Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Filmrecension: Trollkarlen i Kreml – obehagligt och upprörande att se men brännande aktuellt

by

Trollkarlen i Kreml

Trollkarlen i Kreml
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 mars 2026
Regi Olivier Assayas
I rollerna Paul Dano, Jude Law, Alicia Vikander, Tom Sturridge och Jeffrey Wright.

Vi följa bakgrunden till uppgången för den nuvarande ryska presidenten Vladimir Putin. Vi får en inblick i hur Putin kom till makten, varför blev han framröstad, vad har han betytt för Ryssland och det ryska folket, hur det ryska samhället såg ut innan han kom till makten och vad som banade vägen för hans makt.

Vi får följa Putin genom Vadim Baranovs berättelse. Händelserna fokuseras framför kring 1990-talet. Sovjetunionen var upplöst och det var kaos i Ryssland och flera av de nya nationerna som blev självständiga. En del personer var mycket företagsamma och snodde åt sig nedlagda tidigare sovjetiska industrier och blev stenrika. Mitt i denna postsovjetiska röra finns en smart ung man Vadim Baranov. Först satsar han på att vara konstnär men går sedan över till att bli producent av reality-tv. Genom sin roll som tv-producent får han kontakter som gör att han blir spinndoktor åt en KGB-agent på väg uppåt: Vladimir Putin. Vadim Baranov var ett stort stöd för Putins väg till maktens högsta topp.

I maktens innersta krets formar Baranov det nya Ryssland tillsammans med Putin. I pressmeddelandet står att de tillsammans suddar ut gränserna mellan sanning och lögn, övertygelse och manipulation. Det är både en sanning och inte. Det var inte en välordnat, rättvist och demokratiskt samhälle innan Putin tog makten. Det var en grupp som blev oändligt rika och en stor del av befolkningen som trycktes ner redan innan Putin fick makten. Det är givetvis ingen ursäkt för Putins regim. Det är riktigt skakande av och till och se hur smarta Baranov och Putin var och hur de lurade människor och spelade ut grupper mot varandra.

Filmen bygger på Giuliano da Empolis bästsäljande roman. Berättelsen är viktig och ger en inblick i det ryska samhället och Putins roll. Berättartekniken är väl beprövad, lite omständlig men den fungerar trots allt. En amerikansk journalist kommer till Moskva för att skriva om en rysk poet men hamnar hos Vadim Baranov och får höra hans berättelse.

Filmen är två och en halv timme, men det behövs tid för att det inte ska bli alltför ytligt berättat. Något jag delvis tycker är ett minus är att det mesta sägs på engelska och det är amerikanska och brittiska skådespelare i de flesta rollerna. Det hade nog känts mer äkta med ryska skådespelare. Men i det stora hela fungerar filmen ändå väldigt bra och ger behövlig inblick i Putins väg till makten och hur han styr Ryssland. Det är obehagligt och upprörande att se men brännande aktuellt.

Filmrecension: Unga mödrar – stark, berörande och så välgjord

by

Unga mödrarf

Unga mödrar
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 mars 2026
Regi Jean-Pierre och Luc Dardenne

Fem unga tonårsflickor i Frankrike blir mammor. Denna film kryper under skinnet på mig och berör mig på så många sätt. Den skildrar både ljus och mörker, hopp och förtvivlan. Filmens manus är ett mästerverk och vann också pris för bästa manus i Cannes film festival 2025. Mycket rättvist. Bakom denna filmpärla är skapad av de Guldpalmbelönade bröderna Dardenne.

Unga mödrar skildrar fem tonårsflickor, som bor på ett hem för unga mödrar i närheten av Liège i Belgien. Deras berättelser är sammanflätade och skildrar både det mörka, utmanande och svåra och visar samtidigt det hopp och ljus som finns. De fem unga kvinnorna är olika varandra, de har olika tunga erfarenheter bakom sig, olika svårigheter att tampas med.

