Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Filmrecension: Blue Moon – skarp och tydlig men också mycket tragisk och sorglig

by

Blue Moon
Betyg 3
Streamingpremiär 23 december 2025 – Filmen finns att köpa digitalt 23 december 2025 och att hyra 5 januari 2026 på Apple TV+, Amazon Prime, Rakuten TV, SF Anytime, Viaplay Hyr & köp, YouTube
Regi Richard Linklater

En mycket tragisk berättelse om en medelålders man, den legendariska lyrikern Lorenz Hart, som lurar sig själv och ljuger för alla, ofta för att försöka intala sig själv att verkligheten är något annat än vad den är. Psykologiskt är den distinkt, tydlig. Vi får se en man som inte kan lära sig något av sina misstag, som inte kan lyssna på andra, som breder ut sig och ständigt ställer sig själv i centrum – förutom när han som nästan femtioåring vill förföra en nittonårig flicka och då låtsas intresserad av henne som vän fast det han vill är att få henne i säng och ha ett kärleksförhållande. Han låtsas att han är hennes mentor och att han är ett stöd för att hon ska få in en fot i underhållningsbranschen.

Filmen bygger på verkliga händelser och den är mycket sorglig. Handlingen utspelas på Sardis bar i New York kvällen den 31 mars 1943. Lorenz Hart är där, han har varit på premiären av musikalen Oklahoma som han smitit ifrån före pubik-tacket. Hans gamla vän Richard Rodgers, som skrivit Oklahoma, ska tillsammans med en mängd av musikalens medverkande komma till baren. Lorenz Hart avskyr musikalen Oklahoma men inbillar sig att han måste låtsas hylla den. Hans främsta uppdrag och plan inför kvällen är dock att få en ung nittonårig kvinna i säng, en kvinna han uppvaktat en tid då han låtsats vara hennes vän och rådgivare. Lorenz Hart babblar högt i den nästan tomma baren om sina planer för pianospelaren och för bartendern Eddie, mycket bra spelad av Bobby Cannavale.

Regissören Richard Linklater och huvudrolls-skådespelaren Ethan Hawke samarbetar för nionde gången i Blue Moon som hade världspremiär på Berlin Filmfestival tidigare i år 2025.

Ethan Hawke gör en övertygande insats som Lorenz Hart och har Golden Globe-nominerats för bästa huvudroll i en musikal/komedi. Filen har också Golden Globe-nominerats till bästa film i genren musikal/komedi.

Blue Moon har en lång rad starka skådespelarinsatser och filmen är skarp och tydlig men också mycket tragisk och sorglig. På ett närgånget sätt skildrar den livslögner som är förödande. Samtidigt är det lite bedrövligt med en film om någon som inte kan möta sig själv, bara springer från sig själv och försöker lura sig själv och inte har någon utveckling, aldrig lär sig något om sig själv. På sätt och vis är filmen en skildring av villkoren i underhållningsbranschen och ställer frågor om vad som är bra kvalitet.

Om Lorenz Hart från Wikipedia:
Lorenz Milton Hart (May 2, 1895 – November 22, 1943) was an American lyricist and half of the Broadway songwriting team Rodgers and Hart. Some of his more famous lyrics include ”Blue Moon”; ”The Lady Is a Tramp”; ”Manhattan”; ”Bewitched, Bothered and Bewildered”; and ”My Funny Valentine”.

Filmrecension: Battle of Oslo – går inte att skaka av sig

by

Battle of Oslo
Betyg 4
Svensk streamingpremiär 25 december 2025
Regi Daniel Fahre och med Bjørn Sundquist
Manus Axel Hellstenius och Melike Leblebicioglu Kaveh

Årets största norska biosuccé, den verklighetsbaserade filmen Battle of Oslo, har fått 370.000 norrmän att gå på bio sedan sedan biopremiären i höstas. Nu kommer den till svenska streamingtjänster. Battle of Oslo är en spännande skildring av dagarna kring de dagar under andra världskriget då Tyskland invaderade Norge. Natten till den 9 april 1940 får överste Birger Eriksen på fästningen Oscarsborg i Oslofjorden ett meddelande om att flera främmande fartyg har synts på väg mot Oslo i den täta dimman. Fästningen är i dåligt skick, den är nedsliten och underbemannad när Eriksen ställs inför detta livsviktiga och svåra beslut.

De frågor filmen ställer känns oerhört aktuell. Filmen ställer viktiga frågor om krig och fred, om försvar och neutralitet. Hur starkt försvar bör ett land ha för att vara tryggt och säkert? Svåra frågor.

