Lotta Altner

Da-Da-Da

Marionetteatern för de minsta i Rålambshovsparken den 15 juni 2019 för Parkteatern/Stockholms stadsteater

Regi Helena Nilsson

Jag vet inte varför jag hade förväntat mig en dadaistisk föreställning för de minsta. Kanske har de med att göra att man också kan beskriva den konstformen som dada och att jag p.g.a mina snäva kunskaper om bebisars da da da, helt enkelt gjorde andra kopplingar. Jag blev dock inte besviken av att solen och scenografi sken med färgglada men enbart runda former. Är man som vuxen förtjust i intensiv ögonstimulans fick man sannerligen spännande mönster att fundera kring.

Marionettfigurerna på scen såg lite grann ut som fluffiga marshmallows (vill inte tänka hur varm det måste varit under). De var mycket inbjudande till att man hade velat lukta på dem och krama dom, vilket jag tänker skulle ha kunnat varit ett syfte. De blev stora gosedjur på scen.

Det häftiga med teater för de minsta är att tempot är långsamt. Man hinner följa med i rörelserna och balansen mellan olika rörelser. Jag blev mycket förtjust i de magnetdjur som fanns på scen och flera barn var förundrade över hur munnar och ögon kunde röra på sig utan att man kunde se hur det gick till. Magiskt.

Finast i hela föreställningen var när de Musse Pigg liknande figurerna cyklade, och blev förälskade och började pussas. Då fnissade många barn och vi vuxna log i mjugg.

Ibland tänker man som vuxen att barnföreställningar för de små måste vara en stor utmaning för skådespelarna på scen. Barn är ju väldigt spontana och livfulla, vilket de naturligtvis måste få vara, även om ljudnivån kan blir krävande. Inga barn förstörde någon stämning på den här föreställningen ska noteras.  På dagens föreställning var det dock respektlösa föräldrar som utan att blinka, själva höll låda under pantomimen (skådespelare pratar inte ens själva då). Jag provade min kritiska blick på gruppen av föräldrarna, men de var totalt upptagna av sina egna förträffligheter och fortsatte diskutera huslån och nya bilar. Det krävdes stor koncentration från en att kunna bortse från deras grova övertramp. Hur kan vuxna vara så hänsynslösa mot barnens föreställning och åt skådespelarna som i svett slet på scen för att ljudlöst konkurrera vackra bilder. Hade jag utan att skrika och förstöra mer, sagt åt dem.

All eloge till scenens folk som inte bara gick därifrån för det hade varit helt förståligt. Jag gillar inte restriktioner och förbud och att andra vuxna ska leka poliser med vuxet folk. Men frågan är om inte Parkteatern precis som man gör på bio, skulle behöva informera publiken om vad som ska hända på scen, vem det är för och att man visar respekt för skådespelare och barn som vill se föreställningen. Jag ville också se föreställningen, för den var fantastisk.

Medverkande på scen Magnus Erenius, Ida Stéen

Teaterkritik Shakespeare in love . Skimrande vacker underhållning men med avsaknad av åtråvärd passion

Shakespeare in love
Nypremiär på Dansens Hus den 13 april 2019 i Kulturhuset Stadsteaterns regi
Baserad på ett filmmanus av Marc Norman och Stoppard
Bearbetad för scen av Lee Hall
Översättning Calle Norlén
Regi Ronny Danielsson
Komposition och musikalisk ledning Martin Östergren, Mathias Venge
Koreografi Roger Lybeck
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Ann-Sofi Nyberg
Mask Karin Wahlberg
Ljus Fredrik Jönsson
Ljud Petter Samuelsson

Det finns alltid små fallgropar i en nypremiär. Det är som en vänskapsmatch i fotboll när du redan veta att du gått vidare sedan förut och är en hyllad champion. Att ladda om och försöka starta från noll utan att luta sig mot gamla meriter och känna sig lite bekväm i det, är väldigt svårt. Kvällens föreställning startade lite i det spåret, som att man hade dunkat varann i ryggen före start och spelade lite på rutin. Jag tror att skådespelarna kände av det själv och precis som vilket lag som helst ryckte de upp sig och gjorde en hel del fiffiga dribblingar och gjorde flera schyssta mål.

