras som något överraskande, medan en annan av dem är att beteckna som högoddsare.
Nykomling = Josefin Runsteen
Musiker = Joel Lyssarides
Grupp = Johan Lindström Septett
Kompositör = Georg Riedel (på grund av sjukdom togs priset emot av Sarah Riedel)
Guldkatten = Elise Einarsdotter
/Har sett de fem belönade live och träffat fyra av dem. Kulturbloggen gratulerar pristagarna!