Var och en kämpar med att klara av sin nya roll som mamma, samtidigt som de bär på tunga personliga bördor från trasiga familjeförhållanden, fattigdom och trauman. I hemmet där det bor har de stöd av psykologer, barnskötare och socialarbetare. Hur de fem flickorna löser sitt liv som tonåring och småbarnsmamma är olika. Var och en av dem försöker bygger en bättre framtid för sig och sitt barn och hur det går till ser olika ut.

Nyligen träffade jag fem äldre kvinnor i ett helt annat sammanhang. Dessa fem kvinnor blev också mamma i mycket ung ålder, men i Sverige och i ett helt annat samhälle. Dessa fem kvinnor jag mötte är alla över åttio år så den värld de var unga mammor i var mycket annorlunda. Ingen av dem var ensamstående och samtliga gifte sig med barnets pappa. Det var förstås inte så för alla som blev ensamma mammor för mer än sextio år sedan. Alla gifte sig inte med barnets pappa men det var ändå en helt annat slags liv och annorlunda samhälle än det som skildras i Unga mödrar. Det är intressant att se hur världen förändrats, både på gott och ont. De unga tonårsmammorna brottas med olika problem och utmaningar, som drogberoende eller att själva blivit övergivna som baby eller att barnets pappa vägrar ha med barnet att göra.

Filmen är stark och berörande och så välgjord. De unga kvinnorna skildras så mänskligt, de är kan bli förtvivlade, arga men också så uppfyllda av kärlek till sin baby eller känna sig helt tomma och vilsna. Så trovärdigt och det går inte att se utan att bli berörd. De fem ödena ger mycket att tänka på och att känna.

De regisserande bröderna Dardenne har ett unikt rekord – de har tävlat i Cannes fler än tio gånger och nästan varje gång lämnat festivalen med minst ett pris.

Filmrecension: Romería – ärlig, mänsklig och fri från klyschor

by

Romería

Romería
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 mars 2026
Regi Carla Simón

Att söka sina rötter, att möta de anhöriga efter att ha adopterats som liten, kan ha många utmaningar. Romería skildrar Marina som precis fyllt 18 år och som reser reser till Vigo på den spanska atlantkusten för att träffa den familj hon aldrig mött. Det enda hon vet är att både hennes mamma och pappa dog när hon var liten och då blev hon adopterad. Nu behöver Marina träffa sin släktingar då det visar sig att hennes pappa inte är registrerad som hennes pappa och det betyder att hon inte kan få ett stipendium som hon behöver för att komma in på en utbildning på universitetet.

Marina, 18 år, reser till Vigo på den spanska atlantkusten för att träffa sin pappas syskor och föräldrar och sina kusiner, den del av sin familj hon aldrig mött. Hon har dagböcker från sin mamma som hon läser. När hon kommer till släktingarna vid atlantkusten märker hon att det de berättar inte alltid stämmer med vad hennes mamma skrivit i dagböckerna.

Det är tydligt att det finns djup sorg och något tragiskt i botten som släktingarna och speciellt hennes farfar och farmor inte vill prata om. Filmen skildrar detta på ett mycket starkt och berörande sätt. Förmodligen ligger det nästan alltid något svårt i botten på varje adoption. Ett barn blir inte bortadopterat av föräldrar som mår bra. Regissören hanterar berättelsen varsamt och låter bilder tala till våra känslor.

Ibland är filmen lite rörig. Handlingen hoppar mellan 1980-talet och det mamman skriver m i dagboken och 2004 då Marina söker upp släkten. Men dessa i början förvillande delar bildar en väl berättat helhet. En del i filmen som jag reagerade negativt på i början av ett längre sjok som kan misstolkas som en drogromantik – men de är bara en förklaring till hur någon överhuvudtaget kan fastna i sådant som förstör allt omkring dem, som förstör alla deras relationer, förstör deras framtid, deras ekonomi och tar deras liv.

