Mats Hallberg

Av Manda Stenström – fritt efter bok av Jenny Jägerfeld

Regi: Emma Roswall

Scenografi: Jenny Kronberg

Kostymdesign: Ellen Dynebrink

Ljusdesign: Bella Oldenqvist

Kompositör: Tora Vinter

Medverkande. Emma Vinter

Urpremiär 10/10 2020 på lilla scen Folkteatern i Göteborg

spelas till och med 9/12

Jag såg monologen först 30/10 vilket beror på en fadäs från min sida. Missade att kolla i almanackan som ju av kända skäl haft väldigt få noteringar inskrivna senaste halvåret. Med tanke på Corona-läget blir man glad för varje gedigen uppsättning som kunnat genomföras, som inte tvingas ställa in på grund av sjukdomssymptom. Föreställningen ska bokföras i dylik kolumn.

Visserligen rör det sig om en föga uppbygglig historia, men Blixtra, spraka, blända kan förbehållslöst rekommenderas varför jag vill sprida vetskapen om dess existens. I en nästan helt igenom kvinnlig produktion stöter jag på för mig nya namn.

Första gången jag tar del av ett manus från Manda Stenströms penna, som i sin tur baseras på Jenny Jägerfelds första vuxenroman. Augustprisade Jägerfeld – också psykolog och medarbetare i radio och Svd – har jag inte läst. Däremot några romaner ur samma hämningslösa stil som denna författares första vuxenroman från 2018, vars gemensamma nämnare består i Syftar på titlar som Männen i mitt liv – Sofia Rönnow Pessah, Rippad – Josefine Adolfsson, Det känns konstigt att vakna i sin egen säng – Sophie Adolfsson samt En debutants dagbok – Wera von Essen. Berättarjagen agerar som subjekt, söker bekräftelse genom omättligt behov av kickar.

Tror det är första gången regissör Roswall (även dramatiker) sätter upp pjäs i Göteborg. Också osäker på om jag beskådat scenografi skapad av Jenny Kronberg, trots att hon varit delaktig i flera stora projekt på Backa Teater.

Vad som skildras i monologform är en självförbrännande person, vars extrema eskapader under en kaosartad, dekadent tid påminner om att befinna sig i en centrifug.

Hon som belönats med Augustpriset (mer än ett sammanträffande förstås) för autofiktionen Strid heter Penny Löwe. Alla runt omkring henne, inte minst förlaget, väntar otåligt på uppföljaren. På krogen träffar Penny ett förslaget fan (en populär Youtuber) som föreslår att de ska dra till London, bränna det generösa förskott den omsusade författaren (kan man titulera sig som sådan efter endast en bok är en återkommande fråga i Blixtra, spraka, blända.) Penny inbillar sig att skrivkrampen då kommer försvinna. Men icke, som förväntat ägnar sig väninnorna istället åt droger och sex, att klubba och att shoppa under ett hedonistiskt rus. De vågar vara vulgära. Huvudpersonen lär sig bli proffs på prokrastinering. Efter hand kommer man underfund med att det troligen är något annat som skaver, annat än bristande disciplin.

Jenny Jägerfelds bok har av en ansedd recensent betecknats som pratig skälmroman, vars motiv kretsar kring förhållandet äkta – fake. Hennes karaktärs devis är avslöjande för vad det kostar att vara under press i rampljuset. ”Riv och slit som en dobberman, vägra att släppa taget”. Monologen är lika drastiskt uppskruvad som tragikomisk. Pennys sätt att berätta om tryggt tråkiga pojkvänner, jämte farligt förföriska typer inbjuder till åtskilliga fniss, så också det intima umgänget med en ledamot ur Svenska Akademin (tankarna går i viss riktning). Att höra snyltaren Lolas formuleringar återges på skånsk dialekt, tillhör även det dramats komiska höjdpunkter, hon som är inkarnationen av obekymrad lastbarhet.

Lite tillspetsat kan påstås att regissören hänger upp den åttio minuter långa monologen på klädbyten, vilket synes vara ett smart dramaturgiskt knep. Klädesplagg som signalerar olika personlighet hänger högt på galgar fästa på metallriggar. Nygjorda musiken av dj:n och producenten Tora Vinter understryker dramats hetsigaste episoder, fast hennes pumpande techno saknar särart. Det uppdrivna tempot kräver inlagda andhämtningspauser för att publiken ska kunna smälta stoffet. Sådana stunder finns, tack och lov.