Att ha en huvudroll i en föreställning ger en många och långa stunder att påvisa hur man tolkat sin karaktär. Man kan till och med då kosta på sig att spela mindre bra i vissa stunder, och ändå komma helskinnad ut på andra sidan. När man har en roll som Amma (Gunilla Röör) och har en mindre talroll, men en betydelsefull sådan, måste man ta till vara på varenda sekund att kunna leva ut sin rollkaraktär. Röör gjorde en briljerande insats och var enastående bedårande i sin roll. Hon vara inte bara rolig och fyndig i sin karaktär, utan hade roande mimik och kroppsspråk. Likaså var det med rollkaraktären Sam (Victor Morell) som också tog till vara på sina tillfällen och var kvällens stora ”comic relief” varje gång han stod på scen.

Scenografin, rekvisitan och musiken gav varje inbiten anglofil och 1600-tals historiker en aha-upplevelse. I allt vackert, pompöst och majestätiskt, föll mina ögon ändå mest på ljusens skimmer och kandelabrarna som gav hela scenen sin grundstämning. Färgnyanserna på scen var mestadels tidstypiska och snitten på kläderna likaså. Dessutom lyckades man skapa många scenbyten på exemplariska vis utan att förstör illusionerna eller ta för mycket tid. Sängkammar scenernas intimitet hade genialiska lösningar och gav tillräcklig ömhet, men nödvändig diskretion.  

Även om det i programmet står att föreställningen är baserad på ett filmmanus, kändes det som att man gärna hade velat att det på något vis hade betonats tydligare. För de jämförelser som görs under kvällen, är enbart sammanställande kring filmen och inte med forskningen kring en mer verklig tolkning av Shakespeare. Kanske är det för att Shakespeare är lite helig för en dramatiker som det skaver i mig. Vi såg inte en biografi kring Shakespeares liv även om vissa saker överensstämde med hans liv. Kanske har det ingen betydelse att exempelvis William faktiskt inte ansågs som speciellt attraktiv som man för sin tid. Kvinnorna/Männen drogs inte till honom av den anledningen. Däremot uppvisar man en vacker man både i filmen och i kvällens föreställning. Inget ont om det, men det är en försköning av en man som förförde mer med ord an med anletsdrag. Något i mig ville skrika ”…så där attans snygg var han inte”.  

Kärlekshistorien mellan Shakespeare och De Lesseps är en vacker och fin tolkning av kärlekens möjligheter och hinder i ett 1600-talets England. En tid då man inte kunde ge sig hän till vem man ville och kvinnor inte ägde sin egen kropp. Trots att två vackra och begåvade skådespelare återgav en kärlekshistoria om ömsesidig kärlek, var det något som fattades dem emellan i kväll. Jag kände inte tillräcklig passion och jag fann inte de modiga besluten i att våga, att trots allt ge sig hän till något som var totalt förbjudet, skamlöst och farligt ( exempelvis var det straffbart att bedriva otukt utanför äktenskap och inte vara oskuld som kvinna vid äktenskap). Jag hade behövt en större känsla av att det inte gick att motstå, kärleken dem emellan, i ett virrvarr av större busighet.

Jag kan förstå om man tyckte att antalet betydelsefulla karaktärer kändes för många på scen i kväll. Har man inte sett filmen och om man inte känner till alla dessa hovmän, teaterledare, skådespelare, författare, dramatiker och poeter som fanns under Shakespeares tid, blev det lite mycket. Det var för många ilskna och väl uppsatta män som kom inspringandes och var viktiga en kort stund. Jag tror att man hade tjänat på att vara mer tydlig med vad karaktären hade för betydelse i handlingen, snarare än att enbart satsa på kraftfulla entréer gång på gång. 

Man är glad i kropp och själ när man lämnar föreställningen. Man har fått en förälskad William att ta med sig hem i tanken. Möjliga uppslag i föreställningen till Shakespeares andra verk gör att jag definitivt kommer att vilja läsa hans Trettondagsafton mycket omgående. Shakespeare kan man aldrig bli mått på och kan man läsa hans originaltexter så ska man göra det.

