• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Lotta Altner

Rapport från Gycklargruppen Hyckel på Nalen

6 maj, 2018 by Lotta Altner

Gycklargruppen Hyckel
Lördagen den 5 maj 2018
Stacken, Nalen, David Bagares gata i Stockholm
Text och musik Cecilia Säverman
Producent Marie Hedén
Teckentolk Thorbjörn Andersson
Gruppen består av Amy Alsegård, Cecilia Säverman och Yenny Marklund

Gycklarens tillvaro härstammar från medeltiden och var underhållare av lägre grad som sålde sig fysiskt, psykiskt och mentalt till överheten för bröd och pengar. Precis som allt annat skådespel enda fram till början av 1800-talet, så ansågs de som lösaktig, djävulsk och förledde folkmassorna. Gycklaren skulle locka till hejdlösa skratt och spela med sin kropp på ett sådant vis att de var burleskt, vulgärt eller akrobatisk (eldslukare och jonglörer).

Efter att förbandet Hen-Ingvarz värmt upp publiken i nästan en timme, får vi äntligen se Hyckel på scen. Det är en tight och vältrimmad trio som försöker bjuda på sig själva, snarare än att spela roller. De inger en stark systerliknande trio, där brudarna avslutat eller kompletterar varandras kommentarer. Ibland är det en och annan punchline som förstärks, men ofta går man ett steg för långt och skämten blir något övertolkade och krystade. Att gruppen har en liten fans med sig, förhöjer dock stämningen något, även om man som artist ska akta sig för att enbart flörta med de som redan är frälsta.

Kvällens gycklargrupp kallar sig feministisk och för Sveriges enda kvinnliga grupp. Det feministiska i deras grupp, förutom de tatuerade/målade äggstockarna som emblem och märken är att varje budskap och tanke i deras sånger och framträdanden görs genom tre kvinnliga perspektiv. Om det gör det feministiska budskapen tillräckligt djupt är väldigt svårt att säga. I min öron låter det mer försök till lätt sexualisering och populistisk reklam för att kvinnor får sannerligen bete sig likadant som karlar, oavsett vad det nu är män gör som kvinnor borde. Det låter ju rimligt och rätt, men inte speciellt revolutionerat. Den skarpa samhällssatiren skär inte tillräckligt skarpt i mina öron.

Jag hade hoppats på mer förkroppsligad humor än ordvitsar. De tre unga och välklädda kvinnorna erbjöd inget roligt för ögat. Mina öron hörde ett och annat skämt, men ögonen fick inget annat en vackert polerade kvinnor som nog snarare ville vara snygga än kul. Musiken var genomtänkt och trallvänlig med en och annan rad med viktiga budskap för kvinnors rätt. För mig ska en gycklare kunna skaka fram mer än leenden och få en att skratta lite råare än annars, eftersom dess medeltida kultur inbjuder till burleska skämt på en smaskigare nivå.

Kvällens höjdpunkt var den anatomiska lektion vi fick om kvinnans underliv. Den var genomtänkt, rolig och skulle hjälpa vilken tonåring som helst att upptäcka sig själv eller någon annans kropp. Dock tog man inte vara på möjligheten att göra det riktigt rolig och även här kändes det som att man enbart försökte chocka genom förbjudna eller grova ord. Både njutning och orgasm kan återberättas kroppsligen och på ett lustfyllt sätt, tänker jag. Det hade jag gärna sett och skrattat åt.

Jag vet inte om jag skulle gjort upplägget för en release som kvällen erbjöd. Man frågar sig vad vitsen är att ha insläpp en viss tid, ha förband, spela en halv repertoar, släppa in ett nytt band (punkbandet Sniglarna) och sedan fullfölja. Jag tror att det finns en gräns för hur länge ens publik orkar hålla spänningen inför releasen på topp. Bara lyssna på Spotify ger inte så många kickar. Dessutom var banden väldigt olika och kräver att publiken har ett brett musikintresse. Få gillar dansbandsmusik och punk lika mycket. Själv kunde jag inte fullfölja hela kvällen – det blev för långrandigt.

