Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Filmrecension: Do not expect too much from the end of the world – seg och för lång och spretig

by

Do not expect too much from the end of the world
Betyg 2
Svensk biopremiär 2 augusti 2024
Regi Radu Jude

De som arbetar hårt och som befinner sig långt ner på samhällets stege blir alltid utnyttjade och lurade och får jobba mycket utan att vinna något – hur hårt de än arbetar är de fortfarande förlorare. Det finns alltid några som sitter högre upp i samhället och som tjänar på andras slit. Det spelar ingen roll vilket samhällssystem det är. Det är kontentan av denna rumänska film som också är Rumäniens Oscarsbidrag. Den sätter fingret både på dagens överexploaterade samtid och kommunisttiden. Men den är två timmar och fyrtiotre minuter lång och blir därför både seg och plågsam att ta sig igenom. Den hade vunnit på att kortas ned. Regissör och producenter har nog varit lite för förälskade i flera av filmens scener.

Filmen utspelas i Bukarest och har två handlingslinjer. Huvudberättelsen kretsar kring Angela, en stressad, pressad och överarbetad produktionsassistent som kör runt i Bukarest för att utföra det ena uppdraget efter det andra. Hon är superstressad och trött och måste emellanåt parkera på en gata och sova en halvtimme. För att lätta på trycket postar hon korta videoklipp på sociala medier där hon använder ett filter för att se ut som en man. Hennes manliga alter ego på TikTok och Instagram är ett vidrig person som använder ord som kuk, fitta, slampor mer än några andra ord och ska väl symbolisera hur usel kommunikationen på sociala medier är. Men det är inte speciellt roligt, mest bisarrt och tröttsamt.

Hennes stora uppgift för dagen är att köra runt i staden för att intervjua personer som råkat ut för olyckor på arbetet och blivit rullstolsbundna. Hon spelar in när de berättar om sin olycka. En av dem ska bli utsedd för att få vara med i en film om skydd på arbetsplatser. Vinnaren ska få 500 euro för detta. För en utfattig människa som fått sitt arbetsliv förstört är det förstås en bra summa men med tanke på vad företaget som ska göra filmen får i vinst är summan ingenting. Doris Goethe, projektledaren för inspelningen kommer över dagen från Österrike och hon lägger ut 2.000 euro för att bjuda några kollegor på drinkar i hotellets bar.

En scen vi får se så ofta att det blir tjatigt är när Angela kör i Bukarest. Vi ser henne från sidan i halvbild och hon tuggar tuggummi med stora tuggor och blåser en stor bubbla med tuggummit. Om och om igen ser vi denna bild där hon skumpar fram i bilen. Kinderna putar av det stora tuggummit.

Filmen stretar åt olika håll och vi får följa två kvinnor med samma namn under olika tidsepoker. Den ena är nutidens Angela som kör runt för att spela in de som skadats i arbetet och som postar videoklipp med kvinnoförtryckande uttalande. Den andra är en Angela som kör taxi under kommunisttiden. Den kvinnliga taxichauffören råkar ut för nedlåtande män och kvinnoförtryck. Kommunisttidens Angelas scener är filmade i färg medan nutidens Angelas scener är filmad i svartvitt, förutom hennes klipp på sociala medier och slutscenen. Men i slutscenen är både nutidens och kommunisttidens Angela med.

Jag har förstått att många filmkritiker hyllar filmen för att den är inspelad med en mängd olika tekniker. Regissören Radu Jude och hans fotograf Marius Panduru blandar format och stilar med vild frenesi: nedtonad 16 mm i färg krockar med kontrastrikt svartvitt. Eftertänksamma collage och blinkningar till Godard visas tillsammans med kitchiga Tiktokvideor med smaklösa filter. För den som är special-intresserad av olika filmteknik är filmens intressant förstås. Men jag tycker att den tappar i dramaturgin och den blir rörig, stundtals övertydlig och tradig och samtidigt skulle jag gärna sett mer av taxichauffören Angelas liv. Filmen är absurd och apart men den har sina poäng, absolut. Skildringen av den maktlösa arbetarklassens situation då och nu är en av filmens behållningar. Slutscenen är talande. Men för min smak spretar filmen för mycket och blir långrandig. Jag tycker inte det är särskilt roligt med filmklipp som strör helvilt med ord på könsdelar och vad man kan göra med dem. Jag uppskattar filmens intentioner och hade önskat att den var lite mer fokuserad och mindre upprepande, då hade den absolut fått högre betyg av mig. Men som den är nu fick jag tvinga mig att se klart den.

