Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Lotta Altner

Teaterrecension: Svaret i Vällingby – ”Love Black Women”

by

Fot: Matilda Rahm

Svaret
Av och regi Ayesha Quraishi
Av och med Doreen Ndagire, Niki Tsappos, Imenella Mohamed
Scenografi Torulf Wetterrot
Kostym Ellen Elias
Ljus Ann-Marie Fritiofsson
Dramaturgi Mia Winge
Videoprojektioner Otto Båth
Musikproduktion Marius Varhaugvik
Ljud Susanna Brandin
Premiär 8 september 2017, Vällingby Kulturhuset Stadsteatern

Kvällens föreställning inledes och utspelades hela tiden i en kvinnas sovrum. När de tre kvinnliga gestalterna kom in och en ställde sig längst fram, den andra la sig på sängen och den tredje gömde sig bakom en stol, så trodde jag att det var en kvinnas känslor som skulle gestaltas beroende på flera sinnesstämningar i hennes vardag. Det visade sig att jag hade fel och att det var tre individer som spelade olika synperspektiv på hur det kan kännas att vara en svart kvinna. Förväxlingen till tre karaktärer, som saknade en bakgrund, ett namn, en historik, ett syfte eller en handling hann inte riktigt ikapp mig under föreställningens 65 minuter, tyvärr. Vi kastades enbart in i deras fight för rätten att slippa se ut som vita människor gör. Tolkningen blev något fördomsfull och schablonmässig åt alla håll.

Ganska snabbt fick vi åskådare dock klart för oss att dessa kvinnor kände ett påtvingat vitt ideella som de försökte leva upp till inledningsvis. Den lilla blonda dockans hår och kroppsmönster kändes inte som en del av dem. Tack och lov, tänker jag, för vem sjutton känner sig hemma med henne? Genom videoprojektioner påvisade man också hur de vita idealet är det som anses vackert och att vilken googling som helst enbart visar vita vackra kvinnor. Självklart är det tråkigt att det mestadels i Sverige enbart visas ljusa människor. Fast om man vet något om hur sökningsmotorer och reklam fungerar så är det tyvärr så att söker man i Sverige med svensk inställning på datorn kommer datorn att visa det som anses som vanligast i Sverige för ordet ”skönhet”. En sökning i Kairo eller i Kenya hade sett annorlunda ut och visat andra typer av vackra människor. Personligen kan jag dock tycka att ”skönhet” kanske inte är det viktigaste måttet på jämlikhet och systerskap mellan kvinnor? Det känns lite ytligt att man ställer sig upp och vill slåss för sin kvinnliga rätt att anses som snygg, oavsett om man är svart eller asiat. Kanske skulle kvinnor tillsammans slåss för rätten att äga sin egen kropp som hon behagar? Bilderna på nätet som visar den sk. kvinnliga skönheten är mestadels tagna av män. Där har vi något att bråka om på riktigt. Män väljer med kameralinsen vad som är vackert på kvinnor.

Musiken i föreställningen hade sina ljuspunkter, men i mångt och mycket påminde musik om de intervaller som faktiskt används vid hjärntvättning eller psykning av patienter. Jag var tvungen att ge efter och slumra till några korta sekunder med jämna mellanrum för att kunna vara kvar i lokalen. Det kan dock vara så att musiken kanske tilltalade de yngre i publiken mer.

Föreställningen innehåller några kortare dansinspirerande avstickare. Dansens uttryck var mycket unik och sa så mycket mer om rätten till att få vara som man är, än vad pantomimerna och det övriga tysta spelen gjorde. Även sånginsatserna är pålysande, personliga och själfulla. I mina ögon skulle föreställningen mer ha utgått från sångerna och danserna som gav karaktärerna så mycket mer glöd, gnista och kött på benen i sökandet efter att visa det vackert mörka. Dessutom skulle avsnittet kring ”hur jag gör för att provocera vita med min svarthet” helt tas bort eftersom den kollektiva bestraffningen av alla vita och svarta inte är konstruktiv och födande. Deras försök till provokation, blev enbart tandlös och lämnade knappast några sugmärken efter sig.