Arkiverad under: Recension, Scen

Teaterkritik: Bang – En slående smäll om du kan något om Bang sedan förr

24 april, 2018 by Lotta Altner

Bang – En föreställning om krig, fred, karriär och kärlek
Teater Ö2, Östgötagatan 2 på Södermalm
Av Agneta Wallin och Judith Hollander
Text Barbro Alving (Bang)
Regi Judith Hollander
Scenografi Sven Dahlberg, Anja Rühle
Teknik under föreställning Martin Hamberg
Föreställning som recenseras: Måndagen den 23 april 2018

Föreställningen ger ett ytligt, men jämt skrapande från hela Barbro Alvings liv. Föreställningen berör allt från tankar om att vara en kvinna av sin tid (född 1908), längtan efter mäns rättigheter, andra världskriget och att föda dottern Ruffa. Ett jämt lager av ditten och datten och med en blandning av svårigheter och skämt. Ingen tydlig tidslinje och kraftiga hopp fram och tillbaka. Berättelserna följer snare tematiska punkter än en röd tråd.

Att ha en skådespelare på scen ensam i 60 minuter kräver sin aktör. Då krävs de högt och lågt, och svårsmält och rappt. Agneta Wallin gör en behagligt käck tolkning av Bang som med musikens hjälp slussar oss mestadels tillbaka till 1930-1940. Skådespelarens skicklighet i dialekter och involvera publiker med frågeställningar, gör att föreställningen håller ihop.

Det är vackert att föreställningen lyckas rama in ett faktum d.v.s. Barbros starka drivkraft som författare. Trots att Alving kom från en litterär och journalistisk familj, var det inte skrivandet i sig som var hennes starkaste motiv. Hennes intresse var snarare att hon vill påverka mänskligheten till något finare genom sina erfarenheter, ”att hjälpa kärleken få makt i världen”. Hon trodde starkt på att fakta kunde röja ivägen dumhet och förtryck. Det påvisar den uppoffring och digra arbete hon gjorde, och hur hon offrade alla andra relationer utöver sitt arbetsrelation i världen. Människor var således ständigt besvikna på henne och hon blir aldrig riktig en kvinna för sin hatt.

Om du inte kan något om Alving innan du ser föreställningen kommer du att ha det svårt att få ihop till en tolkning som påvisar denna fantastiska flygande reporter som var en självklarhet i svensk journalistik under sin livstid (död 1987). Föreställningen lyckas inte hela vägen fram till en rättvist porträtt av den fantastiska Bang. Något man verkligen skulle unna dagens nyare publik.

Ö2 har nyligen bytt lokaler och gör inte utifrån direkt sken av att vara en teater. Kanske att det inte var fullsatt påverkade kvällens föreställning som kändes i skymundan? Den vita källargången ned till den fantastiska scenlokalen gav inte sinnena starka intryck. Däremot är scenrummet formbart och flexibelt även om de vackra sofforna framför scen är mer snygga än bekväma att sitta i. Trots att min rygg är stark hade jag inte orkat mer än den timme som föreställningen erbjöd.

Musiken är genomtänkt och ger de rätta sinnesstämningar till de historiska klippen med allt för arisk sångkultur till klämkäcka låtar från 1960 talets hitlistor. En bra drivkraft och upplyftande av skådespelarens ageranden på scen.

Scenografin är fantastiskt klockren om än enkel med sina flyttkartonger, reseportföljer och högar av skrivna dokument. Känslan för reporterns flackande live är lyssande gestaltat och man känner nästan lukten av äldre dokument från Franco och spanska inbördeskriget

Skådespelare Agneta Wallin

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Recension, Teaterkritik

Livet som i en båt – Musikalverksamhet som pedagogisk utvecklingsmetod

3 april, 2018 by Lotta Altner

Alla har nog någon gång tänkt, ”åhh jag behöver pigga upp mig och göra något skoj”. Det är då många kulturintresserade väljer en härligt och välkänd musikal på någon privatteater i närheten, allt för att få bli road, känna lättsamhet och inte behöva fundera så mycket. Musikaler kan vara en underbar tillflykt från världens krav på att ständigt själv leverera och vara på topp. För när bryter vi ut i sång och steppar intensivt när livet känns hopplöst i vår egen värld (man kanske borde?). Det är ju inget fel med lättsam underhållning, men konstformen kan få betyda så mycket mer för människor än enbart upplyftandet för en publik som blir styrd att skratta eller tralla med i rätt stund. Det kan få bli mer kött på benet om den ges lite större utrymme och eftertanke.