Regissören Radu Jude vann vann Guldbjörnen vid Berlins filmfestival 2021 för sina förra film, Bad Luck Banging or Loony Porn. Denna nya film, Do not expect too much from the end of the world, som var utsedd till Rumäniens Oscarsbidrag 2024 har vunnit en del festivalpriser:
VINNARE – SPECIAL JURY PRIZE – LOCARNO INTERNATIONAL FILM FESTIVAL
VINNARE – BÄSTA SKÅDESPELARE ILINCA MANOLACHE –
CHICAGO INTERNATIONAL FILM FESTIVAL
VINNARE – FICTION FEATURE COMPETITION – MONTCLAIR FILM FESTIVAL

Bokrecension: Gender queer: en ickebinär självbiografi av Maia Kobabe

by

Gender queer : en ickebinär självbiografi
Författare Maia Kobabe
Utgivningsdatum 2024-05-28
Förlag Cobolt Förlag
Översättare My Bergström
Originaltitel Gender Queer, a memoir
Illustratör/Fotograf Maia Kobabe
ISBN 9789180580823

En självbiografisk tecknad serie av Maia Kobabe som färglagts av Maias syster Phoebe. Maia är född 1989 och berättar i boken om sin uppväxt och hur hon hittade sin egen identitet som asexuell och queer/binär. Det är en engagerande berättelse om att söka sig själv och som jag tänker talar till de flesta, oavsett vem man är och vilken läggning man har sexuellt. Maia berättar så ärligt och sitt sökande och sina känslor. Jag önskar att det fanns en sådan bok/serie när jag var ung under 1960-talet. Jag minns när jag bodde i ett kollektiv och de två unga männen där tyckte att det var konstigt att inte vilja ha sex med många olika.

Gender Queer är en kontroversiell bok i USA, där den i flera år legat överst på listan över de mest förbjudna böckerna i amerikanska skolor och bibliotek. Det är nästan obegripligt att ett land som ska vara för yttrandefrihet och demokrati förbjuder en sådan här bok samtidigt som porr är tillåtet. Det är en mjuk berättelse om en ung människas sökande efter sin identitet i en värld där vi inte längre behöver klämma in oss i färdiga mallar. Att boken knappast kommer att vara tillåten i diktaturer som Iran och Saudiarabien är uppenbart, men hur kan ett land som vill vara en demokrati förbjuda en sådan här bok? Det är väldigt lite sex i den och de få serierutor där sex är med är vackra och sensuella och inte särskilt tydliga.

Maia definierar sig som asexuell. Inom det asexuella spektrat finns kategorin demisexuell som innebär att inte vilja ha sex med tillfälliga förbindelser. Den som är demisexuell behöver trygghet och känna samhörighet med någon för att kunna ha sex, ofta betyder det ett fast förhållande. Det är ungefär den moral som de högerkristna eller hardcore muslimer skriver under på? Fast för en demisexuell handlar det inte om moral utan en genuin och djup känsla inom sig. Är det förbjudet i USA att bara vilja ha sex med någon man har en djup och fast relation med? Hur förvirrade har inte amerikanska makthavare blivit?

Såsom varande binär har Maia funnit sig vara varken utpräglat kvinna eller man utan mer androgyn. Maia berättar finstämt och öppet om sin väg till att hitta sig själv. Jag tycker att det är en underbar bok som ger mycket åt alla läsare, både unga som söker sin identitet eller som vill förstå andra och oss som kanske inte definieras som unga och som kan få en inblick i hur andra kan känna och förstå oss själva.

Den svenska utgåvan av Gender Queer innehåller även ett förord av författaren ND Stevenson och ett efterord av Maia Kobabe som placerar in boken i dagens debatt om frågor som rör kön och identitet.

Maia Kobabe berättar om attackerna mot ”Gender Queer”. Hoppas över annonsen i början av videon.

Filmrecension: Den fallande stjärnan – humoristisk absurd burlesk slapstick

by

Den fallande stjärnan
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 juli 2024
Regi Dominique Abel och Fiona Gordon

En helt galen, burlesk och absurd komedi, helt klart inspirerad av Tati. Den är filmad i slapstick-format, rörelserna är överdrivna och lustiga och musiken och rytmen stryker under rörelserna och gör att jag ofta som tittare stampar takten.

