Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Filmrecension: Röd himmel – tankeväckande djupdykning i eldens element och dess olika aspekter

by

Röd himmel
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 juli 2024
Regi Christian Petzold

Eldens många ansikten. En film med flera bottnar som är engagerande och ger en hel del att fundera kring och mycket att spegla sig själv i genom de olika karaktärernas handlingar och vad de säger och inte säger.

Regissören Christian Petzold har planerat en kvarett av filmer baserade på de fyra elementen: vatten, eld, jord och luft. Den första filmen var Undine, vattnets element. Nu är det dags för eldens element i Röd himmel. Eldens element brukar förknippas med energi, aktivitet och kreativitet och på sätt och vis också med passion. Inte en djup trygg kärlek utan en förtärande passion. Den som är uppmärksam kan i denna berättelse hitta allt det som elden brukar höra ihop med.

De två vännerna Felix (spelas av Langston Uibel) och Leon (spelas av Thomas Schubert) är på väg för att tillbringa sommaren i en stuga vid Östersjön, nära staden Ahrensoop. Leon ska skriva på sin andra roman, efter att blivit stort uppmärksammad för sin debutroman. Felix ska göra klart ansökningsmaterial till en konstnärlig utbildning. Strapatserna börjar redan på vägen dit då bilen brakar ihop och de måste ta sig genom skogen till sommarstugan bärande på sina packningar. Framme i stugan möts de av en röra av matrester i köket och att någon beslagtagit det stora sovrummet och brett ut in packning där. Det visar sig att Felix mamma också hyrt ut sommarstället till en kollegas dotter, Nadja (spelas av Paula Beer). Det finns plats åt alla, menar Felix mamma.

Leons skäl till att följa med till sommarstället var att få chans att sitta i lugn och ro och skriva på sin roman. Han har problem att få flyt i sitt skrivande och han har höga krav och förväntningar både från sig själv och omgivningen. Att sommaren inte kommer att bli fullt så lugn och fridfull som han tänkt sig blir tydligt redan första natten då Nadja har sex med en besökare. Den sexuella aktiviteten hörs högt och tydligt och hindrar Leon och Felix från att sova. På morgonen får de träffa Devid (spelas av Enno Trebs) som är en badvakt från områdets strand och som var Nadjas älskare under natten.

På ytan skildrar filmen fyra unga människor som träffas en sommar, romanser och sexuella relationer poppar upp och kommer och går. Vänskaper spirar och gräl tar plats. De fyra skådespelarna är mycket bra och får högt betyg för sina insatser. De är trovärdiga karaktärer som det känns som att jag träffat. Det är som att jag är med där, som en liten fluga på väggen.

Två andra aspekter av eldens element är kreativitet och strävan. Leon kämpar med att skriva sin andra roman och Felix ska få ihop sina ansökningshandlingar. En liten sensmoral som filmen förmedlar: bara den som levt gränslöst kan ha något att skriva om. Den sensmoralen ser jag som en kliché, en plattityd. Jag tror inte alls det är nödvändigt att leva utan normer eller att ha sex med många olika partners för att bli en duktig konstnär eller författare. Att ha förmåga att skriva eller skapa något som berör andra människor kan lika ofta kan göras av människor som inte lever gränslöst.

Det tema i filmen som jag berörs mest av och som finns där hela tiden, fast i början mer smygande, är eld i dess allra mest grundläggande betydelse: Eld som brinner och det är temat som filmen fått sin titel av: Röd himmel. Redan när Leon och Felix fastnar på vägen till sommarstugan hör vi en helikopter, en signal att något pågår. En stor skogsbrand härjar, fast det märker de fyra inte på ett tag. Det är en skarp och tydlig metafor för dagens värld: det händer saker med klimatet och miljön världen över – men vem observerar det och vem anpassar sitt liv efter vad som är på väg att hända?

Röd himmel är skickligt berättad och har flera nivåer i vad den berättar. Jag har sett den t å gånger och den är ännu bättre andra gången då jag kan se små detaljer och verkligen lyssna på dialogerna. Det ska bli spännande att se hur Christian Petzold tar itu med de övriga två elementen: jord och luft.

