Thomas Johansson

Recension: Lady Gaga – ett fullkomligt mirakel på scen

12 oktober, 2025 by Thomas Johansson

Lady Gaga – The Mayhem Ball
Plats: Avicii Arena, Stockholm. Publik: runt 13 000 (slutsålt). Längd: drygt två och en halv timme – faktiskt över tio minuter längre än vanligt.
Bäst: ”Abracadabra”, ”Poker Face”, ”Applause”, ”Born This Way” och ”Bad Romance” och…
Sämst: gitarrsolona i ”The Beast” – varför men samtidigt, jag får leta för att hitta något att klaga på..

Dansa eller dö, erbjuder Lady Gaga. Det finns merch med det trycket på svenska, och Stockholm väljer det första alternativet – dansa, med tillägget sjunga.
Showen, eller vad jag nu ska kalla det för, det som nu följer, är bland det mest knäppa och maffiga jag upplevt. Extra allt, och sen lite till, och lite till och…

Allt börjar med att hon, i dubbla roller på storbildsskärmen, deklamerar The Manifesto of Mayhem – en text om kaos, mardrömmar och behovet av att bygga sitt eget hus av musik. Och det huset bygger hon i sammanhanget lilla arenan Avicii. Skulle lätt kunna sälja ut både Strawberry och 3 arena med denna show.

Det går inte att förbereda sig.
Man kan ha sett Gaga förut, eller i ett Coachella-klipp, livevideos på Youtube eller läst på setlist.fm vad som ska komma – men inget säger något om attacken när Lady Gaga rullas in i toppen av en enorm blodröd krinolin, eller är det en lampskärm, som senare visar sig rymma en bur med dansare och en hiss. Eldkanoner, rök, jättelika gåspennor, 13 000 armband som blinkar i blodrött. Det händer mer under de första låtarna än under en hel festival i vanliga fall.

I akt två ligger hon halvt begravd i sand, omgiven av ett skelett och några zoombies, dödad av sitt alter ego – bara för att återuppstå på kryckor i en klänning med ett enormt släp som glöder i regnbågens färger, till publikens jubel. I nästa scen rullar hon ut med en gigantisk dödskalle sittandes i en ögonhåla. Sedan ”Born This Way”. Hela arenan blir en glittrande discoboll där ingen lämnas kvar. Hon tillägnar låten till queerpubliken, till deras rätt att finnas, kämpa, älska. Rösten bär, musiken pulserar, och vi bärs med.

Musikaliskt spänner showen över techno, metal, pop, electrochock, häxhouse, djävulsdisco och brutala ballader. Det är smaklöst, löjligt, fantastiskt, för mycket – hela tiden. Och just därför perfekt.

Bättre än någon annan i sin generation har Lady Gaga förvaltat arvet från popkonstnärer som ständigt vill strike a pose och skapa ögonblick som etsar sig fast. Vet inte vad jag ska kalla det jag sett, är det en musikal, teater, gotiska skräckdrömmar eller någons mardröm. The Mayhem Ball är den ultimata Gaga-showen.

Bakom den visuella bomben står koreografen Parris Goebel, regissören Ben Dalgleish och scenografen Es Devlin. Listan med Credits, är lång och full av väldigt duktiga människor men allt handlar i slutändan om huvudpersonen: Gaga själv, hennes blick, hennes kontroll. Det här är hennes show.

Och mitt i allt – vi får ögonkontakt. Bara en sekund. Hon står framför mig, svettig, lysande, verklig. Med den stora röda gåspennan i handen Jag önskar att jag hade haft något att signera, något att hålla fram som bevis på att det verkligen hände. Nu blev det ett foto istället.

I finalens ”Bad Romance” dör hon på en brits men återuppstår med monstertassar och 22 (tror jag) dansare i vitt. Scen efter scen hela kvällen – ett feberrus i färg, ljud och form och stora kostymer till Gaga.

Mascaran rinner, både hos Gaga, och mina grannar i publiken. Kärleksförklaringen till Sverige känns äkta, ljuset dör ut, och i mörkret tänker jag på den där ögonkontakten igen.
Som om allt handlade om just det:
att våga mötas, dansa, överleva, och vara sig själv.

Och nu, när jag lämnar arenan, är jag nästan avundsjuk på de som ännu inte sett detta men har en biljett i handen.

