Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Teaterkritik: Personkrets 3:1 på Pipersgatan – ger mersmak på Noréns pjäser

by

Personkrets 3:1
Av Lars Norén
Regi Andreas Rodenkirchen
Ljusdesign Vincent Eklund
Grafisk form och foto Emelie Omnell
Medverkande Tobias Frisk, Patrik Gunnarsson Juhlin, Malin Nilsson, Mathias Lindblad, Timotej Mimen, Jakub Dabrowski, Fabian Lexner
Premiär 7 april 2024 på Pipersgatan 4, Stockholm

Både sorgligt, tragiskt och komiskt. Några av samhället utstötta individer håller till i en underjordisk övergiven tunnelbaneperrong. De bråkar, de knarkar, de pratar fast ingen egentligen lyssnar på den andre, var och en är uppfylld av sina bekymmer. Lars Norëns drama Personkrets 3:1 väckte stor uppmärksamhet när det första gången spelades, som tv-uppsättning 1998. Nu har den fria teatergruppen Teater Inkognito tagit sig an den.

Personkrets 3:1 är ett möte mellan personer på samhällets botten. Där finns droger, psykisk sjukdom, bråk och hemlöshet. De är mycket mörker och mycket tragik men det är också skildrat med humor. Fast jag skrattar med viss tveksamhet då det i verkligheten är med livet som insats narkomanerna som skildras sprutar in droger i sin kropp. Det känns nästan som att det är fel att skratta åt det. Ibland skrattar jag för att den ego-fixering som var och en symboliserar skulle kunna utspelas var som helst i vilken samhällsklass som helst. Att människor hellre pratar om sig själva än lyssnar på andra är ett beteende som finns precis överallt och dominerar i möten mellan människor, oavsett om det är i överklassen eller bland de mest utslagna. Var och en är uppfylld av sina olyckor och de orättvisor de utsätts för i livet.

Den är oerhört berörande. När pjäsen kom 1997 en stack den ut och provocerade. Till skillnad från Ingmar Bergmans pjäser där vi fick se överklassmänniskor som mår psykiskt dåligt får vi i Noréns dramer möta människor betydligt längre ner på samhällsstegen. Det som då skildrar på scenen blir mycket mer påtagligt och nära, det är situationer och människor vi kan känna igen och som vi mött och ibland till och med känner. Människorna i Personkrets 3:1 skildras med bredd. Visst kan de vara aggressiva och snabba till att bruka våld men de har har också mycket filosofiskt att prata om och de har livsvisdom och livslögner. De kan både vara mycket kloka och samtidigt lura sig själva.

Teater Inkognitos uppsättning har en mycket enkel scenlösning, endast några kartonger av trä som kan flyttas runt efter behov. Scenlösningen visar att det som händer skulle kunna utspela sig var som helst i västvärlden, i New York, Paris, Berlin London eller i Stockholm. Den enkla scenlösningen ger stort utrymme för skådespelarna, vars insatser helt avgör föreställningens styrka. De är alla enastående.

Bakgrundsfakta från Sveriges Radio:
Begreppet syftar på personkrets 3 i LSS, Lagen om stöd och service som omfattar personer med varaktig fysisk och psykisk skörhet. Pjäsen hade premiär på Riksteatern i Umeå och sattes också upp som tv-föreställning 1998 i regi av Arn-Henrik Blomqvist i en tid när välfärden nedmonterades och allt högre krav ställdes på individen att reda sig själv. I original är pjäsen ett nio timmar långt epos.

Teater Inkognito skriver om tankarna kring vad de vill med föreställningen:
Vi vill ge plats på scenen åt de som inte har en röst i vårt samhälle, som vi låtsas inte se – de samhället ser som ”Inkognito”, de anonyma. Missbrukare. Hemlösa. Psykiskt lidande. Därför vill vi skapa en föreställning som plockar upp och synliggör – mänskliggör – personerna, ”stereotyperna” som lever på gatan. Personer helt utan trygghet, dem vi som samhälle misslyckats med att rädda. Eller har de själva misslyckats? Vad är det som gör att en människa hamnar här på samhällets botten? Vad får de att välja missbruket? Är det någonsin ett val?

Frågorna som Teater Inkognito ställer är svåra att besvara. Varför väljer någon missbruk? Väljer de ens? Det finns inte en enda svar på den frågan. Varje människa är unik och den enes livsval behöver inte alls ha samma orsak som den andres. Självklart ger inte föreställningen svaren. Det är knappast meningen heller eller teaterns uppdrag. Frågorna måste vi fundera på själva när vi lämnar teatern.

