Thomas Johansson

Together For A Better Day på Avicii Arena blev en kväll som sömlöst blandade musik, politik och oväntade inslag – och ännu en gång visade varför konsertserien är en av Stockholms mest laddade traditioner.

Tredje gången gillt

För tredje året i rad samlade Tim Bergling Foundation 13 000 personer i Avicii Arena. Tidigare upplagor har gett tidiga scener åt namn som Teddy Swims och Benson Boone – artister som senare slagit internationellt. Det gör att varje års program känns som ett fönster mot framtiden: vilka av kvällens akter står på världens största scener om några år? Att konserten dessutom sänds på HBO förstärker känslan av att detta är något mer än en lokal händelse.

Publiken som politisk barometer

Ett av kvällens mest laddade ögonblick kom när boken med ungas visioner för en bättre morgondag överlämnades till partiledarna. Publikens reaktioner blev ett direkt kvitto på stämningen: kraftiga burop mot Jimmie Åkesson, störst bifall till Magdalena Andersson. De flesta andra möttes av tystnad – med undantag för Nooshi Dadgostar, som fick en del applåder. Det var ett tydligt exempel på att Together For A Better Day inte bara handlar om musik, utan också om samhällsengagemang.

Röster från scenen

Sarah Klang levererade kvällens kanske mest direkta budskap: ”Ni kreativa, stå ut i skolan.” En enkel men kraftfull uppmaning till de unga i publiken.

Komikern Christoffer Nyqvist tog ett annat grepp och pratade om resurser som försvinner när så många unga mår dåligt – samtidigt som han kastade falukorv i publiken, två gånger. Ett oväntat inslag som framkallade både skratt och förvåning.

Musik från scenen

Kvällen bjöd på en imponerande bredd av artister och uttryck:

• Kungliga Filharmonikerna gav kvällen en storslagen och högtidlig inramning.
• Tjuvjakt fyllde arenan med sin lekfulla hiphop.
• Aloe Blacc hedrade Aviciis arv med ”Wake Me Up”.
• Sigrid levererade energifylld pop framför en fond av anhöriga som förlorat någon i självmord – ett av kvällens starkaste framträdanden.
• Ida-Lova stod för kvällens snyggaste visuella uttryck, tillsammans med en grupp 15-åringar som skapade en stark kollektiv känsla.
• Seinabo Sey fyllde arenan med sitt mäktiga uttryck.
• Sarah Klang berörde med en rå och ärlig popballad.
• The Joy och Nektar tillförde nya färger och rytmer.
• Good Neighbours levererade indiepop med direkt klistriga refränger.
• Hannes och Waterbaby gjorde ett naturligt samarbete, även om Waterbabys mikrofon låg märkbart lågt i mixen.
• Nile Rodgers satte funkstämpeln på kvällen – och när Molly Hammar anslöt blev det ett av kvällens mest explosiva ögonblick.

Tillsammans speglade line-upen dagens musikscen i hela dess bredd: från orkestral prakt till funklegender, från popens stora namn till unga talanger på väg upp.

Nyheten: Open Stage for a Better Day

En av kvällens stora nyheter var lanseringen av Open Stage for a Better Day, ett projekt som ska ge unga fler möjligheter att inte bara repa, utan också stå på scen. Från scenen nämndes bara att satsningen sker i samarbete med en av Sveriges största festivaler, men enligt uppgifter handlar det om Rosendal Garden Party. Det kan bli en viktig plattform för nästa generation musiker.

Ett kärt återseende

Dessutom dök Nisse Hasselgren upp – som gjorde stor succé på Håkans konserter i somras – och framförde återigen ”Nordhemsgatan leder rakt in till himmelen”. Fortfarande är det svårt att hålla ögonen torra när Nisse sjunger.

Slutsats

Together For A Better Day lyckades återigen kombinera musik, samhällsengagemang och oväntade inslag. Med en publik som inte tvekade att visa sina känslor, artister som blandade allvar med humor och en ny satsning på framtidens musiker blev kvällen en stark påminnelse om att Avicii Arena inte bara är en scen – utan en plats för framtidstro.

Betyg: ★★★★☆ – En stark kväll med både hjärta och falukorv.

The Lottery Winners på Debaser – Betyg 5 av 5 möjliga.

The Lottery Winners förvandlade en grå tisdag till en glittrande lördagskväll på Debaser Strand – med indiepop, allsång och en blinkning till ABBA.

En kväll som växte ur förväntningarna

Det var många i publiken som först upptäckte The Lottery Winners när de värmde upp för Robbie Williams på Stadion tidigare i år. Nu stod de själva i centrum – och även om spelningen först var bokad till det mindre Debaser Nova, blev intresset så stort att konserten flyttades till Strand. Trots den större lokalen var det fortfarande slutsålt, vilket säger en hel del om bandets växande popularitet.

Indiepop med refränger som fastnar

Bandets styrka ligger i deras lättsjungna refränger och direkta indiepop-sound. Från första låten var publiken med, och det blev snabbt tydligt att detta inte skulle bli en vanlig tisdag. Frontmannen Thom Rylance, med sin nyinköpta jacka från ABBA The Museum, drev på stämningen med både humor och energi. Han konstaterade att tisdagar är den svåraste dagen att spela på – men tillade snart att känslan i lokalen var som en lördagskväll.