Det är väldigt svårt att känna empati för deras slitsamma kamp och ta den på allvar. Kvinnorna känns inte som offer för sin hudfärg. Man upplever dem som starka, tuffa, unika, vackra och väldigt handlingskraftiga. Snarare ser jag dem som stora förebilder för andra kvinnor som inte är riktigt lika lyckligt lottade här i livet som dem. Deras skönhet var dessutom slående ur alla perspektiv. Mestadels saknade jag hela dimensionen om att människors etnicitet verkligen inte är svart på vitt.

Ass kombat på Stoff: If our sex was judged by the ass

by

If our sex was judged by the ass
”Ass kombat”, en spansk clownföreställning om rätten till sin egen kropp
– Teater Tre, 5 september 2017

Teatergruppen Patricia Pardo Circus
Hemsida www.patriciapardo.es
Media press@stockholmfringe.com

Även om vi alla, mer eller mindre ser likadana ut, utan kläder så är det alltid med viss oro man går på en föreställning med nakenhet. Oavsett vad som ska göras med den nakna kroppen, vill man att scenen ska ge utrymme för enskildhet, både för aktörer och publik. Det är i alla fall så jag känner och jag tror inte att jag är speciellt unik i dessa känslor. Dagens reklamplansch gav dock hopp om att det trots nakenheten inte skulle bli alltför obekvämt eller närgånget. Det gav mig också väldigt stort hopp när det dessutom lovades att föreställningen skulle vara en clownföreställning. Skratt skulle därmed vara tillåtet under nakenheten och det kändes välkomnande.

Inledningsvis möts vi av två vackert välklädda spanjorskor i höga klackar som kråmar sig och gör sig till. De går fram och tillbaka i obekväma kläder för att påvisa normen för den sexiga kvinnan och hur hennes kropp ska exponeras. Vi skrattar, men bli påminda om hur kroppar ofta blir objekt snarare än subjekt. Det gör ont i mina höfter, bröst och fötter, när jag ser hur sammanklämda varje del är. Sanningen är verkligen att om ’man vill vara fin får man lida pin’. Fast måste det verkligen vara så? Det visas också bilder från skilda epoker i historien med kvinnor på en filmduk. Det är kvinnans uppgift att vara den undergivna hustrun, den sexiga älskarinnan, den beskyddande modern och den svaga karaktären vid mannens fötter. Hon ska tuktas, veta sin plats och inte sticka upp.

Det är mycket ilska när kvinnorna pratar med varandra om det förtryck de upplever. Det spanska språket kommer till sin rätt, eftersom det finns förolämpningar som inte riktigt går att översättas till varken svenska eller engelska. De ska sägas på spanska med hela kroppen och med massor av saliv i munnen. Dialogerna är politiska och tydliga. Kvinnor har inte samma rättigheter som män och män förtrycker kvinnor. Jag kan inte helt hålla med, men jag förstår varför de känner så. Att skylla allt på enskilda män känns inte helt rättvist.

Första gången en av kvinnorna står helt naken på scen är under ett clowneri trick där hon på enbart några sekunder förlorar alla sina kläder och i nästa stund gör hennes medspelare det också. De är så trygga och självklara i sina egna kroppar att det är en fröjd att se dem enbart vara där. Jag blir lite avundsjuk på deras bekvämlighet. Jag blir dock inte missunnsam, eftersom jag misstänker att de förtjänar det. Skämtsamt i sina roller, börjar de kritisera varandras kroppsdelar. Vi skrattar igenkännande och vet att det är ju just precis så det är när den kvinnliga kroppen ska läggas under lupp. Magen är för slapp, brösten för små och låren har inte rätt form. Den kvinnliga kroppen duger sällan som den är i någons ögon. Det är nog enbart den förälskade kvinnan/mannen som tillfullo älskar en kvinnas kropp (?)

Kvinnornas grundtes är att om det inte fanns något specifikt kön, så skulle det inte heller finnas något förtryck mellan könen. Om vi alla bara vara ”rumpor allihop” så skulle vi kunna vara rumpor med något tillägg framtill. Aktörerna påstår sig känna sig som enbart individer med något att sitta på baktill. Kvinnligheten var för dem konstruerat.

Clownernas mimik är under kvällen minimalistiska i gester och uttryck, vilket ger en de ständiga leendet, snarare än de högljudda gapskratten. Det är med stor finess de byter mellan känslouttrycken. De tar sina rollkaraktärer på ytterst stort allvar och sig själva med mycket mindre, vilket ger en skön beundransvärd balans.

