Division 7 Långbro Feelin – Betyg 4
Det finns band som låter som en scen. Och så finns det band som är en scen. Division 7 har länge tillhört den senare kategorin – mer rörelse än produkt, mer kollektiv känsla än enskilda låtar. Med nya albumet Långbro feelin’ försöker de inte ändra på det. De försöker snarare förfina det.
Och det är just där skivan hittar sin styrka.
Tio år har gått sedan bandet bildades, och Långbro feelin’ är deras tredje fullängdare. Det märks att de har vuxit in i sitt uttryck. För första gången har de tagit in externa producenter, vilket ger en ljudbild som är renare och mer fokuserad – utan att tappa den där känslan av att allt när som helst kan välta över kanten. Det är fortfarande stort, fortfarande maxat – men inte lika spretigt. Snarare riktat.
Där tidigare släpp ibland känts som att de kastat alla idéer på väggen och hoppats att tillräckligt många fastnar, finns här en tydligare kärna. Det gör att låtarna får mer utrymme att andas – och träffa.
Tematiskt rör sig Långbro feelin’ i ett landskap som är både skört och trotsigt. Det handlar om att hålla ihop när saker faller isär, om relationer som både räddar och binder, om att försöka stå upp i en värld som inte väntar in någon. Det är inte direkt nya ämnen – men Division 7 har ett sätt att göra dem akuta.
Det som fortfarande särskiljer bandet är hur nära de ligger sin publik. Det finns något nästan fotbollsläktar-aktigt i hur deras musik fungerar: refrängerna är skrivna för att sjungas tillsammans, inte bara lyssnas på. Den känslan genomsyrar även skivan, även om den förstås kommer till sin fulla rätt live.
Samtidigt finns här en liten men viktig förskjutning. Mörkret finns kvar, men det har fått sällskap. Det finns en lätthet här som inte alltid funnits tidigare, en slags klackspark mitt i allvaret.
Det gör Långbro feelin’ till deras mest balanserade skiva hittills.
Men helt utan invändningar är det inte. När ett band bygger så mycket av sin identitet på intensitet och kollektiv eufori finns alltid risken att studioformatet känns som en kompromiss. Vissa låtar längtar uppenbart efter svettiga golv och publikens röster för att nå hela vägen fram. På skiva blir de ibland mer kontrollerade än de kanske mår bäst av.
Samtidigt är det kanske ett lyxproblem.
För Division 7 fortsätter vara ett av de mest levande banden i svensk indierock just nu. Inte för att de uppfinner något nytt – utan för att de får det att kännas nödvändigt igen.
Och i en genre som ofta lever på gamla minnen är det inte lite.