Räd himmel vann Silverbjörnen i Berlin och blev utsett till bästa film av Tyska Filmkritikerförbundet 2024.

Filmrecension: Sommartider – filmen om Gyllene Tider – sommarens stora feelgood-film

by

Sommartider – filmen om Gyllene Tider
Betyg 5
Svensk biopremiär 17 juli 2024
Regi Per Simonsson

En helt underbar film som däckade mig totalt. Jag sögs in helt i handlingen, blir engagerad och glömmer omgivningen. Sommarens stora feelgoodfilm. Den är hjärtevärmande och medryckande med bra musik och rolig emellanåt på ett småmysigt sätt.

Filmen är den (nästan) sanna berättelsen om Per Gessle och övriga i bandet Gyllene Tider, om hur de träffades i Harplinge, nära Halmstad, som tonåringar och bildade ett popband under slutet av 1970-talet, en tid då svenskt musikliv dominerades av progg och punk. Att fem tonårskillar som satsade på popmusik skulle lyckas var det inte många som trodde. Kanske inte de själva heller, det vet vi inte säkert. Filmen är fritt baserad på bandets historia. Jag tycker det är bra att det blev en dramafilm och inte en dokumentär. Självklart har dramaturgin fått påverka så händelserna kan vara tillspetsade ibland och kanske inte stämmer tidsmässigt med verkligheten, men det spelar ingen roll. Det är en enastående berättelse som trots allt speglar något ur verkligheten.

Det är befriande med en popstjärna som Per Gessle som inte är värsta festprissen som mesta tiden är påtänd. Sådana historier med helt drogförstörda stjärnor har vi gödslats med alltför ofta. Per var tvärtom ganska blyg och inåtvänd i skolåldern. Först när han hittade några andra musik-nördar då han gick i gymnasiet och startade sitt band hittade han gemenskap och vänner. Handlingen kretsar mest kring Per men vi får en inblick i livet för de övriga i bandet också.

Filmen är inte bara en engagerande berättelse om tonåringar som satsade på musik och blev ett av landets stora popband, det är ett stycke svensk historia, framfört i dramaform. Då, i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet fanns ingen Spotify och ingen TikTok. Det var möjligt för ett gäng tonåringar att skicka ett demoband till skivbolag och faktiskt få chansen att spela in ett album. Det spelar ingen roll om den som ser filmen var eller är ett stort fan av Gyllene Tider som band. Även om det är en berättelse som hyllar bandets medlemmar och deras musik är det framför allt en energigivande och fängslande skildring av fem unga tonåringar från Harplinge i Halland och Sverige och musiklivet under 1970-talets andra hälft och 1980-talets första hälft.

Självklart är det mycket musik i filmen. Vi för höra inte bara olika versioner av Gyllene Tiders musik utan också andra band som inspirerade bandets medlemmar. Det är nostalgiskt att se, lyssna och minnas den tiden.

Jag är oerhört imponerad av skådespelarna Valdemar Wahlbeck (Per Gessle), Lancelot Hedman Graaf (Anders Herrlin), Phoenix Parnevik (Micke Syd Andersson), Ville Löfgren (Mats ”MP” Persson) och Xawier Kulas (Göran Fritzon). De är äkta, både när det håller på med musik och när de gestaltar killarna i övriga livet och de har fått till en trovärdig halländsk dialekt. Vilka begåvningar. Vi kommer att få se dem i flera filmer framöver, helt klart.

Den första singeln som Gyllene Tider gick upp på första plats på Sverigetopplistan med var Flickorna på TV 2. Från början var den B-sidan till singeln Himmel no. 7, som släpptes 10 december 1979. Men så på djupet går inte filmen in på detaljer. Det gör ingenting förstås. Dramaturgin fungerar perfekt i denna berättelse som ändå är ett sätt att berätta något som verkligen hänt.

