Håkan Hellström på Avicii arena den 13 mars 2026 – Betyg 4
Håkan Hellström har alltid haft en märklig förmåga att få konserter att kännas mindre som en show och mer som en kollektiv bekännelse. När han nu kliver upp på scenen i Avicii Arena i Stockholm är det tydligt att den där kraften inte har avtagit – snarare tvärtom.
Det är lätt att glömma hur osannolik hans resa egentligen är. När Hellström slog igenom i början av 2000-talet var han den där lite rangliga popsångaren från Göteborg med influenser från halva pophistorien och texter som lät mer som dagboksanteckningar än radiohits. Men något i den där uppriktigheten träffade rätt. Publiken har bara vuxit och i dag är han mindre indiehjälte och mer något av en folklig institution.
I Avicii Arena märks det direkt. Redan från start ligger en förväntan i luften som nästan känns fysisk. Den enorma bildskärmen bakom scenen används inte bara till ljus och bilder – nästan varje låttext projiceras upp. Ett enkelt men smart grepp. Även de som inte kan hela katalogen kan snabbt haka på, och resultatet blir en monumental allsång där tusentals röster smälter samman.
Konserten öppnar med en explosiv start där Magiskt men tragiskt brakar igång som ett färgsprakande popfyrverkeri. Den hinner knappt landa innan tempot drivs vidare i Go for glory, där gitarrerna plötsligt får ett råare, nästan punkigt driv – inte långt från energin hos Refused. Blåset skenar iväg, Hellström rör sig över scenen i sina karakteristiska snurrar och halvdramatiska poser. Det är ett nummer man känner igen: svettigt, stort och lite teatralt. Samtidigt tryggt – det här är en artist som har slipat sin scenpersona i över två decennier.
Men även om Hellström är den självklara mittpunkten är konserten tydligt ett lagarbete. Bandet är stort och rutinerat, och när de växlar tempo märks hur mycket de bär upp ljudbilden. I Evergreen min vän evergreen drar arrangemanget åt soulhållet: blåssektionen trycker på, körerna fyller ut refrängerna och ett diskret men elegant piano plockar fram melodin. Det är ett sådant ögonblick där låten nästan känns större än artisten själv.
Och så dyker det plötsligt upp något nytt också – alltid lika roligt i en konsert som annars bygger på en lång och välkänd låtskatt. Publiken reagerar först lite trevande, men nyfikenheten vinner snabbt över vanan.
Setlistan visar också hur bred Hellströms katalog har blivit. Låtarna under kvällen är hämtade från elva olika album, och inget av dem får dominera mer än tre nummer. Det gör konserten till något av en vandring genom karriären, där olika epoker avlöser varandra utan att någon riktigt tar över.
Mot slutet av konserten dyker dessutom en gäst upp: Staffan Hellstrand. Tillsammans river de av en betydligt mer rockig version av Lilla fågel blå än man är van vid, där publiken snabbt faller in i refrängen. Därefter byts rollerna lite oväntat när Hellstrand nästan tar över scenen i Hellströms egen En vän med en bil, och leder bandet genom låten med självklar pondus. Det blir ett av kvällens mest charmiga ögonblick – två generationer svensk pop som möts i samma låt.
Längst fram är stämningen närmast febrig. Folk hoppar, skriker, kramas och kastar händerna i luften. Men energin stannar inte vid kravallstaketet. Tittar man bakåt ser man att stora delar av ståplats håller sig på benen under större delen av konserten. Avicii Arena förvandlas till ett gungande hav av människor.
Och så finns förstås de där små märkliga ögonblicken som bara uppstår när tusentals människor pressas ihop i flera timmar. Jag hamnade i en improviserad tävling med en kvinna i en T-shirt från Håkan-kören om vem som luktade mest illa efter kvällens intensiva hoppande. Efter en kort – och möjligen tveksam – provluktning av varandras armhålor kunde vi konstatera att matchen slutade oavgjort.
Det är kanske där Hellströms konserter hittar sin verkliga styrka. De är inte perfekta eller kliniskt polerade. De är svettiga, högljudda och ibland en smula absurda. Men de skapar en känsla av gemenskap som få svenska artister kan mäta sig med.
En kväll där allsången var monumental, bandet spelade med självklar pondus och deodoranten fick jobba övertid.