Jag har sett Emma Österlöf i fem uppsättningar på Folkteatern (gjorde praktik här 2016). Har varje gång framstått som trovärdig och talangfull. Nu har hon varit tvungen att steppa upp ytterligare, eftersom allt ljus enbart lyser på henne. Det är hon med sina olika outfits, sin charmerande pondus och sitt skrivande/ ritande med krita på blankt kakel; ska fängsla åskådarna genom sitt yrkeskunnande. Och hon gör det med besked. Behärskar varje åtbörd, varje tonfall och varje andetag. Konstaterar att Österlöfs insats måste betraktas som hennes definitiva genombrott på scen.

Idé, manus och medverkande: Fia Adler Sandblad och Annika B Lewis

Scenografi & kostym: Nonno Nordqvist

Ljuddesign: Jonas Franke-Blom

Ljusdesign: Christofer W Fogelberg

Med stöd av Göteborgs stad, Aarhus Kommunes, Kulturudviklingspulje, Konstnärsnämnden, Nordisk Kulturkontakt, Mobilitetsprogram, Äbne Scene/ Godsbanen Aarhus och ABF.

Urpremiär: 26/10 2020

Spelas till och med 3/11 på Cinnober (Masthuggsterassen 3) i Göteborg

På väg ut från den Corona-anpassade premiären byter jag några meningar med ADAS producent. Hävdar att det finns en lust i att utsätta sig för oförutsägbar scenkonst, försöka ta in erfarenheter man saknar naturlig koppling till.

Vad är det för genre jag sett under knappt en timme i en lokal med tak på tjugo åskådare. (Den alternativa konstnärsoasen ett stenkast från Masthuggsterassen som kallas Skogen). Jag resonerar mig fram till att Your Body Isn´t Just You kan klassas som dansverk med inslag av performance. Begreppet fysisk teater utgör en bottenplatta, naturligt nog eftersom Fia Adler Sandblad har sin hemhörighet i sådan estetik, vilket märks. För länge sedan utvecklade hon ett samarbete med dansaren Annika B Lewis – svensk-amerikanska verksam i Aarhus som turnerat världen över. Första gången man möttes var redan på 80-talet, då influerade av en polsk teatertradition.

Denna rörelsebaserade scenkonst sägs rymma både glädje och sorg. Idémakarna har upplyst om att de vill skildra sammanbrott jämte osammanhängande tillstånd. Sönderfall som en adekvat reaktion på en värld ur kurs, där behov inte tillgodoses. Vill för egen del betona att de främst lyfter tillstånd av förvirring, förfäran och förundran. Långt ifrån allt som gestaltas sker med mörka glasögon. Motvikten till panik och oro visar sig vara underfundiga upptåg och avväpnande humor.

När duon skapat verket har de låtit sig inspireras av bland annat mikrobiologi, feministiska teorier och skulptören Giacometti. En utgångspunkt har varit vetskapen att våra kroppar till övervägande del består av mikrober som måste samarbeta för att överleva. ”Manualen” som ges i programblad och sociala medier underlättar för oss som vill förstå, vill få bevekelsegrunder förklarade. Sammanbrott förebådade av balansakter på gränsen till psykos, bildar enligt mig ett mönster i föreställningen. Stillsamma konturer förekommer, men vad som framhävs är en vild attityd som bejakar det groteska.

Man ska inte prata om en dams ålder heter det. Men jag förmodar att de utlevande scenkonstnärerna är i min ålder, vilket innebär att om de ägnat sig åt balett i danskompani, hade de pensionerats för länge sedan. Absolut en fascinerande omständighet, när de efter långa förberedelser nu fokuserar på att göra vad som ter sig osynligt synligt. I strävan att exponera sprickor och kaos i människan har de också haft klimatkrisen i bakhuvudet. Den grå, oartikulerade desperation Roy Andersson gjort till sin, har utgjort en slags referenspunkt. Resultatet är märkligt annorlunda, troligen mer säreget än något annan uppsättning jag sett i år. Såtillvida en avsevärd skillnad jämfört med den fristående, bitvis didaktiska, trilogi om plågade, kämpastarka kvinnor jag sett hos ADAS.