Det är en knasig berättelse som utspelas kring barnen Den fallande stjärnan. Bartendern i baren heter Boris och en dag dyker en främling upp som är vill hämnas något och försöker skjuta ihjäl Boris. Det går dock inte så bra, den skjutglade främlingen misslyckas och skadar armen och måste ge sig av till sjukhus.

Boris har flickvän/partner, Kayoko, och en god vän, Tim, som bestämmer sig för att rädda honom från hämnaren. De har en riktigt ful plan för det. Det hittar den dubbelgångare till Boris. Dubbelgångaren som heter Dom drogas för att glömma vem han är och sedan bli ersättare till Boris. Under tiden som Dom ska föreställa Boris och vara bartender i baren gömmer sig Boris i Doms hus. Den fula planen är att Dom ska bli skjuten och därmed ska hämnaren vara nöjd, i tron att Boris blivit skjuten.

Boris har levt inkognito de senare 35 år då han som ung var revolutionär aktivist och bland annat släppt en bomb där en person dog och en blev allvarligt skadad.

Handlingen är svår att placera i tiden. Ingen har mobiltelefon. Fiona, en kvinnlig detektiv som har en viss betydelse i handlingar har en skrivmaskin och blir tillfrågad av en kund om hon inte har en dator. Det gör att berättelsen är svår att placera i tiden. Kläderna är tidsmässigt obestämbara också. Känns inte som att berättelsen överhuvudtaget är placerad in i någon realistisk verklighet.

Den är rolig, rejält absurd och vriden. Men jag har svårt att identifiera mig med någon och berättelsen säger mig inte så mycket om livet eller om relationer. Det är framför allt en knasig berättelse. Därför har jag svårt att ge den ännu högre betyg. Jo den är humoristisk, den är komisk, den är mycket udda och annorlunda och välgjord i sin genre.

Den fallande stjärnan var öppningsfilm för årets upplaga av Bergmanveckan på Fårö.


Fakta om regissörensduon:
Duon Fiona Gordon och Dominique Abel debuterade med 2011 års Den Goda Fén som visades i Director’s Fortnight i Cannes. Det internationella genombrottet kom 2016 med Vilse i Paris. Gordon och Abel arbetar i den tradition av lekfull koreografi som känns igen från klassiker av Charlie Chaplin och Jacques Tati.
De spelar dessutom med i filmen. Dominique Abel gör rollerna Dom och Boris och Fiona Gordon har rollen som Fiona, den kvinnliga detektiven.

Recension av tv-serie: Cobra Kai 6 – välgjord, spännande, varm, rolig, tankeväckande, engagerande

by

Cobra Kai 6
Betyg 4
Premiär på Netflix för del 1 (avsnitt 1-5) 18 juli 2024

Cobra Kai håller fanan högt och fortsätter leverera en spännande, underhållande men också tankeväckande serie. Denna sjätte säsong är svår att slita sig från, det är lätt att hela tiden vilja se ett avsnitt till. Trist nog eller kanske bra för att man får tid att göra annat än att sluka avsnitt ett avsnitt så släpper Netflix denna sjätte säsong i tre delar. De första fem avsnitten släpptes 18 juli och övriga då delar släpps 28 november 2024 och i januari 2025. Liksom övriga säsonger får vi följa flera ungdomar och deras karatetränare i San Fernando Valley (av lokalinvånarna kallat The Valley) som är en stadsliknande dal i Los Angeles, Kalifornien. Liksom övriga säsonger och också originalfilmerna om Karate Kid behandlar den sjätte säsong frågor kring vad som är värt att kämpa för. När ska man kämpa och inte ge sig och när är det bäst att vara passiv och dra sig undan? Men serien har flera underliggande teman och vrider på frågorna kring vad som är att vara ond och vad som är att vara god och vad som driver en människa. Vi får genom de sex säsongerna ofta se en fördjupning bakom karaktärerna och det är tydligt att ingen är endast god eller endast ond.

Cobra Kai är en tv-serie som bygger vidare på filmerna om Karate Kid. Den första Karate Kid-filmen som kom 1984 tog världen med storm. En uppföljande kopia, The Karate Kid, som kom 2010 nådde aldrig samma kvalitet.

