Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Filmrecension: Ett hjärta är alltid rött – en film om Imperiet – en berättelse om mycket mer än ett rockband

by

Foto: Tove Falk Olsson

Ett hjärta är alltid rött – en film om Imperiet
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 januari 2024
Regi Balsam Hellström

En film om det svenska rockbandet Imperiet. För Imperiets fans är det här förstås en högt värderad försenad julklapp. Men det är mycket mer än en berättelse om några år i ett rockbands historia. Det är en berättelse om vad Sverige varit och det får oss att fundera på vad Sverige är idag. Som alla riktigt, riktigt välgjorda dokumentärer berättar det om något mer än filmens yttre handling. ”Ett hjärta är alltid rött – en film om Imperiet” handlar om Sverige, såväl om samhällsutvecklingen, politiken och om musikvärlden.

Filmens regissör, Balsam Hellström, säger i ett pressmeddelande:
– Att titta närmare på Imperiets historia 1983–1988 ger en bild av Sveriges roll i världen. Det synliggör hur vi gått från att vara en viktig, stark global röst till försiktig och viskande. Det politiska klimatet är idag mer polariserat. Att artister engagerar sig politiskt är inte längre en norm på samma sätt.

Skildringar börjar förstås med punkbandet Ebba Grön och vi får se hur Imperiet föddes ur splittringen, eller snarare vidareutvecklades. Medlemmarna i grupperna vara politiska samhällsmedvetna. Men det blev också, som så många entusiastiska unga musiker lurade på en hel del av den ersättning de borde fått. De blev också utnyttjade av politiker. För många punk- och rock-band som poppade upp i kölvattnet efter band som Hoola Bandoola och Nationalteatern var det självklart att ta ställning i politik, framför allt världspolitiken.

Stämningen var till och med så politisk att Imperiet fick kritik av andra vänstergrupper när de gjorde låtar som sålde bra.

Denna dokumentär berättar mycket om musikindustrin, om kulturen och dess förhållande till samhället och politiken. Men jag funderar på det där med regeln om armlängds avstånd mellan politiker och musiker/kulturarbetare, som varit på tapeten i svenska medier en hel del. När Imperiet åkte på turné till Mexico, Kuba och Nicaragua var det med stöd av statsminister Olof Palmes. Det var ett samarbete, ett uppdrag, där det inte var någon armlängds avstånd. Hur fri är kulturen då? Det är inte frågor med glasklara svar.

Jag tycker filmen är helt underbar med mycket bra musik och musiker och anhöriga som berättar om sina upplevelser. Allt ger ett ärligt intryck. Thåström tycks så avslappnad och naturligt, utan stora choser. Det känns som att jag återupplever dessa år. Det är en av de starkaste och bästa dokumentärer jag sett på länge.

Fakta om regissören:
Balsam Hellström är dokumentärfilmare, regissör och TV-producent utbildad vid Dramatiska Institutet. Balsam är uppvuxen i Högdalen under punkens framväxt, intill dess nav i Rågsved. Han har arbetat nära Thåström under flera decennier och regisserat flera pris- och guldskivebelönade konsertfilmer och musikvideor med artisten.
– Att titta närmare på Imperiets historia 1983–88 ger en bild av Sveriges roll i världen. Det synliggör hur vi gått från att vara en viktig, stark global röst till försiktig och viskande. Det politiska klimatet är idag mer polariserat. Att artister engagerar sig politiskt är inte längre en norm på samma sätt, säger Balsam Hellström.

Ett hjärta är alltid rött – trailer from Folkets Bio on Vimeo.

Filmrecension: Stockholm Bloodbath – rolig, absurd och spännande

by

Stockholm Bloodbath
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 januari 2024
Regi Mikael Håfström
Manus Erlend Loe och Nora Landsrød

Rolig, absurd och spännande historielektion från 1500-talet där några starka kvinnor också får ta plats i svensk historia. Det kan vara svårt att hålla balansen i en film som pendlar mellan äventyr, spänning och komedi. Regissören Mikael Håfström lyckas hålla ihop det, mycket tack vara duktiga skådespelare, enastående kostymer och dräkter och skickligt foto. Och handlingen är på sätt och vis en spegling av vår tid.

