Thomas Johansson

Markus Krunegård på Orionteatern 28 och 29 maj 20026 Betyg 28 maj 3 (5) och 29 maj 4 (5)

Två kvällar. Samma låtar. Samma scen. Samma Markus Krunegård. Ändå var det som att se två olika konserter på Orionteatern.

Den första kvällen kändes länge som en artist som fortfarande letade efter rätt temperatur i rummet. Det var inte dåligt – Krunegård har alldeles för stark katalog för det – men något skavde. Låtarna kom och gick, publiken sjöng med, men den där elektriska känslan som brukar uppstå när hans ordkaskader och melodier träffar exakt rätt uteblev. Orionteaterns råa industrimiljö skapade visserligen en perfekt inramning för hans rastlösa popuniversum, men samspelet mellan scen och salong blev aldrig riktigt självklart. Det är till viss del ett nytt band han har med sig, med stjärnan Jonna Löfgren på trummor.

Kväll två var en helt annan historia.

Det märkliga är att förutsättningarna var identiska. Setlistan var i princip densamma, två låtar som bytt plats i spelordningen arrangemangen likaså. Men där torsdagens spelning stundtals kändes som en genomkörning blev fredagen en påminnelse om varför Markus Krunegård fortfarande är en av Sveriges mest unika liveartister. Gillar det nya bandet, som blir lite råare och rockigare.

Plötsligt satt tajmingen där. Mellansnacket flöt naturligt, publiken svarade direkt och låtarna fick nytt liv. Krunegård har alltid haft en speciell förmåga att få sina texter att låta som tankar som just uppstått i stunden, och den andra kvällen förstärktes den känslan. Rader som många i publiken hört hundratals gånger fick återigen en nerv som gjorde att de kändes nyupptäckta.

Det är också då man inser hur märklig hans låtskatt är. Få svenska artister har byggt en katalog där vardagsobservationer, romantiskt kaos, självironi och existentiell förvirring samsas så självklart. Låtarna är fulla av detaljer som borde vara för specifika för att bli allmängiltiga, men som i Krunegårds händer blir just det.

Bandet spelade med ett självförtroende som växte markant från första till andra kvällen. Där den första spelningen ibland kändes försiktig vågade man nu ta ut svängarna. Dynamiken blev större, topparna högre och de lugnare partierna fick mer tyngd. Orionteaterns intima format gjorde dessutom att varje nyans kom fram tydligare än på de större scener där Krunegård ofta hör hemma. Kul när roddaren får ta över Krunegårds gitarr och avsluta på askan är bästa jorden.

Det säger något om liveformatets oförutsägbarhet att två konserter med exakt samma innehåll kan ge så olika resultat. Första kvällen var bra. Andra kvällen var anledningen till att man går på konserter överhuvudtaget.

När allt stämde behövdes inga överraskningar, inga gästartister och inga ändringar i låtlistan. Det räckte med att Markus Krunegård och publiken hittade varandra. Då förvandlades samma material från en välspelad konsert till något betydligt större: en kväll där varje låt kändes som den viktigaste på hela setlistan.

Två kvällar på Orionteatern visade att låtarna aldrig var problemet. Skillnaden låg i energin. Och vilken skillnad det gjorde.

Rick Astley Gröna Lunds stora scen, Betyg: 4 (5)

Det finns artister som rider på nostalgi, och så finns Rick Astley som snarare verkar ha slutit fred med den. På Gröna Lunds stora scen blir det tydligt redan från första minuten att han inte längre försöker fly från sitt 80-tal. Han omfamnar det, skrattar åt det och använder det som bränsle till en show som är betydligt bättre än någon egentligen har rätt att förvänta sig av mannen bakom världens mest berömda internetmeme.

För det är lätt att glömma att Astley faktiskt kan sjunga. Rösten – den där djupa soulbaritonen som förbryllade världen redan 1987 – har snarare blivit rikare med åren. På Gröna Lund låter han stundtals som en blandning av pubrockare, soulcrooner och dansbandskung på semester i Manchester. Första konserten på 37 år i Stockholm.

Publiken vet förstås varför de är där. När synthslingorna till “Together Forever” drar igång förvandlas området framför stora scenen till ett kollektivt 80-talsgolv. Folk som förmodligen inte dansat sedan pandemin börjar plötsligt studsa runt med plastöl i händerna som om det vore skoldisco igen. Astley själv verkar genuint road av hela situationen. Han småskämtar konstant mellan låtarna, driver med sin egen historia och har den där självdistanserade brittiska charmen som gör att även de mest corny partierna fungerar. Han ser en tröja med bandet Sabaton i publiken, och han försöker ta några death metal-riff. Går inget vidare men det spelar ingen roll. Killarna som får sina gamla LP-skivor hoppar högt av glädje. Det här är en mysig kväll helt enkelt.

