Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Thomas Johansson

Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

by

Rat Pack Rhapsody Foto: Sören Vilks

Rat Pack Rhapsody, Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm, Betyg 3 (5)

Det är något märkligt med att blicka bakåt mot USA just nu. Samtidigt som landet framstår som allt mer vacklande i samtiden, ligger dess kulturella arv kvar som en nästan orubblig fond. I Rat Pack Rhapsody plockas en specifik era fram – mitten av 1900-talet, där swing, croonertradition och Las Vegas-glans formade en bild av Amerika som både lockar och skaver.

Föreställningen, signerad Rikard Bergqvist, tar sig an detta material med ambitionen att både återskapa och kommentera. Med fyra skådespelare och ett storband decimerat till fem utmärkta musiker i ryggen byggs en scenvärld där Frank Sinatra, Sammy Davis Jr. och Dean Martin fungerar som självklara fixpunkter – ett gäng vars myt är lika seglivad som problematisk.

Rent musikaliskt råder det sällan någon tvekan. Det är välrepeterat, välbalanserat och framför allt energifyllt. Numren avlöser varandra med precision, och det finns en tydlig känsla av maskineri: allt sitter där det ska. Scenrummet används effektivt, med flygel, bardisk och loungemöbler som tillsammans skapar en lekfull, rörlig miljö där tempot hålls uppe genom såväl koreografi som fysisk närvaro. Orkestern är en bärande kraft – inte minst i hur den lyckas hålla ihop ett annars ganska brokigt material.

Men där musiken lyfter, har berättelsen svårare att hitta fotfäste. Dialogen pendlar mellan imitation och pastisch, och språket blir ofta en märklig hybrid där engelska uttryck trängs in i svenskan på ett sätt som skaver mer än det tillför. Det finns en vilja att återskapa en viss attityd – kaxig, rå, filmisk – men resultatet blir stundtals mer poserande än levande. När handlingen dessutom drar iväg mot mer konspiratoriska sidospår tappar föreställningen ytterligare i fokus. Mitt sällskap på premiären tyckte också att föreställningen var för lång, när den klockar in på strax under tre timmar med paus.

I ensemblen finns flera starka individuella prestationer. Rennie Mirro bjuder på karisma och tajming i en roll som tydligt lutar sig mot Dean Martins självironiska dekadens. Alexander Larsson ger sin tolkning av Sammy Davis Jr. en rörlighet och nerv som sticker ut, och antyder ett djup som föreställningen i stort inte riktigt vågar stanna i. Isabella Lundgren, ensam kvinna i sammanhanget, tar plats med självklar musikalitet och ger kvällen några av dess mest nyanserade ögonblick.

Tyngst börda vilar kanske på Joachim Bergström, i rollen som Sinatra. Att närma sig en så ikonisk röst är ett riskprojekt i sig, och hur skickligt det än görs infinner sig känslan av distans. Det blir korrekt, ibland imponerande – men sällan riktigt levande. Snarare en påminnelse om hur tätt vissa uttryck sitter ihop med sin ursprungliga tid och person. Sen tror jag att både Joachim Bergström och Rennie Mirro dansar bättre än de karaktärer de ska spela gjorde i verkligheten. Man ångrar sällan en konsert man varit på, men jag ångrar att jag inte tog mig råd att se Frank Sinatra i verkligheten när han besökte Stockholm 1989 och 1990. Tyvärr blir detta ingen ersättning för dessa missade konserter.

Föreställningen är som mest övertygande när den släpper behovet av att återskapa och istället bara omfamnar energin i materialet. I de stunderna – när ensemblen slutar imitera och istället spelar med full kraft som sig själva – uppstår något friare, mer direkt. Det finns en smittande glädje i svänget, en överdådighet som går rakt igenom ironin.

Rat Pack Rhapsody är i slutändan en föreställning som pendlar mellan hyllning och rekonstruktion. Den når inte alltid hela vägen fram i sitt berättande, men bärs upp av en musikalisk kraft som är svår att värja sig mot. Kvar finns en känsla av att ha sett ekot av något större – inte helt fångat, men fortfarande varmt nog att lysa upp.