Jag vet att vi kvinnor måste kämpa för våra rättigheter och inte vill vara mäns ägodelar eller enbart objekt i en värld som tar sig rätten att bedöma oss som boskap ibland. Jag tror ändå inte på en könlös värld även om ’rump-tanken’ är rolig och utmanande. Föreställningen rövar dock helt bort ett starkt argument genom sina teser dvs. att det faktiskt är fler enskilda män, som skadar män än vad de skadar kvinnor – vilket inte berördes alls i föreställningen. Våld från män är ett allmänt problem för kvinnor, män och barn. Sanningen är att de flesta förtryck som människor utsätts för sker av någon de älskar, vilket gör förtrycket så mycket värre. Det är inte den okände mannen som gör oss mest/flest illa.

Föreställningen gav nya tankemönster och spännande utmaningar kring kvinnligt och manligt. Däremot är jag inte alls övertygad om att könlösheten mellan människor är den lösning som skulle kunna fungera i verkligheten. Jag gillar mina medsystrar och backar upp dem så gott jag kan, men jag är hiskeligt och innerligt förtjust i underbara män.

Stockholm Fringe Festival invigdes i anspråkslösa, men ändå festliga former

by

Invigning av FRINGE 2017 Stockholm den 5 september 2017
Internationell festival för teater, dans, musik, konst och framträdande

Festivalen invigdes i Teater Tribunalens lokaler på Hornsgatan i Stockholm under anspråkslösa, men ändå festliga former. Det var ett hav av olika människor från världens skilda hörn som trängde ihop sig. Jag har hellre aldrig sett så många ostbågar samtidigt i hela mitt liv. Det fanns knappt någon gräns för snacksen, skratten eller hur många som pressades in i den lilla lokalen.

I år fyllde festivalen 70 år, påminde Sven Melander som invigde festivalen. Det är en lång tid ville han påminna, eftersom han vet hur det är att vara så gammal (festivalen och Sven råkar vara lika gamla). Dessutom belyste Melander de faktum som internationella event har dvs. att utbyten av kultur och erfarenheter berikar oss på ett sätt som inte går att ersättas med något annat. Det är också viktig att varje person som upplever att de har något viktigt att berätta också blir hörda av någon som vill lyssna.

Sakta men säkert blev vi inlockade i lokalen med hjälp av moderniserad flamenco. Tyvärr fanns det inte sittplatser i lokalen vilket gjorde de både svårt att se och höra under invigningen. Även om det finns en teatertradition av att stå eller sitta rakt ned på golvet, är det få vuxna som är bekväma med det i över en timme.

Några av veckans skilda artister presenterade sig och förklarade syften och metoder i sina konstformer. De var intressant att höra och förstå att många av artisterna fått kämpa hårt för att bli hörda på hemmaplan. Man kunde lätt beundra deras val och kamp. Tyvärr var det något som kvävde ljudet och ibland var det svårt att höra vad artisterna sa. Dessutom förvånades man utav att det var få personer som kunde tala en engelska som gav deras konst en fullvärdig rättvisa. Kommunikation är ju en förutsättning för att publikens lyssnande och förståelse ska kunna infinna sig. Man borde nog ha förberett artisterna på att göra sig hörda på ett annat vis. Att säga ”jag är en dålig talare” eller ”jag är inte helt förberedd på det här” ger ingen extra publik eller applåder. Under konstnärliga former under en föreställning kan man acceptera att man inte förstår allt (man får ju en översättning på väggen), men informationstal måste vara förberedda, roliga, snabba och med en sk. ’twist’ på slutet för att man ska orka lyssna.

Det var en väldigt familjär stämning på invigningen. Många av oss gick mest omkring och log och kände igen varandra, utan att helt och fullt kunna placera varandra. Dock utbytte vi några ord, gav varandra små komplimanger och kommenterade sommaren som gått. Lättsam, trevlig och nästan lite mysigt.

Du kan läsa mer om festivalen här.

Föreställningarna 5-10 september 2017 www.stockholmfringe.com

Stockholm Fringe festival stöds av Stockholms stads Kulturförvaltning, Stockholms läns landsting och Sveriges Kulturråd.

