Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Filmrecension: Daaaaaali! – som om Dali hade ett finger med i filmens produktion

by

Göteborgs filmfestival 2026

Daaaaaali!
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 januari 2026
Regi Quentin Dupieux

En knasig, absurd film där tid och rum snurrar runt och vrider och vänder på berättelsen på ett suveränt underhållande och tankeväckande sätt. I centrum står konstnären Salvador Dali och en ung kvinna som omskolat sig från arbete som apotekare till journalist vars stora dröm är att få göra en intervju med den stora Dali.

Det är roligt, komiskt, knäppt och ger många skratt men samtidigt sätter det igång många tankar.

Att intervjua Salvador Dali visar sig vara en utmaning av stora mått. Han har ett ego som är tiodubbelt större än de flesta narcissister. Till det vävs en katolsk prästs dröm som –

Salvador Dalis konst går nog inte att se oberörd. Han vrider ut och in på verkligheten. Därför känns det som att en film som gör likadant är rätt berättelse för att göra honom rättvisa. Det är inte en film där regissören står med mössan i hand och ödmjukt bugar för den stora konstnären, tvärtom får skildras han som en enormt egofixerad man som gör gigantisk stor affär av sig själv. Hur väl det stämmer med verkligheten vet nog bara hans närmaste. Däremot försökte han nog ofta sprida den bilden av sig själv.

Filmens svenska distributör skriver om filmen:
Quentin Dupieux (Otroligt men sant) har skapat en sann falsk biopic fylld av visuella gags från Salvador Dalís surrelistiska världar i en drömlik, meta-narrativ hyllning till konstnärens excentriska persona och det omöjliga i att fånga honom på film.

Det är en beskrivning som säger mycket. Det är underhållande, surrealistiskt, drömlikt och helt rätt sätt att hylla en excentrisk konstnärssjäl som nog var omöjlig att skildra, egentligen. Men filmen träffas så rätt och det känns som om självaste Salvador Dali själv var med på ett hörn, någonstans från den andliga dimensionen hade han ett finger med i att skapa denna film. Han var ju mycket intresserad av film. Wikipedia tar upp detta:
Utöver måleri omfattade Dalís praktik även film, skulptur, fotografi och text. Han samarbetade med Walt Disney kring den Oscars-nominerade tecknade kortfilmen Destino, som släpptes postumt 2003. Han samarbetade också med Alfred Hitchcock i arbetet med filmen Trollbunden (Spellbound).

Och den som kan mycket om Dali kommer att hitta många roliga poäng och får en extrastor behållning av filmens många underbara lustiga absurda surrealistiska scener och bilder.

Filmrecension: The Little Sister – undviker komplicerade frågor

by

Göteborgs filmfestival 2026

The Little Sister
Betyg 3
Svensk biopremiär 9 januari 2026
Regi Hafsia Herzi

En berättelse om om tonårsflicka som undersöker sin sexualitet. Huvudrollsinnehavaren Nadia Melliti fick pris för skådespelerska och filomen vann årets Queer Palm i Cannes. Filmen fångar mycket trovärdigt och igenkännbart en tonårings vilsenhet i sitt sökande, men samtidigt förundras jag över att det fortfarande är så att om man visar en mängd olika sätt homosexuella, i det här fallet framför allt lesbiska kvinnor, kan ha sex så blir dt automatiskt en succé i queer-sammanhang. Har man inte samma krav och förväntningar på dramatikens kraft i filmen som skildrar olika homosexuella sammanhang? Har vi inte kommit längre?

Nadia Melliti spelar Fatima, en 17-årig flicka, yngst av tre systrar i en familj i Frankrike med rötter från Mellanöstern. Fatima är en kavat 17-öring som helst hänger med killarna i klassen. Hon är duktig på fotboll och hon går helst i bekväma kläder som träningsbyxor och är inte mycket för att sminka sig. En dag blir hon beskylld i skolan för att vara lesbisk. Det sätter igång en process inom henne och hon börjar utforska det lesbiska. Skaffar en app för att träffa lesbiska, går på klubb för lesbiska med mera.