Vi i Enskede-Årsta församling har möjligheten att få lov att använda musikalkonceptet som ett utvecklingskoncept för barn i juniorålder (8-12 år). Vi jobbar med det på torsdagarskvällar från september till juni. En del av barn är med flera år i gruppen och andra enbart två terminer. Det viktigaste med att de är där, är att de växer med konceptet, manuset och utmaningen i skilda roller på scen. Det är ungdomarnas utveckling som är poängen och det spelar roll, att spela roll (gruppen heter just ”Spela roll”). Att få lov att stå på scen för sin egen skull och veta att ens prestation enbart bedöms efter ens egna förutsättningar, mål och önskemål är en situation jag tillönskar fler. Man ler alltid en smula när man ser någon växa ur en form, för att ta större plats i annan skepnad.

Vi kommer att spela en nyskriven musikal som heter Livet som i en båt. Genom manuset har vi jobbat med metaforer kring hur livet i stort kan gestaltas som en färd i en båt. Vi vet ju att livet ofta gungar ordentligt, hur vi tar oss vatten över huvudet och att flyt i tillvaron är det som naturligtvis eftersträvas. Dessutom har vi lagt in lite teologiska begrepp i handlingen för att påvisa tro, hopp och kärlek som en drivkraft och som ett moment med ro inför framtiden.
Alla barnen i gruppen fick under hösten hjälpa till att arbeta grundligt kring dessa metaforer. Dessutom fick kidsen själva välja vilken typ av roll/roller de trodde att de vågade spela, men också hur stor den kunde få lov att vara. Några av juniorerna kunde vi motivera till större ansvar, medan andra kunde vi styra in på nya vägar. I en musikalgrupp är det alltid viktigast att jobba med gruppens behov och hur viktigt det är att vi tillsammans ska göra det här ihop. Min närmaste kollega Jonathan Poll säger alltid ”Gruppen, gruppen, gruppen” och kidsen förstår precis, att det är den man måste ta hänsyn till först. När vi stärker och hjälper varandra på scen och utanför, växer vi automatiskt själva av bara farten. Man blir alltid lika glad över att se hur de unga utvecklas ihop för att de ser till allas bästa lika mycket som sitt eget. Det är något som vi vuxna skulle behöva också i vår egoistiska värld som kräver ett större ”jag” av oss än vad som alltid är hälsosamt för någon part.

I år har gruppen också ett spännande och annorlunda samarbete med gospelkören Overjoyed. Det händer något extra ordinärt när vuxna och barn jobbar tillsammans och får liknande utrymme med ett gemensamt mål. Kanske tror man att det är de vuxna som styr eller lär sig minst, men så är det sannerligen inte. I år har kören blivit tilldelade 10 stycken etablerade sånger som hjälper till att föra musikalens handling framåt för de unga aktörerna. För det är med hjälp av olika rytmer och mimik som Overjoyed gör sina egna tolkningar av text och musik för att berika barnens framträdande.

Barn och vuxna ger och tar och tillsammans blir det en musikal med havsdjup, tilltro och ”sitt ned i båten med flytvästen på” under stormen.

