Thomas Johansson

The Molotovs på Kollektivet Livet, som en del av Marshall Nights. Betyg 4.

Det är trångt, svettigt och förvånansvärt varmt på Kollektivet Livet denna oktobernatt. På scen står den unga brittiska trion The Molotovs, bestående av syskonen Mathew Cartlidge (sång och gitarr) och Issey Cartlidge (bas och sång) tillsammans med trummisen Will. Tre personer, tre instrument – och en energi som fyller hela rummet.

Mathew Cartlidge (kallas Matt enligt det plektrum jag fick) leder bandet med tydlig nerv och ett nästan trotsigt fokus, även om han inte verkar helt nöjd med medhörningen. Är nära att slå mig i huvudet några gånger med gitarren. Issey Cartlidge, på bas, har en scenpersonlighet som går rakt genom lokalen – självklar, kraftfull och med en attityd som för tankarna till brittisk punktradition snarare än tonårspop. Will håller ihop det hela med precision och ett trumspel som driver snarare än överröstar.

Musiken är rak, melodiös garagepunk med glimten i ögat. Låtarna ligger sällan över tre minuter, men varje ton känns avsiktlig. The Molotovs har hittat en balans mellan ungdomligt kaos och musikalisk disciplin – det svänger, men det är aldrig slarvigt.

Trots ljudproblemen på scenen lyckas de skapa en genuint positiv stämning. Publiken står nära, nickar i takt och skrattar mellan låtarna. När spelningen är över är det svårt att inte känna sig lite upprymd – inte för att det var perfekt, utan för att det var på riktigt.

För den som missade gårdagens konsert finns en ny chans redan i kväll: The Molotovs spelar gratis på Hus 7 i Stockholm den 13 nov. Du behöver bara boka en gratis-biljett.

Den 14 november är det Göteborgs tur, och även här är det gratis som gäller. Boka din biljett här.

Betyg: 4 av 5

Jakob Hellman på Cirkus Stockholm Betyg: 4

Det var något nästan högtidligt i luften på Cirkus den här kvällen. Inte pråligt, inte nervöst – mer som en stilla förväntan. Det finns artister man ser, och så finns det artister man bär. Jakob Hellman tillhör den senare kategorin. …och stora havet är inte bara ett album; det är ett inristat mytiskt minne i det svenska popmedvetandet. Jag har levt med det så länge att jag nästan glömt att personen bakom fortfarande är här, fortfarande andas, fortfarande kan stå på en scen. Sen en 7-8 år faktiskt vill stå på en scen. Och nu var han alltså här – bara ett dygn efter sin 60-årsdag, som firades genom att publiken sjöng ja må han leva.

Det första jag lade märke till när han kom ut var lugnet. Det är sjätte gången jag ser honom live, tidigare en artist som en gång var så laddad av mytologi att han verkade kunna spricka av den – nu stod han där och log. Det fanns en mjukhet i blicken, en ro i kroppen. Som om han för första gången på riktigt gick in i ett rum där han inte längre behövde leva upp till något.

Bandet gjorde sitt utan att ta över. Arrangemangen var varsamma, nästan kärleksfulla mot materialet. Inget nostalgirace även om det nog var det publiken mest ville ha, ingen stress, en hel del låtar från den kommande skivan. Hellman lät konserten växa långsamt, precis som en gammal berättelse som alla känner slutet på – men ändå vill höra en gång till. Det var en trygg resa, och just därför blev topparna så starka.

Publiken var lika delar respektfull och ivrig. Under de första låtarna satt många stilla, lyssnande, väntande. Man kunde känna en kollektiv återhållsamhet – som att ingen ville störa kvällens balans. Men så småningom började sorlet i själen röra på sig. Mellansnacket var lågmält, varmt, ibland nästan blygt, och mellan varje låt och det gjorde bara att närheten ökade. Hellman talade inte till oss, utan med oss.

Och det var just därför finalen slog så hårt.

När “Hon har ett sätt” äntligen kom var det som att hela salongen sparkades igång. Det var ögonblicket då det inte längre handlade om legend, utan bara om låt, musik, puls. Strålkastarna blev varmare, publiken lyfte. Jag kände mig plötsligt 17 igen, samtidigt som jag satt där som vuxen och förstod texterna på ett helt annat sätt.

Sedan “Vara vänner” – lika mycket ett kollektivt minne som en sång. Den blev ett möte mellan då och nu, där refrängen satt som ett löfte om att vissa melodier aldrig slutar vara sanna. Det var kvällens mest okonstlade glädje.

