Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Jonatan Södergren

Filmrecension: Trainspotting 2

by

Trainspotting 2
Betyg: 4
Biopremiär 22 februari

Först en möjlighet, följt av svek. Tjugo år efter Danny Boyles kultfilm tvingar en personlig tragedi en nu medelålders Mark Renton (Ewan McGregor) att återvända hem till Edinburgh, för att konfrontera sina demoner och återse alla vänner han har svikit. Sick Boy har bytt ut heroinet mot kokain och driver något slags eskortföretag där han tillsammans med sin partner Veronika pressar kunder på pengar; Spud är så ärrad av sitt drogmissbruk att han inte längre får träffa sin fru och sin son; Begbie har suttit inne och har fortfarande problem att kontrollera sin ilska.

Även om det vid en första anblick tycks vara mycket som har förändrats, så dröjer det inte lång tid innan saker och ting blir sig lika igen. Men denna gång har såren som tidens gång så oundvikligt orsakar också smugit sig in i handlingen; bland annat i form av nostalgiska Super 8-klipp från våra anti-hjältars skolgång. Filmen refererar även snyggt tillbaka till originalet från 90-talet och bildar, inte minst med sitt soundtrack, på något vis nästan en myt kring sig själv.

Att få återvända till den mörkt tragikomiska skotska vardagsrealismen med det missanpassade kompisgänget i fokus är betydligt mer underhållande än vad jag hade vågat hoppas på. Trainspotting 2 är så gott som lika bra som sin klassiska föregångare och tillhör definitivt de bättre uppföljarna som gått upp på biografer den senaste tiden.

Where’s the Music?

by

Fredag

FKP Scorpio som ligger bakom Norrköpingsfestivalen Where’s the Music? har i år lyckas pussla ihop ett späckat program med många mindre men ack så spännande akter som vi säkert kommer få höra mer om framöver. För min del börjar fredagen med Gestures som gav ett kort men energiskt set på hårdrockspuben Saliga Munken. Det är distad garagerock som får en att vilja höra mer.

Därefter springer jag till Arbis där Malmöbandet Hater lämnar ett lite mer återhållsamt avtryck med sin perfekta indie. Lokalen är helt annorlunda med sina guldiga fåtöljer och det är lite det som är charmen med den här festivalen. Att du får upptäcka så många spektrum av utelivet under en och samma kväll.

Rein såg jag senast på Debaser häromveckan, men jag kunde inte hålla mig ifrån att se henne igen när hon uppbackad av trummisen Linnea Amling vid 23-tiden intog Dynamo för en lika intensiv som elektrisk spelning. Starkaste ögonblicket var när hon spottar ur sig orden C A P I T A L I S M i en av låtarna.

Därefter blir kvällen något av en dimma då jag hakar på vänner på olika spelningar utan att riktigt hålla koll på vad jag ser, förrän jag råkar hamna på Crescendo där den estländska rapparen Tommy Cash avslutar fredagskvällen på bästa möjliga vis.

Lördag

Framemot kvällen vaknar showcasefestivalen till liv igen och lördagens första akt för min del blir Tella Viv som intar Arbis lokaler. Stockholmsbandet experimenterar lekfullt med ljud och effekter utan att det psykedeliska tar över poppen. Det är både upplyftande och underhållande. Därefter spelar ShitKid på samma scen och även hon imponerar med sin ösiga rock.

Efter en promenad till Dynamo hinner jag se lite av lo-fi-bandet Magic Potions somriga gitarrpop innan det är dags för Boys att inta samma scen. Även de lämnar ett positivt avtryck med sin västkust-doftande indie.

Terra spelar på puben Cromwell i närheten och deras spelning känns som en resa till 90-talet. Efterföljande Delagoon hämtar också inspiration från 90-talsindie men slänger in en välbehövlig dos punk i mixen. Bland annat spelas nya singeln Under Influence som kommer vara med på deras kommande debutalbum.

The Cure på Globen

by

cure

The Cure, Globen
9 oktober 2016
Betyg: 3

Under en period kring andra halvan av åttiotalet var The Cure såväl kritiskt som kommersiellt på sin topp. Det är också därifrån de, åtminstone inledningsvis, väljer att fokusera när de återvänder till Sverige för första gången sedan spelningen på Hultsfredsfestivalen för lite mer än fyra år sedan. Det är fortfarande samma sättning som då, med den tidigare Bowie-trotjänaren Reeves Gabrels på gitarr.

Den svävande öppningen med Plainsong, Pictures of You och Closedown är identisk den på Disintegration och passar höstregnet som lagt sig över Stockholm utmärkt. De stora känslorna till trots är det ändå en rätt stilla öppning, och det är först när det därefter mynnar ut i psykedelisk arenarock med låtar som The Baby Screams och Push från 1985 års The Head on the Door som publiken vaknar till liv, och jag inser att det ord som bäst beskriver spelningen nog är tripp; det är en lång, schizofren berg-och-dalbana mellan olika stämningar och känslolägen. Från naiva och tramsigt glada låtar som Friday I’m in Love, Doing the Unstuck och Boys Don’t Cry till domedagskänslan på nya It Can Never Be the Same.

