75-års jubileum av Parkteatern den 11 juni 2017
Vitabergsparken i Stockholm
Teaterchef Sissela Kyle
Artister/grupper Cullbergbaletten, Kungliga Operan, Monica Nielsen, Clownen Manne, Mattias Enn, Ayla Kabaca, Albin Flinkas, Carina E Nilsson, Rigmor Bådal, Roine Johansson, Barbro Lindkvist, The Visitors, Riltons Vänner och en rad av f.d teaterchefer m.fl.
Den 11 juni 2017 var det exakt 75 år sedan Parkteatern blev till genom Holger Blom, teaterns grundare. Därmed var det kalas på den platsen där allt började, Vitabergsparken. Precis som då 1942 hängde det idag regn i luften. Historier har en förmåga att gladeligen upprepa sig. Teaterchefen var också som vanligt lika sprudlande och härlig. Det slog inte heller fel.
Inledningsvis kunde kvällen bjuda på allt det som ett kalas ska innehåll, så som fri popcorn, folkmusik, fika, glass och massor av ballonger. Ett arrangemang som festligt nog kunde locka både stora och små till födelsedags känsla.
Varje födelsedagsbarn behöver naturligtvis en förhistoria på sin egen fest, vilket vi fick passande lättsamt men ändå tillräckligt djupgående för att den oinsatte skulle kunna få en chans att hänga med. Precis som vid bra kalas gav man en blandning av skoj, bus och allvar genom beskrivningarna så att vi i publiken både fick skratta, le och tänka tillbaka. Dock är det så att man som talare på scen på ett kalas får akta sig för att göra skämten allt för privata (gärna personliga) för annars känner sig publiken utanför. Inbördes beundran hör inte riktigt hemma i det offentliga. Dessutom är det inte helt snyggt att konkurrera med ”födelsedagsbarnet” genom att prata mer om sina nuvarande bravader eller s.k. teaterframgångar. Många i publiken uttryckte att de slog dövörat till och jag ska erkänna att jag själv inte var helt motiverad att lyssna. Det är sannerligen en ädel konst att kunna vara inkluderande och kunna avgöra vilken position som är lämplig att inta under sin sekunder i rampljuset. Nervositet kan också leda till ett och annat ”öh” mellan ord och rader, men är också något man som artist ska arbeta bort.
Det var helt fantastiskt att få se clownen Manne på scenen ikväll. Han var just sådär fantastiskt rolig som passar alla åldrar och intog en roll som var välkomnande för kvällens fest. Han balanserade snyggt mellan sin rollkaraktär, sin egen person och det faktum att han uttryckte ett tack till den sittande chefen. Det märktes så tydligt att hans rutiner som scenkonstnär gjorde sig gällande. Det är alltid beundransvärt när en artist inte tar plats för utrymmets skull, utan känner av när det är dags att ge scenutrymme till andra. Det kallas klass och stil.
Cullbergbaletten framförde ett tvådelat stycke under kvällen. Båda styckena vara mer avancerade än vad de flesta som tittat på dans förut hade förväntat sig. Kanske skulle man kunna säga att koreografin var i svåraste laget. Många i publiken tittade med förundran och förstod nog inte. Jag skulle vilja påstå att de var utmanande och spännande att titta på. Det är alltid underbart när man vågar servera modern dans som inte är av den lättare sorten. Folk kan behöva lite motstånd. En liten tjej bakom mig sa, ”det där ser så lätt ut att jag förstår att det måste vara svårt”.
Kvällens stora dunder entré gjorde vice teaterchefen Flinkas när han mer eller mindre föll som en fura i trappan. Många hade nog blivit obekväma och tappat fattningen. Men han var karl nog för sin hatt att både skoja om sig själv och hjälpa övriga damer att inte göra samma misstag. Han sjöng dessutom klandringsfritt även om utstrålningen var förståeligt något dämpad av smärtan. Jag hoppas foten läker väl.
Kvällens silvriga ballonger som bokstavsvis skrev ”Parkteatern 75” hade en härlig förmåga att flyga snett, vint och i oordning. Denna förödelse påpekades från scen och man skämtade lite om meningen med att ge alla dyslektiker en chans att känna sig hemma. Själv satt jag förväntansfullt och inväntade att den perfekta stunden kanske skulle komma, då de alla skulle få samma vindkraft och stå i en någorlunda rad. Det hände inte under de 90 minuterna jag var där. Det var nära ett par gånger i alla fall. Fast kaoset mellan dem var ett härligt faktum som vitnar om skilda naturkrafter, tyngder, helium, spelregler och att perfektion inte är det mest intressanta ens varken bland ballonger eller människor.