Musiken du kommer att höra i föreställningen.

Akt 1
Heroes of the past (R.Bergqvist/M.Venge)
Chicago (F. Fisher)
I wanna be loved by you (H.Ruby/H.Stothart/B.Kalmar
I ain´t got nobody (S.Williams/R. A. Graham)
Listen to your mama (R.Bergqvist/M.Venge)
Tallest Guy in town (R.Bergqvist/M.Venge)
Betting on you (R.Bergqvist/M.Venge)
Making life a celebration (R.Bergqvist/M.Venge)
You and me (R.Bergqvist/M.Venge)
Black bottom stomp (J. R: Morton)
Night and day (C. Porter)
Get happy (H.Arlen/T.Koehler)
What is this thing called love (C.Porter)
I´’ll never smile again (R.Lowe)
Walkin my baby back home (R.Turk/F.E.Ahlret/H.Richman)
She’s funny that way (N.Morét/ R.Whiting)
Hate me just a little bit less (R.Bergqvist/M.Venge)
Lucky strike jingle (R.Bergqvist/M.Venge)
Is you is or is you ain’t my baby (B.Austin/L.Jordan)
That’s my bizniz (R.Bergqvist/M.Venge)
What is a wife? (R.Bergqvist/M.Venge)
Anchors a weigh/The house I live in (AH Miles/C.A. Zimmermann/E.Robinsson/G.D.Lottman/L.Allen)
I get a kick out of you (C.Porter)
Let the show go on (R.Bergqvist/M.Venge)

Akt 2

Sam’s song (L.Quadling/J.Elliott)
I always get bored in the end (R.Bergqvist/M.Venge)
I’m a fool to want you (J.Wolf/J. S Herron)
Over the moon Rise again (R.Bergqvist/M.Venge)
True born star (R.Bergqvist/M.Venge)
That’s amore (H.Warren/J.Brooks)
The Sands (R.Bergqvist/M.Venge)
High hopes (J. Van Heusen/S.Cohn)
The Joker (L. Bricusse/A.Newley)
I’ve got you under my skin (C.Porter)
Star sprangled banner (J. Stafford Smith/F. Scott Key)
Happy Birthday (M. J Hill/P.Hill/M.Monroe)
It’s the sixties (R.Bergqvist/M.Venge)
That’s life (D.Kay/K.Gordon)

Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

by

Avantgardet – United States of Sverige – Betyg 4 (5)

Det finns något nästan trotsigt i att Avantgardet nu är framme vid sin elfte skiva. Inte bara i produktiviteten, utan i viljan att fortsätta borra i samma spricka – mellan dröm och baksmälla, mellan ideologi och verklighet – utan att släta över kanterna. Det här är ingen nystart. Det är en fördjupning.

Redan i “Ibanez” sätts tonen: en uppväxtskildring där politiken, musiken och identiteten flyter ihop till något som känns både självklart och sårigt. Referenserna – från Latin Kings till Palestina – är inte poser, utan delar av ett liv som fortfarande pågår. Det är där Avantgardet är som starkast: när det känns som att låtarna inte skrivs i efterhand, utan mitt i något.

“Pengar” är skivans mest direkta urladdning. Den hamrar in sitt budskap tills det nästan blir obekvämt, men landar i en av plattans tydligaste teser: att tre ackord fortfarande väger tyngre än allt det där andra. Det är enkelt, nästan banalt – men också effektivt.

I “Förnedrade” växlar bandet till något mer kollektivt, en kväll på stan som förvandlas till en berättelse om klass, makt och värdighet. Refrängen fastnar direkt, men det är i detaljerna – köerna, blickarna, vakterna – som låten får sin tyngd.

“Blod, svett & obetalda räkningar” är kanske skivans mest träffsäkra titel, och också en av dess mest konkreta låtar. Här finns en vardag som sällan romantiseras: tomma konton, tillfälliga lösningar, ett liv som hålls ihop med små marginaler. Det är rakt, nästan brutalt, men utan att tappa värmen. Det är också här som skivans titel finns, United States of Sverige.

