Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Filmrecension: The Penguin Lessons – när verkligheten överträffar dikten

by

The Penguin Lessons
Betyg 4
Svensk biopremiär
Regi Peter Cattaneo

När verkligheten överträffar dikten. The Penguin Lessons bygger på verkliga händelser och det är en otrolig och hjärtevarm berättelse som ger hopp om mänskligheten. En pingvin som räddats från oljespill öppnar människors hjärtan.

Handlingen utspelas under 1970-talet i Argentina där militärdiktaturen styrde och tiotusentals av dess medborgare försvann, greps av militären och många återfanns aldrig. Tom Michell (spelas av Steve Coogan) kom till Argentina för att undervisa i engelska på St George’s i Buenos Aires, en internatskola för välbärgade argentinska pojkar. Tom Mitchell var ganska butter och sur, han bar på ett tungt bagage av djup sorg. När han blir mottagen till skolan av rektor Buckle (spelas av duktiga Jonathan Pryce) får han rådet, eller snarare befallningen, att inte på något sätt blanda sig i landets politik och inte ha några synpunkter på militärdiktaturen.

Tillsammans med lärarkollegan finländaren Tapio (spelas av svenska Björn Gustafsson) åker han på en minisemester till Uruguay. Tapio och Tom går ut och dansar på kvällen raggar upp två väninnor. När Tom promenerar längs stranden med den ena kvinnan hittar de en pingvin som blivit indränkt i olja och kommer att dö om den inte räddas. Kvinnan uppmanar Tom att ta med pingvinen till hotellrummet och tvätta av oljan. Nästa morgon försöker Tom lämna pingvinen på stranden men den är envis och följer efter honom överallt.

Scenerna där Tom på olika sätt tvingas ta med sig pingvinen är ganska roliga fast också träffande beskrivningar av korrumperande diktaturer. Genom olika situationer där militärer eller andra uniformerande män med makt beordrar honom att behålla pingvinen får Tom med sig den ändå hem till internatskolan. Pingvinen vinner allas hjärtan. Tom har med den på lektionerna. De konflikter och den mobbning som fanns i klassen försvinner genom elevernas kärlek till den lilla pingvinen. Av och till är det en feelgood-berättelse utan like men samtidigt skramlar det i bakgrunden från militärernas diktatur och människor försvinner utan rättegång. Det är en turbulent och svårt tid för människorna i Argentina där de kan räcka att vara vän med någon som vill ha demokrati för att bli gripen och bortförd.

Berättelsen värmer hjärtat och det är underbart att den bygger på verkliga händelser. Filmen baseras på engelskläraren Tom Michells bok med samma namn om hans tillvaro i sjuttiotalets Argentina, utgiven på svenska som Pingvinlektionerna. Liksom i filmen undervisade Michell på internatskolan St George’s i Buenos Aires, och han döpte sin pingvin till Juan Salvador. Nio pingviner turades om att spela Juan Salvador i filmen, eftersom de alla hade egna färdigheter – någon av dem var bra på att äta fisk framför kameran, en kunde gå åt vänster och en annan åt höger. Jag hoppas de nio pingvinerna behandlades väl och inte for illa av att vara med på filminspelning. Men jag har inte hittat något som tyder på att djurrättsorganisationer reagerar negativt på inspelningen. Tvärtom visar filmen hur viktiga djur kan vara och hur de kan påverka människor till att bli bättre människor.

Filmrecension: Livet är stort – rolig, mänsklig och engagerande

by

Livet är stort
Betyg 3
Svensk biopremiär 11 april 2025
Regi Kristina Dufková

Runt om i landet börjar påskloven, en del skolor har lov före påskhelgen, andra efter. Det märks på bioutbudet. Flera filmer, ofta animerade, med barn och familjer som målgrupp går upp på bio. Livet är stort är en animerad berättelse om en tolvårig pojke, Ben, som är överviktig och ett mobboffer men samtidigt har han massor av energi och är den drivande i ett band. Ben är en härlig figur, lätt att tycka om.

