Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Teaterkritik: Spår på Marionetteatern – en föreställning som tål att ses många gånger

by

Spår
Av Helena Nilsson i samarbete med ensemblen
Regi Helena Nilsson
Scenografi och kostym Helga Bumsch
Dockor Sara Bohman
Ljus Moa Deurell
Kompositör Mikael Svanevik
Poet Adam Westman
Musik av Mikael Svanevik
På scenen Magnus Erenius och Ida Steén
Premiär på Marionetteatern, Kulturhuset Stadsteatern Stockholm 6 mars 2024

En poetisk rundvandring kring liv och död, kring Gud och människor, kring de existentiella frågorna och om minnen – en föreställning som talar med bild, ljud och ljus lika mycket som med dockor och dockförare/skådespelare. En föreställning utan en enda talad dialog men däremot talar kropparna, sanden och dockornas rörelser. Den är rolig emellanåt, absurd ibland men ändå alltid filosofisk, lyrisk samtidigt som den är träffsäker om livet.

Två högar av sand, den ena något större än den andra, dominerar scenen. Två dockförare träder fram på scenen, de rör sig med stela rörelser, ansiktena är nästan helt utan mimik, de är som om de vore dockor själva. De placerar ut lerfigurer och river dem igen, som gudar som låter människor komma till liv och sedan låter dem försvinna igen. De hanterar olika slags dockor och uttalar monologer. Ur en kasset-bandspelare kommer korta uttryck, frågor, uppmaningar och musik och andra ljud.

Föreställningen bygger på specialskriven poesi av poeten Adam Westman och med nykomponerad musik av Mikael Svanevik. Det är suggestivt, poetiskt och väcker känslor och tankar. Vad handlar det om? Om livet, om livets förutsättningar, om minnen, om vad som är viktigt i livet – kanske om gud eller inte. Det är en föreställning som växer i betraktarens ögon och som jag tror tål att ses flera gånger. Den kommer att växa för varje gång och säga oss mer och mer.


Orden, meningarna, dikterna, allt går i cirklar. En del upprepas flera gånger i olika sammanhang, ibland ihopsatta med andra meningar och ord. Det är fantastiskt skickligt ihopsatt.

Skådespelarna på scenen, vad är de? Gudar? Dockförare? Dockor? Det är allt detta. Det är oerhört skickligt av dem att kunna spela med sådan stel mimik och stela rörelser.

Allt samverkar på ett fängslande sätt. Jag sitter helt fångad av det som händer och det som inte händer. Föreställningen är en timme, men oj vad mycket substans.

Om poeten:
Adam Westman är en av Sveriges mest spännande poeter. Han är bosatt i Malmö, men är uppvuxen i Småland. 2019 kom hans debut med diktboken Taberg, året efter kom diktsamlingen Folkets Park.

Om kompositören:
Mikael Svanevik är en träffsäker kompositör som skapat musik och ljudmiljöer för teater- och dansföreställningar runt om i Sverige. Han har också arbetat med radio- och tv-produktioner, exempelvis Kobra och Babel.

Om regissören:
Helena Nilsson är konstnärlig ledare för Marionetteatern. Som regissör och dramatiker har Helena skapat kritikerrosade föreställningar som Ett frö i rymden, Systern från havet, Husdjursföreställningen och många fler.

Helga Bumsch är föreställningens scenograf. Hon har arbetat på en mängd olika scener i hela Sverige och även utomlands samt även som kostymdesigner för filmer.

Filmrecension: Femme – spännande men oerhört mörk

by

Femme
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 mars 2024
Regi Sam H. Freemann och Ng Choon Ping

Om en utstuderad hämnd och frågan är om hämnden ger tillfredsställelse. Kanske, kanske inte. Det får filmens betraktare själva avgöra. Filmdistributören beskriver filmen med orden: Sex, hat, våld i queer thriller om vägen mot en efterlängtad hämnd. Det sammanfattar filmen bra. Det är hat, det är våld, det är queer och en långsam, grym hämnd. Frågan är bara vem som blir lycklig av en sådan hämnd.

Jules är dragqueen och under sitt scennamn Aphrodite Banks har han blivit ett stort namn i London och är en av dess hyllade dragqueen-artister. Han/hon/hen är tuff och orädd. Efter en sen kvällsföreställning möter han ett gäng högerextrema homofobiska män i en nattöppen butik. Jules som fortfarande är sminkad som Aphrodite Banks blir retad av männen och hen svarar kaxigt. Det skulle hen inte ha gjort. Hen blir brutalt misshandlad. Denna misshandel påverkar hen på djupet. Jules sitter mest hemma i lägenheten hen delar med två vänner. Jules vill inte gå ut, vill inte uppträda mer och sitter mest och spelar tv-spel med slagsmål och kungfu/karate. Vännerna känner inte igen sin kaxiga vän.