“Empire” öppnar upp perspektivet. Här rör sig texterna bort från det privata och ut i något större – flyktingar, politiska konflikter, ett samhälle där vissa människor systematiskt glöms bort. Det finns en risk att det blir programförklaring, men Avantgardet klarar sig undan genom att hela tiden återvända till individen.

Och så sticker vissa spår ut lite extra.

“Kevin” är ett av dem – nästan mer en berättelse än en låt. Här kliver Rasmus Arvidsson fram i något som närmar sig rap, och det fungerar oväntat bra. Det är avskalat, personligt och utan skyddsnät. Historien om vännen som hellre vill vara inlåst än fri är svår att värja sig mot.

“Skjuter dina ord” går i en helt annan riktning. Det är nästan provocerande hur nära den ligger något som skulle kunna kallas dansband – och det är menat som en komplimang. Det finns en mjukhet här, ett driv som faktiskt skulle bära en foxtrot utan problem, samtidigt som texten drar åt ett mörkare håll. Den kontrasten gör låten till en av skivans mest intressanta.

Mot slutet, i “Hallå”, summeras mycket av det som Avantgardet alltid rört sig kring: självrannsakan, längtan, och en ovilja att nöja sig med enkla svar. Frågorna ställs rakt ut, utan att riktigt besvaras.

Det här är ingen skiva som försöker vinna nya lyssnare genom att förändras. Den vinner istället på att fördjupa sitt uttryck. Ibland blir det upprepande, ibland nästan övertydligt – men när det träffar rätt, vilket det ofta gör, finns det få svenska band som lyckas kombinera det personliga och det politiska lika effektivt.

Och kanske är det just där, i envisheten, som Avantgardet fortfarande känns som mest levande.

Recension: Inte fullt – men fullträff: 5SOS och publiken bär varandra hela vägen

by

5 Seconds Of Summer på Hovet.

5 Seconds of summer på Hovet Betyg 5!!! (5)

Det är lätt att försköna tanken på ett återbesök, men i 5 Seconds of Summers fall finns det faktiskt fog för nostalgins värme. Mellan 2014 och 2018 var de återkommande gäster i Stockholm och byggde under de åren upp en ovanligt trogen publik. Första gången de stod på en svensk scen var som förband till One Direction – ett lite råare, mer gitarrdrivet alternativ till huvudakten. Den rollen speglas i kvällens öppningsakt South Arcade, som fyller exakt samma funktion: att sätta tonen med mer nerv än perfektion.

Att det gått nästan åtta år sedan bandet senast spelade i Stockholm märks tydligt. Inte bara i publikens förväntan, utan också i hur bandet själva närmar sig kvällen på Hovet. Det finns en medvetenhet om deras egen historia här, men utan att de fastnar i den eller försöker återskapa något som inte längre finns.

Samtidigt är arenan inte helt fylld. Vissa läktarsektioner står tomma och skapar ett märkligt visuellt glapp mellan scenens energi och rummets faktiska volym. Men det som saknas i antal tas igen i intensitet. Publiken som är där beter sig som ett enda stort, sammanhållet kollektiv. Varje uppmaning från scenen får omedelbart gensvar, varje refräng sjungs tillbaka med en kraft som fyller ut de tomma stolarna.

Det är kanske just där kvällens tyngdpunkt hamnar: inte i siffror, utan i relationen mellan band och publik. 5SOS har alltid lutat sig mot sin fanbase, men här känns det mer som ett ömsesidigt avtal. Bandet ger allt, publiken svarar, och i det utbytet uppstår de där ögonblicken som inte går att planera eller tvinga fram.

Musikaliskt fortsätter de på sin väl etablerade linje – en balans mellan polerad pop och mer rått gitarrdriv. Kemin mellan medlemmarna är fortfarande central. Luke Hemmings framstår som mer fokuserad än tidigare, Ashton Irwin driver på med ett trumspel som håller ihop helheten, och de övriga två fyller ut ljudbilden med både tyngd och närvaro. Det är tight, men aldrig så perfekt att det blir sterilt.

Självklart finns det svackor. Några partier tappar fart och känns mer som transportsträckor än som nödvändiga pauser. Men när bandet trycker till, när de vågar luta sig in i det större uttrycket, då är det svårt att värja sig.