Grundberättelsen som bygger på verkliga händelser är ett slags förhör av den norske överste, Birger Eriksen, som ansvarade för att det tyska krigsfartyget Blücher sänktes. Tack vare Eriksens agerande fick den norska regeringen och kungen tid att fly innan de tyska nazisterna tog över Norge.

Ett förhör i en kommission kanske inte låter så spännande, men det är en nagelbitare och det är svårt att inte bli engagerad. Flera fartyg var på väg mot den fästning som Eriksen hade ansvar för i en fjord som var en smidig väg till Oslo. Ingen visste säkert vad det var för fartyg som närmade sig eller om det var krigsfartyg eller civila skepp. Eriksen fick order om att i möjligaste mån undvika att beskjuta fartyg för att upprätthålla Norges neutralitet.

Berättelsen har många nivåer och handlar om mycket mer än dagarna kring det tyska anfallet. Vem bär skulden för att Tyskland kunde besegra Norge? Vem bar ansvar för att det inte fanns soldater tillgängliga för att försvara landet? Varför fanns inga minor som hindrade tyskarna, hur kunde det vara fritt fram för tyskarna att landa på norska flygplatser? I förlängningen finns många stora frågor att tänka på.

Berättelsen är djupt mänsklig och är engagerade och går inte att skaka av sig. Den ger många tankar och känslor som hänger kvar länge.

Filmrecension: No Other Choice – för seg och överdriven för min smak

by

No Other Choice
Betyg 2
Svensk biopremiär 25 december 2025
Regi Park Chan-wook

En absurd, svart komedi från Sydkorea med Squid Game-stjärnan Lee Byung-hun i huvudrollen som Man-soo. Jag är medveten om att många hyllar denna film. Hur filmen tilltalar tittaren beror helt på vilken humor man har. Filmen är mörk, den är dyster och vriden. Man-soo är pappersarbetare som blir arbetslös när ett amerikanskt företag köper den koreanska industrin och friställer en lång rad av arbetare och tjänstemän som varit anställda i många år. Lee Byung-huns karaktär har både många års arbetserfarenhet, har fått pris som årets pappersarbetare och har dessutom en universitetsutbildning i kemi.

Livet som arbetssökande är svårt för Man-soo liksom för en lång rad andra medelålders erfarna, duktiga pappersarbetare. Berättelsen har en skarp udd gentemot storföretagare och styrelser för internationella företag som totalt struntar i de små människorna som drabbas när företagarna bara tänker på att öka sina egen vinst och inte bryr sig om hur anställda drabbas. Att storägarna inte har någon val, No Other Choice, stämmer så klart inte. Om de hade låtit arbetarna ha kvar sina jobb hade företagets vinster inte rasat till bottennivå, Inte alls.

No Other Choice hade hade världspremiär på Venedigs filmfestival och har kallats för Park Chan-wooks stora mästerverk. Ett pressmeddelande berättar att filmen är hans mest framgångsrika film i hemlandet hittills, med fler biobesökare i Sydkorea än på hans tidigare publikfavoriter som Decision to Leave, Old Boy och Handmaiden.

Man-soo liksom många andra som blir arbetslösa har hunnit skaffa sig stabila liv med egen bostad, fru, barn och två hundar. Tiden som arbetssökande går och avgångsvederlaget är slut och han har fortfarande inte fått något nytt arbete. Familjen tvingas lämna bort hundarna, sälja huset och frun lyckas få ett deltidsarbete. Man-soo får en plan: han ska döda en man som har ett jobb han själv vill ha, men inser att det inte är säkert att det skulle innebära att han fick jobbet. Det finns får många andra väl meriterade andra arbetslösa. Kan han lösa problemet genom att döda alla konkurrenter? Kanske, kanske inte. En absurd och förvirrad händelsekedja sätter igång som också är seg och långdragen, filmen är nära två och eh halv timme lång.

Människors desperation och vad en drabbad kan vara beredd att göra, är en av filmens teman. Fotomässigt är den mycket snygg och välgjord med en lång rad duktiga skådespelare. Det finns viktiga aspekter kring arbetslöshet och vad det gör med människor
men då jag har svårt för denna form av mörk humor är det ingen film för mig. Den är för överdriven för min smak.

Internationellt har jag sett att filmen hyllats av många filmkritiker till exempel Peter Bradshaw i The Guardian har gett betyg 4 och skriver:
Korean director Park Chan-wook’s new film brings his usual effortlessly fluent, steely confidence and a type of storytelling momentum that can accommodate all kinds of digressions, set-pieces and the occasional trance-like submission to mysterious visions.