Då Karate Kid-filmen kom var intresset för karate stort i Sverige och i västvärlden och filmen tog upp karatens filosofiska sidor och rent av religösa betydelse. I dagens värld har nog karaten ofta förvandlats till en enbart fysisk träningsmetod och har på sina håll utvecklats till olika versioner av boxning med sparkar och utan den filosofiska grunden. Karate-filmerna liksom serierna förmedlar inställningen om att kropp och själ hör ihop och genom att träna kroppen tränas också uthållighet, mod och styrka vilket ger en inre styrka och stärker själen/sinnet.

Cobra Kai utspelar trettiofem år efter den första Karate Kid-filmen och en av huvudpersonerna är Johnny Lawrence som var den blonda skolkamraten som mobbade Daniel LaRusso. I den stora lokala karatetävlingens final förlorade Johnny mot Daniel. Det har inte gått bra för Johnny sedan dess. Det är kul att både Daniel och Johnny spelas av samma skådespelare nu som 1984, både Johnny (William Zabka) och Daniel (Ralph Macchio) har blivit medelålders män. För Daniel har det gått bra, han är gift med en både trevlig och vacker fru, har två barn och driver områdets mest framgångsrik bilförsäljnings-företag. För Johnny har det gått sämre. Han har usel ekonomi, förlorar de ena jobbet efter det andra och har inte något fru eller flickvän. Han har en son son som han inte har någon kontakt med alls. I den första säsongen bestämmer sig Johnny för att återuppleva Cobra Kai, den karateklubb där han tränade och som han tävlade för. Han söker på något sätt tillbaka till den styrka och självkänsla och framåtanda han hade då, 35 år tidigare, före förlusten i finalen mot Daniel.

I de första säsongerna får vi följa den återuppväckta konkurrensen mellan Johnny och Daniel. Johnny börjar träna en tonåring, Miguel, som mobbas. Johnny som var mobbare i skolan tar nu hand om unga som mobbas och tränar dem så deras självförtroende växer. Men Daniel kan inte se att någon förändras utan är övertygad om att Johnny för alltid är ond och inte vill något bra. Daniel är väldigt självgod och har en hög uppfattning om sig själv och är övertygad om att han och den karate han lärde sig av Miyagi är den enda rätta. Det gör honom till en rätt självgod person och en symbol för inskränktheten som kan finnas hos de hittat en metod eller filosofi som gör att de mår bra och de har framgång.

Det är kul att se hur serien fördjupar karaktärerna och det blir begripligt varför de olika personerna handlar som gör. Johnnys tränare i Cobra Kai, John Kreese (spelas av Martin Kove), dyker upp. Kreese är en hårding som predikar Cobra Kais princip ”Slå först, Slå hård, Ingen Nåd”. Det gjorde honom till den stora motståndaren gentemot Daniels japanska tränare Mister Miyagi (Pat Morita). Men det finns skäl till varför John Kreese blivit som han blivit. Det är en stor styrka i Cobra Kai-serien att vi får dessa berättelser som ger en djupare bild av de olika karaktärerna och att ingen är alltigenom endast ond. Egentligen är de alla på olika sätt högst mänskliga. Med ett undantag: Terry Silver.

Den som sett de tidigare fem säsongerna har sett hur relationen mellan Daniel och Johnny förändrats och hur de två i den femte säsongen börjar samarbeta för att få bort ett stort hot i form av Terry Silver (spelas Thomas Ian Griffith). Terry Silver var en riktig elak hårding i The Karate Kid Part III. Terry Silver är nog den enda som spelar ”ond” som vi inte får någon riktig förklaring till varför han handlar som han gör. Han är som ur-definitionen av att vara ond, vilket egentligen är ett av seriens få minus.

Genom de fem tidigare säsongerna har många av karaktärerna från Karate Kid-filmerna dykt och också i denna sjätte säsong dyker gamla karaktärer upp. Givetvis har serien många nya karaktärer också som på olika sätt speglar hur människor agerar och vi får lära känna en del närmare och ser att livet verkligen inte ger oss samma förutsättningar. En del barn och ungdomar har stor trygghet medan andra måste kämpa i stort ensamma. På ett starkt sätt berättar Cobra Kai också om de stora klyftorna i USA mellan de välbärgade och de fattiga.

