Thomas Johansson

Det finns få svenska band som kan få en konsert att kännas som en gemensam överenskommelse mellan scen och publik. Avantgardet är ett av dem.

På Mosebacketerrassen blir det snabbt tydligt att det här inte ska bli någon vanlig konsert där bandet står på scen och publiken står framför. Redan under första låten hinner Rasmus Arvidsson göra två svängar ut bland publiken. Och det är bara början. Under kvällen blir det många fler.

Det är nästan som om scenen är för liten för honom.

Eller som om publiken är för viktig för att bara stå framför.

Mosebacketerrassen är dessutom en perfekt plats för Avantgardet. Stockholm ligger som en kuliss bakom scenen, sommarnatten breder ut sig och från scenen kommer den där alldeles speciella blandningen av desperation, samhällsilska, hopp och livsglädje som blivit bandets signum.

Det är svettigt. Det är stökigt. Det är intensivt.

Och framför allt är det levande.

Efter tio år, elva album och hundratals spelningar finns det naturligtvis en enorm rutin i bandet. Men det fina är att rutinen aldrig känns som bekvämlighet. Rasmus Arvidsson sjunger fortfarande som om varje ord är viktigt och publiken svarar med en närvaro som gör att gränsen mellan scen och salong nästan försvinner.

Det är svårt att stå bredvid när hela Mosebacketerrassen sjunger med.

De nya låtarna från United States av Sverige får ta plats, men det är blandningen med den äldre katalogen som gör kvällen komplett. ”Framåt habibi”, ”Alla känner apan”, ”Häll ut” och ”Hansa City” sitter där de ska, medan de mer explosiva ögonblicken får publiken att både hoppa och skrika.

Och så finns det där ständiga hoppet.

Avantgardet kan sjunga om ett Sverige som gått sönder, om människor som står utanför och om allt som skaver. Men live blir musiken paradoxalt nog något väldigt positivt. Ett kollektivt långfinger åt uppgivenheten.

Vi är här. Vi sjunger. Vi fortsätter.

Det är kanske därför Rasmus måste ut i publiken hela tiden. Avantgardet handlar aldrig riktigt om fyra personer på en scen. Det handlar om alla som står där tillsammans.

Ibland blir konserten något mindre fokuserad och några låtar flyter ihop. Men när bandet träffar rätt finns det få svenska liveakter som kommer i närheten.

Och de träffar rätt väldigt ofta i kväll.

När sista tonen klingar ut känns det nästan märkligt att återgå till att vara åskådare.

Avantgardet lämnar inte bara en scen.

De lämnar efter sig ett slags kollektiv baksmälla.

En stark 4/5.

Det börjar nästan som en liten invasion.

Först kommer Stigberget. Sedan kommer fler. Och fler. Blås, stråkar, kör, gitarrer, rytmer – ett helt kollektiv av musiker fyller scenen på Trädgården. Elva personer är de till slut. Det känns som att de aldrig ska sluta kliva på. Och när man tror att hela bandet redan står där kommer till sist huvudpersonen själv: Valter Nilsson.

Efter succén på Bananpiren i Göteborg och Malmöfestivalen är det nu Stockholms tur. I sammanhanget är det faktiskt en ganska liten spelning för Valter, även om han själv konstaterar att det är ”folk överallt” på Trädgården. Det här är den första av två helt utsålda kvällar.

Och halva publiken verkar ha följt med från Göteborg.

Det säger en hel del. Valter Nilsson har på kort tid fått något som är betydligt svårare att bygga än en stor publik: en egen publik. Människor som inte bara vill höra låtarna, utan som vill vara med när de händer. De sjunger med, ropar, dansar och verkar betrakta konserten som något de är en del av.

Sedan börjar musiken på riktigt.

Stigberget är ett fantastiskt kompband – om man nu ens kan kalla elva personer för ett kompband. Det här är snarare en liten orkester. Blås, gitarrer, kör och rytmsektion ger Valters låtar en enorm kostym. När alla är igång känns Trädgården plötsligt alldeles för liten.

Och mitt i allt står Valter Nilsson.

Han har en sällsynt förmåga att vara både rockstjärna och vanlig göteborgare på samma gång. Det finns inget tillgjort i honom. Han känns varm, självironisk och jordnära, men samtidigt fullständigt säker på att låtarna håller. Och det gör de.

Det är lätt att glömma att Valter faktiskt började sin musikaliska resa på engelska. Två och en halv skiva hann det bli innan Kapten Röd ställde den enkla frågan: varför sjunger du inte på svenska?

Det blev ett avgörande ögonblick.

För när Valter bytte språk hittade han också sitt verkliga uttryck. Plötsligt blev berättelserna närmare, roligare, sorgligare och mycket mer träffsäkra. Det göteborgska finns överallt, men det är aldrig exkluderande. Det lokala blir allmängiltigt. Man kan stå i Stockholm och känna igen sig totalt.

Och kanske är det därför så många göteborgare står här i kväll.

De vet redan.

De har sett det här växa fram.

Men det fina är att Stockholmspubliken också verkar ha förstått. Det är inte längre bara Göteborg som har adopterat Valter Nilsson. Han håller på att bli hela Sveriges.

När bandet drar igång låtarna som publiken väntat på blir det en enda stor kör. Trädgården gungar, och elva musiker låter som dubbelt så många. Valter behöver egentligen bara stå längst fram och ta emot all den kärlek som kommer tillbaka.

Det här är en konsert som känns större än sin spelplats.

Större än Stockholm.

Och kanske till och med större än Valter själv just nu.

Det är svårt att sätta en gräns för vart det här kan ta vägen. Men en sak är säker: Valter Nilsson är inte längre på väg att slå igenom. Han har slagit igenom.

5+