Thomas Johansson

Peter Jöback och Ola Salo – Avicii arena gånger två – Det är 15.00 showen som är recenserad – Betyg 3.
När överdåd möter fingertoppskänsla – och matinén vittnar om att succén kunde varit ännu större

När Peter Jöback och Ola Salo tar sin gemensamma glittriga mastodontshow till Stockholm borde allt ligga upplagt för den stora triumfen. Men redan innan ridån går upp på matinéföreställningen märks något: B-läktaren är stängd. Det är inte slutsålt i Avicii Arena, och det viskar om att ”A Show Extravaganza” ännu inte nått den publika explosion som konceptet själv skryter om.

Men låt mig då leverera svaret på frågan ovan, den om vi får oss en show vi aldrig ska glömma till livs.

Det är när ”A Show Extravaganza” försöker vara lika glittrig som Las Vegas skyline som den funkar som sämst.
Duellen i ”A Little Less Conversation”, där Jöback bär ormskinnskavaj och Salo röd läderkostym, är så over the top att man nästan måste blinka bort glitterdammet. När de turas om att vråla igenom ”Superstar” och ”Jesus Christ” blir kampen om uppmärksamheten nästan en egen akt. Det är kul – men också rätt tröttande.

Som tur är kommer räddningen när de slutar brottas om rampljuset och sjunger var för sig.
Jöback är som allra starkast när han kryper tillbaka till sina rötter:

• en stilla, vacker ”Atlas” vid flygeln,
• den eviga musikalexplosionen ”Music of the Night”,
• och ett mäktigt framförande av The Arks ”It Takes a Fool to Remain Sane”.

Salo, i sin tur, får arenan att vibrera med ”Echo Chamber” och ”Clamour for Glamour”. Men det är hans tolkning av Jöbacks ”Stockholm i natt” som blir kvällens absoluta knockout. En avskalad, känslig stund från en artist som annars oftast bränner av med full strålkastare. Där är inte ett öga torrt.

”A Show Extravaganza” är inte riktigt det som står på burken.
Det är stort, pampigt och lyxigt – men också spretigt, stundtals nästan kvävande i sin ambition att vara precis allt. Ändå bärs allt upp av det faktum att både Salo och Jöback är födda för detta:
två superstjärnor, lika långa, nästan estetiskt identiska, men med helt motsatta resor bakom sig.

Kontrasten mellan dem blir en kraft i sig:

• Salo från replokalen i Rottne,
• Jöback från Adolf Fredriks musikklasser.
• Den ene rockorakel, den andre musikalperfektionist.

Det kärleksfulla roastandet mellan dem blir kvällens röda tråd.
”Visste du att jag har en biogasbuss uppkallad efter mig i Växjö?” skämtar Salo när Jöback radar upp sina Broadwaymeriter. Peter Jöback frågar till och med Siri vem som är bäst. Svaret växer fram under kvällens gång: båda är bäst, men på helt olika sätt.

Bandet på tio personer är lyxigt, dansarna levererar yvig showkoreografi och Sinatra/Davis Jr-duetterna glimmar till. Men ofta drunknar showens hjärta i sin egen storslagenhet.

Det är i de små, nakna stunderna som showen äntligen andas.
Som när Salo beskriver hur han som ung ruttnade i Rottne medan Adolf Fredrik-barnen sjöng lucia i tv – och sedan sjunger ”Stockholm i natt” så hela Avicii Arena blir lika stilla som en vinternatt vid Slussen.

Sammanfattning?
Showen kunde fyllt fler läktare. Den är ojämn, ibland för högljudd för sitt eget bästa.
Men när den träffar rätt – då träffar den rakt genom revbenen.

Två röster, två resor, två scenpersonligheter.
En föreställning som rör sig mellan Las Vegas-bombasm och hudnära sårbarhet.

Det är inte alltid briljant.
Men det är alltid underhållande.

Avicii arena Stockholm – Betyg 4

Viagra Boys har alltid varit bäst när de går vilse. När de gör sig hemma i dumheten, i den skitiga, groteska verklighet som andra försöker scrolla förbi. Efter Cave World och dess helvetesresa genom konspirationer och digitala galenrum har bandet mutat in en egen plats: djupt nere i gyttjan, där allt luktar illa och känns oroande bekant. På scenen i kväll blir den platsen både ravegrotta, dykbar och brunstig idrottshall – allt på samma gång. Det är inte en arena längre. Det är en undervärld med entrébiljett.