Mycket som sägs under ytan där vi som tittare får dra egna slutsatser tolka själva. Det är både positivt och negativt. Jag tycker att filmen därför också fuskar förbi en del frågor och situationer. Fatimas sökande startade i gymnasiet men vi får inte alls se hur det påverkar hennes situation i skolan för plötsligt går hon på universitetet istället och där är allt tillåtet och ingen bryr sig om vilken sexuell läggning någon har. Fatima är troende muslim och enligt den imam hon har ett samtal med får hon bekräftat att homosexualitet är fel enligt såväl islam som judendom och kristendom. Men hennes relation till islam skildras mycket ytligt i filmen. Inte heller hur familjen och hennes relation till sina två systrar och sin föräldrar eller om hon har övrig släkt får vi veta särskilt mycket om. Jag tycker filmen har fokuserat mest på det sexuella och bara väldigt lite på det känslomässiga och den personliga utvecklingen hos Fatima.

Filmen bygger på Fatima Daas autofiktiva roman ”“La petite dernière” (på engelska översatt till The Last One), och handlar om en ung kvinna med algerisk bakgrund som navigerar mellan sin tro, sin familjs förväntningar och sin sexualitet. I Sverige heter boken ”Lillflickan”.

Filmens styrka är dess skildring av hur vilsen en ung människa kan känna sig. Det finns så många alternativ till hur den tonåring kan välja att utvecklas för att bli den vuxne hon eller han eller hen vill bli, vill vara. Hur hitta sig själv? Fatima verkar lättpåverkad och har svårt att stå emot andra starkare viljor. Det är också något många kan känna igen. Men det som gör att filmen inte blir ett mästerverk är att den lite fegt undviker mer komplicerade frågor. Nadia Melliti är dock strålande duktig i rollen som Fatima.

Recension av tv-serie: Synden – en mörk mix av kriminaldrama och en tragisk släktkrönika på svenska landsbygden

by

Synden
Betyg 3
Premiär på Netflix 2 januari 2026
Regi Peter Grönlund

En svensk tv-serie, en mini-serie i fem delar, en mörk mix av ett kriminaldrama och en tragisk släktkrönika på svenska landsbygden. En tonåring försvinner och Dani, en kvinnlig polis, tar ansvar för utredningen fast hennes kollegor och chef inte anser att hon borde eftersom hon har personliga förbindelser med den försvunne. Poliskvinnan har en jobbig relation till sin son. Hennes son är vän med den försvunne tonåringen. Det är svårt att ens tro på att en polis tillåts jobba under de omständigheter som råder i fallet.

Handlingen utspelas till stor del på landsbygden i ett litet samhälle på Bjärehalvön på västkusten i Skåne, där det råder ett rubbat förhållande till såväl polis som svenska myndigheter. Det är inte en förort till en stor stad utan ett gammal svensk bygd med familjer och släkter som tycks ha bott på samma plats i generationer och där barnen inte har något annat val än att ta över föräldrarnas gård. Byborna har inget förtroende för polis eller andra myndigheter.

Det är bråk, gräl och osämja mellan de flesta i byn men när någon utomstående kommer håller de ihop i sitt hat mot utomstående. Byborna drivs av djupa lojaliteter och gamla familjefejder. Polisen som vill utreda vad som hänt med den försvunne tonåringen får inte mycket hjälp av byborna som tvärtom hotar poliser.

Av och till är serien intressant och saker nystas upp men det är en mörk skildring där de flesta mår dåligt. Det är så långt från en feelgood-berättelse som det är möjligt att hamna. Är den spännande? Både ja och nej. Det finns inte många karaktärer i serien som jag ens kan känna någon sympati för, det är svårt att riktigt engagera sig i skildringen som är lite för svart och hopplös även om det kan glimta till med lite hopp någon gång. Regissören Grönlund skildrar en bygd som styrs av en form av klan-samhälle. Det är en form av samhälle som annars brukar beskrivas i samband med folkgrupper som somalier. Det blir spännande att se detsamma i en liten, till stor del isolerad gammal svensk bygd. Samtidigt gör det att jag har svårt att riktigt tro på berättelsen. Jag är kluven till serien, den är absolut värd att se men den når inte upp till de bästa serier jag sett. Kanske är det så att amatörskådespelarna är överdrivna i sina reaktioner, som gör att det inte känns äkta och är svårt att engagera sig?