Jag tror att Sommartider kommer att ta biopubliken med storm, precis som singeln Sommartider som släpptes 18 juni 1982 gjorde. Sommartiden är utan tvekan bandets allra mest kända låt. Filmen ger glädje och gav mig energi – och ändå är denna musikstil inte min favorit-stil.

Filmrecension: Fly Me to the Moon – varm, humoristisk och förutsägbar romans

by

Fly Me to the Moon
Betyg 3
Svensk biopremiär 12 juli 2024
Regi Greg Berlanti
Manus Rose Gilroy efter en berättelse av Bill Kirstein och Keenan Flynn
I rollerna Scarlett Johansson, Channing Tatum, Woody Harrelson, Ray Romano, Nick Dillenburg och Anna Garcia

Fly Me to the Moon är en varm, humoristisk och förutsägbar kärlekshistoria.

Det finns en del konspirationsteorier om att månlandningen aldrig hände i verkligheten. Jag kan tänka mig att en och annan konspirationsteoretiker får virke till sina teorier av denna film, fast filmen inte alls är någon dokumentär utan en romantisk underhållningskomedi vars uppdrag är att sprida lite skratt och lite värme. Den utspelas vid tiden för den berömda månlandningen 1969 med kapten Neil Armstrong som förste människa på månen.

Månlandningen med Apollo 11 är filmens fond som den utspelas kring. Charmiga Scarlett Johansson spelar en ledande reklammakare, marknadschef Kelly Jones, som får uppdraget av den amerikanska presidenten, Richard Nixon, att se till att månlandningsprojektet får stöd av det amerikanska folket och nog med resurser genom politikernas beslut. Uuppskjutningschefen Cole Travis (Tatum) är måttligt förtjust, eller rättare sagt: han vill inte alls ha någon reklammakare som lägger sig i projektet.

Ett av filmens teman är den amerikanska reklambranschens förmåga att sälja vad som helst med lögner. Det är Kelly Jones en mästare på. Lögner kanske inte alltid är rätt ord, överdrifter stämmer väl bättre. Kelly Jones jobbar stenhårt och framgångsrikt med det koncept som idag är stort världen över bland dagens reklamfolk: identitet. Att få det amerikanska folket att identifiera sig med astronauterna. Genom att köpa klockor av samma märke som astronauterna kan folket förstärka sina känslor av identitet med varandra. Genom att äta samma flingor, dricka samma juice och så vidare.

Den amerikanske presidenten och många politiker med honom var inriktade på att vinna kapplöpningen i rymden gentemot Sovjetunionen. USA:s president ville att amerikanarna skulle vara först på månen. Men projektet har utmaningar. USA krigar i Vietnam och har delstater som drabbats av översvämningar. Alla politiker och alla medborgare anser inte att det är av högsta prioritet att vinna kapplöpningen till månen. Där kommer Kelly Jones in och lyckats få stor uppmärksamhet åt projektet. Hon lyckas få astronauterna att bli intervjuade i många tv-kanaler och hon lyckas få mer pengar till projektet.

Det är en komedi och den gör inget anspråk på att skildra verkliga händelser. I filmen skildras månprojektet som hotat för att politiker inte ville fortsätta ge ekonomiska resurser och vi får också se hur halvklart all teknik tycks vara då det är knappt ett år kvar till att månlandningen ska genomföras. Den delen av berättelsen har jag svårt att ens tro på. Fast nu bygger ju inte filmen på att vara trovärdig heller. Det är mest en rolig historia. Presidenten börjar bli orolig för att projektet inte ska lyckas. Dessutom har Kelly Jones kläckt idén att månlandningen ska direktsändas i hela världen. ”Vi i USA är den demokrati och gör inget i hemlighet utan har öppenhet”, är hennes motivering som hon får med sig presidenten på. Men presidenten och hans närmaste män inser samtidigt att om det misslyckas kommer misslyckandet att visas i hela världen. Därmed ger presidenten order om att hemligt projekt: en fejkad månlandning ska genomföras samtidigt i en hemlig studio och det är den som ska visas för världen.