Jag önskar att jag kunde ose konserten – bara för att få se den igen imorgon.

Recension: Halloween på Gröna Lund 2025 – mörk magi med tydligare profil

11 oktober, 2025 by Thomas Johansson

Halloween på Gröna Lund är nu inne på sitt åttonde år, och i år känns satsningen mer självsäker och genomarbetad än någonsin. De nya och kvarvarande inslagen visar att parken vill utveckla snarare än upprepa. Det blir både kusligt, vackert och med tydlig identitet.

Vad som finns i år

Spökhus
Ett tydligt drag i årets koncept är att flera av skräckhusen har fått lite nya versioner och lite uppdaterade teman:

Zombiesta återvänder, nu större och mer intensiv – restaurangtemat med gäster som är på menyn är ännu mer klaustrofobiskt än tidigare och ligger på barnområdet.
Olustiga Huset – clowntema och mörker tar plats.
Sekten – ritualer, sumpig stämning och ockulta inslag är kvar som en utmaning för de modiga.
In the Head of a Murderer – ett fokus på psykologisk skräck där man möter “Obscura”, flickan som gestaltar inre rädslor.
House of Even Worse Nightmares – det vanliga spökhuset som fått samma innehåll som de senaste åren

Dessa hus har uppdaterats – “same name, new nightmares” som parken formulerar det även om jag inte riktigt upplevde det.

Scenshower, parad och event

Horror Parade går genom parken två gånger per dag (14:00 och 18:00), med kostymerade figurer som kryper fram och sätter stämningen.
Trashy Block Party – en mörk, blodstänkt dansfest där DJ Trashbeatz river loss och intrigen rör sig bland karuseller och skräckhus.
Madame Zinistra’s Zirkus Zideshow – en föreställning där groteska konstnärer, eldshower och svart humor möts i en cirkusmiljö.
Fireshow framförs på scenen framför Sekten – kraftfulla ljus-, ljud- och eldmoment skapar höjdpunkt i mörkret. Upplevs bäst i mörker.
En ny barnparad, där barnen kan gå tillsammans med de snälla karaktärerna.
Spöket Laban spökar vidare på teatern.

Attraktioner och underhållning

Alla vanliga åkattraktioner är öppna under Halloween, så att de som vill få både adrenalin och skräck i ett besök kan göra det.
I huvudområdet finns fem skräckhus totalt (inklusive de nämnda).
Zombiesta har bara digital kö – du kan boka plats samma dag via app eller digitalt system. Gör det i god tid så får du plats.
Parkens barntillåtna zoner (familjevänliga Halloween-inslag) finns parallellt, så att de yngre och känsligare besökarna också kan delta i stämningen utan att bli skrämda för mycket.

Styrkor och svagheter – årets helhetsintryck

Styrkor:

Modernisering och variation – Genom att förnya husen och lägga till inslag som Zombiesta visar Grönan att man inte stagnerar.
Helhetsskapande installationer och scenerier – Dekorationerna ligger inte bara på ytan; man känner att hela parken bär temat, med dimma, ljussättning och stämningsljud som binder ihop zonerna.
Inklusivt grepp – Med parallella familjevänliga zoner samt det smarta mösskonceptet visar man respekt för olika komfortnivåer.
Scenshower och rörliga element – Parade, eldshow och cirkusinslag bidrar till att Halloween känns mer levande än bara “gömda skräckhus i hörn”.

Svagheter / utmaningar:

Vissa skräckhus kan upplevas ojämna: upplevelsen i In the Head of a Murderer eller Sekten kan bero mycket på tidpunkt och hur många andra som trängs i korridorerna.
Digital kö för Zombiesta innebär väntetid och osäkerhet — för den som inte gillar att vänta kan det bli frustrerande.
Trots dekoration och scenerier gäller det att driva intensiteten jämnt över hela parken – vissa zoner kan kännas mer “burkiga” medan andra pulserar mer.

Betyg och sammanfattning

Halloween på Gröna Lund 2025 är i praktiken det mest ambitiösa året hittills. Kombinationen av skräckhus, scenshower, mörkerpromenader och vanliga attraktioner gör att besökaren kan välja sin nivå – från kusligt mys till hjärtklappning.

Det finns små ojämnheter, men de kompenseras av helheten. Detta är inte bara en Halloween-version av Gröna Lund – detta är Gröna Lund som Halloween, med stark profil.