Filmen sticker ut och påverkar mig länge efteråt. Jag tänker på den och blir berörd, den känns så ärlig och mänsklig och är fri från klyschor. Det känns som att jag varit med på ett hörn och sett och känt hur livet kan vara, både mörkt och ljust.

Om regissören från ett pressmeddelande:
Carla Simón (född 1986), manusförfattare och filmregissör, växte upp i en liten katalansk by. Som del av en stor familj, en outtömlig källa till berättelser, bestämde hon sig för att göra film. Hon är utbildad i audiovisuell kommunikation i Barcelona och fick ett stipendium för att genomföra sin masterutbildning vid London Film School.

Sommaren 1993 (2017) är hennes självbiografiska debutfilm. Den vann priset för bästa debutfilm och Generation Kplus Grand Prix vid Berlinale, samt tre Goya-priser, däribland Bästa nya regissör. Filmen representerade Spanien vid Oscarsgalan 2018, nominerades till Discovery Award vid European Film Awards och gav Carla Simón Kering Emerging Women in Motion-priset i Cannes.

År 2022 släppte Simón kortfilmen Letter to My Mother for My Son, en Miu Miu-produktion som hade premiär i Giornate degli Autori vid den 79:e filmfestivalen i Venedig.

Hennes andra långfilm, En persikolund i Katalonien (2022), vann Guldbjörnen vid Berlinale. Den valdes ut till över 90 internationella filmfestivaler och såldes till fler än 35 territorier. Filmen representerade Spanien vid Oscarsgalan 2023, fick tre nomineringar vid European Film Awards och vann sex Gaudí-priser från den katalanska filmakademin. År 2023 mottog Carla Simón Spaniens nationella filmpris.

Romería är Simóns tredje långfilm och hade världspremiär i huvudtävlan vid filmfestivalen i Cannes.

Missa inte dessa filmer på Tempo Dokumentärfestival 2026

by

Tempo

Starka, berörande möten med intressanta kvinnor är ett tema som präglar många av årets filmen i Tempo Dokumentärfestival 2026. Tempo är i mina ögon en festival i särklass, en av de bästa filmfestivalerna i Sverige. I år, 2026, drar den igång 2 mars och den pågår mellan 2 – 8 mars, främst på biografer över hela Stockholm men en hel del av programmet finns också digitalt.

Relationer av olika slag är ett tema jag koncentrerat mig på inför festivalen. Festivalen visar har många porträtt av intressanta kvinnor. Invigningen av TEMPO DOKUMENTÄRFESTIVAL 2026, som äger rum på biografen Rival på kvällen den 2 mars 2026.

Tempo

Här är några tips på filmer det inte bör missa i årets Tempo

HOW TO BUILD A LIBRARY
Regissör: Maia Lekow, Christopher King | Kenya
En film från Kenya om hur en författare och förläggare gör allt för att rädda och bygga upp ett gammalt bibliotek i Nairobi.
Bland många hög-intressanta filmer som inte går att skaka av sig är den min absolut favorit. En film som ger hopp och visar på kulturens kraft.

År 2017 säger författaren Shiro Koinange och förläggaren Angela Wachuka upp sig för att rädda ett förfallet kolonialbibliotek i centrala Nairobi. Med driv, karisma och stor kärlek till litteraturen tar de sig an både stadens byråkrati och en storskalig renovering, och samlar konstnärer, arkitekter, tekniker och bibliotekarier kring visionen om Book Bunk – ett levande nav för kunskap. How to Build a Library blottlägger ett postkolonialt dilemma: vad gör vi med ett arv vi inte vill ha men som fortfarande formar oss – radera eller minnas?

HOW DEEP IS YOUR LOVE
Regissör: Eleanor Mortimer | Storbritannien
Detta är en dokumentär som jag älskar. Den fångade in mig direkt och ger så mycket att känna och tänka och fundera på. Den tar oss till ett område på vår jord dit de flesta av oss förmodligen aldrig kommer att besöka.