Från SO-rummet:
Klockan 21.17 svensk tid den 20 juli 1969 tog den amerikanska månlandaren Örnen mark på månen. Nästa dag klockan 03.56 landsteg astronauten Neil Armstrong som den första människan på månen.” Ett litet steg för människan, men ett stort steg för mänskligheten”. Det var Armstrongs första ord när han hade tagit de första stegen i gruset på månen.

Jag fick i grundskolan vid den tiden och minns hur vi bänkades kring den svartvita tv-n för att följa månlandningen. Tänk vad tiden gått sedan dess. Rymdkapplöpningen ser helt annorlunda ut idag med Elon Musks försök att ta oss till planeten Mars.

Visst är romansen mellan Kelly och Cole förutsägbar, men den har sin charm och ibland kan det vara värt att se en varm film och skratta en stund.

Recension av tv-serie: Tom Clancy’s Jack Ryan 4 – spännande med nutidsanknytning

by

Tom Clancy’s Jack Ryan 4
Betyg 4
Premiär 30 juni 2023
Finns bland annat på Amazon Prime

En spännande tv-serie som det inte går att slita sig ifrån. Jag vill hela tiden se ett avsnitt till. I centrum står Jack Ryan som räddat världen från stora hot i de tidigare tre säsongerna. Nu har han fått i uppgift att städa upp i CIA, att få bort projekt där CIA utför avskyvärda eller kriminella handlingar.

Om moral och vad som är rätt och fel och
Om konflikter världen över om underrättelsetjänster och

Tom Clancy’s Jack Ryan består av fyra säsonger där den första säsongen kom 2018 och den fjärde och sista kom 2023. Huvudpersonen Jack Ryan är visserligen tidigare soldat men har ett skrivbordsjobb som analytiker på CIA. Hans jobb är att granska ekonomiska överföringar i vissa länder. I första säsongen upptäcker Jack Ryan överföringar som han är säker på betyder att en ny, farlig terroristorganisation vuxit fram. Ingen av de högre uppsatta CIA-cheferna tror på hans tolkning. De flesta ser på Jack Ryan som en skrivbordsnisse som inte förstår ett dugg hur det går till att jobba för CIA ute på fältet. Givetvis hamnar han snabbt ute på fältet, i hetluften och han utvecklas mer och mer för varje säsong och får mer förtroende uppifrån och i den fjärde säsongen har han fått presidentens uppdrag att granska självaste CIA så att den organisationen inte längre ska kunna bli misstänkt för fulspel.

John Krasinski är mycket bra i rollen som Jack Ryan. I den första säsongen utstrålar han försiktighet men är ändå stark i sin tro på sig själv och vad han menar sig ha upptäckt. Ju mer han är ute på fältet desto mer får han utseendet och utstrålningen av en fysiskt vältränad agent. John Krasinski är en erfaren skådespelare med vana både av komedi och thriller och har tidigare medverkat i och dessutom regisserat A Quiet Place och A Quiet Place 2. I The Office har han varit med i 188 avsnitt i rollen som Jim Halpert.

I tv-serien Tom Clancy’s Jack Ryan har hjälten Jack som i många lyckade hjälteserier också några vänner som är intressanta karaktärer, James Greer (spelas av Wendell Pierce) och Mike November (spelas av Michael Kelly). Greer är den erfaren agenten som varit ute mycket på fältet, men storväxt och rätt överviktig medan Mike November är en kostymherre från ambassadjobb som tröttnar på att jobba på kontor. Mike November är mager som en maratonlöpare. Tillsammans bildar Jack, James och Mike en strålande trio. I tredje och fjärde säsongen dyker också en kvinna upp i kärntruppen, CIA-chefen Elizabeth Wright (spelas av Betty Gabriel). I fjärde säsong tillkommer Domingo Chavez (spelas av Michael Peña) som är ett charmigt tillskott och om det skulle bli en femte säsong hoppas jag att han är med. Fast jag tror inte det blir någon femte säsong, de fyra säsongerna bildar en bra helhet.