Handlingen utspelas under 1500-talet där den maktgalne danske kungen Kristian Tyrann (också känd som Kristian II) bestämmer sig för att ta den svenska kronan från svenska riksföreståndaren Sten Sture som styrde Sverige. Den danska armén under ledning av Kristian Tyrann skövlar, dödar och våldtar när de tar sig fram genom Sverige på väg mot Stockholm. I en by dödar några av danskarna en hel familj mitt under ett bröllop. Två systrar överlever, Freja och Anne. De svär att hämnas och döda de män som så brutalt mördat deras familj.

Kristian Tyrann spelas av Claes Bang som är absurt rolig. Både Kristian och andra av filmens karaktärer strör kommentarer omkring sig som är sjukt komiska då de ofta är utryck från vår tid. I ett samtal med biskop Trolle (som svek Sverige och gav öppet stöd åt Kristians attack mot Sverige) får Kristian rådet av Trolle att se till att vara den som styr ”narrativet”. Som klippt och skuret från rådgivare från dagens kommunikationsbyråer. Alla dessa uttryck från vår tid är redan under 2000-talet rejält klyschiga och placerade under 1500-talet blir det extremt löjliga. Dessa skrattretande klichéer gav mig många skratt under filmen.

När Kristian Tyrann och hans armé intagit Stockholm kulminerar allt i blodbadet, massavrättningarna av adelsmän och präster. Ett blodbad som Kristian fick betala dyrt för så småningom.

Filmen är underhållande men samtidigt finns det en udd riktad mot dagens värld. Det finns en hel del tyranner idag som är redo att offra mångas liv för sin maktlystnad eller korruption. Både Putin och Hamas liksom Ayatollan i Iran är minst lika tyranniska som Kristian och hans män var på sin tid.

En lång rad duktiga skådespelare gör filmen lyckad. Det är en utmaning att både spela allvarligt och samtidigt ge publiken skratt. Claes Bang har jag redan nämnt. Adam Pålsson som Sten Sture gör en lustig nästintill naiv figur. Och framför allt får de tre damerna, Freja (Alba August), Anne (Sophie Cookson)och Kristina Gyllenstierna (Emily Beecham) högt betyg för sin rollprestationer.

Lite fakta om blodbadet från Wikipedia:
Stockholms blodbad var den rannsakning med efterföljande avrättningar som ägde rum i Stockholm den 7–9 november 1520. Händelserna inleddes direkt efter Kristian II:s (som efter blodbadet blev känd som Kristian Tyrann i Sverige kröning till svensk kung när gästerna på kröningsfesten kallades till ett möte på slottet. Ärkebiskop Gustaf Trolles krav på ekonomisk kompensation för bland annat Stäkets rivning ledde till frågan om den tidigare riksföreståndaren Sten Sture den yngre och hans anhängare hade gjort sig skyldiga till kätteri. Med påstått stöd i kanonisk rätt avrättades uppemot 100 personer de följande dagarna. Bland de avrättade fanns många inom aristokratin som hade givit sitt stöd åt Sturepartiet under de föregående åren.

Verkligheten var ännu grymmare och skoningslösare än i filmen. Jag kan känna mig kluven till att något så grymt blir underhållning, men samtidigt kan det vara hoppingivande att skratta åt tyranner. Kanske hade det blivit för tungt att se blodbadet utan att de onda skildrades riktigt löjeväckande. Jag tycker om hur 1500-talet speglas genom vår tid genom att de flesta dialoger skulle kunna sagts idag, det är en av filmens stora styrkor.

Fakta om regissören:
Mikael Håfström Guldbaggebelönades för manuset till sin film Leva livet, och fick ett internationellt genombrott med Ondskan som Oscarsnominerades för bästa utländska film. Sedan dess har han regisserat filmer som Quick, 1408, Derailed, The Rite, Escape Plan och Outside the Wire, och serier som Dirigenten och Bloodline. Håfström är härnäst aktuell med thrillern Slingshot där Casey Affleck och Laurence Fishburne medverkar.

För min del skulle jag vilja se en liknande filmatisering av berättelsen om när Gustav Vasa blev kung.