Rapport från 75-års-jubileum av Parkteatern

by

75-års jubileum av Parkteatern den 11 juni 2017
Vitabergsparken i Stockholm
Teaterchef Sissela Kyle
Artister/grupper Cullbergbaletten, Kungliga Operan, Monica Nielsen, Clownen Manne, Mattias Enn, Ayla Kabaca, Albin Flinkas, Carina E Nilsson, Rigmor Bådal, Roine Johansson, Barbro Lindkvist, The Visitors, Riltons Vänner och en rad av f.d teaterchefer m.fl.

Den 11 juni 2017 var det exakt 75 år sedan Parkteatern blev till genom Holger Blom, teaterns grundare. Därmed var det kalas på den platsen där allt började, Vitabergsparken. Precis som då 1942 hängde det idag regn i luften. Historier har en förmåga att gladeligen upprepa sig. Teaterchefen var också som vanligt lika sprudlande och härlig. Det slog inte heller fel.

Inledningsvis kunde kvällen bjuda på allt det som ett kalas ska innehåll, så som fri popcorn, folkmusik, fika, glass och massor av ballonger. Ett arrangemang som festligt nog kunde locka både stora och små till födelsedags känsla.

Varje födelsedagsbarn behöver naturligtvis en förhistoria på sin egen fest, vilket vi fick passande lättsamt men ändå tillräckligt djupgående för att den oinsatte skulle kunna få en chans att hänga med. Precis som vid bra kalas gav man en blandning av skoj, bus och allvar genom beskrivningarna så att vi i publiken både fick skratta, le och tänka tillbaka. Dock är det så att man som talare på scen på ett kalas får akta sig för att göra skämten allt för privata (gärna personliga) för annars känner sig publiken utanför. Inbördes beundran hör inte riktigt hemma i det offentliga. Dessutom är det inte helt snyggt att konkurrera med ”födelsedagsbarnet” genom att prata mer om sina nuvarande bravader eller s.k. teaterframgångar. Många i publiken uttryckte att de slog dövörat till och jag ska erkänna att jag själv inte var helt motiverad att lyssna. Det är sannerligen en ädel konst att kunna vara inkluderande och kunna avgöra vilken position som är lämplig att inta under sin sekunder i rampljuset. Nervositet kan också leda till ett och annat ”öh” mellan ord och rader, men är också något man som artist ska arbeta bort.

Det var helt fantastiskt att få se clownen Manne på scenen ikväll. Han var just sådär fantastiskt rolig som passar alla åldrar och intog en roll som var välkomnande för kvällens fest. Han balanserade snyggt mellan sin rollkaraktär, sin egen person och det faktum att han uttryckte ett tack till den sittande chefen. Det märktes så tydligt att hans rutiner som scenkonstnär gjorde sig gällande. Det är alltid beundransvärt när en artist inte tar plats för utrymmets skull, utan känner av när det är dags att ge scenutrymme till andra. Det kallas klass och stil.

Cullbergbaletten framförde ett tvådelat stycke under kvällen. Båda styckena vara mer avancerade än vad de flesta som tittat på dans förut hade förväntat sig. Kanske skulle man kunna säga att koreografin var i svåraste laget. Många i publiken tittade med förundran och förstod nog inte. Jag skulle vilja påstå att de var utmanande och spännande att titta på. Det är alltid underbart när man vågar servera modern dans som inte är av den lättare sorten. Folk kan behöva lite motstånd. En liten tjej bakom mig sa, ”det där ser så lätt ut att jag förstår att det måste vara svårt”.

Kvällens stora dunder entré gjorde vice teaterchefen Flinkas när han mer eller mindre föll som en fura i trappan. Många hade nog blivit obekväma och tappat fattningen. Men han var karl nog för sin hatt att både skoja om sig själv och hjälpa övriga damer att inte göra samma misstag. Han sjöng dessutom klandringsfritt även om utstrålningen var förståeligt något dämpad av smärtan. Jag hoppas foten läker väl.