Publiken som kör

Det var inte bara bandet som levererade. Publiken sjöng med, dansade och skapade en atmosfär som gjorde att varje refräng kändes större än lokalen. När Rylance spontant kastade in lite “Mamma Mia” och några rader från “Dancing Queen” som en början på extranumren blev det en hyllning till Stockholm och ABBA som fick hela Strand att gunga. Det var ett ögonblick som kändes både lekfullt och genuint, och som cementerade bandets förmåga att skapa närhet till sin publik.

Från förband till huvudakt

Att gå från att vara förband till Robbie Williams till att sälja ut en egen spelning i Stockholm är ett tydligt tecken på att The Lottery Winners är på väg uppåt. De har hittat en balans mellan catchiga poplåtar och en scennärvaro som gör att varje spelning känns unik. De har spelat i över sjutton år som band och det är först nu det verkligen börjar lossna för bandet. Det är lätt att förstå varför så många som såg dem på Stadion ville återvända för att uppleva dem igen – denna gång i ett mer intimt format.

Slutsats

The Lottery Winners visade på Debaser Strand att de är mer än bara ett charmigt indiepopband från Manchester. De är ett band som kan förvandla en vardagskväll till en fest, som kan få publiken att sjunga med i varje refräng, och som med glimten i ögat kan knyta an till sin publik genom att dra in ABBA i mixen. Det här var en konsert som kändes som början på något större. Nästa gång dom kommer till Stockholm behövs en ändå större lokal.

Peter Jöback och Ola Salo – Avicii arena gånger två – Det är 15.00 showen som är recenserad – Betyg 3.
När överdåd möter fingertoppskänsla – och matinén vittnar om att succén kunde varit ännu större

När Peter Jöback och Ola Salo tar sin gemensamma glittriga mastodontshow till Stockholm borde allt ligga upplagt för den stora triumfen. Men redan innan ridån går upp på matinéföreställningen märks något: B-läktaren är stängd. Det är inte slutsålt i Avicii Arena, och det viskar om att ”A Show Extravaganza” ännu inte nått den publika explosion som konceptet själv skryter om.

Men låt mig då leverera svaret på frågan ovan, den om vi får oss en show vi aldrig ska glömma till livs.

Det är när ”A Show Extravaganza” försöker vara lika glittrig som Las Vegas skyline som den funkar som sämst.
Duellen i ”A Little Less Conversation”, där Jöback bär ormskinnskavaj och Salo röd läderkostym, är så over the top att man nästan måste blinka bort glitterdammet. När de turas om att vråla igenom ”Superstar” och ”Jesus Christ” blir kampen om uppmärksamheten nästan en egen akt. Det är kul – men också rätt tröttande.

Som tur är kommer räddningen när de slutar brottas om rampljuset och sjunger var för sig.
Jöback är som allra starkast när han kryper tillbaka till sina rötter:

• en stilla, vacker ”Atlas” vid flygeln,
• den eviga musikalexplosionen ”Music of the Night”,
• och ett mäktigt framförande av The Arks ”It Takes a Fool to Remain Sane”.

Salo, i sin tur, får arenan att vibrera med ”Echo Chamber” och ”Clamour for Glamour”. Men det är hans tolkning av Jöbacks ”Stockholm i natt” som blir kvällens absoluta knockout. En avskalad, känslig stund från en artist som annars oftast bränner av med full strålkastare. Där är inte ett öga torrt.

”A Show Extravaganza” är inte riktigt det som står på burken.
Det är stort, pampigt och lyxigt – men också spretigt, stundtals nästan kvävande i sin ambition att vara precis allt. Ändå bärs allt upp av det faktum att både Salo och Jöback är födda för detta:
två superstjärnor, lika långa, nästan estetiskt identiska, men med helt motsatta resor bakom sig.

Kontrasten mellan dem blir en kraft i sig:

• Salo från replokalen i Rottne,
• Jöback från Adolf Fredriks musikklasser.
• Den ene rockorakel, den andre musikalperfektionist.

Det kärleksfulla roastandet mellan dem blir kvällens röda tråd.
”Visste du att jag har en biogasbuss uppkallad efter mig i Växjö?” skämtar Salo när Jöback radar upp sina Broadwaymeriter. Peter Jöback frågar till och med Siri vem som är bäst. Svaret växer fram under kvällens gång: båda är bäst, men på helt olika sätt.

Bandet på tio personer är lyxigt, dansarna levererar yvig showkoreografi och Sinatra/Davis Jr-duetterna glimmar till. Men ofta drunknar showens hjärta i sin egen storslagenhet.

Det är i de små, nakna stunderna som showen äntligen andas.
Som när Salo beskriver hur han som ung ruttnade i Rottne medan Adolf Fredrik-barnen sjöng lucia i tv – och sedan sjunger ”Stockholm i natt” så hela Avicii Arena blir lika stilla som en vinternatt vid Slussen.

Sammanfattning?
Showen kunde fyllt fler läktare. Den är ojämn, ibland för högljudd för sitt eget bästa.
Men när den träffar rätt – då träffar den rakt genom revbenen.

Två röster, två resor, två scenpersonligheter.
En föreställning som rör sig mellan Las Vegas-bombasm och hudnära sårbarhet.

Det är inte alltid briljant.
Men det är alltid underhållande.