Flera månader senare smyger Jules sig ut till slut och tar sig till en gaybastu. Där bland alla homosexuella män känner han igen sin angripare. Utan smink och endast insvept i en handduk kan Jules nu närma sig förövaren, ta reda på vem han egentligen är och utkräva sin hämnd.

Här kan vi verkligen tala om utstuderad hämnd. Som tittare är det svårt att riktigt förstå. Vad känner Jules egentligen? Hur kan Jules gå så långt som hen gör? Det blir en thriller, en rysare, skrämmande och mörk.

Begreppet queer är på sätt och vis en stämpel som hjälper till att göra åtskillnad mellan människor. Varför är en människa för att den klär sig på ett särskilt sätt? Begreppet queer förutsätter att en man eller pojke som sminkar sig och går i högklackat måste placeras i ett särskilt fack. Denna film stryker under fördomar kring queer och homosexualitet. Begreppet förutsätter att queer inte är normalt. Varför det? Varför får människor inte klä sig som de vill? Är kvinnor som går i kostym nödvändigtvis också queer? jag är inte bekväm med att människor måste kategoriseras och inte accepteras precis som de är. Denna film snarare förstärker skillnaden mellan de som vill kalla sig queer och andra. Förutsättningen för filmens handling är att queer är särskilda människor. Å andra sidan finns det fortfarande människor som blir upprörda över att män kan klä sig i höga klackar och uppträda som dragqueens.

Hur som helst, det är en mörk thriller och jag får ont i magen av hela skildringen av hur Jules utför sin hämnd. Jag ger den ändå godkända betyd 3 då den är välgjord och verkligen spännande och den hänger sig kvar i huvudet länge efteråt.

Filmrecension: Robot Dreams – helt underbart animerat mästerverk som värmer hjärtat

by

Robot Dreams
Betyg 5
Svensk biopremiär 8 mars 2024
Regi Pablo Berger

En vacker animerad film om vänskap, kärlek, tidens gång och att kunna gå vidare i livet. Den är både komisk och tragisk och spännande och helt underbar. Jag både gråter och skrattar, alla känslor på en och samma gång.

Den är magisk och fantasifull – drömlik och sätter igång tankar kring de existentiella frågorna på ett lekfullt sätt. Vad är dröm och vad är verkligen? Dessutom berättad utan en enda dialog ändå är allt fullt begripligt. Ett animerat mästerverk som värmer hjärtat.

Dog är som namnet säger en hund som bor på Manhattan i en värld där djuren går på två ben och är mänskliga. Dog känner sig ensam och längtar efter att ha någon att dela sin tillvaro med. Av en slump ser han reklam för robotar. Han bestämmer sig för att skaffa en robotvän. Delarna till den beställda roboten leveras i ett paket och Dog bygger ihop roboten.

Dog och roboten blir allra bästa vänner. De gör allt tillsammans. Det är så vackert berättar och animerat. På gränsen till för sockersött och då vet vi att det inte kan vara för alltid. En sommarkväll beger de sig till en nöjespark bredvid en strand. De har en fantastisk dag tillsammans men när de ska bege sig hem på kvällen har något hänt och roboten kan inte resa sig och kan inte gå. Kanske har han rostat efter att de simmat i havet? Dog har inget val utan måste lämna roboten på stranden för att hämta verktyg för att kunna reparera sin bästa vän. Att hämta hem sin bästa vän roboten stöter på många hinder.

Det är en oerhört vacker berättelse som riktar sig både mot en äldre och yngre publik. En berättelse om vänskap, längtan, saknad och att kunna gå vidare i livet.

Det har också starka drömlika sekvenser där vi inte vet vad som är ”verklighet” och vad som är ”drömmar”. Frågan är ju vad som är vår verklighet. För den äldre publiken sätter denna animerade berättelse igång många tankar om de existentiella frågorna.