Filmrecension: The Eternal Memory

by

The Eternal Memory
Betyg 3
Svensk biopremiär 19 januari 2024
Regi Maite Alberdi

En berörande film om att leva med någon vars minne försvinner. Men den är inte bara mörk utan skildrar en kärlek som inte ger sig och visar hur det trots allt går att fylla på minnena och göra dem levande, åtminstone för en stund. Denna berättelse har ytterligare ett engagerande djup i sig då flera av Augustos minnen handlar om hans tid som journalist då han som chilenare rapporterade om militärkuppen av Pinochet och allt de mord på civilbefolkningen som Pinochets militärmaskin låt bakom.

Paulina och Augusto har varit tillsammans i 23 år. De träffades när de var medelålders. Nu har Augusto drabbats av Alzheimers och mer och mer av hans minne försvinner. Vissa dagar vet han inte ens vem Paulina, hans fru är. Paulina har varit kulturminister och skådespelare, Augusto jobbade många år som TV-journalist. De blor i ett vackert hus som de byggt tillsammans för många år sedan och huset är fyllt med minnen som Augusto långsamt glömmer.

Paulina har en ängels tålamod. Trots att Augusto en del dagar inte ens vet vem hon är så stannar hon vid hans sida och försöker hela tiden hjälpa honom att minnas människor och händelser ur hans liv. Det är vackert och starkt berörande. En del av inspelningen är gjord under covid 19-pandemin och de kan därför inte träffa hans barn eller andra vänner. De får sköta kameran själv emellanåt också under pandemin.

Det är nog ovanligt att en anhörig klarar att ta hand om någon som har så hög grad av Alzheimers eller att de ens har råd att ta hand om dem. Jag tänker att denna dokumentära film borde kunna ses av beslutsfattare inom äldrevård. Kanske kunde man göra livet bättre för många med demenssjukdomar om anhöriga kunde få stöd att hjälpa den drabbade med att minnas, bland annat med foton och filmklipp.

En del av filmen jag gärna sett mer av är det som skildrar Chile under tiden då Pinochet härjade. Det var en fruktansvärd tid för de som bodde i Chile. En del lyckades fly och i Sverige har vi en hel del chilenare som flydde för sina liv under den tiden. Jag skulle välkomna en dokumentär om den tiden.

Jag har viss tveksamhet kring hur är det är att visa en människa som drabbats av Alzheimers. Augusto är helt klart med på att bli filmad, men hur mycket medveten är han om vad som sker? Jag vet inte vad jag tycker kring det. Han hade arbetat många år som TV-journalist och kanske är det därför helt naturligt för honom att också våga och vilja visa sig som dement.

Denna dokumentär är ändå imponerande och känns i magen. Det är så vackert att se Paulina och Augustos kärlek trots demensen och det är tydligt att det finns sätt att prata och minnas tillsammans som kan göra en sådan tid lättare.

Filmen vann id Sundance Film Festival och den vann Bronshästen för bästa dokumentärfilm vid Stockholm filmfestival. Regissören Maite Alberdi Oscarsnominerades år 2021 för hennes dokumentär Åldrade spion.

Bokrecension: Skinn av Sara Strömberg

by

Skinn
Författare Sara Strömberg
Serie Vera Bergström (del 3)
Utgivningsdatum 2023-10-23
Förlag Modernista
ISBN 9789180638623

Sara Strömberg är en duktig, relativt ny författare. 2021 fick hon Svenska deckarakademins pris för Årets bästa debut och 2022 fick hon pris för Årets bästa kriminalroman. Nu har den tredje kriminalromanen med serien som har den jämtländska journalisten Vera Bergström i centrum kommit.

Vera Bergström är lokalreporter på Jämtlandsposten. Det är en tidning som i verkligheten fanns för hundra år sedan. Tidningen ska starta en satsning på True Crime och Vera får i uppdrag att sätta tänderna i ett tragiskt fall för tjugoåtta år sedan då en pappa och två små barn hittades mörade i en fjällby i Jämtland, när den norska gränsen. Familjens mamma är spårlöst försvunnen sedan dess.

Vera Bergström är en envis person och ibland kan jag tycka att hon är dumdristig. Det är väl skildrat. Det går inte att läsa utan att bli engagerad, att känna något, att vilja ruska tag i henne ibland och säga åt henne att lugna ner sig. Som när hon ger sig av ut på vägarna fast hon vet att snöstorm är på väg.