Betyg: 4 av 5
För att det är kreativt, ambitiöst och stämningsfullt på en nivå som förtjänar applåder – men där det sista lilla greppet ibland lämnar lite att önska.

Allsång på Halva Globen med Markus Krunegård

11 oktober, 2025 by Thomas Johansson

Markus Krunegård har alltid balanserat mellan det storslagna och det personliga, mellan arenans ljus och vardagens grus. När han nu ”fyller halva Globen” – en formulering så typiskt Krunegårdsk att den lika gärna kunde vara en låttitel – gör han det med ett leende som avslöjar att det här betyder något på riktigt. I inläggen på sociala medier var han tveksam hur han skulle dela påk Globen, på mitten, på höjden eller någon annan kreativ skärning. Det är inte bara ännu en konsert, det är en sorts bekräftelse: på att envishet, känsla och egenart faktiskt kan ta en artist hela vägen hit. Det hela som enligt uppgift började som ett skämt, att boka Globen.

Kvällen börjar i dramatik. ”Bastard anthem” sprakar igång i blixtrande motljus och massor av rök på scenen, och Krunegård ropar ”Tack! Äntligen!” som om han hållit andan i flera år. Det är en stor entré, men också djupt mänsklig. Under två timmar rör han sig mellan olika uttryck – från explosiv crescendorock till elektroniskt skimrande synthpop i ”Trointeduärnåt City” – utan att tappa sin egen ton. Ljudbilden är tät men aldrig steril, och känslan av samspel mellan musikerna, som står tätt på scenen, ger arenan ett oväntat intimt skimmer. Lite misshandel av stråk-kvartett, finns på scenen, men används bara under tre låtar.

Krunegård blandar nytt och gammalt med lätt hand. Den nya singeln ”Tårar” får svensk premiär och låter som en framtida klassiker, medan ”Ibland gör man rätt, ibland gör man fel” väcks till liv med lika delar humor och allvar – komplett med simmande spermier på storbildsskärmen. I ”Cha cha shake” tar dottern Helli plats vid sin fars sida och förvandlar låten till ett familjeporträtt i realtid. Det är rörande utan att bli sentimentalt.

Kvällen bjuder också på överraskningar och en förväntad gäst. . Miriam Bryant och Mauro Scocco dyker upp som eleganta kometer, men det är Krunegård själv som förblir navet. Hans förmåga att tala, skämta och blotta sig utan att tappa greppet om helheten gör att publiken aldrig förlorar fokus. Pianopotpurriet mitt i konserten – ensamt, naket, innerligt – blir ett av kvällens mest laddade ögonblick. Vet inte riktigt vad jag tycker om hur B-scenen användes igår. Kul att fler får känna att de är nära men vi som stod längt fram såg ingenting, och inget visades på skärmarna längst fram. Sen att han går igenom publikhavet tillbaka till scenen och jag först inte vill släppa fram honom utan tror att det är någon som vill ta min plats längst fram.

Visst finns stunder av tomgång, små andningspauser där energin dippar. Men de vägs upp av ögonblick som ”Vampyr får vampyr” där Anna Vnuk dansar sig rakt in i låtens raseri, eller finalen ”Korallreven & Vintergatan”, då hela arenan badar i ljus och gemenskap. Det är varmt, mänskligt och påtagligt äkta – en kväll där Markus Krunegård visar att han både kan och vågar vara en arenartist på sitt eget sätt.

En fyra på en femgradig skala – för värmen, modet och glädjen i att faktiskt fylla halva Globen.
Setlist:

Bastard anthem
Everybody hurts/Tur att vi lever samtidigt
Trointeduärnåt city
På promenaden
Etta sitta längst fram
Tårar
Ibland gör man rätt, ibland gör man fel
2 veckor i Austin
91:an
Cha cha shake (med Helli Krunegård)
OAOAE vi förlorade (med Miriam Bryant)
Samma nätter väntar alla / De är synd om mänskorna / Fakta: Fucked Up / Ta en dusch / Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp (Från B-scenen)
L.A. L.A. (gick till A-scenen under sången)
Vampyr får vampyr (med Anna Vnuk)
Jag är en vampyr
Hell yeah Norrtälje
Extranummer:
Inget halleluja
Hela livet var ett disco/Du stör dig hårt på mig (med Mauro Scocco)
Askan är den bästa jorden
Extranummer2:
Stjärnfallet
Korallreven & Vintergatan

Krönika – Oasis i Cardiff – andra kvällen blev legendarisk

6 juli, 2025 by Thomas Johansson

Oasis i Cardiff den 5 juli 2025. Foto: Thomas Johansson

Att vänta på något i åratal kan vara riskabelt – förväntningarna hinner bli nästan omöjliga att leva upp till. Men ibland händer det otroliga: verkligheten överträffar drömmen. För mig hände det den 5 juli 2025 i Cardiff, när jag äntligen fick se Oasis live – och det blev allt jag hoppats på och lite till.