Den har uppmärksammat en held el på filmfestivaler och får flera fina priser och nomineringar:
​Oscarsnominerad för bästa animerade film 2024
Vann Grand People’s Choice Award (Audience Award) vid Sitges 2023
Vann Publikpriset vid Bucheon International Animation Film Festival 2023
Vann Special Jury Prize vid Animation is Film Festival 2023
Vann Best European Animated Feature vid European Film Awards 2023

Filmrecension: Heroic – kryper under skinnet

by

Heroic
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 mars 2024
Regi David Zonana

Ett skrämmande drama om det omöjliga att bryta ett förtryck. Om makthavares dubbelmoral. Om den lilla människans maktlöshet i en stor militär organisationen som en metafor för det orättvisa samhället. En film som inte går att värja sig för, den kryper under skinnet och berör på djupet. Om hur fattigdom och otrygga samhällen utan välfärd för alla tvingar in människor i våldsamma sammanhang. Även om berättelsen utspelas i Mexico skulle den lika gärna kunna skildra de gängkriminella i Sverige eller den ryska armén. Är det ens möjligt att ha civilkurage i ett våldsamt samhälle?

18-årige Luis Nunez Rosales har fått ett barn med sin flickvän och hans mamma har diabetes som behöver behandling på sjukhus ett par gånger i veckan. Eftersom pappan, som är militär, har övergivit familjen är det Luis ansvar att försörja dem. Han ansöker till och kommer in på militärakademin Heroic Military College och ska alltså utbildas till officerare i armén. Han får lön redan under utbildningen och en sjukvårdsförsäkring ingår som ger hans mamma fri sjukvård.

Som första års-elev får Luis och hans klasskamrater får finna sig i att bli hunsade av alla elever som går i högre klass, redan de som går i andra klass har rätt att kräva att de lyder deras order. De nya soldatämnena ska lära sig att lyda blint. Luis har dock tur med sig och slipper undan de värsta förtrycket. Deras truppchef tycker om honom och tar honom under sina vingars beskydd. Det är inte lätt ändå. Luis är en känslosam ung man som inte klarar av att se hur illa kamraterna behandlas. Luis spelas så bra av Santiago Sandoval, där vi kan känna hans känslor och hans skörhet och förstå hans maktlöshet. Det känns verkligen under huden.

Luis fick lära sig att skjuta som barn redan av sin pappa, militären. Hans skicklighet som skytt är ett skäl till att han blir uppmärksammad och får skydd av truppchefen men det är inte bara det. Det finns mer under ytan vilket gör denna film oerhört realistisk.

Berättelsen har flera nivåer. Där finns också drömlika sekvenser som speglar hans undermedvetna och hans tankar och känslor.

När det är stora militära uppvisningar talar generalen så fint om att militären är till för att skydda människor. Militärens uppdrag är att skydda mänskliga rättigheter. Frågan är om det går att bygga upp en makt som har monopol på våld och att den samtidigt är uppbyggd av soldater och officerare med goda demokratiska värderingar. Är militären egentligen bättre än den organiserade brottsligheten? Filmen ställer viktiga frågor.

Den är stark, berörande och mycket välgjord med duktiga skådespelare. På Guadalajara International film vann den flera priser, bland annat Fiprescis pris för bästa film och den fick pris för bästa skådespelare.

Teaterkritik: Son och Far – en föreställning som många kan känna igen sig i

by

Son och far av Alexander Salzberger
Dramaten 2024

Son och far
Av Alexander Salzberger
Regi Alexander Salzberger
Scenografi och kostym Helga Bumsch
Ljus Susanna Hedin
Peruk och mask Peter Westerberg
Dramaturg Anna Kölén och Stefan Åkesson
Video Torbjörn Fernström
Loud Robin Auoja
Dramaturgassistent Ellen Knutas
Rörelsekonsult Giovanni Bucchieri
Medverkande Isa Aouifia, David Fukamachi Regnfors, Marie Richardson, Nemanja Stojanovic´, Peter Viitanen, Disa Östrand och Leonard Terfelt.
Premiär på Lilla scenen, Dramaten, 2 mars 2024

En regi-debut som fick stående ovationer. Alexander Salzberger står för både manus och regi i en föreställning som till vissa delar bygga på självupplevda händelser och som är kryddad med drömmar och influerad av Strindbergs Ett drömspel. Huvudtemat handlar om att inte låta det förflutna hindra framtiden. Att kunna släppa taget om bitterhet och förlåta eller åtminstone släppa det som inte varit bra. Ett tema som många, många kan känna igen sig i.

Son och far handlar om författaren och skådespelaren Alexander som arbetar med Strindbergs Ett drömspel. Han har precis träffat sin biologiska pappa för första gången och ska nu följa med till hans hem i Marocko. Det är synd om människorna säger Indras dotter i Strindbergs Ett drömspel och samma sorger och motgångar som människorna mötte för mer än hundra år sedan i Strindbergs drömspel möter dragens människor, om och om igen.
utifrån till liv. Tolv år efter genombrottet med ”Kicktorsken” tar han än en gång upp sin uppväxt och dina dysfunktionella familjer: mamman och nya styvpappan i Sverige och biologiska pappan i Marocko.