Det är bra att det blev en tv-serie och inte en filmserie eftersom det finns mer tid att fördjupa skildringen av karaktärea i en tv-serie med flera avsnitt. Det är inte hjältarnas förflutna och privatliv vi får en inblick i utan också i terroristernas och de kriminella karaktärernas liv får vi en insyn i och kan förstå vad som driver dem.

Inspelningen är påkostad. Handlingen utspelar runt om i världen på olika platser i bland annat Jemen, Burma/Myanmar, Kroatien, Mexico, Kalifornien, Washington, Ryssland, Tjeckien och i Thailand. I en filmad intervju berättar seriens producenter att allt är inspelat på den plats och det land som anges i handlingen. Är det Kroatien så är det inspelat där och är det i Burma/Myanmar så är det inspelat där.

Serien bygger på Tom Clancys böcker om Jack Ryan. Tom Clancy, född 1847 i Baltimore avled 2013, vilket innebär att han inte fått se resultatet av inspelningen av tv-serien. Jag tycker de många manusförfattare som deltagit har förvaltat hans verk och karaktärer på ett bra sätt.

Fakta om Tom Clancy från Wikipedia:
Thomas Leo ”Tom” Clancy, Jr., född 12 april 1947 i Baltimore, Maryland, död 1 oktober 2013 i Baltimore, Maryland, var en amerikansk författare. Hans huvudsakliga produktion består av politiska och militära thrillers. Böckerna har tryckts i över 100 miljoner exemplar och 17 titlar har legat som nummer ett på New York Times bestsellerlista. Hans första bok var Jakten på Röd Oktober, som blev en överraskande bästsäljare, snabbt följd av flera.

Clancy ligger även bakom ett tiotal fackböcker rörande olika sidor av den amerikanska militären och dess utrustning, taktik och ledarskap. Även hans skönlitterära böcker är kända för sin realism och detaljrikedom, och han räknas som en av föregångarna inom genren teknologisk thriller.

Tom Clancy följer med sin tid och skildrar övergången från kalla krigets konflikt mellan supermakterna till det mer splittrade politiska läget i det tidiga 2000-talet, där kampen mot terrorism och narkotika får en alltmer framträdande roll.

Hans mest välkända figur är Jack Ryan, en marinkårssoldat som första gången dyker upp i Clancys första roman Jakten på Röd Oktober och som sedan avancerar inom CIA och den amerikanska politiken tills han i boken Presidentens order blir USA:s president.

TV-serien följer böckerna, till stor del, men inte helt. Det är en del andra vändningar i serien. Visst är det en del skjutande i tv-serien och jag brukar inte vara förtjust i underhållningsvåld, men jag uppfattar det skjutande som förekommer ändå är begripligt. Serien är spännande och ger en hel del att fundera kring vad som är rätt och fel och har intressant nutidsanknytning. För den som har Amazon Prime och vill ha en serie med fyra säsonger för att titta på under sommaren är detta ett bra val.

Filmrecension: Mother, Couch – seg och övertydlig

by

Mother, Couch
Betyg 2
Svensk biopremiär 5 juli 2024
Regi Niclas Larsson
I rollerna Ewan McGregor, Taylor Russell, Rhys Ifans, Lara Flynn-Boyle och Ellen Burstyn

En seg och övertydlig skildring av en medelålders man, David (spelas av Ewan McGregor) som ihärdigt slår knut på sig själv för att få den kärlek han aldrig kan få eller fått från sin egocentrerade mamma. Det hjälper inte att Ewan McGregor är en av världens bästa skådespelare i rollen som 48-åriga David som till och med sviker sin dotter och för övrigt hela sin familj som han älskar för att om och om igen försöka få sin mammas kärlek. Det är tragiskt men det blir omständligt och som sitta fast i tuggummi.