Scenografin utgörs av hopsnörda kuddar som påminner om puppliknande sovsäckar. Ibland befinner sig duon liggandes på golvet bland kuddarna. Oftast är dock positionen stående eller upprätt virvlande. Rörelsebaserad konst klarar sig näppeligen utan musik. Duon har valt två olikartade stycken musik, vars gemensamma nämnare ändå är effektfull, hypnotisk inverkan. Leonard Cohen (som jag har minst fyra album med) är den ena kompositören. Till hans förföriska stämma beter sig duon lustigt, dansar med knyckigt skuttande rörelser.

Uppsättningen utformad som en cirkelrörelse beaktar vad som underligt är, genom exempelvis groteskt förvridna anletsdrag och ynkligt kvidande läten. Your Body Isn´t Just You speglar motsatsen till trygga varelser i ett logiskt sammanhang. Att människor under press lätt kan tippa över och bli maniska, demonstreras med stor humor redan inledningsvis. Handsprit som universalmedel!

Några repliker har stannat kvar hos mig. Allra mest monologen från Annika B Lewis om att just i år tänka på de svaga, vilket inte är samma sak som att agera för att lösa problem. Vidare fäste jag mig vid utsagan om att miljoner organismer talar samtidigt (underförstått de mikrober som nämnts tidigare) och Fia Adler Sandblads konstaterande om att hennes rollfigur fastnat. En iakttagelse är att duon inte uttalat samspelar, utan existerar främst i sina egna universum.

Svårt att fastslå hur mycket jag kunde relatera till och ta med mig från premiären. Kan däremot med bestämdhet hävda att det experimentella utförandet med sina många referenser, går vid sidan om övrig scenkonst jag bevittnat i år. Definitivt spännande och märkligt att ha upplevt.

Inspirerad av Cervantes roman

Regi: Erik Holmström

Scenografi och kostymdesign: Maja Kall

Ljusdesign: Tobias Hagström – Ståhl och Sofie Andersson

Komposition och livemusik: Lotta Wenglén och Cecilia Nordlund

Medverkande: Andrea Paddington Edwards, Malin Morgan, Lena B Nilsson, Pelle Grytt, Jonas Sjöqvist, Anna Lundström (praktikant) och Sana Hultman (på länk)

Premiär 23/10 2020

Spelas 23/10 – 24/10 2020 på Folkteaterns stora scen i Göteborg

Har fungerat lite som terapi att gå på ny premiär med gemensamt paraply, på Folkteatern varje helg under hösten. Behövde etablera ett inrutat mönster, fylla på med upplevelser från jämte möjligheten att kunna träffa folk. Tacksam för möjligheten som uppstod. Vemodigt när ritualen nu upphört och att jag inte fick möjlighet att tacka någon ur teamet IRL. Till saken hör att åtta avsnitt var planerade, men föregående veckas episod ställdes in på grund av sjukdom. Den skulle ha hetat In To the Fanzine.

I vanlig ordning gavs introduktion av initiativtagaren Erik Holmström. Han sa att ”nu lägger vi ner riddarrustningarna, knyter ihop säcken. Projektet tar slut. Sorgligt att vi är inne på sista dagen. Känns osannolikt med alla genrer vi ägnat oss åt” Regissören påtalade också ensemblens frustration, beroende på att trettio sidor ur romanen inte hanns med under den stipulerade tiden för högläsning. Detta skulle bu rådas bot på.

Som relevant parantes kan inflikas att ensemblen iförd riddarklädsel tågade till Stadshuset mitt på fredagen. Anledningen till utflykten var att oanträffbara beslutsfattare uppvaktades om hot mot Folkteatern öppethållande, i och med överhängande risk att nödutgång kommer blockeras. Så vad som kunde misstas för satiriskt infall, var i själva verket blodigt allvar om krav på omedelbar åtgärd.