Filmrecension: Measures for a Funderal – visuellt storslagen historia om de existentiella frågorna som kryper under huden

by

Measures for a Funderal
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 december 2025
Regi Sofia Bohdanowicz

En djupdykning i de existentiella frågorna, om liv och död, om sorg, om att få vara den man är, om musik och att hitta mening med sitt liv, att våga stå upp för sig själv, för sin väg. En vacker film som samtidigt är sorglig och hoppfull, som sätter igång många, många tankar och känslor och aha-upplevelser och igenkännande över livets alla frågor. Bitvis ett mästerverk men lite för lång (drygt 144 minuter) och det tar ner helhetsintrycket ett steg.

Två berättelser, två livsöden från olika tidsepoker, vävs samman, en från nutid och en från 1900-talets början. Sammanvävningen fungerar ovanligt bra. Audrey Benac är en ung kvinna som har svårt att få fart på sin akademiska forskning men blir helt absorberad och fascinerad av violinisten Kathleen Parlow som under 1900-talets första hälft fick spela på scenerna i världens metropoler. Kathleen Parlow var en av världens främsta violinister, något som inte många kvinnor kunde bli under den tiden. Kathleen Parlows talang kunde utvecklas mycket på grund av att hon aldrig gifte sig.

Audrey Benac har en mamma som var violinist som ung med fick ge upp sin karriär då hon blev mamma till Audrey. Denna bitterhet över att förlora sin karriär har mamman strött över Audrey under hela uppväxten. Audreys pappa däremot kunde fortsätta spela fiol. Audreys farfar var också violinist och det han var en gång elev till Kathleen Parlow. Audreys mamma är bitter över sitt öde och svårt sjuk. Då Audreys pappa redan är död vill mamman att Audrey ska lova att begrava henne tillsammans med pappans fiol.

Forskningen och undersökningen av Kathleen Parlows liv för Audrey från Toronto till både London och Oslo. Kathleen Parlow, eller hennes ande, kryper ibland under skinnet på Audrey som av och till blir som om hon vore Kathleen. Resan och fördjupningen i Kathleen Parlows liv och talang öppnar Audrey ögon på många sätt och hon börjar också förstå sig själv och kunna hitta ett sätt att förstå sin relation till sin mamma och ta ansvar för det.

Arkivfynden blandas sig med minnen från familjens förflutna, i visuellt storslagen film med enorma, fantastiska bilder och fotovyer som talar till många sinnen. Allt kryddat med dialoger och samtal om livets svåra frågor som känns som att vi är med och lyssnar och kan ta till oss en hel del av vad som sägs.

Filmrecension: Beck – Ur askan, undviker ännu en gång nutidens samhällsproblem

by

Beck – Ur askan
Betyg 2
Premiär på TV4 Play 5 december 2025
Regi Lisa Farzaneh
Manus Annika Sandahl och Fredrik Agetoft

En gång i tiden var Beck-filmerna bra på att sätta fingret på samhället och problem i tiden. De senaste omgångarna har tyvärr fegat ur och tappar den gnistan. Att det alls finns problem i det svenska samhället med gängkriminalitet är helt nedtystat. Det nämns inte med ett enda knyst. Fokus i denna nya Beckfilm, nummer 53 i ordningen, är en kristen frikyrka. Av poliserna är det Alex som får stå i centrum den här gången.

En pastor omkommer i en mordbrand på en gård till en frikyrka. Pastorn som dött i branden är en tidigare känd rockmusiker som blivit frälst och omvänd och frikyrko-kristen under stor mediabevakning. Kvar i församlingen finns en kvinna som är barnbarn till den pastor som en gång startade församlingen. Denna kvinna var barndomsvän till Alex. Det är lite svårt att tro på den situationen. Det passar inte in i den karaktär Alex varit under seriens gång.

Delvis har deckargåtan Knutby-vibbar. Det är inte en direkt kopia av Knutby-morden men skildringen av de inblandade karaktärerna påminner en del av hur de inblandade i Knutby skildrats i svenska medier.

Överlag tycker jag alla karaktärer i denna senaste Beckfilm blir karikatyrer av sina roller. Alla i polisgruppen, både Valter Skarsgårds karaktär, Martin Wallströms och Jennie Silverhjelms och Nina Zanjanins polischef. Till och med Peter Habers Beck följer mallen till hundra procent och blir inte spännande på något sätt.

Kriminalgåtan är för förutsägbar och aldrig direkt överraskande heller. Jag är lite besviken på denna liksom de senaste Beckfilmerna. Varför är det så svårt att lyfta dagens samhällsproblem?