Solaris av Annika Nyman efter en roman av Stanisław Lem
Regi: Gustav Englund
Scenografi och kostym: Annika Tosti
Ljus: Mira Svanberg
Solaris på Dramatens lilla scen – Betyg 3 (5)
I centrum står Rasmus Luthander som Kris Kelvin, och det är svårt att komma ifrån att han i praktiken bär föreställningen från början till slut. Hans spel är lågmält, nästan återhållet, men samtidigt laddat med en inre spänning som aldrig riktigt släpper taget. Han rör sig genom tvivel, skuld och förnekelse med en precision som gör att varje steg känns prövat i förväg, som om han hela tiden ifrågasätter sin egen riktning. Kelvin blir här inte bara en man som möter det okända, utan någon som blottlägger sin egen oförmåga att hantera det. Det är ett återhållsamt skådespeleri som ändå vibrerar av något ofärdigt, något som skaver under ytan.
Mot honom står Nina Togner som Harey, den döda hustrun som återvänder i en form som varken är helt verklig eller helt illusion. Hon blir snabbt föreställningens emotionella nav – den som ställer de frågor Kelvin helst vill undvika. Togner ger rollen en märklig dubbelhet: hon är både skör och obeveklig, som om hon söker svar men samtidigt redan anar att de inte finns. Hennes närvaro är lika mycket tröst som störning, och det är just i den spänningen som rollen får sin tyngd. I hennes tolkning blir Harey mer än en spegling av Kelvins inre – hon framstår som en egen kraft, en existens som kräver att bli erkänd.
Danilo Bejarano gör doktor Snaut till en figur som både lättar upp och fördjupar föreställningens psykologiska tryck. Han rör sig med en rastlös energi, som om han hela tiden balanserar på gränsen till att säga för mycket. Snaut pendlar mellan cynism och sårbarhet, och i den rörelsen uppstår något igenkännbart mänskligt: behovet av att skämta bort det som egentligen skrämmer. Replikerna bär ofta på en nerv, som om varje ord är ett försök att hålla paniken på avstånd. Det gör honom till en effektiv kontrast till Kelvins mer inåtvända kamp.
I skarp kontrast står Erik Ehn som professor Sartorius. Där Snaut spricker upp är Sartorius sluten, kontrollerad och nästan kliniskt fokuserad. Ehn spelar honom med kylig precision, vilket ger varje scen en obehaglig underton. Hans Sartorius framstår som en människa som dragit sig så långt in i sina teorier att kontakten med det mänskliga nästan gått förlorad. Det finns något djupt tragiskt i hans vägran att se Solaris som något annat än ett problem att lösa – en avvikelse att kategorisera. Här blir intellektet inte ett verktyg, utan en mur.
Det är i samspelet mellan dessa fyra som uppsättningen verkligen får fäste. Här framträder Solaris tydligast – inte som en berättelse om yttre rymd, utan som en undersökning av det som skaver inom oss. Dialogerna, ibland ömsinta och ibland skoningslösa, öppnar små sprickor där något mer sipprar fram. Regin undviker melodramatik och låter istället allt befinna sig i ett svävande tillstånd där varje ord och blick rymmer flera möjliga betydelser.
Som i den bästa science fiction är frågorna djupt mänskliga: Vad är liv? Vad är en människa? Vad innebär det att minnas – och att bli ihågkommen? Föreställningen vägrar att ge enkla svar och låter oss istället stanna kvar i osäkerheten. Och kanske är det mest oroande just detta: vad vi egentligen vill med den tid vi har, och om vi är beredda att möta oss själva när svaren inte blir som vi tänkt oss.
Föreställningen lämnar mycket öppet, men genom mötena mellan Luthander, Togner, Bejarano och Ehn blir frågorna svåra att värja sig mot. Det är där den verkligen träffar. I deras samspel uppstår något som sträcker sig bortom både handlingen och den filosofiska ramen – en påminnelse om att det mest främmande vi kan möta kanske inte finns där ute, utan inom oss själva.
KONSTNÄRLIGT TEAM
- AV ANNIKA NYMAN EFTER EN ROMAN AV STANISLAW LEM
- REGI GUSTAV ENGLUND
- SCENOGRAFI OCH KOSTYM ANNIKA TOSTI
- LJUS MIRA SVANBERG
- PERUK OCH MASK MELANIE ÅBERG
- MUSIK- OCH LJUDDESIGN NICLAS ANDERSTEDT LINDGREN
- DRAMATURG JACOB HIRDWALL