När skolan börjar efter lovet dyker en ny tjej upp: Claire. Ben blir förälskad. Samtidigt har han det jobbigt för skolans mobbare är elaka och gör allt för att trycka ned honom. Ovanpå det får han order av skolsköterskan att göra något åt sin vikt. Han är rejält överviktig. Skolsköterskan kontaktar till och med hans föräldrar för att de ska hjälpa Ben att gå ner i vikt. Det är viktigt att föräldrarna förstår allvaret, menar skolsköterskan. Det blir en utmaning för Ben. Han älskar sötsaker och han tycker om mat. Han tycker mycket om mat och han är bra på att laga mat också och äter gärna, både under måltiderna och stora mellanmål.

Ben bestämmer sig för att gå på diet. Han får energin till det genom sin förälskelse. Men det är en svår utmaning. Farmor tycker inte att han ska gå på någon diet, så han har inte stöd överallt. Han tycker inte det är roligt att äta grönsaker heller. Dessutom har han inte riktigt energi att repetera med bandet och tillbringa tid med sina vänner i bandet. Mycket blir snurrigt och fel.

Berättelsen är mänsklig och engagerande, det är mycket som går att känna igen på olika sätt, både för ung som gammal. Det är en film som hela familjen kan ha glädje av att se tillsammans eller som morfar eller farmor kan se tillsammans med barnbarn. Den är rolig och varm och samtidigt realistisk.

Den släpps på bio med svenska röster och det fungerar bra. Bens röst görs av skådespelaren Sigge Dorsin.

Filmen vann Juryns pris vid Annecys internationella festival för animerad film 2024.

Filmrecension: Hard Truths – känns ända in i hjärteroten

by

Hard Truths
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 april 2025
Regi Mike Leigh

En tragikomisk skildring av en kvinna som bråkar med allt och alla. En film som känns ända in i hjärteroten och både gör ont och inte går att låta bli att skratta åt, då det är så makabert. Jag tror vi alla har mött sådana personer som alltid klagar, alltid är misstänksamma, alltid blir arga på allt och alla. Pansy är en kvinna i övre medelåldern som är missnöjd med allt i livet. Hon lyckas missförstå allt omgivningen säger. Hon har ständigt taggarna utåt. Hon bråkar med läkaren, tandläkaren, personalen då hon köper mat, hon gnäller på sin man och sin son Moses.

Hennes 22-årige son Moses är rejält överviktig och har inte något jobb och verkar mest ligga på sin säng och leka med ett flygplan. Moses har stora svårigheter i livet och det märks att hans mamma aldrig kan se utanför sig själv och aldrig har stått upp för Moses, aldrig offrat något för att ge honom självförtroende och eller försökt hjälpa honom, aldrig lyssnat på honom. Han har aldrig kunna berätta för sin mamma vad som gör ont i honom. De är därför svårt att sympatisera med Pansy.

Ofta när någon person är sur, arg, krånglig och jätte-besvärlig brukar folk i omgivningen med en axelryckning säga: ”Hen har sina problem. Det märks. Hen mår inte bra.” Ingen orkar förstås ta reda på mer och dessutom skulle det inte gå för den ilskne skulle svara med ännu mer elakheter.

Vad har gjort Pansy så besvärlig, så missnöjd, så arg? I filmen skissas på några eventuella orsaker. Barndomen där hon fått ta mycket ansvar och inte känt sig älskad av sin mamma, ett giftemål med en man hon inte upplever som rätt för henne. Men det går inte att se förbi att hon inte heller ger någon chansen att nå fram till henne. Det händer något i en scen efter drygt halva filmen där hennes syster ändå lyckas nå fram till henne. Det ger oss några aningar om vad som kan ligga i botten men samtidigt är det inte den slags film som ska hitta ett sagoslut.