Rollista Alexander Karim, Sofia Ledarp, Lars Göran Persson, Christer Fant, Robin Keller, Shelby Niavarani, Gerhard Hoberstorfer, Gunilla Röör, Katarina Ewerlöf, Johan H:son Kjellgren, Jan Mybrand, Martin Redhe Nord, Kardo Mirza, Victor Morell, Anders Johannisson, Magnus Borén, Kerstin Steinbach, Tove Edfeldt, Mats Qvistström, James Lund, Tim Dillman, Odile Nunes, Anette Belander.

Teaterkritik Backstage, Teater Giljotin: Modig träffsäkerhet och behövlig självrannsakan av skådespelarvälden, av skådespelarna själva

Backstage, Urpremiär den 12 april 2019
Av Emersson Berglund, Inger Edenfeldt och Kia Berglund
Regi Kia Berglund
Scenografi och Kostym Youlian Tabakov
Rekvisita och Kostym Helen Falk
Musik Rikard Borggård
Ljus Anders ”Shorty” Larsson
Mask Andrea Engström

Det finns en fascination för oss dödliga, som varit publik någon gång och därmed undrat hur de har det bakom scen. Vi vill ju veta vad skådespeleri och dess skådespelare egentligen bär i sitt sköte. Man undrar också hur de som jobbar på scenen är privata utanför sitt arbete. Är de sådär härligt spontana eller mörksinta som karaktärerna de spelar, när skådespelaren kliver av och går hem? Kvällens föreställning ger raka puckar, om priset de betalar och för hur det kan vara att vara försäljare av så kallad ”Showbusiness”. Vi får se vad som kan ske bakom draperierna, på repetitionerna och bakom sceniska framgångar. Skådespelare behöver använda sina kroppar och sina egna känslor i sitt jobb och allt för att underhålla oss i tjänst. Det kostar och det smakar.

I kvällens urpremiär släpps vi in i en repetition av Shakespeares Rickard III:e. Skådespelare glider en efter en in i handlingen och presenterar vem de är. Publiken får glasklar insyn i vilka de är, deras drömmar och det liv som krävs av dem för att lyckas i en bransch där många vill stå i blickfånget med rungande applåder. Det blir en föreställning om en förställnings svårigheter, så kallad teater i/med teater. Dessutom låter uppsättningen några av oss att sitta på stolar på scen och komma dem väldigt nära i deras spel. Jag tror att det var ett medvetet val av uppsättningen att låta publiken få känna på hur nära ett samarbete måste vara mellan skådespelare för att de ska kunna framföra sina verk.

Jag tog chansen att sitta sådär nära och det gav en medkänsla och en inblick som berikade min förståelse för den utsatthet en skådespelare kan uppleva när de faktiskt måste ta i varandra oavsett personkemi. Förställningen tar en djupdykning i de roller och maktstrukturer som kan förekommer bakom scen. Det blir också ett enormt utelämnande av skådespelarkonsten, om hur tuff deras arbetsplats kan vara men också om hur dåligt de faktiskt tar hand om varandra. Lampljusets sken är inte tillräckligt starkt för dem alla och man anser sig behöva se om sitt eget hus först för att kunna legitimera sina framgångar. 

Den omtalade ärketypen av regissör, med stort manligt ego och med sexualiteten som drivkraft, får under kvällen många skratt. Kanske för att publiken vill kunna slå sig för brösten och vara politiskt korrekta i sin vetskap om denna ökända typ. Jag är dock mer orolig över att de enbart ser honom som en lustig liten människa och inte ser den otäckt djupa satiriska tolkningen av honom som jag starkt upplever. En uppfattning som inte gav ett enda leende på mina läppar. Rollkaraktären Alex (Jacob Ericksson), spelas knivskarpt och ger en mycket obehaglig manlighet av ett geni som kan tafsa och styra med orubblig hand. Det hemska är att har man satt sin fot i teaterbranschen, om än bara i dess ytterkanter, så finns det tio stycken sådana maktfullkomliga gubbar på ett dussin. Han är inte det minsta lustig och skratten från publiken måste vara någon form av försvarsmekanism (hoppas jag på).