Liksom i Peter Grönlunds andra filmer är en stor del av rollerna besatta av amatörskådespelare, vilket ger en närhetskänsla och slags realism till karaktärerna som fungerar bra.

Regissören Peter Grönlund långfilmsdebuterade 2025 med dramathrillern Tjuvheder som möttes av lysande kritik och som vann Kritikerförbundets pris ”Greta” för bästa svenska film 2015, nominerades till sex Guldbaggar, varav den vann fem av dessa, bland annat för Bästa manus, Bästa klippning och Bästa kvinnliga huvudroll. Tjuvheder följdes upp av Goliat som också den fick ett mycket fint mottagande, nominerades för fem guldbaggar, bland annat Bästa film, och filmen vann fyra av dessa, bland annat för Bästa filmmanus, Bästa klipp och Bästa manliga huvudroll. År 2020 regisserade Grönlund Björnstad, en dramaserie på fem tar för HBO baserad på Fredrik Backmans bästsäljande roman Björnstad (Beartown). Serien hade premiär hösten 2020 på HBO Nordic/Europa.

Filmrecension: Regn över Babel -färgsprakande, bra steampunk-musik och inte lik någon annan film

by

Regn över Babel
Betyg 3
Svensk biopremiär den 2 januari 2026
Regi Gala del Sol

En magisk fantasy från Colombia där döden är är bodyguard utskickad av en dragqueen. En unik film, inte lik någon annan. Regn över Babel visades på Sundance (samt Rotterdam, San-Sebastian, Toronto med flera festivaler) och är en galen film, inspirerad av Dantes Den gudomliga komedin, pepprad med i steampunk-tappning och bjuder på en udda dragshow.

Babel är en legendarisk nattklubb där stadens bästa musiker och dragqueens uppträder. Tiden tycks stå stilla, många av dess besökare som är där ständigt är flera hundra år men ser ut som unga eller medelålders personer. Tiden står stills och en av dess dragqueen är självaste Döden där den som spelar kort eller kasta tärning kan vinna flera år till sitt liv, fast oftast förlorar den som spelar mot Dödens dragqueen, som heter La Flaca och är en enväldig härskare. Alla själar som samlas där får ta chansen att spela om sina livsår.

Salai, nattklubbens Babels ägare, försöker vinna över döden genom att anlita salsa-bandet Mamba Negra. För att bandet ska kunna vinna över döden behövs dess frontfigur musikstjärnan El Callegüeso som tycks vara försvunnen. Salai skickar sin son att leta efter El Callegüeso. Kommer han att hinna i tid eller ska de blir dödade?

Med i filmens finns också en berättelse om Jacob, som är son till ortens pastor. Pastorn fördömer dragqueens och homosexualitet och könsbyten. Men Jacob tränar i smyg med en dansgrupp av dragqueens. De ska uppträda på denna konsert också. Men ska Jacob våga dansa klädd som kvinna?

Namnet Babel kommer från Bibeln, Gamla Testamentet, specifikt i Första Mosebok 11:1-9, där historien om Babels torn berättas: mänskligheten talade ett enda språk och försökte bygga ett torn till himlen för att göra sig ett namn och slippa spridas över jorden, vilket ledde till att Gud skapade språkförbistring och skingrade folket, vilket är ursprunget till världens olika språk. Berättelsen är en symbolisk myt om mänskligheten hybris. Detta ligger som en liten undertext till filmens handling,

Filmen är bubblig och dess handlingslinje är av och till svår att greppa. Jag har personligen svårt att roas av filmer som skildrar starka, livsfarliga droger som något högst normalt och vardagligt. Det vimlar av dragqueens i filmen och det är sorgligt att detta alltid, eller oftast i alla fall, i filmer sätts i samband med att använda droger och leva utsvävande. För mig är det svårt att se det komiska i det. Men filmen är högst speciell och ändå värd att ägna tid att se. Det är färgsprakande, bra steampunk-musik och inte lik någon annan film jag sett på länge.