Och i slutändan blir det en riktigt bra kväll. Inte perfekt, inte fläckfri – men levande, svettig och genuint engagerande. Ett sådant där gig som faktiskt landar hos publiken. Det märks inte minst på 13-åriga Elvira, på sin första riktiga arenakonsert, som utan att tveka delar ut högsta möjliga betyg: en solklar femma, dessutom med tre utropstecken. Det är svårt att argumentera emot.

Recension: Dina Ögon låter Människobarn andas – och Fållan lyssnar

by

Dina Ögon på Fållan

Dina Ögon – Fållan (Kväll 1) – Betyg 4 (5)
En bra spelning som lyfter till något helt annat

Första av två utsålda kvällar på Fållan, och redan innan bandet går på ligger en förväntan i luften som är svår att värja sig mot. Dina Ögon är ute på turné med sitt nya album Människobarn, och Stockholm får två kvällar i rad att fira bandets återkomst.

Konserten är i praktiken en fullskalig presentation av det nya albumet. Nästan hela Människobarn spelas — bara två låtar lämnas utanför — och det visar sig vara ett smart drag. De större, mer expansiva produktionerna får en fysisk tyngd live, medan de mjukare spåren landar med en värme som gör att publiken sjunker in i musiken snarare än bara lyssnar på den. Det är som att se bandet växa i realtid, låt för låt.

Det finns också något konsekvent i hur kvällen byggs upp. Istället för tydliga stopp mellan låtarna får musiken flyta, nästan som ett enda sammanhängande stycke. Det skapar en närvaro som är svår att bryta – publiken dras in och stannar där. Samtidigt är det ett grepp som riskerar att jämna ut topparna, och ibland saknas den där enskilda låten som bryter mönstret och verkligen sticker ut. Men det är också en del av bandets identitet: de jobbar mer med helhet än med enskilda utropstecken.

Live framträder också en större tydlighet i samspelet. Det som på skiva kan upplevas som drömskt och svävande får här en mer definierad kropp. Trummorna är tajta utan att bli stela, gitarrerna färgar ljudbilden snarare än driver den, och sången ligger som ett mjukt men stadigt nav i mitten. Det är kontrollerat, men aldrig kallt.

Publiken möter det på samma våglängd. Det är inte en konsert där allt exploderar från första sekund, utan snarare en där intensiteten byggs upp gemensamt. Små rörelser, lågmäld allsång, ett kollektivt fokus. Och när det väl släpper – när tempot ökar eller en refräng sätter sig – känns det desto starkare.

När extranumren kommer öppnar bandet upp för publiken: “Vad vill ni höra?” Fållan exploderar i önskningar, och plötsligt känns lokalen mer som ett kollektiv än en konsert. På setlisten står det helt enkelt extranummer, inte exakt vad som ska spelas, så det känns som att det faktiskt är på riktigt. Det är här kvällen tar klivet från bra till helt underbar. Som när en redan stark film får en sista scen som gör att du sitter kvar i mörkret en stund extra, bara för att hålla kvar känslan.

Här blir också relationen mellan band och publik som tydligast. Det finns en tillit i rummet – en känsla av att det här inte bara är en spelning som levereras, utan något som faktiskt delas. Och det är i de ögonblicken, när strukturen släpper och närvaron tar över, som Dina Ögon är som allra starkast.

Dina Ögon levererar en kväll som både är en kärleksförklaring till Människobarn och ett bevis på hur stark relationen till publiken blivit. Kväll 1 på Fållan känns unik — en sådan där spelning som inte går att upprepa exakt likadant, hur bra kväll 2 än blir.

Teaterrecension: Solaris på Dramaten – I sprickorna mellan verklighet och skuld

by

Foto: Sören Vilks
Solaris av Annika Nyman efter en roman av Stanisław Lem
Regi: Gustav Englund
Scenografi och kostym: Annika Tosti
Ljus: Mira Svanberg

Solaris på Dramatens lilla scen – Betyg 3 (5)

I centrum står Rasmus Luthander som Kris Kelvin, och det är svårt att komma ifrån att han i praktiken bär föreställningen från början till slut. Hans spel är lågmält, nästan återhållet, men samtidigt laddat med en inre spänning som aldrig riktigt släpper taget. Han rör sig genom tvivel, skuld och förnekelse med en precision som gör att varje steg känns prövat i förväg, som om han hela tiden ifrågasätter sin egen riktning. Kelvin blir här inte bara en man som möter det okända, utan någon som blottlägger sin egen oförmåga att hantera det. Det är ett återhållsamt skådespeleri som ändå vibrerar av något ofärdigt, något som skaver under ytan.