Naturligtvis får vi i meetoo-anda möta den anklagade manliga skådespelaren och hans kvinnliga offer. På ett snyggt sätt balanseras det mellan skuld, skam och ord mot ord. Mannen verkar verkligen inte tycka att han gjort något fel i det berusade tillståndet på efterfesten där de träffades. Kvinnan vågar inte sätta ord på vad som hänt och törs inte direkt påstå att de rörde sig om en våldtäkt även om hon reagerar med posttraumatisk stress. För båda parter står det så mycket på spel och i en bransch där alla är beroende av varandra är det inte lätt att missa sina chanser genom anklagelser. Karaktären Inga (Åsa Widéen) spelas magstarkt trovärdigt. Eftersom jag sitter så nära henne under föreställningen känner jag av hennes hyperventilering och hjärtklappningar. Vid ett tillfälle rycks jag med och vill jag erbjuda henne min hand för att ge henne lite ro. Men man ska ju inte ta i människor hur som helst.

Det otäckaste med föreställningen är just den tystnadskultur som redan beskrivits i pressen om teatervärlden. Det här att folk inte vill veta sanningar om eventuella övergrepp för att det skulle förstöra deras egna chanser att lyckas i branschen. Man tiger och låtsas som att det inte finns problem eller är så fokuserad på sig själv att man medvetet satt på sig skygglappar för att kunna köra vidare på sina egna spår utan att stoppas. Dessa slätstrukna fegisar kliver över lik och kan alltid skylla på att de inte såg något. Föreställningens slätstrukna ledare är Hanna (Angela Kovács) som teaterchef. Kovács ger oss en fåfäng chef som inte vill ta i problem och tycker att offer måste finnas för konstnärlig framgång. Jag hade gärna sett Hanna som ännu mer hårt drivande och tyvärr upplevs hon för sympatisk för att verkligen genomdriva de avsked som sker. Jag vet inte om Kovács var nervös eller om rollkaraktären i sig var för slätstruken för hennes smak. Jag hoppas på en mer nyanserad teaterchef vid nästa föreställning.  

Alla obehagliga sammanhang finner sina offer – någon måste bära hundhuvud. En syndabock hittas och man tar den som vågar säga en och annan sanning högt, i en tystnadskultur. Naturligtvis får det bli den arma regiassistenten (Julia Marko-Nord) som inte är hemma i gruppen från början som inte kan vara tyst. Hon har varit ute på andra uppdrag när hon kommer försenad till repetitionen. Men den yngre kvinnan tar plats och står på sig och tror att sanningar kan levereras rakt på. Den konstruktiva kritiken ska leda till någon form av förlossning i gruppen tror hon. Självklart blir det inte så eftersom rannsakning eller självkritik är något som inte direkt praktiseras i den spelade teatergruppen. Rollkaraktären känns något för slängig i kroppen och aggressionerna kommer för snabbt. Assistenten upplevs inte stå övriga teamet så nära, vilket gör att hennes reaktionstid skulle ha behövt varit lite mer långdragen och eventuellt lite mer slipad. Hon blir lite för pubertal och man har svårt att sympatisera med henne, även om hon i sina anklagandes har helt rätt i sak.

Självklart får vi också en klassisk tuppfight med ord mellan två manliga skådespelare. Båda vill ha rollen som Rickard i föreställningen. Båda anser sig dessutom förtjäna rollen och båda deras självupptagenhet speglar en typ av självklarhet som stjärnglans skapar. Det mest magstarka med den här tolkningen var att männen bokstavligen tyckte att de var gåvor till mänskligheten. Man undrar hur det är möjligt att bli så upptagen av sig att man inte ser hur andra har det runt omkring. Jag vill inte tro de är representativa för manliga skådespelare.

Många tror att det där med framgång mäts i hur starkt rampljus du får lov att stå i och hur många som ser dig där på scen. Borde man inte veta att lycka och ett härligt liv mäts med helt andra mått när det inte finns några garantier för hur vår morgondag kan se ut. Våga släcka lampan och var tyst och ensam med dig själv en stund.