Livet som i en båt
Manus och regi Lotta Altner
Scenografi och rekvisita Jonathan Poll (och församlingens grupper ”Drama och skoj” och ”Spela roll”)
Kapellmästare och körledare Camilla Stenman
Med på scen Församlingens musikalgrupp ”Spela roll”, kollegor i samlingen och Overjoyed Gospel
Premiär lördagen den 26 maj 2018, kl.15 och föreställning söndagen den 27 maj 2018, kl.15

Arkiverad under: Krönikor, Kulturpolitik, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: Monster och Gudar – Scenografin slår med häpnad och entusiasm medan manusets röda tråd haltar

10 mars, 2018 by Lotta Altner

Foto: Jonas Jörneberg

Monster och Gudar
Manus är skrivet av regissör och ensemble
Regi Sally Palm
Scenografi & Programillustration Mats Sahlström
Komposition & ljuddesign Stefan Johansson
Kostym & maskdesign Matilda Hyttsten
Scentekniker Kim Sten
Ljusteknik praktik Marta Khomenko
Ljudteknik Niklas Nordström
Premiär på Orionteatern, Stockholm den 9 mars 2018

I en värld där det fina och det hemska lätt tilldelas gudomlighet och ondska, är det befriande att få inblick i mytologiernas gudar och monster på en annan nivå. I den här världen är inte alltid gudarna ”the good guys” och monsterna förtjänar kanske inte jämt att få sina skallar avskurna trots att de är fula som stryk. Avstånden blir som finmotorik och självklarheterna mycket mindre absoluta. Dessutom finns det utrymme, utan att behöva skämmas att skratta helhjärtat åt gudarnas självfixeringar, ”…här står vi med hela jorden vid våra fötter…vad snabbt du lär dig lilla människa”. Samtidigt behöver inte mänskligheten alls beröra dig eftersom deras vardag påvisas så mycket mindre dramatiskt än gudarnas känsloliv. Du behöver inte ens se din egen mänsklighet.

Det var mycket länge sedan som en föreställnings scenografiska lösningar imponerat så djupt på mig som den här uppsättningens. Man kan inget annat än att säga att den är helt fantastisk. På en flytande ö rör sig skådespelarna, och alla typer av väder och vindar kommer verklighetstroget att drabba karaktärerna. När det slutligen kommer ett strilande regn över scen, kan jag knappt tro att det är sant. Mina fantasier om Nya Zeelands grödor och djurliv infinner sig och man kan nästan känna moder jords fukt som ett eget ekosystem från scenen.

Ensemblen spelar många olika roller och ibland kändes det som om några av skådespelarna inte riktigt hann ställa om från den ena rollen till den andra. Eventuellt var det premiärnerver eller så att det hade underlättat med två skådespelare till på scen. Kanske är det också så att några av rollkaraktärerna var allt för förminskade i handlingen. Därmed förmedlade de inte tillräckligt mycket kött på benen för ge karaktären berättigande i scenerna. Grekisk mytologi kräver sin historia och kraftiga förankring i myterna för att vi ska kunna hänga med i handlingen och förstå dess syften.

Handlingen i föreställningen är inte lättsmält och kräver mer än livlig fantasi . Är du helt novis i grekisk mytologi tror jag inte att du får ihop det i slutet. Dessutom förutsätter uppsättningen för ett barn att en vuxen läser högt och förklarar med egna ord de olika gudarnas namn, egenskaper och historia (om än med hjälp av programmet). Däremot är programmet mycket bra, men kan inte hjälpa en 7 åring pedagogiskt utan hjälp. Härligt nog frågade barnen fritt under föreställningen då de inte förstod och pålästa föräldrar på söder fick tänka till och hjälpa till så gott de kunde. Det var befriande att höra ”varför gör han så?” eller ”vem är hon egentligen?”

Kvällens härligaste rollinsats är gudarnas gud, Zeus. Att spela dryg och världsrådens krävde sin kvinna. På en charmigt nonchalant sätt blir Zeus svartsjuk på mänskligheten och tvingar publiken till applåder när guden känner dålig självkänsla. Zeus vill maximera sina behag för ”man lever bara en gång, även om det är för alltid”.

Gudomlighet och mänsklighet behöver ett forum som detta. Vi behöver inse nyansskillnaderna mellan det som kan anses som gott och det som hör hemma i de ondare skalorna. I slutändan är den ändå så att de flesta av oss längtar och tycker att ” det känns bra att springa mot ljuset” när det går.

