A Different Man
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 oktober 2024
Regi Aaron Schimberg
I rollerna Sebastian Stan, Renate Reinsve, Adam Pearson
Sebastian Stan imponerar. Igen. Han hyllas för sin roll som den unge Donald Trump i Ali Abbasis film The Apprentice. Nu presterar han åter på toppnivå i A Different Man. En film som vrider och vänder på tankar kring vad utseendet och skönhet betyder hur vi blir bemötta.
Sebastian Stan spelar Edward som är skådespelare och han har drabbats en cancersjukdom i huden som förvrängt hans ansikte. Överallt han vistas märker han att människor reagerar, en del tittar bort, andra tittar fascinerade eller skrämda, en del anstränger för att låtsas att de inte ser hans förvrängda ansikte. Det är ganska självklart att han inte får några stora stjärnroller som skådespelare med det ansiktet. Han spelar mest i en slags filmer som visas på företag där människor ska lära sig att bemöta kollegor med sjukdomar respektfullt.
Ungefär samtidigt som han av läkare blir erbjuden en behandling som eventuellt kan återställa hans ansikte till hur det var innan sjukdomen bröt ut flyttar en spännande kvinna med ambitioner att bli dramatiker in i grannlägenheten. Denna kvinna, Ingrid (spelas av Renate Reinsve), är en trevlig och positiv kvinna och hon blir vän med Edward. Det finns någon slags romans i luften mellan de två. Men Edward är väldigt försiktig, han vet hur skrämmande hans ansikte är, och när de nästan pussas drar sig Ingrid undan.
Händelsen med Ingrid är troligen den utlösande faktorn till att Edward tackar ja till behandlingen. När miraklet sker att hudtumörerna trillar bort och hans fina ansikte träder fram börjar hans nya liv. Det som förvånar mig där är att han inte låtsas om att han blivit botad utan dödförklarar Edward och startar ett nytt liv, en ny identitet under ett nytt namn, Guy.
Livet som Guy går väldigt bra i början. I alla fall blir han välavlönad och hyllad mäklare och har många vackra kvinnor som sängkamrater. Tills han en dag ser en mindre Off-Broadway-teater som söker skådespelare till föreställningen Edward av en ny dramatiker, Ingrid så klart. Guy/Edward upptäcker att teaterföreställningen delvis bygger på Ingrids möten med honom. Guy avslöjar inte vem han är utan söker rollen som Edward.
Jag tycker inte att en filmrecension ska avslöja alla vändningar i en film så jag säger inte mer om handlingen nu. Ett plus är att filmskaparen inte gjort en enkel film med tydligt tema. Utseendet spelar roll, absolut. Men filmskaparen pekar också på att vi själva genom att vara positiva kan förändra också sådant som skulle kunna vara negativt. Det går väl lite till överdrift, tycker jag. Det är som de massor av medium som erbjuder personlig utveckling och lovar att ”om du tänker positivt kan du bli både rik och vacker och framgångsrik och frisk”. Ett positivt självförtroende kan riva alla barriärer. Jag är dock tveksam till det.
För övrigt finns det ett spännande underliggande tema om vad dramatiker och författare skapar. Att skriva dramat Edward verkar ha varit ett sätt för Ingrid att bearbeta en skuld hon känner. Det verkar som att hon skadat sin självbild av den fina, godhjärtade kvinna hon tror sig vara genom att hon avvisat Edward, vilket hon sedan tar igen på ett rejält överdrivet sätt. Hon blir rent av en falsk och obehaglig personlighet, som mest av allt lurar sig själv.
Filmens största styrka bygger på enastående roller av två skådespelare: Sebastian Stan som Edward/Guy och Adam Pearson som Oswald. Adam Pearsons Oswald ger ett ansikte åt hur falsk en supertrevlig person kan vara och hur det supertrevliga kan vara rena bulldozern för att förstöra andras liv.
Filmen har flera nivåer, flera teman och den är delvis absurd och ibland jobbig att se. På ytan kan det låta som att filmen handlar om att det inte är utseendet som bestämmer hur vi blir bemötta, att det är vårt inre som avgör. Men det har vi nog alla upptäckt inte stämmer. De som strålar av trevlighet kan vara riktiga lurendrejare och ofta lurar de sig själva allra mest. Ett plus för filmen är att den spretar åt olika håll, att den både pekar på skönhetens roll och inte pekar på den. För verkligheten är mångsidig. En fascinerande film som ger mycket att tänka på och att prata om.
I början av 1900-talet skulle Sverige moderniseras. Tilltron till teknik och utveckling florerade och landet skulle effektiviseras. Det förde med sig tankar om att inte alla människor var lika viktiga. Tankar som formade en rasbiologisk ideologi som slog ut i full effekt under andra världskriget. Men innan dess påbörjades i Sverige en flytt av människor som hade intellektuella funktionshinder. Det kunde vara barn som hade Downs syndrom eller som hade epilepsi. Dessa skulle gömmas undan och placerades på olika anstalter. Tidigare hade dessa människor haft en plats i samhällena, det fanns alltid uppgifter som de kunde utföra och de tillhörde gemenskapen i bygden. Men nu blåste nya vindar och dessa människor skulle gömmas undan, inte bara i livet utan många, många begravdes i anonyma massgravar utan namn.
Robert (spelas av Özz Nujen) som är en av gästerna och den eviga ungkarlen i sällskapet envisas med att de ska leka mobilleken från den italienska filmen ”Vad döljer du för mig?” (2016). Fast Robert har inte koll på att det är den italienska filmen som är den första utan han hänvisar den en fransk version. Hur som helst, Robert lyckas övertala sällskapet att leka mobilleken där de ska läsa varandras SMS. De hinner inte komma så långt innan en otrohet blir upptäckt och leken avbryts.
Vi får följa vännerna under ett års tid. Några bildar nya par och andra upptäcker nya sidor hos sina vänner.
Om bina dör ut kommer det att medföra stora problem, eftersom de flesta frukter och grönsaker som vi äter skulle försvinna. Många vilda blommor skulle också dö ut, eftersom honungsbin samlar pollen och nektar från hundratals arter. Däremot skulle sädesslagens pollinering inte påverkas, eftersom de är vindpollinerade.