I rollerna Jacob Ericksson (Alex), Angelica Kovács (Hanna), Åsa Widéen (Inga), Josef Säterhagen (George), Björn Wahlberg (Martin), Julia Marko-Nord (Kim)

Teaterkritik Bortbytingen Elverket UngaDramaten En fantastisk Bortbyting som gör att vi alla blir ett medmänskligt troll med hjärta

Bortbytingen
Urpremiär den 6 april 2019
Kungliga Dramatiska teatern, Elverket i Stockholm
Av Sara Bergmark Elfgren
Efter Selma Lagerlöf
Regi Tobias Theorell
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljus Ellen Ruge
Musik Frida Johansson
Peruk och mask Nathalie Pujol, Barbro Forsgårdh
Ljuddesign Björn Lönnroos
Dramaturg Cecilia Ölveczky
Rekvisitör Anders Colliander, Lotta Wallin

Att Selma Lagerlöf som är en Sveriges mest kända författare genom tiderna (första kvinnliga nobelpristagare i litteratur), har skrivit boken Bortbytingen vet vi med säkerhet. Däremot är det inte alla som känner till att kvällens urpremiär är skriven av Sara Bergmark Elfströms tolkning. Hon blev nominerades till Nordiska Rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2018. Att två kvinnor från så skilda tider ändå kan slå sina påsar ihop och skapa ett mästerligt manus, bådar gott för kommande generationer eftersom Selmas budskap i Bortbytingen fortfarande är aktuellt.

Det första som slår en när föreställningen börjar, är hur fantastisk scenografin är. Trots att den är enkel med sin cementerade u-form och med månen i bakgrunden, ger det en modern trolsk- och skogsaktigt råhet, men ändå med lite John Bauers känsla. Jag blir alldeles mångalen under kvällen genom den växande och skymmande månen som tar upp mitt blickfång. Det pulserar ebb och flod i mig på ett vidunderligt sätt. Jag vill ut i skogen och träffa ett troll.

Ett annat magiskt scenografiskt fenomen är det brinnande huset. När husbondens hus brinner ned på grund av slarv av honom själv visas riktiga eldsflammor kontrollerat på scen. Det är så snyggt gjort att man nästan tror att elden gått en personlig PR kurs i förförelse. Man tror nästan inte att det är möjligt. Men det sker framför näsan på oss. 

Kvällens trollsvansar är inte bara snygga. De gör att man vill bli ett troll. Jag blir svartsjuk på deras vackra och stolta attribut som är en sådan skönhet för trollen. Frågan är om jag inte måste ringa Dramaten och fråga hur det burit sig åt för att skapa en av de mest naturtrogna och livliga svansar jag någonsin sett. Bara svansarna i sig är värda ett besök.   

Jag förvånades tyvärr över hur många föräldrar som tagit med sig riktigt små barn till föreställningen. Antingen har de inte läst Selma Lagerlöfs historia som barn, eller så har de enfaldigt trott att troll alltid är söta små nissar som barn uppskattar. Tyvärr fick min förvåning bekräftelse genom att flera barn blev mycket rädda av föreställningen, några gick i pausen och några föräldrar var tvungna att trösta och förklara handling för sina barn under föreställningen. Det är respektlöst av publik att störa annan publik och något som föräldrar måste ta ansvar för. Tyvärr är det här ett vanligt förekommande fenomen på teatrar.

Känslosamt kryper Bortbytingen in under huden på en. Hans enastående kroppsspråk och starka inlevelseförmåga i att vara den där andra som ändå bara vill passa in och bli älskad. Bortbytingens namnlöshet gör honom enormt sårbar och jag vill inget annat än att rädda honom från världens förfärliga vuxna och föräldrar. Hur kan man inte bara älska honom för den han är? ”Det är ju i alla fall ett barn”. Trots att barnamodern finns där för honom gör hon inte det som är bäst för honom. Varför är mänskligheten så rädd för det som inte är normativt eller för det okända? Varför får trollungen skulden för att ha blivit bytt mot ett människobarn? Fadern spelar en ohygglig roll som genom skrämsel, manipulation och våld plågar det arma trollet. Jag är dock glad över att pappan som rollkaraktär spelas ytterst stereotypt och platt. Om faderskapet, som i originaltexten, hade levts ut till fullo med sitt våld, tror jag något hade kunnat gå sönder i oss. Nu blev jag räddad genom att jag inte kände mig tillräckligt hotad av karaktären. Han är inget annat än en tragisk och självupptagen gubbe som tror på dumheter.