Det är komiskt men mycket mörkt samtidigt. Marianne Jean-Baptiste belönades med en BIFA för Bästa skådespelerska för sin roll som Pansy. Det är hon väl värd. Både hon och övriga skådespelare gör bra roller och är trovärdiga, det känns som att jag är med där och upplever det som händer. Det känns som att jag är på plats. Samtidigt är det jobbigt att se och höra hennes ilska och hur hon medvetet missförstår allt för att skapa konflikt. Pansy är inte direkt en person jag vill vara i närheten av. Hard Truths är rolig, jag kan inte sluta skratta emellanåt, men samtidigt är berättelsen väldigt ledsam och svart.

Filmrecension: All We Imagine as Light – poetisk, magisk, drömsk och samtidigt socialrealistisk

by

All We Imagine as Light
Betyg 5
Svensk biopremiär 28 mars 2025
Regi Payal Kapadia

All We Imagine as Light är poetisk, magisk, drömsk och samtidigt socialrealistisk i en mästerlig kombination. Vi förs in i folkmyllret i Mumbai i Indien och fotot är så levande att jag känner både smak och lukt. Under monsunens regnperiod är fotot upphöjt och fördjupad med en blå färgskala och under den torra perioden är fotot tonat i rött. Skickligt, helt fantastiskt.

Det är en stark, berörande berättelse om tre kvinnor i Indien och i centrum av dessa tre står sjuksköterskan Prabha. Kvinnor har inga enkla liv i Indien och samhället är långt från jämställt. Prabha arbetar på ett sjukhus där också den yngre sköterskan Anu och den äldre Parvati jobbar. Prabha och Anu delar lägenhet medan Parvati är på väg att kastas ut från den lägenhet hon bott i tjugo år. Hon får inte bo kvar eftersom hennes man dött och hon inte kan visa något skrivet bevis på att hon bor i lägenheten. Att hon bott där i tjugo år och grannarna kan intyga det räcker inte när fastighetsägaren kan tjäna pengar på att kasta ut henne.

Prabha blev bortgift med en man hon aldrig hade träffat före giftermålet och Anu är i smyg tillsammans med en muslimsk ung man. Parvati vill helst undvika att flytta hem till sin son och bli en belastning utan vill leva självständigt. Alla tre kvinnorna försöker att leva på sina egna villkor, men det är inte lätt. Att det inte var lätt heller för Prabhas man att bli gift med en främling visar sig då han ganska snart efter bröllopet gav sig av för att jobba på en fabrik i Tyskland och allt medan åren hör av sig alltmer sällan.

Mumbai är för många mer känt under namnet Bombay men sedan augusti 1996 används namnet Mumbai officiellt av kommun och delstat. Mumbai är en folkrik stad dit tusentals tar sig dagligen från de många mindre orterna på den indiska landsbygden. I den senaste folkräkningen 2011 hade Mumbai 12,4 miljoner invånare och storstadsområdet beräknades ha cirka 20 miljoner invånare 2018.

Med så många människor i en stad, fler än vad som bor i hela Sverige, är livet mycket annorlunda mot tillvaron här. En värld som på många sätt skiljer sig från det svenska livet. De tre kvinnorna är hinduer och förutom Anu som i smyg träffar en muslim umgås de bara med hinduer. Muslimer och hinduer lever nästan alltid åtskilda. Anus pojkvän kan inte visa upp henne för sin familj. Allt måste ske i hemlighet.

Det har kommit flera intressanta och starka indiska filmer senaste året som skildrar livet där, speciellt för kvinnor. Det är en slags ny indisk filmvåg, känns det som. Alla dessa indiska filmer jag sett hittills har varit välgjorda och imponerande på olika sätt och All We Imagine as Light är en av de bästa filmer jag sett på flera år. Den är så bra att jag sett den två gånger nu och jag ska absolut se den fler gånger. Den är välgjord och så poetisk att den kryper in under huden och det känns som att jag är där, jag känner regnet och jag känner torkperioden och jag känner smaken från maten och trängseln i folkmyllret.