Långt ute på öppet hav färdas en expeditionsbåt mot Clarion-Clipperton-zonen, ett av jordens mest avlägsna områden – tolv dagar från närmaste land. Här döljer mörker, tystnad och enorma djup ett outforskat universum.

How Deep Is Your Love följer en grupp marinbiologer som försöker förstå livet i denna okända värld, samtidigt som de brottas med frågan om huruvida deras närvaro riskerar att skada det de vill skydda. En visuellt hypnotisk och djupt fängslande resa där varje upptäckt förändrar bilden av vår planet.

A FOX UNDER A PINK MOON
Regissör: Mehrdad Oskouei | Iran, Frankrike, Storbritannien, USA, Danmark
En gripande film som både gör ont i mig men samtidigt ger hopp. En 16-åring flyr från ett äktenskap med en våldsam man. 16-åringen filmar flykten med en mobiltelefon.

Sextonåriga Soraya är en afghansk konstnär som i fem år har försökt lämna Iran och ta sig till Europa. Med teckningar, skulpturer och mobilfilmer skildrar hon sina flyktförsök, ett liv präglat av våld och en orubblig vilja att forma sin egen framtid. Filmen placerar oss mitt i hennes verklighet i den livsfarliga flykten, den utdragna och frustrerande väntan och i skapandet, där konsten blir ett existentiellt motstånd.

Filmen vann pris för bästa film på IDFA 2025.

LA BELLE ANNÉE
Regissör: Angelica Ruffier | Sverige, Norge
En film, en slags hybrid-dokumentär, som både handlar om kärlekens väsen men minst lika mycket om tidens gång, om minnen och att återuppleva sådant som gjort ont eller på olika sätt fyllt oss med känslor. En film om tidens gång.

En berättelse om en ofullbordad kärleksrelation som formar ett liv långt efter att den ebbat ut, men samtidigt talar den till alla som någon gång behövt rensa ett dödsbo efter någon som stått en nära.

I Morières-lès-Avignon i södra Frankrike tömmer regissören Angelica Ruffier sitt barndomshem efter faderns död. Mitt bland praktiska måsten och oförlösta känslor väcks minnen till liv av den starka och ensamma kärlek hon bar som tonåring till sin historielärare, Mademoiselle B. Ju mer Angelica gräver i det förflutna, desto tydligare blir det att hennes längtan inte låter sig ignoreras: hon måste återse kvinnan som en gång betydde allt.

Men filmen handlar om mycket mer än en gammal kärlek som kanske aldrig rostat. Den handlar om livets gång, om minnen som river i våra känslor

La Belle Année är Invigningsfilm för festivalen och kommer också att ha vanlig biopremiär via Folkets Bio den 17 april. Den vann Jurypriset på Rotterdam Film Festival.

HEX
Regissör: Maja Holand | Norge
En rolig och skarp film om hårdrock och häxor. En film jag gärna skulle se utvecklas till en tv-serie med fördjupande delar.
Tre unga kvinnor ingår en häxpakt och startar ett black metal-band – utan att kunna spela eller sjunga. Drivna av raseri och systerskap tar de sig snabbt från noll till de största scenerna, och spelar på Roskilde innan de ens hunnit ge ut ett album. Filmen följer bandet under tre år, men fungerar också som en rättegång där kritiker och publik ska avgöra om bandmedlemmarna är visionärer eller häxor som förtjänar att brännas. En film om vänskap, motstånd och att skapa sin egen plats i en hårt manligt normstyrd värld.