I föreställningen spelas Myrlingen med en knivskarp tonsäkerhet. Tonen klingar mellan de ironiska och det sorgliga. För vad gör vi inte för att pigga upp oss själva när vi känner att vår omgivning inte på något vis är för oss. Det är också Myrlingen som fångar upp Bortbytingen när han fysiskt och psykiskt håller på att falla ihop eller drunkna. Det är hon som står för erfarenheten och glädjen i att vi inte behöver bli accepterade av världen, så länge vi kan ta vara på oss själva. Hon ger också en charm åt det som inte är som henne själv, ”Jag tycker om när det är annorlunda”. Dessutom får dessa två en gemenskap och samhörighet de delade utanförskap. Man vet att det kommer att ge dem krafter och förbindelser utöver det vanliga. Jag blir också glad över det faktum att de kommer att kunna skapa en frizon i och med varandra. Fler sådana zoner borde få lov att finnas för både troll och människor.

Historien om Bortbytingen påminner mig om att utanförskapet och rädslan för de andra forfarande är ett ämne som är aktuellt. Trots att vi människor vet att vi inte är stöpta i samma form, har vi svårt att respektera och förstå det som inte är som vi själva. Skuld och skam över att inte kunna rädda sig själv eller någon annan flyter upp till ytan när vi inser att mänskligheten kan vara så grym och tiden gör oss inte bättre med varandra.

När slutminuterna närmar sig i föreställningen så kryper sig en vacker räddning fram för Bortbytingen. Det är med stor fanfar inombords som jag ler åt det faktum att det faktiskt finns en räddning för honom, trots att han inte naturligt har något riktigt hem längre. Skulle inte det fungera välkomnas alla troll som han hem till mig.   

Medverkande på scen Rasmus Luthander (Bortbytingen), Maia Hansson Bergqvist (Mylingen), Rasmus Nyström (Människobarnet Johan), Mia Benson (Klok Gumma), Maria Salomaa (Bondhustru/Trollmor), Andreas Rothlin Svensson (Bonden/Trollfar), Marall Nasiri (Piga/Trollsyster)

Linje Lusta
Av Tennessee Williams
Översättning Einar Heckscher
Regi Stefan Larsson
Regiassistent Ellinor André
Filmfotograf Andrea Grettve
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym Ann Bolander Looft
Ljus Torben Lendorph

Premiär 29 mars 2019
Dramatens Lilla scen

Kvällens premiär inleddes med en hel del oro i luften på Dramatens lilla scen. Spända käkar och flackande blickar. Kanske var det därför som föreställningen inte riktigt började i tid och inte heller slutade efter 2 timmar och 45 minuter som anvisats (inklusive paus). Det är dock sådant som kan hända, och varför skulle inte Dramaten i dagsläget få lov att dra över 15-20 minuter? Det kunde åtminstone jag bjuda på. Glöm inte att premiärnerver är spända nerver. 

Scenen var uppbyggd på ett sådant vis att man nästan trodde att de inte hade byggt färdigt kulisserna, eller att den skulle börja rotera vid spelstart och då skulle vi få se insidan. Det kändes som om målarfärgen/rekvisitan hade tagit slut och scenbilderna gick inte heller riktigt ihop. När föreställningen började insåg man att, teaterkonst och filmkonst skulle försöka agera i samklang. De ofullständiga lådorna i trä var utsidan av rum, men med hjälp av en filmkamera kom de att visa insida, på en stor skärm framme på scen. Det är i tanken en mycket underfundig, intressant och spännande ide. Jag tror att man utgått från att ”Linje Lusta” 1957 faktiskt var en film som fick fantastiska priser och att man gärna ville ha med något av den känslan. Fast tyvärr funkar det inte teatraliskt eller dramatiskt för mig att en filmkamera är mitt öga och väljer vad jag ska se. Dessutom vet jag inte var jag ska titta när vinklarna blir så många samtidigt. Ska jag mest se på filmduken? Eller ska man fokusera på skådespelet från sidan långt bak som jag kan ana? Filmfotografens utrustning var också så fantastisk i sig att min blick fastnade lika mycket på henne och jag ville veta mer vad hon gjorde än handlingen i sig. Dessutom blev spelrummet med små trälådor som står bredvid varandra inget scenrum som intresserade. Det är naket, opersonligt och avskiljer mig från hela handlingen. Känslan av att scenkost genom filmning blir fusk smyger sig på, eftersom vissa vinklar som ges inte ser likadana ut genom min egen lins. Jag misstänker att det var ett försök att ge mig någon typ av mervärde och inte få mig att känna mig avskild och utanför den klassiska röda tråden. Enda gången jag uppskattade att scener filmades och visades på scenduken, var i våldsamma scener. Då var det precis som hemma tv soffan, att jag kände ett bekvämt avstånd på den platta skärmen, och kunde tacka min lyckliga stjärna att jag hade ett skönt mellanrum till handlingen. Ett skyddsnät som befriade. 