I slutet av femte säsongen blev de klart att två karateklubbar i The Valley, Cobra Kai och Daniels och Johnnys sammanslagning av sina två klubbar, ska få tävla i världens största karate-tävling som ger alla tävlande en stor chans att bli världskända. Tävlingen tv-sänds över hela världen. För Miguel skulle en vinst där ge honom möjlighet att komma in på det universitet han vill gå. I den sjätte säsongen är det dags för uttagning till tävlingen och vi får följa flera de ungdomar vi sett i tidigare säsonger kämpa för en plats i laget och vi får följa deras konflikter och vänskap. Samantha och Tory, Robbie och Miguel, Kenny, Hawk, Demetri, Devon – flera av de ungdomar som vunnit tittarnas hjärtan. Också Johnny och Daniel utvecklas och lär sig se saker ur andra synvinklar och att våga förändra sig själv.

Man får ju ut mest av denna sjätte säsong om man har sett övriga säsonger. Och gärna Karate Kid-filmerna. För den som sett de olika filmerna om Karate Kid är serien Cobra Kai ett måste.

Den sjätte säsongen är välgjord, spännande och tar upp olika aspekter av vad som gör oss till vinnare i våra liv och den ställer också frågan om vad som är viktigast och hur vi kan hantera motgångar och förluster. En av dess styrkor är att ingen är enbart ond eller god. Daniel kan av och till vara lite för självgod.

Det sägs att den sjätte säsongen är den sista och det kan vara ett bra drag. Att sluta på topp är bra. Cobra Kai 6 är välgjord, spännande, varm, rolig, tankeväckande och engagerande.

Recension av tv-serie: Blue Lights -mästerlig och engagerande och ställer viktiga frågor

by

Blue Lights
Betyg 5
Premiär på TV4 Play 11 juli 2024
Regi Gilles Bannier

Brittiska BBC bevisar än en gång att de har de bästa polisserierna. Oftast är det svenska public service med SVT Play som är snabbast med att köpa in och visa dem för svensk publik, men den här gången är det kommersiella TV4 (tyvärr med tanke vad tv4 normalt står för). Men nu har tv4 gjort något bra när de visar Blue Lights.

Blue Lights utspelas på polisstationen Blackthorn Street I Belfast och vi får följa tre tre nyutbildade rekryter som ska följa med varsin äldre kollega för att få erfarenhet. Där finns också några unga poliser som går ett så kallat snabbspår som innebär att de inte ska behöva patrullera särskilt mycket innan de ska kunna avancera i graderna. De nya polisaspiranterna är ovana och osäkra. De är högst mänskliga. Det gör att jag som tittare kan identifiera mig med dem och deras reaktioner.

En av de tre polisaspiranterna är 41-åriga Grace Ellis som tidigare jobbat som socialsekreterare. När Grace tillsammans med sin handledare Steve blir kallad till en ensamstående mamma vars tonårsson dragits in i ett kriminellt gäng är hennes naturliga reaktion att vilja hjälpa till, att ge den ensamstående mamman stöd. Grace får rådet både av Steve och övriga mer erfarna poliser att inte lägga sig i, för de går inte att förändra saker. Steve liksom de flesta som varit med ett tag har helt tappat tron på att de kan påverka och förändra. Mötet mellan de gamla rävarna och de unga är spännande och mycket varmt skildrat.

De nybakade polisaspiranterna får snabbt också lära sig att det finns områden de inte får ingripa i. Skälet är en skum stämpel som en del områden fått. Poliserna får knappt köra in i dessa områden. Ofta är det områden som är tungt kriminellt belastade. Poliser högre upp i hierarkin än nämligen inriktade på att kunna sätta fast internationella storgangstrar och då får människor på lägre nivå i samhället offras, om det behövs. Serien ställer några viktiga frågor på sin spets.

Denna serie förenar två av de starka spår som brittiska serier imponerar med: Skildringen av de mer mänskliga aspekterna av att vara polis som i den underbara serien Happy Valley och korruption som skildras så sakta i Line of Duty. Till detta läggs en bakgrund från den tidigare konfliktfyllda irländska historien. Det är bara 25 år sedan fredsavtalet slöts mellan katoliker och protestanter. Det tar tid för människor att börja lita på polisen. I en del områden i Belfast är invånarna mycket skeptiska och rent fientligt inställda till polisen.

Den första säsongen som precis släppts på TV4 Play innehåller sex avsnitt. Det finns ytterligare en säsong med sex avsnitt som inte släppts i Sverige ännu. Jag vet inte hur intressant det blir att följa en andra säsong. Den första säsongen är helt mästerlig, den är engagerade och väcker många tankar och ställer viktiga frågor. Frågan är hur en andra säsong kan fördjupa detta.