Men den verkliga tystnaden – den där tystnaden som bara uppstår innan något viktigt – kom efter extranummer nummer ett. När han steg ut igen, för andra gången, och ställde sig i ljuset som om inget stod i vägen längre. “Tårarna”. Som andra extranummer. Som slutpunkt. Som signatur.

Att han la den sist var ett statement. Han lät inte en av sina mest ikoniska låt vara ett tidigt publikfrieri. Han väntade. Våra minnen fick vänta. Och just därför träffade den som den gjorde. Jag ska inte överdriva, men det brände till bakom ögonen – det gjorde det nog hos fler än mig.

När allt var över och applåderna aldrig ville ta slut, stod det klart att något hade förändrats. Inte i låtarna – de är tidlösa – men i honom. Och i oss som var där. Myten Jakob Hellman har alltid varit svår att greppa. Men på Cirkus fick jag möta människan. En artist som gått från ikon till närvaro, från skygg legend till trygg 60-åring som vågar stå kvar i ljuset.

Det var större än nostalgi. Det var försoning.
Och det var, faktiskt, vackert.

Flo Rida – Avicci arena. Betyg 3.

Det var något nästan symboliskt med att bara halva Globen var öppen för kvällens konsert med Flo Rida. B-läktaren var helt tom, och scenen stod ganska långt fram i arenan. En artist som en gång dominerade listorna världen över, men som nu snarare är ett nostalgiskt namn än en aktuell superstjärna. Arenan var bara halvfull – och känslan i början av kvällen speglade det.

Det började rätt trevande. Publiken var peppad, men inte riktigt medryckt. Flo Rida kom ut med sitt välkända självförtroende, och ett leende som visade att han var där för att ha kul. Men det kändes som att energin studsade lite – som om både han och publiken försökte hitta rytmen. Det hjälpte inte att spruta ner publiken med champagne.

Ljudet var ojämnt. Basen saknade tryck, och flera gånger drunknade sången i bakgrundsspår och effekter. Övergångarna mellan låtarna haltade, och tempot föll varje gång han pratade lite för länge mellan numren. Under de första 30–40 minuterna kändes showen mer som en varm repetition än en helgjuten konsert. Det som händer i Stockholm stannar i Stockholm.

Men så hände något.

När han plockade fram de riktigt stora hitsen – “Whistle”, “Club Can’t Handle Me” och “Good Feeling” – förändrades stämningen. Folk ställde sig upp. Hoppandet fick min läktare att gunga så att risken fanns att jag skulle bli sjösjuk. Mobilkamerorna åkte fram. Det var som att publiken – och kanske även Flo Rida själv – äntligen hittade tillbaka till det som gjorde honom stor från början: de medryckande, enkla refrängerna och festen i varje beat.

Bakom honom stod Flo Fusion, ett samspelt band som bidrog till att lyfta ljudet och skapa mer liv i låtarna. Tillsammans med sina dansare och musiker tog Flo Rida kontroll över scenen – och publiken. Han bjöd upp fans på scen, kastade ut rosor och, och slängde Tequila över de främsta raderna. Det hela fick mer karneval än konsert över sig.

När han dessutom uppmärksammade ”birthday girl Emily” i publiken och lät hela arenan gratulera henne, blev stämningen ännu varmare. Det märktes att han verkligen ville skapa en gemensam upplevelse – inte bara stå och dra av sina gamla hits.

Den andra halvan av konserten var nästan som ett helt annat gig. Publiken sjöng med, dansade, skrattade – och Flo Rida levererade. Det blev dansgolvskänsla i gångarna, och arenan lyste upp, bokstavligen, när telefonlampor vajade i takt till refrängerna. Flo Rida gjorde två turer ut i arenan, ridandes på en vakts axlar.

När “Troublemaker” kom som avslutning var stämningen på topp. Golvet kokade. Det var precis det alla hade väntat på – och det var där konserten till slut nådde sitt klimax.

Aldrig magiskt
Flo Rida på Avicii Arena var långt ifrån en perfekt kväll. En halvfull arena, ojämnt ljud och en trevande första halva drog ner helhetsintrycket. Men när konserten väl kom igång, och när Flo Rida lutade sig mot sina starkaste kort, blev det en varm, charmig och bitvis överraskande storslagen nostalgikväll – komplett med rosor, champagne och födelsedagsfirande på scen.