Filmen har fått en hel del priser. Den kammade i Cannes hem Grand Prix du Jury, festivalens andraplats efter Guldpalmen och nominerades till Golden Globe för bästa regi och bästa utländska film. Amerikanska National Society for Film Critics belönade All We Imagine As Light med pris för bästa utländska film.

Regissören och manusförfattaren Payal Kapadia är värd att hålla ögonen på. Hon har tidigare gjort likaledes prisbelönta och hyllade dokumentären A Night of Knowing Nothing, om studentliv i hennes hemland Indien, som 2021 fick Golden Eye-utmärkelsen på filmfestivalen i Cannes.

Filmrecension: Motstånd – mörk, berörande skakande och samtidigt hoppfull

by

Motstånd
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 mars 2025
Regi Visa Koiso-Kanttila
Manus Reeta Ruotsalainen
I rollernana Ona Huczkowski, Kati Outinen, Emmi Parviainen, Tinka Andersson, Joonatan Pekola, Sami Sowe, Jarkko Pajunen, Tuomas Nilsson, Samuli Niittymäki, Sonja Kuittinen, Arvand Rasul, Iiris Pöyhtäri, Ilo Maisse

En film som inte går att värja sig emot, som kryper in under skinnet och dröjer sig kvar länge. Den är både mörk och hoppfull på en gång. En film som väcker många tankar och känslor.

Vi får följa 16-åriga Vilma. Hon har det jobbigt och hon är jobbig. Hon kan inte bo hos sina mamma och mammans nya sambo och socialen vågar inte låta henne bo hos någon fosterfamilj heller, de anser att hon skulle vara farlig för de andra barnen. Vilma blir därför hämtad för att bo på ett ungdomshem – motsvarande HVB-hem i Sverige.

Institutionen har strikta regler och en del av personalen är stenhårda, andra är mer fega och vågar inte stå emot de hårdföra ur personalen. Vilma är en stolt ung kvinna. Hon ger sig inte och vägrar att böja sig. Vilma är inte särskilt diplomatisk och kommer i konflikt med den grupp som bestämmer. Bitvis gör det ont i mig för som tittare ser jag ju att Vilma, liksom flera andra av ungdomar, ofta gör det värre för sig själv. Dessutom känner sig Vilma, liksom flera av ungdomarna, sig sviken av vuxenvärlden.

Filmen bygger på verkliga händelser i Finland på 2010-talet, där barn som klassificerades som hopplösa fall placerades på institutioner som var ännu striktare än fängelser. Ungdomarna fick inte den psykiatriska hjälp de skulle behövt när de var inlagda på dessa institutioner. Ibland fick ungdomarna inte ens den grundskola som de enligt lag har rätt till. Jag skulle gissa att undersökningar som brukar visa att Finlands skolor håller hög kvalitet i internationell jämförelse inte tagit med barn och ungdomar från dessa institutioner.

Trots den hårda miljön gror ett lite hopp emellanåt. Alla vuxna är inte gräsliga och mellan ungdomarna växer ibland en gemenskap och lojalitet. Denna film bör ses av många och den ger mycket att prata om, som känns både viktigt och aktuellt.

En styrka i filmen är att den visar att barn och ungdomar som mår dåligt och placeras på ungdomshem inte mår bra av den strikta miljön. Inte alla i alla fall. Samtidigt väjer filmens berättelse inte för att visa att Vilma och övriga ungdomar kan vara riktigt jobbiga och svåra att ha att göra med. Även om det finns en väg för ett bättre liv för en del av dessa unga finns det ingen generallösning som löser allt för alla. Den äe mörk, berörande, omskakande och samtidigt hoppfull.

Och vilken enastående duktiga skådespelare Ona Huczkowski är i rollen som Wilma. Ona Huczkowski lyser starkt och hon känns så äkta. Henne kommer vi att se i många fler filmer.

Motstånd kommer att visas på tjugo biografer i Sverige.