Dramat berör på djupet. Det går inte att skaka av sig. Fler teatrar både gräva bland Lars Noréns fantastiska pjäser och sätta upp mer av dessa dramer. Teater Inkognitos uppsättning ger mersmak. Personkrets 3:1 finns också att se på SVT Play i en version med Peter Andersson, Göran Ragnerstam, Anna Pettersson, Melinda Kinnaman, Shanti Roney, Per Burell, Jonas Falk, Thomas Hanzon, Cecilia Nilsson, Michael Nyqvist i rollerna.

Måste dock varna lite för föreställningen på Pipersgatan 4: om du har ryggproblem är det bra att i förväg känna till att sittplatserna inte alls är bekväma och består av bänkar med tunt sittunderlag och det finns ingenting att luta ryggen mot. Kanske går det att kontakta teatern i förväg om man ska dit om man vet att man inte kan sitta tre timmar på det sättet och då be att få en stol att sitta på? Föreställningen är värd att se.

Filmrecension: Lassie – Ett nytt äventyr – charmigt och gulligt och sockersött

by

Lassie – Ett nytt äventyr
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 februari 2024
Släpps digitalt 5 april 2024

Lassie besöker Syd-Tyrolen tillsammans med sin unge husse Florian. Senast Florian reste bort med familjen rymde ju Lassie, som den förra filmen berättar. Nu har Florian vägrat att följa med resten av sin familj på semester på Kanarieöarna för att istället åka med Lassie till mostern i Syd-Tyrolen. Detta är den andra filmen sedan tyska filmskapare tagit över Lassie-filmerna. Totalt är det den trettonde filmen om den berömda collien Lassie.

Det är en charmig och gullig barnfilm fast lite för sockersöt emellanåt och rejält förutsägbar också, fast det gör den förstås trygg att se på med de minsta barnen. En besvikelse är att som köpfilm online släpps den endast med svenskt tal. Om man har äldre barn eller vuxna som ska se den skulle det varit trevlige med originalspråket och möjlighet att ha textat på svenska.

När Florian och Lasse anländer till moster Cosimas gård träffar han Cleo och Henry, hennes fosterbarn som därmed är hans nya kusiner. Där finns också Jack Russel-terriern Minna. Cleo är ungefär i Florians ålder, alldeles före att bli tonåring, medan Henry är lite yngre och barnsligare. Cleo håller distans, är mest sur och vill inte vara med på något. Hon litar inte på några sedan hennes och Henrys föräldrar dog för många år sedan har de två fått vandra runt mellan olika fosterhem.

När barnen tillsammans med mostern beger sig till ortens glasskafe får de höra att flera hundar försvunnit. Ganska snart blir Jack Russel-terriern Minna stulen av hundtjuvarna. Givetvis kan Lassie spåra upp vart tjuvarna är. Eftersom den lokala polisen inte ens har vett att försöka spåra tjuvarna tar barnen itu med att försöka rädda de stulna hundarna. Räddningsexpeditionen möter, givetvis, svårigheter. Att Lassie i slutändan fixar det mesta, det är själva meningen med alla Lassie-filmer. Under resans gång lär Florian och Cleo känna varandra och alla blir vänner och förstår varandra. En söt liten saga fast med spännande inslag. Spänning, charm, äventyr och supergulliga (på gränsen till för mycket).

Hundtjuvarna är riktigt löjeväckande, skrattretande. Det kan knappt skrämma någon. Så visst, det är inte något mästerverk till film men för hundälskare är den ändå värd att ägna tid åt. Scenerna där Lassie springer och springer och musiken stryker under colliens fantastiska karaktär – då smälter nog de flesta.

Lite bakgrundsfakta: Lassie ska föreställa en tik. Men hittills har hon endast spelats av hanhundar. Rollen som Lassie i denna film spelas av en collie med namnet Bandit.

Filmrecension: Smak av björnbär – överraskande fantastiskt bra

by

Smak av björnbär
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 april 2024
Regi Elene Naveriani

En rolig och varm skildring av kärlek och erotik i medelåldern, om frihet och frågan om hur det går att kombinera självständighet med djupa relationer. En hel underbar film som inte är lik någon annan film jag sett. I centrum för handlingen står Etero, en medelålders kvinna som är oskuld men efter en olyckshändelse bestämmer sig för att undersöka sexualiteten vilket för henne ut på en omvälvande livsresa. När jag läste om filmen tänkte jag först inte se den. Mina förväntningar var låga och jag hade förutfattade tankar om vad den skulle handla om. Men oj vad bedrog mig. Denna berättelse har djup i sig och berättar mycket utan stora åthävor, och den säger saker i flera nivåer.