Inför premiären säger Alexander Salzberger:
– Det känns omtumlande och nästan genant att göra något så fruktansvärt självutlämnande, men framförallt jag känner glädje över att få ge publiken en sinnesutmanande upplevelse med tvära kast mellan skratt och avgrundsmörker.

Huvudpersonen Alexander är en ung man som vuxit upp med sin svenska mamma och styvpappa som är judisk. Hans biologiska pappa bor i Marocko och är muslim. Båda familjerna är vad många kategoriserar som dysfunktionella med halvsyskon som missbrukar droger och pappor som är våldsamma.

I föreställningen gör Alexander upp med det trasiga och det som gjorde ont. Genom föreställningens gång kommer han fram till en form av acceptans av sitt liv och sig själv. Jag tänker att denna föreställning förstås kan tala till många som vuxit upp med föräldrar från olika kulturer eller i trasiga familjer men det behöver inte vara något som syns utåt. Trasiga familjer finns på många håll och i många hem. Frågan är om det finns någon som växt upp i något som var helt utan utmaningar, utan sorg eller motgångar. Barn med föräldrar som ställer upp på dem kan istället möta avundsjuka och mobbning i skolor och till och med redan i förskolan. Också utåt sett lyckliga och lyckade familjer kan drabbas av sjukdomar eller familjetragedier som förändrar allt. Det var därför väldigt befriande när en halvbror säger att han ska inte använda sitt ”halvblatte-alibi”.

Föreställningen är den totalupplevelse med en lång rad duktiga skådespelare och där ljus, video, scenografi, ja allt samverkar till en helhet. Jag tycker att den talar till många fler än de som växt eller växer upp i dysfunktionella familjer.

David Fukamachi Regnfors är ett bra val i rollen som Alexander. Han är skör och öppen och som publik kan jag känna med honom. Marie Richardson är som alltid bra, här i rollen som mamman som pendlar mellan sin kärlek till sonen och sorg över att få ansvar över ett barn innan hon känner sig mogen. Hon bär också det tunga oket att ha blivit misshandlad. Peter Viitanen är ett perfekt val för rollen som en trasig bror som flytt in i drogernas dimma för att slippa se verkligheten. Få unga skådespelare kan på samma sätt utstråla denna smärta. Nemanja Stojanovic och Disa Östrand är också bra val för övriga roller,

Berättelsen är självbiografiskt, men samtidigt skruvad. Rollfigurerna gör till och med uppror emellanåt och ifrågasätter författaren och menar att han inte kan se saker ur fler perspektiv än sitt eget. Ja, det blir en metateater och det kan bli lite övertydligt. Det är ett grepp som används lite för ofta nu för tiden. Fast i denna föreställning tillför det trots allt nya synvinklar, vilket är viktigt för helheten. Det är bristen på att se helheten och andras perspektiv som ofta hindrar människor från att kunna gå vidare i livet trots en trasig barndom.

Jag har dock några saker som skulle kunna förbättras eller ändras: Det är många svordomar i dialogerna. Att människor svär är en del av verkligheten. Men om en karaktär får svära några gånger brukar det räcka, alla kommer att uppfatta den personen som en som sprider svordomar. Det blir på något sätt väldigt överdrivet och låta skådespelarna upprepa det för många gånger, det blir för tydligt och signalerar att regissören inte litar på att publiken ska förstå.

”Kill your darlings”-principen säger att ibland håller en regissör eller konstnär för fast vid något och klarar inte att skala ned något. Det finns några sådana scener som blir för övertydliga – ofta blir något starkare om det bara antyds.

Alla delar av ensemblen och produktionsteam är viktiga för helheten men jag vill ändå lyfta fram ljuset. Ljussättningen är helt fenomenal och stryker under och fördjupar och förstärker handlingen på många sätt.

Om Alexander Salzberger: Son och Far är skriven och regisserad av Alexander Salzberger, skådespelare, dramatiker och nu alltså även regissör. Han fick sitt genombrott med den självbiografiska monologen Kicktorsken, som gavs på olika scener i sex år och senare även blev en roman. Han har också skrivit pjäsen Äkta känner äkta för Kulturhuset Stadsteatern Vällingby, som även översatts och spelats i London och Istanbul.