Bandet är dessutom ovanligt generöst för den här typen av nostalgipaket. Nio personer på scen ger konserten ett fylligt och levande sound där både blås, körer och gitarrer får ta plats utan att det känns överlastat. Körsångarna får dessutom egna ögonblick i rampljuset, inte minst under Rayes “Where Is My Husband?” där Rick Astley sätter sig bakom trummorna och låter låten växa till något betydligt souligare än originalet.

Senare under kvällen återvänder han till trummorna igen, denna gång för ett smått absurt men väldigt underhållande “Highway to Hell”. Det är lite den typen av kväll det här är: ingen verkar särskilt upptagen av trovärdighet, bara av att publiken ska ha roligt.

Och ja, det är bitvis väldigt corny. Ibland känns konserten som en blandning mellan firmafest, allsångskväll och Las Vegas-revy. Men det finns också något märkligt varmt i det hela. Astley försöker aldrig vara coolare än han är. Tvärtom bygger hela kvällen på att han vet exakt vem publiken kommit för att se.

Låtar som “Dance” och “Angels on My Side” får nästan arenarockig tyngd live, medan de gamla hitsen pumpas upp med mer gitarrer och funk än på originalinspelningarna. Det blir ibland lite spretigt när han hoppar mellan soul, gospel, pop och rockcovers, men energin dippar egentligen aldrig.

Tillbaka till Gröna Lunds märkliga vana att ställa tält framför storbildsskärmarna också. Det blir rätt meningslöst att ens ha videoproduktion när stora delar av publiken ändå inte ser skärmarna ordentligt. Synd, för bandet och showen förtjänar faktiskt att synas.

Och sedan kommer förstås den. “Never Gonna Give You Up”. Låten som gått från listetta till internetskämt till någon sorts generationsöverskridande kulturarv. Det spelar ingen roll hur ironiskt någon en gång förhöll sig till den – när refrängen väl kommer sjunger precis alla med. Tonåringar som känner låten från memes, 50-plussare som minns den från Trackslistan och barnfamiljer som bara drogs med av stämningen. Gröna Lund blir fullständigt rickrollat och älskar varje sekund av det.

Det mest imponerande är kanske ändå att Astley lyckas få hela kvällen att kännas så opretentiös. Inga gigantiska scenidéer, inga pompösa pretentioner, bara en artist som överlevt både musikindustrin och internet och nu verkar ha roligare än någonsin.

Överlag: en jättetrevlig kväll.

Sebastian Murphy och Svenska folkjazkvartetten Södra teatern Stockholm Betyg 4 (5)

Det börjar med en krasch. Sebastian Murphy kliver ut på scenen med öl i ena handen och brännvin i den andra, som om han redan varit på efterfest i flera timmar. Strax senare ligger snapsglaset i bitar över scengolvet. Där och då är tonen satt. Det här ska inte bli någon vördnadsfull Bellmanafton med putsade visor och historiskt korrekt romantik. Det ska vara stökigt, skevt och stundtals riktigt roligt.

Tillsammans med Svenska Folkjazzkvartetten gör Murphy något som känns mer som ett fylledrömslikt samtal med Bellman än en traditionell tolkning. Han närmar sig 1700-talets Stockholm genom smutsen, bakgatorna och människorna som brukar försvinna ur de fina berättelserna. Mellan låtarna kastar han ur sig raljanta monologer om Bellman själv, fulla av överdrifter, provokationer och halvt improviserade teorier. Det är svårt att veta vad som är påhitt och vad som ens försöker vara sant, men sanningen verkar heller aldrig vara poängen.

Murphy bär fortfarande mycket av den persona som gjort honom till frontfigur i Viagra Boys. När manteln snabbt åker av är det mer sunkig replokal än historiskt kostymdrama: träningsbyxor, linne och ett allmänt lätt havererat kroppsspråk. Det enda som skiljer sig från en spelning med Viagra Boys, är att linnet får sitta kvar hela konserten. Han driver runt på scenen, sjunger med raspig desperation och verkar ibland nästan överraska sig själv med hur bra vissa partier faktiskt låter.