Etero är 48 år och hon bor i en liten by i Georgien. Hon driver en butik och är mycket självständig och klarar sig själv. Hennes självvalda ensamhet provocerar de andra kvinnorna i byn. Hon är tydlig med att hon inte på något sätt vill binda sig eller leva med någon man. Hon klarar sig själv och är nöjd med det. – Hade jag velat gifta mig hade jag väl gjort det, deklarerar hon för omgivningen.

Butiken hon driver säljer shampo, tvål och tvättmedel, bland annat. Den har någon form av inrikting mot skönhetsvård. Det syns också att Etero är duktig på att vårda sitt utseende. Hon är något mullig men har en fin och välvårdad hud och perfekta ögonbryn och hon klär sig elegant utan att det är överdrivet.

En dag när plockar björnbär nära floden är hon nära att dö. Efter den händelsen bestämmer hon sig för att bli av med oskulden. Men utan att behöva binda sig. Hon hittar snabbt en lämplig kandidat, Murman som är medelålders, gift och har barnbarn och som länge varit intresserad av Etero.

Det är rätt ovanligt med filmer som har erotiska scener med två medelålders skådespelare som båda är lite överviktiga på sina ställen och inte är bildsköna utan ser ut som människor i allmänhet gör. Men berättelsen handlar om mycket mer än om sex. Etero vill inte binda sig men när hon får en nära relation med Murman förändras saker inom henne, fast hon inte vågar erkänna det för sig själv. Eka Chavleishvili i rollen som Etero är enastående. Hon är helt suverän och kan uttrycka så mycket med små medel, redan med blicken kan hon förmedla så mycket av vad som rör sig inom henne. Temiko Chichinadze i rollen som Murman är också ett mycket bra val. Han är en mjukare man än de flesta män i byn.

Jag lovar: denna film kommer att överraska dig.

Smak av björnbär är en samproduktion mellan Georgien och Schweiz och har vunnit den schweiziska motsvarigheten till Guldbaggen för bästa film, manus och klippning.

Regissören Eleni Naveriani säger:
-Eteros varje rörelse är mättad med sexuell spänning. Hennes vardag är laddad med erotik. Jag ville skildra henne just så, eftersom Eteros sexualitet och kropp är bilder och berättelser som saknas på filmdukarna.

Bokrecension: Hembiträdet av Freida McFadden – spännande thriller med oväntade vändningar

by

Hembiträdet
Författare Freida McFadden
Seri Hembiträdet (del 1)
Utgivningsdatum
2024-03-08
Förlag Modernista
Översättare Åsa Brolin
Originaltitel The Housemaid
ISBN 9789180940825

Vilken debutsuccé av författaren Freida McFadden. Detta är den första boken i en planerad trilogi och den har blivit en internationella succé med över 1,8 miljoner sålda exemplar. Den är spännande, berörande och med överraskande vändningar.

Den börjar skrämmande och mycket sorgligt och upprörande. Millie har avtjänat ett tioårigt fängelsestraff och bor i sin bil när hon får jobb som hembiträde hos den förmögna familjen Winchester: mamma Nina, pappa Andrew och nioåriga dottern Cecelia. Bostad ingår – ett minimalt vindsrum i familjens jättevilla. Mamma Nina och dottern Cecelia är vidriga och hemska. Trots att
Millie satsar allt på att sköta jobbet perfekt – hon städar, tvättar, tar hand om parets dotter, lagar fantastiska middagar till familjen och äter själv ensam i vindsrummet, blir hon illa behandlad. Eller egentligen ännu värre: Fru Winchester kan vara glittrande trevlig ena dagen för att sedan plötsligt vända totalt och vara grinig, elak, förtryckande.

Millie som är villkorligt frigiven sitter i en rävsax. Hon kan inte bli uppsagd för då riskerar hon att förlora sin frihet. Men situationen blir allt mer bisarr. Millie har blivit lovad boende hos arbetsgivaren familjen Winchester. Boendet visar sig vara en litet rum på vinden som inte går att låsa inifrån. Familjefadern Andrew är till skillnad från sin fru och dotter trevlig. Han är både charmig och väldig snygg. Det komplicerar situationen ännu mer. Millie känner att han är intresserad av henne och det skulle bli livsfarligt att inleda en relation i smyg, bakom ryggen på Nina.

Denna thriller skiljer sig från mycket jag läst och är smygande spännande och har oväntade vändningar. Den är lättläst, det är flyt i berättelsen. Översättaren har gjort ett bra jobb och sett till att det är lika smidigt att läsa som i originalet. Detta är en thriller som ska läsas ganska snabbt så man inte fastnar.

