Thomas Johansson

4 (5)

Nektar känns som ett band som redan har vuxit ur sin scen. På Way Out Wests tredje största scen, Linné, blir det stundtals nästan för trångt för den energi och det självförtroende de kommer med. De som vill se får stå långt utanför tältet och försöka kika in. Nektar, de är unga, men det märks inte på osäkerheten – för den finns inte. Snarare på hunger, nerv och känslan av att det här är början på något som kan bli betydligt större. Som växer med hög hastighet. Ifjol en akt på Stay out west, i år tredje största scenen. Du kan gissa vad det blir nästa gång på Way Out West.

Och de har publiken med sig. Nektar drar sin egen publik, framför allt en ung sådan, och det är en av de saker som gör spelningen extra intressant. Det är inte bara festivalbesökare som råkat hamna framför Linnéscenen. Här står människor som kommit dit för just Nektar, kan låtarna och sjunger med. Det är ett band som redan har börjat bygga sin egen värld runt musiken.

Sångaren Ilean Arvman Nelson är den självklara mittpunkten. Han strutar runt på scenen som en ung Hurula, både till röst och rörelsemönster. Det finns något både trotsigt och självsäkert i sättet han tar plats. Han behöver inte göra särskilt mycket för att fånga blicken – det räcker att han rör sig genom låtarna med den där lätt nonchalanta attityden.

Men det är texterna som kanske imponerar mest. Formuleringar som fastnar direkt och känns nästan skräddarsydda för att följa med lyssnaren långt efter konserten. Texter gjorda för att bli tatueringar. Det är den typen av rader som får folk att stanna upp mitt i en låt och tänka: den där måste jag komma ihåg.

Nektar har fortfarande mycket kvar att växa in i, men det är svårt att inte känna att Linnéscenen redan är lite för liten. Nästa gång kanske de behöver något betydligt större för att rymma både bandet och publiken som följer efter.

En stark fyra.

5 av 5 – en helt fantastisk konsert

Way Out West återanvänder gärna gamla succéer. Ibland känns det som en trygg repris, ett namn som redan har bevisat att det fungerar. Men med The XX blir det något helt annat.

För det här är en återkomst som jag verkligen inte visste hur mycket jag hade saknat.

Allt är svart och vitt. De svarta tröjorna i merchandise-ståndet säljer slut och framför scenen breder ett kompakt mörker ut sig. Det borde egentligen vara precis tvärtom mot det jag brukar gå igång på. Jag gillar egentligen inte den här typen av musik.

Men The XX hittar alla mina strängar.

Och de får dem att jubla av glädje.

Det är sparsmakat, mörkt och suggestivt. Basgångarna ligger som ett hjärtslag genom området medan sången smyger sig fram mellan tystnaderna. Det finns något nästan hypnotiskt över hur lite The XX behöver göra för att skapa så mycket känsla.

Det är en konsert där mörkret aldrig blir tungt. Tvärtom. Det finns en märklig eufori i det. När de stora låtarna kommer känns det som att hela publiken dras in i samma svarta och vita värld. En mer klubbig upplevelse.

Och plötsligt inser jag det:

Jag har verkligen saknat The XX.

Kanske är det det finaste med festivalrepriser. Ibland återanvänder man inte bara en gammal succé. Man återupptäcker något man själv glömt att man älskade.

The XX visar att Way Out West kan plocka fram gamla kort ur leken – och ändå bjuda på något som känns alldeles nytt.

En helt fantastisk spelning.

Lily Allen kommer till Way Out West med en skilsmässa i bagaget. Det är inte bara en bildlig formulering – hela konserten kretsar kring West End Girl, albumet som vuxit fram ur uppbrottet från hennes äktenskap.

Det gör spelningen till något annat än en vanlig festivalspelning. Mer teaterföreställning än hitkavalkad. Allen berättar, gestaltar och spelar upp sitt havererade äktenskap, och stundtals blir det både utlämnande och starkt.

Men på en festivalscen blir det också lite problematiskt.

För publiken har kommit för Lily Allen. Och Lily Allen har trots allt en imponerande katalog av låtar som kan få vilken festivalpublik som helst att sjunga med. Smile, Not Fair, The Fear och Fuck You finns där någonstans i bakgrunden, medan Allen i stället väljer att fokusera på det nya materialet.

Det är ett modigt val. Men också ett val som gör att konserten tappar en del av den omedelbara energi som en festivalspelning behöver.

Samtidigt finns det mycket att uppskatta. Allen har fortfarande sin speciella blandning av brittisk popkänsla, svart humor och sårbarhet. När de nya låtarna träffar rätt blir det väldigt personligt – och ibland nästan obehagligt nära.

Problemet är snarare helheten. Tempot blir ojämnt och det teatraliska upplägget gör att känslan av konsert ibland försvinner. Man vill stundtals att Lily Allen bara ska släppa allt och ge publiken de där stora låtarna.

Det är ingen dålig spelning. Långt därifrån.

Men det känns som om Lily Allen försöker göra något annat än det publiken egentligen kom för.

Tre stjärnor för en modig, personlig och stundtals stark föreställning – men med en känsla av att den kunde ha blivit så mycket mer.

Skribent: Lea Johansson Maliniemi