Frontmannen Sebastian Murphy stapplar in som om han just klivit ut från ett experiment. Det tar exakt sju sekunder innan tröjan åker av. Han ska alltid spela med bar överkropp och barfota. Han muttrar, vrålar och skrattar åt världen, åt oss, åt sig själv – i en ton som balanserar lika mycket desperation som självironi. Som i nya låten “Man Made of Meat” som de inleder med, är det inte tydligt om han provocerar, flirtar eller bara beskriver något djupt tragiskt, men publiken svarar med ett vrål som säger att det egentligen inte spelar någon roll. Här är vi alla bara kött, svett och rytm. Murphy blir både predikare och clown, en tatuerad sanningssägare som vägrar ta sin egen sanning på allvar. Ett freak bland sina jämlikar. Att Shit Kid ska dyka upp på scenen oanserad känns helt logiskt. Lika logiskt som att hon sen springer runt i diket och uppmanar att det ska bli ett extra-nummer.

Musikerna bakom honom bygger upp en churning post-punk-maskin, som dånar fram med dubbiga undertoner, saxofonskrik och monotona rytmer som låter som om ett rave kraschar in i ett nattöppet IKEA. De spelar som om de försöker ta sönder sina instrument, men misslyckas precis lagom för att skapa något hypnotiskt. Tunga spår nästan kollapsar i sin egen dumhet, men det är precis där Viagra Boys blir geniala: i gränsland mellan högt och lågt, mellan att göra narr av världen och att bli uppslukad av den. När saxofonen skronkar är det både ett skämt och ett rop från avgrunden. När basen mal på är det som en maskin som tappat manualen, men fortsätter av ren överlevnadsinstinkt.

Det mest överraskande är hur självklart allt känns i den enorma arenan. Trots storleken finns ett intimt, nästan lömskt band med publiken. Murphy drar med sig folkmassan utan att behöva ropa en enda ”come on”. Han bara finns där: kladdig, kaotisk, genuin. Arenan svarar som om den var en punkklubb med läckande tak och öl i plastglas. Det är en illusion, men en trovädig sådan.

Konsertens mest intensiva moment handlar därför inte om precision eller perfektion, utan om att hitta någon sorts salighet i kaoset. Publiken hoppar, skrattar och svettas till texter som egentligen borde framkalla ångestattacker. Men här gör de tvärtom: de blir ett kollektivt purge. Som om vi alla, åtminstone för en kväll, lyckas hitta den där idiotiska inre trösten – det som recensioner hintar om. Vi är dumma. Världen är dum. Och det gör oss märkligt lyckliga.

Och kanske är det just där Viagra Boys gått från kult till triumf. Från att spela för fyra pundare och en kille från Falun, till att ändå spela på The Sphere som de döpt om Globen/Avicii arena till. Bandet har slutat nöja sig med att peka på samtidens absurditet som observatörer. Istället låter de oss bada i den, trycka ner ansiktet i leran samtidigt som de skrattar tillsammans med oss. Det är en sorts deltagar-estetik: vi skrattar med, men också åt oss själva.

En konsert som vältrar sig i sin egen fulhet och låter oss göra samma sak. Viagra Boys har blivit bättre på att inte bara peka finger åt tidens idioti – utan att bjuda in publiken att leka i den. Det är brokigt, brunstigt, vansinnigt och oväntat upplösande. De har blivit ett band som inte behöver överträffa sig själva musikaliskt för att träffa rakt i samtidsnerven. De behöver bara fortsätta gräva där det luktar som mest.

Betyg: ★★★★☆
(Ett jublande inferno av idioti och eufori.)

Moa Lignell – Bio Skandia – Betyg 3

Det är något charmigt motsägelsefullt med att kliva in på Bio Skandia, slå sig ner i de röda biostolarna och vänta – inte på film, utan på Moa Lignell. När lamporna släcks känns det nästan som att en trailer borde rulla igång, men istället stiger hon fram mot piano och gitarren, och lokalen som brukar fyllas av filmens magi förvandlas till ett stillsamt poprum i realtid.

Konserten blir en trevlig stund i det lilla formatet, där hennes röst får ta för sig utan att behöva konkurrera med vare sig påkostade arrangemang eller filmduken bakom henne. Den där lojt beslutsamma rösten som gjorde henne uppmärksammad för flera år sedan har mognat, och i Skandias salong låter den både trygg och avväpnande ärlig.

Låtar som 22 kvadrat och hennes allra första låt, bokrean får en varm, nästan akustisk dagboks-känsla i rummet. Men lika mycket plats får pratet mellan låtarna. Lignell pratar mycket – och gärna. Ibland spolar hon nästan vidare för långt i sina egna tankar, men publiken verkar trivas med det, som om mellansnacken var en del av inträdet. En smått självreflekterande humor, lite funderingar om låtskrivande, små anekdoter – inget revolutionerande, men mänskligt på ett sätt som gör kvällen personlig.

Det blir inte en spelning som lämnar stora avtryck eller överraskar, men kanske är det just poängen. En konsert som känns mer som att ta en fika med någon som råkar vara väldigt bra på att sjunga. Och i en gammal biograf, där tystnad vanligtvis råder under upplevelsen, får hennes ord och musik märkligt nog mer tyngd än de kanske fått i en vanlig klubb. Ingen film behövdes den här kvällen. Moa Lignell stod för berättelsen själv.