Gycklargruppen Hyckel
Lördagen den 5 maj 2018
Stacken, Nalen, David Bagares gata i Stockholm
Text och musik Cecilia Säverman
Producent Marie Hedén
Teckentolk Thorbjörn Andersson
Gruppen består av Amy Alsegård, Cecilia Säverman och Yenny Marklund
Gycklarens tillvaro härstammar från medeltiden och var underhållare av lägre grad som sålde sig fysiskt, psykiskt och mentalt till överheten för bröd och pengar. Precis som allt annat skådespel enda fram till början av 1800-talet, så ansågs de som lösaktig, djävulsk och förledde folkmassorna. Gycklaren skulle locka till hejdlösa skratt och spela med sin kropp på ett sådant vis att de var burleskt, vulgärt eller akrobatisk (eldslukare och jonglörer).
Efter att förbandet Hen-Ingvarz värmt upp publiken i nästan en timme, får vi äntligen se Hyckel på scen. Det är en tight och vältrimmad trio som försöker bjuda på sig själva, snarare än att spela roller. De inger en stark systerliknande trio, där brudarna avslutat eller kompletterar varandras kommentarer. Ibland är det en och annan punchline som förstärks, men ofta går man ett steg för långt och skämten blir något övertolkade och krystade. Att gruppen har en liten fans med sig, förhöjer dock stämningen något, även om man som artist ska akta sig för att enbart flörta med de som redan är frälsta.
Kvällens gycklargrupp kallar sig feministisk och för Sveriges enda kvinnliga grupp. Det feministiska i deras grupp, förutom de tatuerade/målade äggstockarna som emblem och märken är att varje budskap och tanke i deras sånger och framträdanden görs genom tre kvinnliga perspektiv. Om det gör det feministiska budskapen tillräckligt djupt är väldigt svårt att säga. I min öron låter det mer försök till lätt sexualisering och populistisk reklam för att kvinnor får sannerligen bete sig likadant som karlar, oavsett vad det nu är män gör som kvinnor borde. Det låter ju rimligt och rätt, men inte speciellt revolutionerat. Den skarpa samhällssatiren skär inte tillräckligt skarpt i mina öron.
Jag hade hoppats på mer förkroppsligad humor än ordvitsar. De tre unga och välklädda kvinnorna erbjöd inget roligt för ögat. Mina öron hörde ett och annat skämt, men ögonen fick inget annat en vackert polerade kvinnor som nog snarare ville vara snygga än kul. Musiken var genomtänkt och trallvänlig med en och annan rad med viktiga budskap för kvinnors rätt. För mig ska en gycklare kunna skaka fram mer än leenden och få en att skratta lite råare än annars, eftersom dess medeltida kultur inbjuder till burleska skämt på en smaskigare nivå.
Kvällens höjdpunkt var den anatomiska lektion vi fick om kvinnans underliv. Den var genomtänkt, rolig och skulle hjälpa vilken tonåring som helst att upptäcka sig själv eller någon annans kropp. Dock tog man inte vara på möjligheten att göra det riktigt rolig och även här kändes det som att man enbart försökte chocka genom förbjudna eller grova ord. Både njutning och orgasm kan återberättas kroppsligen och på ett lustfyllt sätt, tänker jag. Det hade jag gärna sett och skrattat åt.
Jag vet inte om jag skulle gjort upplägget för en release som kvällen erbjöd. Man frågar sig vad vitsen är att ha insläpp en viss tid, ha förband, spela en halv repertoar, släppa in ett nytt band (punkbandet Sniglarna) och sedan fullfölja. Jag tror att det finns en gräns för hur länge ens publik orkar hålla spänningen inför releasen på topp. Bara lyssna på Spotify ger inte så många kickar. Dessutom var banden väldigt olika och kräver att publiken har ett brett musikintresse. Få gillar dansbandsmusik och punk lika mycket. Själv kunde jag inte fullfölja hela kvällen – det blev för långrandigt.