Det blev aldrig magiskt, men det blev bättre än väntat. Den andra halvan räddade helheten.

Lady Gaga – The Mayhem Ball
Plats: Avicii Arena, Stockholm. Publik: runt 13 000 (slutsålt). Längd: drygt två och en halv timme – faktiskt över tio minuter längre än vanligt.
Bäst: ”Abracadabra”, ”Poker Face”, ”Applause”, ”Born This Way” och ”Bad Romance” och…
Sämst: gitarrsolona i ”The Beast” – varför men samtidigt, jag får leta för att hitta något att klaga på..

Dansa eller dö, erbjuder Lady Gaga. Det finns merch med det trycket på svenska, och Stockholm väljer det första alternativet – dansa, med tillägget sjunga.
Showen, eller vad jag nu ska kalla det för, det som nu följer, är bland det mest knäppa och maffiga jag upplevt. Extra allt, och sen lite till, och lite till och…

Allt börjar med att hon, i dubbla roller på storbildsskärmen, deklamerar The Manifesto of Mayhem – en text om kaos, mardrömmar och behovet av att bygga sitt eget hus av musik. Och det huset bygger hon i sammanhanget lilla arenan Avicii. Skulle lätt kunna sälja ut både Strawberry och 3 arena med denna show.

Det går inte att förbereda sig.
Man kan ha sett Gaga förut, eller i ett Coachella-klipp, livevideos på Youtube eller läst på setlist.fm vad som ska komma – men inget säger något om attacken när Lady Gaga rullas in i toppen av en enorm blodröd krinolin, eller är det en lampskärm, som senare visar sig rymma en bur med dansare och en hiss. Eldkanoner, rök, jättelika gåspennor, 13 000 armband som blinkar i blodrött. Det händer mer under de första låtarna än under en hel festival i vanliga fall.

I akt två ligger hon halvt begravd i sand, omgiven av ett skelett och några zoombies, dödad av sitt alter ego – bara för att återuppstå på kryckor i en klänning med ett enormt släp som glöder i regnbågens färger, till publikens jubel. I nästa scen rullar hon ut med en gigantisk dödskalle sittandes i en ögonhåla. Sedan ”Born This Way”. Hela arenan blir en glittrande discoboll där ingen lämnas kvar. Hon tillägnar låten till queerpubliken, till deras rätt att finnas, kämpa, älska. Rösten bär, musiken pulserar, och vi bärs med.

Musikaliskt spänner showen över techno, metal, pop, electrochock, häxhouse, djävulsdisco och brutala ballader. Det är smaklöst, löjligt, fantastiskt, för mycket – hela tiden. Och just därför perfekt.

Bättre än någon annan i sin generation har Lady Gaga förvaltat arvet från popkonstnärer som ständigt vill strike a pose och skapa ögonblick som etsar sig fast. Vet inte vad jag ska kalla det jag sett, är det en musikal, teater, gotiska skräckdrömmar eller någons mardröm. The Mayhem Ball är den ultimata Gaga-showen.

Bakom den visuella bomben står koreografen Parris Goebel, regissören Ben Dalgleish och scenografen Es Devlin. Listan med Credits, är lång och full av väldigt duktiga människor men allt handlar i slutändan om huvudpersonen: Gaga själv, hennes blick, hennes kontroll. Det här är hennes show.

Och mitt i allt – vi får ögonkontakt. Bara en sekund. Hon står framför mig, svettig, lysande, verklig. Med den stora röda gåspennan i handen Jag önskar att jag hade haft något att signera, något att hålla fram som bevis på att det verkligen hände. Nu blev det ett foto istället.

I finalens ”Bad Romance” dör hon på en brits men återuppstår med monstertassar och 22 (tror jag) dansare i vitt. Scen efter scen hela kvällen – ett feberrus i färg, ljud och form och stora kostymer till Gaga.

Mascaran rinner, både hos Gaga, och mina grannar i publiken. Kärleksförklaringen till Sverige känns äkta, ljuset dör ut, och i mörkret tänker jag på den där ögonkontakten igen.
Som om allt handlade om just det:
att våga mötas, dansa, överleva, och vara sig själv.

Och nu, när jag lämnar arenan, är jag nästan avundsjuk på de som ännu inte sett detta men har en biljett i handen.

Jag önskar att jag kunde ose konserten – bara för att få se den igen imorgon.