Länge leve väntan

Jag har längtat så länge efter att se Oasis. När de spelade under sina storhetsår gick jag knappt på konserter, och chansen rann liksom bara förbi. Så när ryktet kom att bandet skulle återförenas för några exklusiva spelningar, fanns det ingen tvekan: vi måste dit.

Vi försökte få biljetter till premiärkvällen den 4 juli – men gick bet. Som plåster på såren lyckades vi istället få tag på biljetter till kvällen efter. Det visade sig bli en ren vinstlott.

Festen börjar redan på tåget

Redan på tåget till Cardiff började känslan byggas upp. Överallt Oasis-tröjor, bucket hats, öl i plastglas och förväntansfulla blickar. Våra bordsgrannar berättade att det alltid blir så här inför spelningar: en spontan fest på hjul. Mannen vid vårt bord var på väg till sin sjuttonde Oasis-spelning (!), medan hans vän, precis som vi, skulle se dem för allra första gången.

Att kliva av tåget i Cardiff var som att gå rakt in i en enda stor supporterklubb. Gatorna fyllda av fans, pubarna smockfulla, och musiken hördes från varje hörn. Ljuden av olika coverband väller in över gatan, tydligen det som det satsas mest på. Vi går in på The Piano Works, och blir imponerade av kvalitén på coverbandet. Hade inte blivit besviken om jag sett dom som en huvudakt. Vi försökte ta oss in på ett annat ställe, men trängseln fick oss att ge upp snabbt. Istället gick vi mot arenan – där festen fortsatte..

Förband och förväntan

Utanför arenan ringlade kön till merchshopen som en lång orm av förväntan. Vi gick in och satte oss, redo för timmar av väntan på det magiska klockslaget 20.15. Först ut var Cast, som för mig bara var Walkaway, men det räckte gott. Sedan kom Richard Ashcroft från The Verve, som skickligt byggde upp stämningen när han avslutade med The Drugs Don’t Work, Lucky Man och Bitter Sweet Symphony. När han gick av scenen kokade arenan av förväntan.

Med 30 minuter kvar började den stora rusningen till barerna – eftersom man bara fick köpa fyra öl åt gången blev det som en ritual. Folk skyndade tillbaka med armarna fulla av pint, bara för att snart springa vidare till toaletterna.

This is not a drill

Exakt 20.15 tändes skärmarna med orden This is not a drill. Arenan exploderade. Första låten Hello blev precis det – ett rungande, gemensamt hej mellan band och publik.

Setlisten var densamma som kvällen innan, men det spelade ingen roll. Morning Glory gav mig gåshud som inte släppte på hela kvällen, och Stand By Me träffade djupare än jag trodde var möjligt. Det kändes som en enda lång kavalkad av största hitsen, levererade med en kombination av självsäkerhet och spelglädje som man inte alltid får se från band med så lång historia.

Ett magiskt ögonblick

Men det var när Don’t Look Back in Anger kom som allt stannade upp. Liam lät publiken ta över, och arenan förvandlades till ett enda stort körfält. Plastglas höjdes, armar sträcktes mot taket, och plötsligt stod tusentals främlingar och sjöng samma ord som om vi känt varandra hela livet.

När vi lämnade arenan fortsatte festen på gatorna. Folk sjöng fortfarande refrängen, någon skrålade Wonderwall, och det kändes nästan svårt att förstå att det faktiskt var över.

Två kvällar av magi – men andra kvällen blev större

Det blev exakt så magiskt som jag hade hoppats på – och lite till. Jag hade väntat i så många år på att få stå där och sjunga med, och när chansen väl kom var det inte bara en konsert, utan en kväll jag kommer bära med mig för resten av livet. När de sista tonerna av Champagne Supernova klingar ut, får jag tårar i ögonen, är det redan över. Det jag väntat på så länge, är över efter två timmar.