Vissa saker går inte ur tiden med mänskligheten. Lust och åtrå är en lika stor drivkraft idag som de var i slutet av 40-talet, då pjäsen skrevs. Det är också en drivkraft som kan få människor att gå över alla gränser och finna sig i vansinnen. Fast åtrå och lust ger oss också viljan att ge andra tilltro och relationer hopp. Handlingen i ”Linje Lusta” är ett ämne som aldrig kommer att gå ur tiden, åtminstone inte förrän vi människor är ett hel nytt släkte. Tänk att människor är villiga att utstå så mycket förnedring och våld för att verka mer spännande och intressanta. Ibland är folk till och med nere på neandertalisk nivå och klarar inte av att sova ensamma om nätterna. Men det är otäckt att våld och maktstrukturer är en sådan stark faktor att ”slåss med” för att enbart då försöka rättfärdiga sig själv. Bara genom att knäcka en annan kan en del känna sig bättre.

Det är fascinerande att rollkaraktärer kan göra en genuint äcklad och provocerad, trots att man vet att de är skådespel. Både Blanche (svägerskan/systern) och Stanley (svågern/maken) befinner sig på varsin sida av missbrukande maktstrukturer. De vill båda vara i händelsernas centrum, ser sig själv som offer för sin situation och använder känslomässiga utpressningar för att få största möjliga lycka själva. Jag blir förbannad på dem båda, även om just Stanley är helt livsfarlig och en vidrigt osmaklig slusk. Blanche gör sig istället till ett oskyldigt barn, spelar på sin kvinnlighet och manipulerar med lögner. Trots att de båda berör mig mycket, så når de inte helt fram. Något hindrar dem från att spela karaktärernas alla möjliga känslouttryck i föreställningen. Något håller dem tillbaka. Kanske är det enbart premiärnerver? Blanche känns lite för kontrollerad och inåtvänd, vilket är tråkigt med tanke på att hennes förhistoria skulle kunna få lysa igenom mer. Tyvärr upplever jag också Stanley som allt för monoton i rösten och vredesutbrotten har lite för enkel stereotypisk fokusering. En nyansering av Stanley hade gjort att man hade kunnat förstå varför Stella (Maka/syster) över huvudtaget ville ta i honom med tång. Stella är inte tillräckligt korkad för att vara kvar hos honom annars.

Med tanke på hur våldsamt och förtryckande det har varit i skådespeleriet under kvällen, kan jag inte rå för att uppskatta att skådespelarna efteråt bjuder på sina egna personligheter. De är mycket noga med att se sina motspelare i ögonen, läsa av varandra och krama om varandra inkännande och kollegialt. Det tyder på omtanke och inlevelse, som man inte alltid ser eller uppfattar. Deras professionalism är stor och jag tackar för det. Ska man spela att man gör varandra illa kväll efter kväll, måste man ta hand om varandra.

Kvällens höjdpunkt är när flertalet kvinnor i föreställningen samarbetar med varandra. Utan ord och förklaringar börjar de med att städa, fixa, dona och organisera saker. Tillsammans finner de lösningar för hur en nedbruten Blanche ska kunna få professionell hjälp. De tar inte männens aggressivitet längre och nog får vara nog. Det finns en hemlig kraft i just det, att sätta ned foten och säga stopp när man fått nog. Jag förstår att de inte vill att deras känslor ska lekas med längre. När de funderat färdigt över om de ska äta eller ätas, är valet inte svårt för kvinnorna. När människor inte är villiga att leva upp till något finns det ingen som helst anledning att vara kvar. 

Medverkande: Livia Millhagen, Rebecka Hemse, Danilo Bejarano, Shanti Romney, Alexander Saltzberger, Rita Hjelm, Marcus Vögeli, Fabian Penje