Prologen utmynnar i en orgie av skratt. På storbildsduk visas nämligen film med Andrea Paddington Edwards i interaktion med Anna Lundström. Duons uppdrag består i att redovisa romanens resterande sidor. Uppgiften kompliceras kapitalt av att det ska ske under stigande alkoholpåverkan. Vansinnigt roligt att skåda hur de misslyckas. Förutsätter att de simulerar sin tilltagande berusning, fast sluddrigt uttal och okontrollerade rörelser framställs mycket trovärdigt.

Därefter övergår Into the End i musikalens form. Jonas Sjöqvist får på sin lott att föra in oss i denna värld, genom att upprepade gånger uttala en lakonisk kommentar om oundviklig död och hur olika den kan tas emot. Kvinnliga musikerna har tvingats spöka ut sig som skäggiga barder sjungandes på ful skånsk dialekt.

Till Wenglén och Nordlund riktas stora lass av beröm för hästjobbet att komponera för musikalen. Misstänker att man kunnat hålla på hela hösten, eftersom slutprodukten låter väldigt proffsig. Merparten av materialet verkade ha spelats in i förväg. Kvinnorna har lånat friskt, kanske rent av samplat. Fäste mig vid enormt klämmiga refränger och fräcka melodier, vars ursprung påminde om sådana som the Doors, Visage och Nick Cave. Framför allt blev man upprymd av schlagermässig up- tempo framförd med förbluffande ackuratess. Även skådespelare som normalt sett inte sjunger, har utbildats i vokal teknik. Och minikören som poserar och tar ton på scenens trappsteg förtjänar rungande överbetyg.

Av någon orsak visas manus, såväl sångtexter som talade repliker, som textremsor att läsa för publiken. Ett hjälpmedel som underblåser komiken i galenskapen. Hela poängen med dråpliga illustrationer av sista trettio sidorna ur Don Quijote, kokar ner till en ohanterlig röra av förvirring. In absurdum ges olika versioner, osammanhängande kommentarer på temat ”what the fuck händer?”

Genomförandet är infernaliskt konsekvent. Oenighet råder om vad som sker. Omtagningar är legio. Från uppslagna manuspärmar levereras konstant motsatsen till fullständiga och genomtänkta meningar. Upphovet till dessa underhållande dikeskörningar och dito avsiktligt tafflig gestaltning, skulle kunna vara ensemblens famlande efter rim och reson vid första repetitionerna. Hur gestalta ologisk information? Kanske har de resonerat i termer av att den krångliga processen ska redovisas.

Att avsiktligt bete sig supertöntigt och testa upprepandets gräns , ter sig som beundransvärda bedrifter, om än tålamodsprövande. Har sammantaget dock större behållning av sångerna och den lättsamt synkade koreografin. Erinrar mig en kommentar från tidigare avsnitt. En oneliner i stil med ”är en sådan här situation exempel på när skådespelare har roligare än publiken”. Förvisso hade jag kul åt den knäppa konsekvensen med dess krångliga konstruktion långt in i musikalen.

.m

Ljussättaren firar på uppmaning julafton. Att se scenen bada i ljus hade uppiggande inverkan. I ensemblens avskedsceremoni medverkar Sanna Hultman på länk. Lena B Nilsson hade precis återkommit från karantän, vilket stundtals framgick av hennes position. Som redan tangerats överdrivs bokens löjeväckande drag konstant, är en del av charmen med projektet som helhet. Don Quijotes ångestridna karaktär psykologiseras (”har han feltolkats?”), medan man försöker bringa klarhet i långrandigt diffusa beskrivningar. Malin Morgan i brudklänning spelar död i åtskilliga varianter och Andrea Paddington Edwards åskådliggör frenetiskt hur Sancho Panza blir pryglad. När ensemblens kvinnor grunnar på vad riddarseden statuerar, kommer de fram till att ”killar är dåliga på att dra sig tillbaka”, ett påstående som omvandlas till slagfärdigt körnummer.

Har varit ett lustfyllt äventyr att följa Erik Holmström och den lika duktiga som energiska ensemblen, ta del av deras snabbproducerade skiftande avsnitt, framställda i Folkteaterns resursstarka laboratorium. Förhoppningsvis kan filmade delar klippas ihop och finnas tillgängligt för fler än den begränsade skara som utgjort publik.