Kvällens silvriga ballonger som bokstavsvis skrev ”Parkteatern 75” hade en härlig förmåga att flyga snett, vint och i oordning. Denna förödelse påpekades från scen och man skämtade lite om meningen med att ge alla dyslektiker en chans att känna sig hemma. Själv satt jag förväntansfullt och inväntade att den perfekta stunden kanske skulle komma, då de alla skulle få samma vindkraft och stå i en någorlunda rad. Det hände inte under de 90 minuterna jag var där. Det var nära ett par gånger i alla fall. Fast kaoset mellan dem var ett härligt faktum som vitnar om skilda naturkrafter, tyngder, helium, spelregler och att perfektion inte är det mest intressanta ens varken bland ballonger eller människor.

Parkteater: Stockholm – Stad som växer – Säg det i toner och inte i ord

by

Stockholm – Stad som växer
Med Mattias Enn och Ayla Kabaca
Kapellmästare och pianist Carina E Nilsson
Musiker Rigmor Bådal, Roine Johansson, Barbro Lindkvist
Uppgifter om manus, regi och scenografi saknas i programmet och på stadsteaterns hemsida
Rörelse Elvira Roos (enligt stadsteaterns hemsida)
Ljud Mårten Ihre, Philip Jansson (enligt stadsteaterns hemsida)

Kvällens röda tråd i den revybetonad changern, är Stockholm som huvudstad och dess tillväxt och förändring. Budskapen börjar ca 1900 och går fram till slutet av 1960-talet. Historierna och sångerna är guldkorn från dessa tider och man ser att publiken (mestadels 65+) nickar igenkännande.

Det gläder mig att det våra äldre äntligen kan tralla med i sångerna och man förstår att nu känner de sig helt hemma.Jag ska erkänna att jag känner mig något borta med jämna mellanrum. Det här är ju inte min generation och spelstilen lite för högdragen för min smak. Men till min glada förvåning känner jag hur jag tacka morfar och farmor för alla sånger de lärt mig från sin barndom, och som någonstans bara poppar upp i mitt huvud. Sångerna har satt spår, trots allt. Det är stundvis ganska trevligt att sjunga med och det ger tillbaka minnen från min barndom. Därmed förstår jag pensionärernas glädje även om jag själv inte helt kan acceptera den lätt klämkäcka framtoningen fullt ut.

Tempot mellan sångerna och stilarna är snabba och har professionella övergångar. Musikerna gör ett fantastiskt jobb. Det gläder mig också att bandet består till 80% av begåvade kvinnliga musiker. I jämlikhetens namn är det gott att se. Kvällens båda artister kan utan tvekan sjunga, även om Ayla Kabaca är den som bjuder på flest stilbyten och förändringar i sånginsatserna.

Även om kvällens föreställning baseras till 3/4 på musikinslag, så följer berättelserna tydligt en fast kronologisk ordning. Det är väldigt snyggt och spännande att höra om vår historia. Den riktningen skulle jag dock gärna sett regisserats. Det hade lyft musiken. Rörelserna räcker inte heller hela vägen. Artisterna ger inte alltid den energin och utstrålningen som sångerna skulle kunnat ha. Vid några tillfällen känns det lätt krystat och fyrkantigt. Kanske är det så att scenen är för stor för att två personer ska kunna fylla den kroppsligt? Kanske fler sångare eller dansare hade kunnat backa upp? Kan det vara premiärnerverna? Något fattas dock.

Kvällens final i Powel Ramel takter, ”Jag diggar dig”, ger publiken ett maraton i snabbhet och verbal finmotorik. Publikens stora ögon över förmågan att minnas så mycket text i snabb takt kan enbart erbjudas av artister med stor skolning. Det är också det nummer där artisterna får den största gemensamma energin och rör sig i liknande mönster. Här blir en härlig punkt för kvällens föreställning.

Lättsam underhållning i glada toner, men med undertexter av allvar har alltid sina poänger. Det gör att många aktivt orkar lyssna, tralla med en stund och vågar plocka otäcka sanningar om sig själv, samtiden och andra. Lättsamhet får dock inte gå över gränsen till glättighet om budskapen ska ge mer än enbart en tillfällig smak i munnen. För mycket kladd i moset ger bara en smörig känsla. Kryddning är nödvändigt. Man ska dock inte glömma att mina toner och dina toner inte alltid måste vara samma. Kvällens föreställning passade inte helt min melodi, men de härliga damerna bredvid mig gladde sig mycket.