Thomas Johansson

Artist: Last train

Scen: Saliga munken Norrköping/Where’s the musik 2018

Betyg: 4

Last train, fyra killar från Frankrike, som kindpussas med varandra före och efter spelningen. Kindpussningen är pepp, ovh tecken på hur goda vänner dom är i bandet. Här går inte energin till att bråka inom bandet, utan vi som åskådare får den. De står på den lilla scenen på Saliga munken i Norrköping, en av de tio scener som finns för Where´s the music, en festival för de (mestadels) okända banden. En festival för oss som älskar att upptäcka ny musik.

Last train är helt enkelt underbara, de är Jean-Noël Scherrer (sångare och gitarrist), Julien Peultier (gitarrist), Timothy Gerard (basist) och Antoine Baschung (trummor) . De är fyra energikickar på scen, och jag blir helt lycklig. Det går helt enkelt inte att värja sig mot detta tåg, jag blir överkörd, och min enda önskan är att bli överkörd igen. Detta är ett band jag definitivt kommer att hålla koll på. Kul att om några år säga, jag såg dom i Norrköping, på en liten scen, och redan då var dom helt underbara. Dom är i Norrköping med hjälp av stöd från från franska ”le bureau export”, och visst, Last train kan mycket väl bli en fransk exportsuccé.

Ane Brun på Dramatens lilla scen
leave me breathless – live

Betyg 4 (en väldigt stark sådan)

Det beskrivs som Ane Bruns sätt att komma over en hjärtesorg. Det är en kväll utan en enda egen sång på låtlistan, men samtidigt är det intimt, gåshudsskapande och väldigt intimt.

– Ni kommer att få en lugn kväll, säger Ane Brun efter de två första låtarna, och visst är det lugnt på så sätt att den enda som ibland dansar är Ane Brun själv på scenen.

Ane Brun står på lilla scenen I scenografin från Dramatens uppsättning av pjäsen ensam. Trots att hon har sällskap av åtta andra på scenen, så är Ane Brun ensam och naken. Ljudet gör mig lycklig, det är kristallklart, du hör varje nyansering av rösten.

Jag har aldrig hört Ane Brun låta bättre, och det hon gör med låtarna, är att hon klär av dom helt, och ger dom en kostym med sin egen stil. Hero och Halo är gåshudsskapande vackra, och jag får tårar i ögonen. Här och nu skapas det magi, och jag tittar på de som sitter i stolarna bredvid. Vi får faktiskt uppleva det här.

Många artister använder covers när dom inte kan, orkar eller vill skapa något eget nytt. Ane Brun vill berätta något med sitt val av låtar hon uppskattar, och det är som att få ett eget personligt blandband.

Min första tanke när jag lämnade salongen är, hur fasen får jag tag i biljetter till någon av de kommande två showerna med Ane Brun. Totalt slutsålt, och ni få lyckliga som har biljetter, känn er lyckliga. Ni är välkomna in i Ane Bruns sällskap, varmt mottagna, och ta med er en näsduk. Jag blir totalt andlös, och tårögd i vissa lägen, en känsla som sen förbytts i glädje och eurofori. En känsla jag hoppas att Ane Brun får med sig efter dessa tre kvällar med ”leave me breathless – live”. Hjärtesåren är över nu, vi förstår hur du känt.