Thomas Johansson

Sebastian Murphy och Svenska folkjazkvartetten Södra teatern Stockholm Betyg 4 (5)

Det börjar med en krasch. Sebastian Murphy kliver ut på scenen med öl i ena handen och brännvin i den andra, som om han redan varit på efterfest i flera timmar. Strax senare ligger snapsglaset i bitar över scengolvet. Där och då är tonen satt. Det här ska inte bli någon vördnadsfull Bellmanafton med putsade visor och historiskt korrekt romantik. Det ska vara stökigt, skevt och stundtals riktigt roligt.

Tillsammans med Svenska Folkjazzkvartetten gör Murphy något som känns mer som ett fylledrömslikt samtal med Bellman än en traditionell tolkning. Han närmar sig 1700-talets Stockholm genom smutsen, bakgatorna och människorna som brukar försvinna ur de fina berättelserna. Mellan låtarna kastar han ur sig raljanta monologer om Bellman själv, fulla av överdrifter, provokationer och halvt improviserade teorier. Det är svårt att veta vad som är påhitt och vad som ens försöker vara sant, men sanningen verkar heller aldrig vara poängen.

Murphy bär fortfarande mycket av den persona som gjort honom till frontfigur i Viagra Boys. När manteln snabbt åker av är det mer sunkig replokal än historiskt kostymdrama: träningsbyxor, linne och ett allmänt lätt havererat kroppsspråk. Det enda som skiljer sig från en spelning med Viagra Boys, är att linnet får sitta kvar hela konserten. Han driver runt på scenen, sjunger med raspig desperation och verkar ibland nästan överraska sig själv med hur bra vissa partier faktiskt låter.

Och det är när han slutar ironisera som kvällen träffar rätt. Plötsligt uppstår små öppningar av allvar i kaoset. En visa framförs nästan ömt, rösten spricker lite, och för ett ögonblick känns Bellman märkligt nära. Då blir kontrasten till de sliriga mellansnacken ännu starkare. Han kallar Bellman för en fitta, för hur han behandlade Ulla Winblad.

Musikaliskt är det däremot betydligt mer genomarbetat än själva scenkaoset antyder. Svenska Folkjazzkvartetten väver in folktoner, jazz och visor utan att det känns musealt. Arrangemangen lever och rör sig hela tiden, ibland nästan lekfullt. Särskilt när traditionella melodier får oväntade svängar lyfter konserten på riktigt.

Det finns stunder där det hela känns ofärdigt, som om Murphy fortfarande testar sig fram medan bandet redan hittat formen. Men kanske är det också därför det fungerar. Det här vill inte vara perfekt. Det vill få Bellman att lukta svett, sprit och gammal stadskrog igen.

Och där, någonstans mellan trasiga glas, banjotoner och halvt urspårade monologer, lyckas de faktiskt göra Bellman levande. Vore spännade vad man skulle kunna göra av detta på en teaterscen.

Earth to Eve på Debaser Nova – Betyg 4 (5)

På vägen till Debaser Nova pratade vi om att Earth to Eve lät som någon som spelat in musik direkt från sitt sovrum. Inte som en förolämpning, utan som något varmt och nära. Som musik skapad innan någon hunnit polera bort kanterna.

Sedan öppnades dörrarna till scenrummet, och där stod en säng mitt på scenen.

Några låtar senare berättade Earth to Eve själv att det också var exakt så musiken kommit till. I ett sovrum. Och att hon ville att publiken skulle uppleva konserten på samma sätt – nära, mjukt och som att få kliva rakt in i hennes eget privata universum.

Det hade kunnat bli en gimmick. Istället blev det nyckeln till hela spelningen.

För Earth to Eves musik känns verkligen som ett rum man får tillgång till snarare än en färdig produkt. Ett märkligt möte mellan bedroom pop, drömpop och elektroniska infall där låtarna hela tiden verkar få följa känslan snarare än strukturen. Melodier flyter iväg, rytmer förändras plötsligt och små ljuddetaljer dyker upp som om de uppstått i samma stund som de spelas.

Och jag bara älskar det.

Det finns något väldigt befriande i hur lite hon verkar bry sig om att låtarna ska vara perfekta eller strömlinjeformade. Istället får de vara mänskliga, motsägelsefulla och ibland nästan kaotiska. Som tankar mitt i natten snarare än färdiga poplåtar.

Men det som verkligen gjorde konserten speciell var kanske allt prat mellan låtarna. Det var mycket mellansnack. Nästan efter varje låt. Och istället för att bromsa konserten gjorde det att kvällen kändes ännu mer intim, som om hon långsamt släppte in publiken längre och längre in i sitt huvud.