Med en nästan fyrtio år lång karriär bakom sig är det givetvis svårt att välja vilka låtar som ska spelas. Personligen hade jag nog velat ha mer depp och mindre hitkavalkad. Nu spelas till exempel ingen låt från Faith eller Pornograpghy (eller den så underskattade Bloodflowers). Vad som däremot slår en är hur välbevarad Robert Smiths röst är. Dessutom tycks han vara på bra humör, han pratar en del mellan låtarna, som efter Boys Don’t Cry då han skämtsamt säger ”from now on it can only go downhill.”

När han plockar upp den akustiska gitarren innan Friday I’m in Love så spelar han även lite på Ziggy Stardust, och jag kommer att tänka på hur olika attityder de har (eller hade) till sig själva och sin musik. Medan Bowie ständigt återuppfann sig själv så kommer The Cure alltid att vara The Cure och det finns kanske en trygghet i det.

Låtlista:

Plainsong
Pictures of You
Closedown
High
The Baby Screams
Push
Inbetween Days
Just Like Heaven
Sinking
A Night Like This
All I Want
The Walk
The End of the World
Lovesong
Friday I’m in Love
Doing the Unstuck
Boys Don’t Cry
Jupiter Crash
From the Edge of the Deep Green Sea
The Hungry Ghost
Disintegration

It Can Never Be the Same
Want
Burn
A Forest

Shake Dog Shake
Fascination Street
Never Enough
Wrong Number

Lullaby
The Perfect Girl
Hot Hot Hot!!!
The Caterpillar
Close to Me
Why Can’t I Be You?

Foto: Thomas Johansson

Filmrecension: Suicide Squad

by

suicide

Suicide Squad
Betyg: 2
Biopremiär 3 augusti 2016

Förutsägbar action med klyschiga one-liners även när skurkarna axlar rollen som de goda.

Som ett Justice League med omvända premisser går handlingen i Suicide Squad ut på att samla superskurkarna med de mest brutala egenskaperna i syfte att rädda världen från en övermäktig fiende. Filmen tar vid i efterdyningarna av Stålmannens bortgång då den amerikanska militären, med Amanda Walker i spetsen, i hemlighet får idéen att om de lyckas kontrollera några av brottslingarnas all stars ska kunna hindra en ny superhjälte från att komma fram om nu denne inte skulle dela mänsklighetens värderingar.

Valet av skurkar som ska ut på detta självmordsuppdrag faller bland annat på Deadshot (spelad av Will Smith) som aldrig siktar fel när han skjuter, Jokerns ännu galnare flickvän Harley Quinn, samt meta-människan Diablo som kan framkalla eld med sina händer. Ledda av Kinnamans karaktär Rick Flag, som kan kontrollera dem genom att ha injicerat sprängmedel i deras nackar som således exploderar om han trycker på en knapp, ska de bege sig ut på det omöjliga uppdraget att besegra en uråldrig häxa som tagit över Kinnamans flickvän, som spelas av Cara Delevingnes, kropp.

Även om det i teorin känns kul att de leker lite med det moraliska dilemmat kring vad som är gott och vad som är ont är Suicide Squad i slutändan inte mycket mer än en helt vanlig actionrulle full av explosioner och bitvis rätt klyschiga dialoger de olika karaktärerna emellan. Till skillnad från allvaret i exempelvis Christopher Nolans Batman-trilogi eller Netflix-serien Daredevil är Suicide Squad lättare Hollywood-underhållning som inte lämnar något djupare avtryck även om den såklart då och då är kul för stunden. Roligast är de scener då Jokern och Harley Quinn är med.

Hästpojken på Baba Sonics 15-årsfest

by

hastpojken

Hästpojkens liveåterkomst på indieinstitutionen Baba Sonics 15-årsfest lyfts av publikens gränslösa kärlek.

Tre år har gått sedan Göteborgsbandet med Martin Elisson i spetsen släppte sitt senaste album, En magisk tanke. Efter den efterföljande turnén har det varit relativt tyst kring bandet fram tills nu när de spelar på Baba Sonics 15-årsfest i Stockholm. Deras charmigt skeva pop kontrasterar visserligen de eleganta sittplatserna inne på Södra Teatern stora scen, men publiken reser på sig så fort bandet kliver på scen, det dröjer inte länge innan folk börjar publiksurfa och det är sällan långt ifrån allsång.

Hästpojken, som har sitt ursprung från den Göteborgsscen som är ett Mekka för alla som har hjärtat på utsidan av kavajen och vågar låta känsloströmmarna styra, känns med sin blandning av obstinat cynism och (alkohol)romantik som ett perfekt Baba Sonic-band. Även om spelningen i sig är rätt ojämn så är det just mötet mellan musiken och publikens gränslösa kärlek som får det att lyfta. Och ärligt talat, i ett Stockholm präglat av nedstängda konsertlokaler och korrupta politiker känns bara det faktum att en institution som Baba Sonic fortfarande finns kvar efter femton fint i sig. Jag minns knappt sist jag var där, men på den tiden hade de iallafall sin lokal vid Mariatorget. Skål för femton år till.