David och hans äldre halvbror Gruffudd (underbar rollprestation av charmiga Rhys Ifans) har gett sig av till en konkurs-drabbad möbelbutik tillsammans med deras mamma för att hitta en byrå. Plötsligt har deras gamla 82-åriga mamma (spelas av Ellen Burstyn) satt sig en soffa på övervåningen i butiken och vägrar att flytta på sig. Hon har parkerat sig där och tänker inte ta sig någonstans. Ellen Burstyn är duktig skådespelare och gör en träffsäker roll av den narcissistiska mamman som är totalt i avsaknad av förmåga att bry sig om någon annan än sig själv. Iklädd en blond peruk utstrålar hon sin falska självbild.

David och Gruffudd tillkallar sin syster Linda för att försöka lösa situationen. Linda är tuffare än både David och Gruffudd. Hon vill ringa efter ambulans och låta mamman bli körd till psykiatriker. Men både David och Gruffudd är för mesiga för det och låter mamman hållas.

Dessutom verkar det som att mamman inte har några planer på att ta sig från soffan någonsin. Det är ett upplägg för en historia som skulle kunna vara både absurd och tragikomisk om den inte blev för smetig och övertydlig.

Davids fru och barn dyker efter ett par timmar då han till och med misslyckats med att ta sig hem till familjen för att fira ett av sina barns födelsedag. David skulle ta med sig tårtan till kalaset, men det kunde han inte fixa eftersom han stannade hos sin mamma i soffan. Ja det går så långt att David till och med sover över i möbelbutiken för att mamman inte ska vara ensam där på natten. Varken Gruffudd eller Linda har tid eller lust att stanna över natten. Davids beteende är ett enda stort rop på mammans uppmärksamhet, känns det som. Det är väldigt sorgligt. Mer och mer får nystas det förstås upp för oss om de tre syskonens tragiska uppväxt med en mamma som varit och är totalt ointresserad av sina barn och helt oförmögen att ge barn den kärlek och det stöd de behöver. David älskar sin familj och sina barn men på grund av sin oförmåga att släppa taget om den hopplösa relationen med sin mamma tycks han vara på väg att förlora också sina barn.

Filmen blir inte bättre av att det mot slutet blandas in några mystiska, magiska ingredienser och skeenden som bryter mot vad som tidigare sagts. Den unga kvinnan som sköter möbelbutiken lovade att David och hans mamma fick sova över gratis men nästa morgon kommer en ilsken farbror och kräver 2.000 dollar för soffan som mamman sovit i. En mysistisk sektliknande måltid blandas in i kompotten också.

Det är intressant att jämföra denna film med Den sista resan av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson som också är en film om en medelålders man som brottas med känslor kring en åldrad förälder. Men i Den sista resan handlar det om en gammal pappa som både varit kärleksfull mot sina barn och varit ett stöd för de elever han haft som lärare. I Den sista resan handlar det om att vuxna barn måste lära sig att kunna släppa taget om sina förväntningar och krav på att mamma eller pappa alltid ska vara unga, pigga och starka. Här är Kulturbloggens recension av Den sista resan. I Mother, Couch är det en betydliga mörkare relation mellan en åldrad förälder och en medelålders son som aldrig kan släppa taget om en mamma som är helt oförmögen att älska sina barn.

Filmen hade världspremiär på Toronto filmfestival och belönades med Dragon Award Best Nordic Film på Göteborgs filmfestival. Ja smaken är olika och för mig den kan jag räkna flera filmer som visades på Göteborgs filmfestival som jag hellre hade gett pris. Filmens styrka är en rad duktiga enastående skådespelare som Ewan McGregor, Taylor Russell, Rhys Ifans, Lara Flynn-Boyle och Ellen Burstyn, men för mig räckte det inte för att jag skulle känna något engagemang för filmen. Den var plågsam att genomlida.

Om regissören Niclas Larsson:
Niclas Larsson är en svensk regissör och manusförfattare vars debut, kortfilmen Vatten, mottog jurypriset och publikpriset på Göteborgs filmfestival 2013. I kortfilmsserien Magic Diner regisserade han Alicia Vikander, den belönades med flera priser och blev viral med miljoner visningar online. Mother, Couch med Ewan McGregor i huvudrollen är Niclas Larssons långfilmsdebut.