Och det är när han slutar ironisera som kvällen träffar rätt. Plötsligt uppstår små öppningar av allvar i kaoset. En visa framförs nästan ömt, rösten spricker lite, och för ett ögonblick känns Bellman märkligt nära. Då blir kontrasten till de sliriga mellansnacken ännu starkare. Han kallar Bellman för en fitta, för hur han behandlade Ulla Winblad.

Musikaliskt är det däremot betydligt mer genomarbetat än själva scenkaoset antyder. Svenska Folkjazzkvartetten väver in folktoner, jazz och visor utan att det känns musealt. Arrangemangen lever och rör sig hela tiden, ibland nästan lekfullt. Särskilt när traditionella melodier får oväntade svängar lyfter konserten på riktigt.

Det finns stunder där det hela känns ofärdigt, som om Murphy fortfarande testar sig fram medan bandet redan hittat formen. Men kanske är det också därför det fungerar. Det här vill inte vara perfekt. Det vill få Bellman att lukta svett, sprit och gammal stadskrog igen.

Och där, någonstans mellan trasiga glas, banjotoner och halvt urspårade monologer, lyckas de faktiskt göra Bellman levande. Vore spännade vad man skulle kunna göra av detta på en teaterscen.

Earth to Eve på Debaser Nova – Betyg 4 (5)

På vägen till Debaser Nova pratade vi om att Earth to Eve lät som någon som spelat in musik direkt från sitt sovrum. Inte som en förolämpning, utan som något varmt och nära. Som musik skapad innan någon hunnit polera bort kanterna.

Sedan öppnades dörrarna till scenrummet, och där stod en säng mitt på scenen.

Några låtar senare berättade Earth to Eve själv att det också var exakt så musiken kommit till. I ett sovrum. Och att hon ville att publiken skulle uppleva konserten på samma sätt – nära, mjukt och som att få kliva rakt in i hennes eget privata universum.

Det hade kunnat bli en gimmick. Istället blev det nyckeln till hela spelningen.

För Earth to Eves musik känns verkligen som ett rum man får tillgång till snarare än en färdig produkt. Ett märkligt möte mellan bedroom pop, drömpop och elektroniska infall där låtarna hela tiden verkar få följa känslan snarare än strukturen. Melodier flyter iväg, rytmer förändras plötsligt och små ljuddetaljer dyker upp som om de uppstått i samma stund som de spelas.

Och jag bara älskar det.

Det finns något väldigt befriande i hur lite hon verkar bry sig om att låtarna ska vara perfekta eller strömlinjeformade. Istället får de vara mänskliga, motsägelsefulla och ibland nästan kaotiska. Som tankar mitt i natten snarare än färdiga poplåtar.

Men det som verkligen gjorde konserten speciell var kanske allt prat mellan låtarna. Det var mycket mellansnack. Nästan efter varje låt. Och istället för att bromsa konserten gjorde det att kvällen kändes ännu mer intim, som om hon långsamt släppte in publiken längre och längre in i sitt huvud.

Tematiskt kretsade mycket kring politik och psykisk ohälsa. Det fanns en tydlig känsla av frustration över världen, men också en väldigt personlig sårbarhet i hur hon pratade om sitt eget mående. Vid slutet av spelningen tackade hon sin pojkvän för att han lyckats hålla henne vid liv. En mening som hade kunnat kännas för tung eller privat i fel sammanhang, men här landade den nästan helt tyst i rummet. Ingen dramatik, inget poserande. Bara ärlighet.

Och det är nog där Earth to Eve träffar som hårdast. Hon försöker aldrig framstå som större än sina låtar. Tvärtom känns det som att hon fortfarande står mitt inne i allt hon sjunger om. Musiken blir inte en flykt från kaoset, utan ett sätt att försöka förstå det.

Att detta dessutom bara är hennes andra headline-show någonsin är svårt att ta in. Det finns fortfarande något trevande över konserten, något ofärdigt. Men just nu är det också hennes största styrka. Man får känslan av att precis allt fortfarande kan hända med hennes musik.

Hela Europaturnén består dessutom bara av London, Stockholm och Amsterdam. Tre stopp. Nästan mer som en idé än en riktig turné.

Kanske är det därför spelningen på Debaser Nova kändes så speciell. Som att man såg något innan det riktigt hunnit formas färdigt. Något skört, märkligt och fullt av infall – men också helt omöjligt att värja sig mot. Älskar att Följa Earth to Eves kommande svindlande karriär.