Filmrecension: Abbé Pierre – skildrar fransk historia och kampen för de fattiga och hemlösa

by

Abbé Pierre
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 januari 2026
Regi Frédéric Tellier

Abbé Pierre är väl så nära ett helgon det går att komma och framför allt i Frankrike. Han betraktas av många som Frankrikes motsvarighet till Moder Teresa. Fast han blivit delvis ifrågasatt under senare år, tyvärr efter hans död. I denna underbara drama-biografi får vi följa Abbe Pierres liv och hans kamp för att ingen människa ska svälta eller frysa ihjäl. Men det är en film som är mycket mer än en biografi över en människans liv, det är en skildring av ett Frankrike i förändring – och vi kan se paralleller till både Sverige och andra länder världen över, framför allt de västerländska. Vi bjuds in till en resa genom fransk 1900-talshistoria och vi kan spegla också övriga Europas historia genom denna skildring.

Abbé Pierres riktiga namn var Henri Grouès. Han föddes den 5 augusti 1912 i Lyon, i Frankrike, under välbärgade förhållanden. Han tog namnet Abbé Pierre som täcknamn under andra världskriget då han var aktiv i motståndsrörelsen. Han är känd världen över för att han grundade välgörenhetsorganisationen Emmaus för att hjälpa hemlösa och fattiga.

Som ung blev Henri Grouès utslängd från ett strängt kloster på grund av att han var för sjuk. Han hade inte stark fysik och munkarna i det klostret hängav sig åt ett hårt liv fyllt av umbäranden: de skulle äta lite och sova på kalla golv med mera, med mera. Under andra världskriget blev han inkallad som soldat. Då blev han aktiv inom motståndsrörelsen och han hittade sitt kall i livet. Han började kämpa för alla utslagna, alla fattiga, alla hemlösa. Efter andra världskriget var många människor mycket fattiga i Frankrike. Barn svalt ihjäl eller frös ihjäl då deras föräldrar inte hade råd med bostad. Trots att många hade jobb var lönerna så usla att de ändå bodde på gatorna.

Under andra världskriget träffade han Lucie Coutaz som var aktiv i motståndsrörelsen. Under kriget klädde hon sig som nunna för att kunna lura de tyska soldaterna som ockuperade Frankrike. Lucie Coutaz arbetade sedan sida vid sida med Abbé Pierre och de grundade Emmausrörelsen.

Filmen är intressant och är inte enbart hyllande. Vi får se hur Abbé Pierre tycks ha lätt för att få de rika att donera till hans rörelse för att hjälpa fattiga. Eftersom han kom från välbärgad bakgrund kunde han tala ett språk som berörde hjärtana hos de välbärgade. Vi får också se konflikter som uppstod, både när de välbärgade vill hjälpa till och låta de donerade pengarna investeras så de kunde växa och hjälpa fler, vilket Abbé Pierre oftast motsatte sig. Han ville att vartenda öre skulle gå direkt till hjälp. Andra konflikter som fanns var mellan det som hjälpte till. En del som fick hjälp och fick flytta in i rörelsens bostäder var svårt alkoholiserade och våldsamma, vilket inte alla uppskattade.

Filmens styrka ligger i att den skildrar Frankrike under tiden från andra världskriget – och vi kan jämföra och spegla vårt lands historia i våra tankar. Lite kluven är jag över att filmen inte alls nämner de anklagelser som kommit under senare år gentemot Abbé Pierre. Aftonbladet rapporterade i juli 2024:
Den franske prästen Abbé Pierre grundade Emmausrörelsen och vigde sitt liv för att hjälpa hemlösa. Nu anklagas han av flera kvinnor för sexuella övergrepp som ska ha pågått i 35 år.

Å andra sidan dog Abbé Pierre 2007 och har inte någon chans att förklara eller försvara sig. Det går inte att komma ifrån att Emmausrörelsen gett många människor hopp och räddat deras liv. Men filmens stora styrka ligger i att den berättar om samhällets utveckling, om hur människor hade det och om människor som kämpade för att förbättra villkoren för de fattiga och hemlösa och hur människor utan hopp fick hopp. En stark film som är värd att se.