Bokförlaget berättar om författaren:
FREIDA MCFADDEN är en bästsäljande amerikansk författare. Hembiträdet [The Housemaid], första boken i hennes psykologiska thrillerserie, har gjort enorm TikTok-succé, varit #1 på Amazon och legat 25 veckor i rad på New York Times bestsellerlista.

FREIDA MCFADDEN är en bästsäljande amerikansk författare. Hembiträdet [The Housemaid], första boken i hennes psykologiska thrillerserie, har gjort enorm TikTok-succé, varit #1 på Amazon och legat 25 veckor i rad på New York Times bestsellerlista. Serien har nu sålt i över 1,8 miljoner exemplar världen över.

Filmrecension: The First Omen – väldigt förutsägbar

by

The First Omen
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 april 2024
Regi Arkasha Stevenson

Ondskan är en förutsättning för det goda, eller åtminstone en förutsättning för de som vill kalla sig goda. De ”goda” skapar ondskan för att bli behövda. Det är filmens tema.

The First Omen är en prequel, en efterföljare som skildrar tiden före en annan film eller berättelse. Den berättar om vad som hänt före den första filmen i Omen-serien. Omen släpptes av 20th Century Fox i juni 1976 och fick blandade recensioner från kritiker men var en kommersiell framgång och spelade in över 60 miljoner dollar på den amerikanska marknaden och blev en av de mest inkomstbringande filmerna 1976.

Omen, den första filmen i serien, hade stora skådespelare med som Gregory Peck, Lee Remick, David Warner, Harvey Spencer Stephens (i sin filmdebut), Billie Whitelaw, Patrick Troughton, Martin Benson och Leo McKern. Filmens handling följer Damien Thorn, ett litet barn som vid födseln ersätts av sin far utan att hans fru vet det efter att deras biologiska barn dör strax efter födseln. När en serie mystiska händelser och våldsamma dödsfall inträffar runt familjen och Damien går in i barndomen får de veta att han faktiskt är den profeterade Antikrist. Nu bjuds vi in till berättelsen om vad som hände innan Gregory Pecks rollkaraktär blev utvald att bli far till världens Antikrist.

Filmskaparna av denna föregångare har lyckats behålla mycket av samma sjuttiotalsstämning som den första filmen i serien. Jag tror att många som gillar Omen-serien kommer att vara nöjda med denna också. Filmskaparna är dessutom smarta nog att ge den ett så pass öppet slut att den öppnar upp för fler efterföljare. Vilket väl gläder de kommersiella krafterna likaväl som Omen-nördar.

I denna prequel får vi följa en Margaret, ung amerikansk kvinna, som vill bli nunna. Hon har blivit inbjuden att komma till Rom för att där bli invigd som nunna. Eftersom hon inte har avgett sina löften som nunna ännu får hon inte bo på klostret utan enbart vistas där på dagtid för att på kvällar på någon annanstans. På sitt boende blir hon vän med en annan ung kvinna som ska avge sina löften som nunna. Denna andra unga kvinna övertalar henne att följa med ut på nattklubb för att ändå uppleva sådant innan hon avger sina löften. Vad som händer denna natt minns hon sedan ingen av efteråt.

På klostret där hon vistas på dagarna reagerar hon på hur illa en del av barnen behandlas. Speciellt är det en liten flicka som blir inlåst en hel del, vilket Margaret protesterar emot. Sakta börjar hon inse att det är något som inte stämmer på klostret. Där finns något skumt och illavarslande som pågår.

För min del är handlingen dels lite för rörig och för uppenbar, för förutsägbar, för att jag riktigt ska engagera mig. Jag har ett bättre skräckfilmer. Men jag är överlag en person som kräver en del av skräckfilm. Det ska finnas något mått av trovärdighet och realism, vilket de faktiskt gör i en del skräckfilmer.

Rent teologiskt eller religionsvetenskapligt finns det mycket att fundera kring hur begreppet Antikrist används i denna film och denna serie. 1968 kom skräckfilmen Rosemarys baby, som också har samma tema som denna. Att mänskligheten skulle bli ondare genom att den paras med något djuriskt, nja, det är väl tveksamt. Finns det något djur som ens dödar tillnärmelsevis lika många av sina egna som människor? Finns det massförstörelsevapen uppfunna av djur?

För den som gillar Omen-serien är denna film absolut sevärd. Men för oss andra finns det annat som är bättre att spilla tid på. Den är visserligen spännande och den är otäck, men ändå väldigt förutsägbar.