Mot honom står Nina Togner som Harey, den döda hustrun som återvänder i en form som varken är helt verklig eller helt illusion. Hon blir snabbt föreställningens emotionella nav – den som ställer de frågor Kelvin helst vill undvika. Togner ger rollen en märklig dubbelhet: hon är både skör och obeveklig, som om hon söker svar men samtidigt redan anar att de inte finns. Hennes närvaro är lika mycket tröst som störning, och det är just i den spänningen som rollen får sin tyngd. I hennes tolkning blir Harey mer än en spegling av Kelvins inre – hon framstår som en egen kraft, en existens som kräver att bli erkänd.

Danilo Bejarano gör doktor Snaut till en figur som både lättar upp och fördjupar föreställningens psykologiska tryck. Han rör sig med en rastlös energi, som om han hela tiden balanserar på gränsen till att säga för mycket. Snaut pendlar mellan cynism och sårbarhet, och i den rörelsen uppstår något igenkännbart mänskligt: behovet av att skämta bort det som egentligen skrämmer. Replikerna bär ofta på en nerv, som om varje ord är ett försök att hålla paniken på avstånd. Det gör honom till en effektiv kontrast till Kelvins mer inåtvända kamp.

I skarp kontrast står Erik Ehn som professor Sartorius. Där Snaut spricker upp är Sartorius sluten, kontrollerad och nästan kliniskt fokuserad. Ehn spelar honom med kylig precision, vilket ger varje scen en obehaglig underton. Hans Sartorius framstår som en människa som dragit sig så långt in i sina teorier att kontakten med det mänskliga nästan gått förlorad. Det finns något djupt tragiskt i hans vägran att se Solaris som något annat än ett problem att lösa – en avvikelse att kategorisera. Här blir intellektet inte ett verktyg, utan en mur.

Det är i samspelet mellan dessa fyra som uppsättningen verkligen får fäste. Här framträder Solaris tydligast – inte som en berättelse om yttre rymd, utan som en undersökning av det som skaver inom oss. Dialogerna, ibland ömsinta och ibland skoningslösa, öppnar små sprickor där något mer sipprar fram. Regin undviker melodramatik och låter istället allt befinna sig i ett svävande tillstånd där varje ord och blick rymmer flera möjliga betydelser.

Som i den bästa science fiction är frågorna djupt mänskliga: Vad är liv? Vad är en människa? Vad innebär det att minnas – och att bli ihågkommen? Föreställningen vägrar att ge enkla svar och låter oss istället stanna kvar i osäkerheten. Och kanske är det mest oroande just detta: vad vi egentligen vill med den tid vi har, och om vi är beredda att möta oss själva när svaren inte blir som vi tänkt oss.

Föreställningen lämnar mycket öppet, men genom mötena mellan Luthander, Togner, Bejarano och Ehn blir frågorna svåra att värja sig mot. Det är där den verkligen träffar. I deras samspel uppstår något som sträcker sig bortom både handlingen och den filosofiska ramen – en påminnelse om att det mest främmande vi kan möta kanske inte finns där ute, utan inom oss själva.

Foto: Sören Vilks

KONSTNÄRLIGT TEAM

  • AV ANNIKA NYMAN EFTER EN ROMAN AV STANISLAW LEM
  • REGI GUSTAV ENGLUND
  • SCENOGRAFI OCH KOSTYM ANNIKA TOSTI
  • LJUS MIRA SVANBERG
  • PERUK OCH MASK MELANIE ÅBERG
  • MUSIK- OCH LJUDDESIGN NICLAS ANDERSTEDT LINDGREN
  • DRAMATURG JACOB HIRDWALL