AZZA
Regissör: Stefanie Brockhaus | Tyskland, Saudiarabien
En mer aktuell film än någonsin, tänker jag. Filmen ger en skarp och intressant inblick i livet för kvinnor i Saudiarabien, som på många sätt är som situationen för kvinnor i Iran där halva befolkningen, det vill säga kvinnorna, inte ens har rätt att ta ett arbete utan att deras make ska skriva under detta. Vad kommer att hända med kvinnornas roll och hur förtryckta det är i islamistiska fundamentalistiska länder som Iran och Saudiarabien nu när USA och Israel är i krig med Iran?

I ett Saudiarabien där kvinnor fick rätt att köra bil först för sex år sedan, frilansar frånskilda Azza som bilskolelärare. Med närhet till både tårar och skratt har hon alltid en smart verbal comeback till de män som utmanar henne. Filmen följer hur hon navigerar runt en våldsam exman, kampen för sina döttrars framtid och drömmen om frihet. När hon ger sig ut på en ensam roadtrip genom öknen och sover i ett skrangligt tält i månljuset mitt i ingenstans, är det svårt att inte bli förälskad i hennes charm och mod.

EN GÅNG SKALL DU VARA EN AV DEM SOM LEVAT FÖR LÄNGESEN
Regissör: Alexander Rynéus, Per Bifrost | Sverige
Under de slitna gatorna i en liten gruvort i norra Sverige breder en av världens största järnmalmsgruvor ut sig – källan till både välstånd och undergång. När marken ger vika och avskedet står för dörren följer Alexander Rynéus och Per Bifrost några av ortens sista invånare. Genom fragmentariska möten och minnesbilder växer en berättelse om förlust och förändring fram, om platser som försvinner och liv som måste ta ny form. Med lågmäld melankoli, torr humor och stråk av det absurda skildrar denna dokumentär– pärla Malmbergets långsamma förvandling till spökstad.

MÖRDARENS SON
Regissör: Sebastian Peña Rojas, Jesper Klemedsson Sotomayor | Sverige
Om det sociala arvet och ställer viktiga frågor om hur fria vi är att skapa våra liv. Är vi fria egentligen?

Sebastian Peña Rojas och Jesper Klemedsson Sotomayors omistliga långfilmsdebut är ett dokumentärt porträtt där arv och trauma står i centrum, i ett Sverige där det blir allt svårare att frigöra sig från sin bakgrund. När Tabaré är tre år döms hans pappa till livstids fängelse för dubbelmord och hans mamma till fjorton år för medhjälp. Syskonen placeras i fosterhem, där övergreppen snart blir vardag.
Många år senare, när en nära vän mördas, tvingas den vuxna Tabaré att möta ett förflutet som han gjort allt för att lämna bakom sig.

LUST FOR LIFE
Regissör: Viktor Nordenskiöld | Sverige, Tyskland, Qatar
Under tio år har Viktor Nordenskiöld följt de syriska tonåringarna Hazim och Said och deras kamp för att hitta ett nytt hem efter att ha flytt över havet till Europa år 2015. Said, förlamad efter en skada, tvingas lämna sin rullstol längs vägen och blir bokstavligen buren av Hazim mot ett nytt liv i Hamburg. Filmen skildrar hur tillvaron så småningom stabiliseras för vännerna: de lär sig tyska, går i skolan och börjar arbeta. Med tiden blir Said alltmer självständig och Hazim konfronteras med insikten att även den starke ibland behöver någon att luta sig mot.

THE MAKING OF A SURGEON
Regissör: Dylan Williams | Sverige, Rwanda, Kanada
Dylan Williams nya engagerade dokumentär följer ett fåtal kirurger som bär ett helt lands vårdbehov på sina axlar. I centrum står Faustin Ntirenganya, en av endast två rekonstruktiva plastikkirurger i Rwanda, ansvarig för patienter från hela landet – fjorton miljoner människor. Hans arbete handlar om att operera sönderbombade ansikten, brännskador och missbildningar, men också om att försöka bygga ett hållbart system där fler kan ta över. Målet är ambitiöst: att utbilda trettio nya kirurger till år 2030. Ett intimt och osentimentalt porträtt av medicin som praktiskt, politiskt och moraliskt arbete.