Två kvällar av magi i Cardiff, men den andra kvällen… den blev något större än bara bra musik. Den blev legendarisk. Ett av årets starkaste musikminnen

Recension: Håkan Hellström på Ullevi – En känslosprakande triumf i Göteborgsnatten

7 juni, 2025 by Thomas Johansson

Betyg, 4,5 av 5, Ullevi Göteborg, 6 juni 2025

Håkans stora scen — Den stora scenen på Ullevi

För tionde gången står Håkan Hellström på en av Sveriges största scener – och gör det med samma hunger som om det vore hans första gång. Den här gången möts publiken av en scen mitt i arenagolvet, ett fyrkantigt bygge som likt ett slags modern cirkusarena bjuder in till närkontakt från alla håll, men samtidigt får du ingen kontakt alls, stora delar av tiden när han är på någon annan sida. Men inledningen är försiktig, nästan trevande.

När Hellström öppnar med ”Jag har varit i alla städer” och följer upp med nya singeln ”Gå för glory” är det som om pusselbitarna ännu inte riktigt har fallit på plats. Det är trångt på scenen, ljudbilden glappar bitvis och det stora formatet känns mer som en börda än en tillgång. Men så kommer ”Tro och tvivel” – och med den ett skifte i kvällens tonläge. Plötsligt vänder hela arenan, publiken exploderar i sång, och Hellström rusar fram över rampen som om han äntligen hittat hem. Berättar att han alltid sett scenen som fyra rum, och nu har han bokstavligen fått det. De som sovit i tält utanför, för att hamna längst fram, får inte riktigt belöning för mödan. Med denna scen missar du en hel del om du står längst fram. Du vill nog stå på hörnet av scenen, så ser du två sidor i varje fall.

Kvällen fortsätter med en blandning av största möjliga hits och noggrant valda ögonblick för förnyelse. ”Du kan gå din egen väg” glittrar i synthdriven Van Halen-stil, och ”Pärlor” blir till en andlöst vacker duett med Sarah Klang. Längre fram gästar Miriam Bryant med sin själfulla röst i en utökad version av ”Nu kan du få mig så lätt”, medan komikern Björn Gustafsson kliver in i polisuniform och tillsammans med Håkan bjuder på charmig buskis i ”Som sommaren”.

Vad som hade kunnat slå över i fars blir istället en varm och mänsklig del av showen – mycket tack vare Hellströms egen balansgång mellan publikflört och musikalisk allvarlighet. Ett av kvällens starkaste ögonblick kommer i form av den unga Nisse Hasselgrens innerliga tolkning av ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen” – ett tydligt exempel på Håkan Hellströms förmåga att förena generationer i sin musik.

Några saker är tydliga denna kväll: Det regnar inte. Det är nationaldagen – och han spelar förstås både ”Pärlor” och ”Tro och tvivel”. Och ja, scenbygget fungerar – till slut för dom som inte står för nära. Storbildsskärmarna förstärker en tydlig Göteborgskänsla med spårvagnskling, stadssiluetter och hamnbilder. Och där, mitt i detta marina myller, rör sig Håkan som en musikalisk lots: oförutsägbar, ömsint och ibland rent manisk.

Hellström har skalat bort allt från de senaste två albumen, men ingen saknar dem när låtar som ”Ramlar”, ”När lyktorna tänds” och ”För sent för Edelweiss” får publiken att sväva. Och med Frälsningsarméns blåskår i ryggen och ett band i absolut toppform låter det större än någonsin. Musiken sväller, briserar, imploderar – ibland allt samtidigt. Och ändå finns där hela tiden den lilla människan, pojken i sjömanskostym, kvar i kärnan.

Det här borde inte fungera. Det är ibland rörigt, ibland överladdat. Men det gör det. Och när Hellström i extranumren bränner av ”Kom igen Lena”, ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” och avslutar med fyrverkerier till ”Du är snart där”, är det bara att kapitulera inför kraften i det han och publiken skapat tillsammans.

Håkan Hellström må ha blivit en arenaartist, men han låter aldrig konventionell. Det är känslosamt, skevt, glimrande – och ännu en gång helt magiskt.
En storslagen, oväntad och innerlig kväll med Sveriges mest älskade liveartist

Thomas Johansson

Footer

Om oss