Ensemble
Karin Bengtsson, Angela Wand, Janne Granström och Olle Jernberg

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Recension, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Teaterkritik: Stockholmsdjur – en hissnande djuriskt rolig stund med satiriska tacklingar mot mänskligheten

6 mars, 2018 by Lotta Altner

Stockholmsdjur
Manus David Book
Regi och visuellt utformande Ensemblen
Teknik Robin Auoja, Mika Knutsson, Alvin Lilliestierna och Tommy Lindström
Parterren Teatern på Stadsteaterns Fri scen Kilen, 5 mars 2018

Det handlar om djur i vår huvudstad, men ur deras perspektiv. De har det lite till mans som vi människor ibland. Kanske är det enbart ett djuriskt sätt att kritisera eller driva med hur ironiskt mänskligheten har det. För det är ju så att våra liv kan få så konstiga perspektiv ibland i en värld som kräver att vi alla är huvudrollsinnehavare i samma livsspel. Fast i slutändan handlar det ju om ”…vem som orkar simma motströms vid Operan…” och inte att vi måste ”dö för Skansen…”

Trots att vi bor i en huvudstad så finns det ju ett och annat djur som rör sig fritt. I den här föreställningen får vi möta allt från en poetisk ledhund, en hyfsat nöjd ko som bor på Skansen och till en bäverfamilj med äktenskaps- och barnuppfostrings problem. De utsätts dessutom av mäklare, coacher och separationer, som ifrågasätter deras val, engagemang, kärleksliv och marknadsvärde.

Att vara tre skådespelare och ha så många roller kräver sin skådespelare. Jag kan inget annat än känna stor beundran över den förmåga till snabba byten, inlevelseförmåga och höga tempo med rätt energi vid rätt tillfälle. Att dessutom låta män och kvinnor spela olika genus, ger också härlig brytning med det traditionella och friskar upp våra tolkningsutrymmen. I fablernas värld verkar dock allt tack och lov allting vara möjligt.

Scenografin var kanske inte det mest öronbedövade under föreställningen, även om information kring djurarters ursprung och beteende gav snygga övergångar från ett djurs berättelse till ett anats. Däremot var kostymerna i all sin enkelhet ofta väldigt roliga eller kloka och de enskilda djurens kroppsspråk träffsäkra. Det finns så mycket härligt att lära sig från vår fauna som hade tagits väl tillvara.

Manuset kändes som en stark blandning mellan satir och ironi. Olika delar av samhällsapparaten fick sin ”kängor”, samtidigt som djurarterna fick anamma allmänmänskliga brister och förtecken. Mest inspirerad borde vi människor bli kring den kärlek som växte fram mellan skilda arter. Djuren gav varandra chanser, som få människor skulle ge varandra. Trots att elementen talar emot oss ibland finns det ju aldrig någon ursäkt att inte vilja älska om chansen ges. Det är ju nästan djurplågeri att säga nej.

Jag kommer aldrig mer att kunna se på en svan vid Operan utan att undra hur hens kärleksliv berikar eller om åtrån finns på annat håll. En sak har svanarna lärt mig som jag plockar med i livets ryggsäck och det är att man inte ska var ”… kortsiktig i sina njutningar …”

Medverkande på scen Henrik Bergström, David Book och Johanna Rane

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Recension, Scenkonst, Stadsteaterns Fri scen Kilen, Teater, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 13
  • Sida 14
  • Sida 15
  • Sida 16
  • Sida 17
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 37
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Poetiskt tema pendlar mellan det lågmälda och framsvepande – ”Blir det inte mer så är det nog” av Lovisa Jennervall

Lovisa Jennervall blir det inte mer … Läs mer om Poetiskt tema pendlar mellan det lågmälda och framsvepande – ”Blir det inte mer så är det nog” av Lovisa Jennervall

Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Djävulen bär Prada 2 Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Medelklassen betyg 3 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

24/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Isabel Rumble Hold Everything … Läs mer om Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Det finns kvällar som inte riktigt går … Läs mer om Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Rat Pack Rhapsody, Kulturhuset … Läs mer om Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Av Monika Isakstuen Regi, … Läs mer om Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Örjan Hultén Peaceful … Läs mer om Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Avantgardet - United States of Sverige - … Läs mer om Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Unchosen Betyg 2 Premiär på Netflix 21 … Läs mer om Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Left-handed girl Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in