BETTER GO MAD IN THE WILD
Regissör: Miro Remo | Tjeckien, Slovakien
En charmig, unik film som sticker ut i mängden som vann pris för bästa film i Karlovy Vary.
På en väderbiten farm i tjeckiska bergsbygden Šumava Forest bor de excentriska tvillingbröderna František och Ondřej. Det är som om de alltid har bott här, bortom tid och rum: de samtalar med sin älskade tjur, dricker en rom för mycket och låter sina skägg växa. Med en lätt absurd ton, svävande mellan det observerande och det teatrala, skildrar denna Karlovy Vary-vinnare brödernas don quijoteska drömmar och deras stillsamma, ständigt pågående gnabbande.

Här kan du läsa om alla filmer på Tempo 2026.

Filmrecension: Hamnet – helt enkelt ett mästerverk

by

Hamnet

Hamnet
Betyg 5
Svensk biopremiär 27 februari 2026
Regi Chloé Zhao
I rollerna: Jessie Buckley, Paul Mescal, Emily Watson, Joe Alwyn m.fl.

Hamnet berättar historien om William Shakespeare och hans liv, om den kärlek och den sorg, som inspirerade honom till att skriva dramat Hamlet. Men detta mästerverk till film är mycket mer än så. Det är en skildring av hur alla kultur som skapas har sitt ursprung, sin inspiration, från människors liv och existens.

Hamlet är ett av

William Shakespeare skrev sina pjäser i huvudsak på blankvers. Detta är ett orimmat versmått som består av jambiska femfotader (tio stavelser per rad med fem betoningar), vilket gav hans dramatiska text energi, framåtrörelse och ett naturligt flyt som liknar talet.

Om William Shakespeare från Wikipedia:
William Shakespeare (tidigare även Shakspere eller Shakespear), född 1564 (troligen 23 april; döpt 26 april i Stratford-upon-Avon, Warwickshire, död 23 april 1616 i Stratford-upon-Avon, var en engelsk dramatiker, poet och skådespelare. Många anser honom vara inte bara Englands nationalskald utan också världslitteraturens främste dramatiker genom tiderna. Redan Shakespeares samtida kollega Ben Jonson sade: ”He was not of an age, but for all time” (”Han tillhörde inte bara en tidsålder, utan alla”).

Shakespeare har skapat flera av de tidlösa draman som spelas världen över. Hans draman, eller tragedier, är ofta skriva på blankvers. En av filmens många styrkor är just att de använder verser i många scener och gör dessa verser levande. Det är bra och det är starkt. Tankar om livet och existensen, om människors vilkor, behöver inte sägas med talspråk från dagens värld. Genom att låta det sägas med ett språk som är nästan 500 år gammalt ger en extra tyngd i vad som sägs. Människor idag må tro att de är moderna, men vissa saker är eviga i människans villkor.

Shakespeare skrev sina pjäser till stor del på blankvers. Blankvers är ett orimmat versmått som består av jambiska femfotader (tio stavelser per rad med fem betoningar), vilket gav hans dramatiska text energi, framåtrörelse och ett naturligt flyt som liknar talet. Men för skådespelare från dagens värld kan det var svårt att tala i blankvers på naturligt sätt, men skådespelarna i filmen gör det bra – men det spelar ingen roll att det är vers-betonat, det ger en mer tidlös känsla av det som sägs. Det som filmen till stor del handlar om är eviga, tidlösa frågor som alla kan känna igen. Vad är kärlek? Vilka former av kärlek finns? Vad är sorg? Hur överlever en förälder att förlora ett barn? Vad är kärlek till sitt jobb, till sina barn, till sin bygd?

Hamnet är en vacker film om det tidlösa i människans existens, om hur kultur alltid är skapat av människor och därför är berättelser om att leva. Helt enkelt ett mästerverk.