Tematiskt kretsade mycket kring politik och psykisk ohälsa. Det fanns en tydlig känsla av frustration över världen, men också en väldigt personlig sårbarhet i hur hon pratade om sitt eget mående. Vid slutet av spelningen tackade hon sin pojkvän för att han lyckats hålla henne vid liv. En mening som hade kunnat kännas för tung eller privat i fel sammanhang, men här landade den nästan helt tyst i rummet. Ingen dramatik, inget poserande. Bara ärlighet.

Och det är nog där Earth to Eve träffar som hårdast. Hon försöker aldrig framstå som större än sina låtar. Tvärtom känns det som att hon fortfarande står mitt inne i allt hon sjunger om. Musiken blir inte en flykt från kaoset, utan ett sätt att försöka förstå det.

Att detta dessutom bara är hennes andra headline-show någonsin är svårt att ta in. Det finns fortfarande något trevande över konserten, något ofärdigt. Men just nu är det också hennes största styrka. Man får känslan av att precis allt fortfarande kan hända med hennes musik.

Hela Europaturnén består dessutom bara av London, Stockholm och Amsterdam. Tre stopp. Nästan mer som en idé än en riktig turné.

Kanske är det därför spelningen på Debaser Nova kändes så speciell. Som att man såg något innan det riktigt hunnit formas färdigt. Något skört, märkligt och fullt av infall – men också helt omöjligt att värja sig mot. Älskar att Följa Earth to Eves kommande svindlande karriär.

Wilmer X – Popmonster Betyg 4 (5)

Wilmer X behöver egentligen inte längre bevisa någonting. Efter nästan fem decennier som ett av Sveriges mest pålitliga rockband vet både bandet och publiken exakt vad som väntar. Ändå finns det något imponerande i att de fortfarande fortsätter. Att Nisse Hellberg och Jalle Lorensson fortfarande kliver in i studion och hittar nya variationer på samma grundidé som burit dem sedan ungdomsåren i Malmö.

På Popmonster, bandets artonde studioalbum, håller de fast vid det de alltid gjort bäst. Det handlar om raka rocklåtar med tydliga melodier, rotade i blues, garagerock och klassisk svensk poptradition. Inga stora experiment, inga försök att låta yngre än de är. Snarare tvärtom. Skivan känns trygg i sin egen identitet, nästan stolt över att inte springa efter trender.

Det finns också något väldigt mänskligt i det. För åren hörs i musiken nu. Inte som svaghet, utan som erfarenhet.

Bandet har återigen spelat in i Tambourine Studios i Malmö tillsammans med producenten Chips Kiesbye, samma team som låg bakom comebackalbumet Mer för dina pengar. Det märks att de hittat en arbetsmetod som passar dem. Soundet är varmt och levande, utan att bli för polerat. Gitarrerna får skramla lite lagom, kompet rullar fram med självklar tyngd och allt känns spelat av människor snarare än byggt i datorer.

Wilmer X har alltid haft sin styrka i enkelheten. Texterna kretsar fortfarande kring vardagslivets små detaljer – relationer som gnisslar, människor som försöker hålla ihop tillvaron och känslan av att tiden går snabbare än man vill erkänna. Hellberg skriver utan stora åthävor men lyckas ofta fånga precis den där lilla observationen som gör att man känner igen sig.

Det gäller inte minst “Mer och mer sällan nu”, skivans mest känslomässigt drabbande låt. Den skildrar hur någon långsamt försvinner bort genom demensens dimma, och gör det med en stillsam sorg som nästan gör ont att lyssna på. Det finns inga överdrivna gester här, inget försök att pressa fram tårar. Just därför träffar låten så hårt.

För den som själv upplevt hur en anhörig gradvis glider längre bort blir den nästan brutal i sin träffsäkerhet. Hur minnen försvinner bit för bit. Hur samtalen blir kortare. Hur någon man känt hela livet plötsligt känns långt borta trots att personen fortfarande sitter mitt emot en.

Det är ovanligt att svensk rockmusik vågar stanna i sådana ämnen. Popmonster blir därför mer än bara ännu en Wilmer-skiva. Mitt bland det välbekanta finns också en påminnelse om varför bandet fortfarande betyder något. De skriver fortfarande om livet som det faktiskt ser ut.

Visst kan man invända att Wilmer X ibland upprepar sig själva. Men samtidigt är det också en del av deras charm. De försöker inte uppfinna rockmusiken på nytt varje gång. De fortsätter istället att förfina sitt eget uttryck, och gör det med en självklarhet som få svenska band kommer i närheten av.

Popmonster förändrar knappast bilden av Wilmer X. Men den förstärker den. Och kanske räcker det väldigt långt.