Författaren Sara Strömberg vet verkligen hur hon ska berätta en spännande och engagerande historia. Karaktärerna, personerna, är oftast trovärdiga och känns realistiska och det går att begripa hur de agerar och varför. Förutom ett exempel i denna kriminalroman: Jag tycker det är svårt att begripa vad som driver mördaren. För min del har jag svårt att tro på att någon är enbart ond. Idéerna om att någon är alltigenom ond medan andra är goda är vad som ligger i botten på många krig i världen, på sekter och mycket annat tragiskt som händer.

Författaren låter berättelsen nystas upp från tre håll. Vi får följa Vera Bergström och vi får följa Frank, den mördade pappan fram till minuterna före morden och vi får följa en ensamstående kvinna med en tonårsson i en förort i Stockholm. Stockholmsdelen får mot slutet en förklaring. Det är mycket väl sammanvävt.

Sara Strömberg har än en gång skrivit en nagelbitare som också berättar om livet och samhället idag.

Fakta om författaren:
SARA STRÖMBERG [f. 1975] är uppvuxen i Jämtland och Västerbotten. Hon arbetar som frilansjournalist och författare i Östersund, där hon också är bosatt med sin familj. Hennes tidigare böcker, Sly och Skred har hyllats av både kritiker och läsare och utsågs av Svenska Deckarakademin till Årets bästa svenska debut (2021) respektive Årets bästa svenska kriminalroman (2022). Skinn är tredje boken om antihjälten Vera Bergström.

Filmrecension: Lift – lättsam, rolig, underhållande action högt upp i luften

by

LIFT (L to R) Burn Gorman as Cormac, Gugu Mbatha-Raw as Abby and Kevin Hart as Cyrus in Lift. Cr. Courtesy of Netflix © 2023

Lift
Betyg 3
Premiär på Netflix 12 januari 2025
Regi F. Gary Gray

En actionfilm med full fart och smårolig – men inget för den som är flygrädd. De två huvudpersonerna, Cyrus, en yrkestjuv (charmigt spelad av Kevin Hart) och Abby, en Interpol-agent (också spelad med stor charm av Gugu Mbatha-Raw) ska tillsammans rädda världen från en megastor terrorattack. Uppdraget ska utföras genom att stjäla 500 miljoner dollar i guld ur ett kassavalv på ett flygplan, 12.000 meter upp i luften. Här talar vi inte om biljakter utan om jakter med flygplan uppe i luften.

Jag är rätt kräsen när det gäller actionfilmer. Jag kan bli trött på onödiga biljakter, onödig action men i Lift fungerar det faktiskt, trots att det sker högt upp i luften och flygplan skruvar runt i luften.

För att kunna stjäla guldtackor inlåsta i ett valv på ett flygplan krävs en hel del planering och teknisk skicklighet. Cyrus måste omge sig av teknik-nördar i sin liga. Men det är rätt kul.

Det blir lite lustigt när Interpol ska samarbeta med ett gäng skickliga tjuvar för att rädda världen från en fruktansvärd terrorattack. Det som är orealistiskt är att Jorgensen, den hemska skurken, som köper terrorattacken är en mångmiljardär som inte gör det av några ideologiska skäl utan enbart för att tjäna storkovan. Duktiga Jean Reno gör rollen som skurken Jorgensen. Alltid kul att se Jean Reno agera, oavsett om han är skurk eller hjälte. Jorgensen gör nämligen gigantiska vinster genom att köpa eller sälja aktier som påverkas av de terrorattacker han beställer. Nja, det är förstås lite Woke eller PK att framställa en vit mångmiljardär utan anknytning till någon terroristgrupp som den stora boven bakom terrorattacker. Men jag ser inte denna film som en handling som ska berätta något viktigt om världen. Det är mest en underhållande, smårolig film.

LIFT. Kevin Hart as Cyrus in Lift. Cr. Christopher Barr/Netflix © 2023
Filmen är charmig och förutom har förutom oemotståndliga Kevin Hart och Gugu Mbatha-Raw och fascinerande Jean Reno har filmen en rad trevliga, karismatiska skådespelare med glimten i ögat som Vincent D’Onofrio, Úrsula Corberó, Billy Magnussen, Jacob Batalon och Sam Worthington.

En varm actionfilm med glimten i ögat. En stunds tidsfördriv.

Arkiverad under: Scen