Thomas Johansson

Dag två på Långburk-festivalen på Kollektivet Livet blev en kväll där punkens hjärta slog hårt, snabbt – och med välplanerade pauser för att hämta andan.

Festivalen heter Långburk, och konceptet är lika enkelt som genialt: ölburkar i stället för plastglas. Det är nästan en kulturgärning i sig. Något rituellt över ljudet av aluminium som knäcks i takt med distade gitarrer. Hela kvällen gick i punkens tecken, även om starten haltade något – när första bandet Neutra klev på redan 19.30 var det många som fortfarande inte kommit in på plats. De som var på plats fick dock en rå och energifylld öppning.

Men den stora höjdpunkten blev inte headlinern No Fun at All, utan snarare Misconduct. Där fanns den där kombinationen av samspel, självförtroende och publiknärvaro som förvandlar en spelning till något mer än bara en låtlista.

Efter ett kort intro small det direkt med “Wasted Life, Pt. 2” och “Ready to Go”. Det var full fart från start, men det som verkligen lyfte spelningen var strukturen. De tematiska bryggorna – “Judgement”, “Mighty”, “In the Name of Democracy”, “Back to the Future”, “Jurassic” – fungerade som kapitelindelningar i ett intensivt manifest. Tydliga andningspauser i röjandet. Publiken fick chans att samla kraft, skrika med, höja burken – och sedan kasta sig in igen.

“Just a Second” och “Punk Rock Holiday” drev upp temperaturen ytterligare. “For You” och “Hell Song” höll trycket uppe, medan “Solution” och “Closer” gav tyngd åt mittpartiet. “Stunder Som Har Flytt” var det både lokalt förankrat och emotionellt laddat – en påminnelse om att punk inte bara är tempo, utan också gemenskap och minne.

Avslutningen med “No Boundaries” och “Never Going Down” blev en kraftfull markering: det här bandet tänker inte sakta ner, och publiken tänker inte sluta hoppa.

Dag två på Långburk visade att headlinerstatus inte alltid avgör vem som äger kvällen. Ibland är det energin, tajmingen och känslan i rummet som avgör. Och den här kvällen var det Misconduct som bar fanan högst.

Diskopunk – Kollektivet Livet – Festival Långburk Betyg 4

Åtta år har gått sedan jag första gången skrev att Diskopunk är ett sådant band man bara måste uppleva live. Vissa saker förändras. Andra består. Spelningen i går på Kollektivet Livet visade med all önskvärd tydlighet att Diskopunk fortfarande tillhör den senare kategorin.

Det spelar faktiskt ingen roll om du sett dem tidigare eller inte. Redan efter två låtar står du där – med armarna i luften, lite svettigare än du tänkt dig, och dansar som om det vore det mest självklara i världen. Det är fortfarande punkens skitighet, serverad i ett obevekligt discotempo. Det är trallvänliga refränger som fastnar innan du hinner värja dig. Det är paljetter, glitter, danssteg som balanserar mellan ironisk distans och fullständig hängivenhet – och de där underbara artistnamnen hämtade från hästvärlden.

Men om något har förändrats är det självförtroendet. Där 2018 års spelning var en käftsmäll av ren energi, är 2026 års upplaga mer precis i sin attack. Tajtare, men utan att tappa det yviga. Det finns en trygghet i hur låtarna byggs upp, hur tempot skruvas upp ytterligare ett snäpp när publiken redan är på gränsen. Diskopunk vet exakt vad de gör med oss – och vi låter dem göra det.

Sångaren Antonio America är fortfarande navet. När han lutar sig fram över scenkanten och sjunger sitt återkommande ”I love you”, är det inte en tom fras. Publiken svarar lika självklart tillbaka. Lika självklart som när han ber om att de ska kasta ölburkar på honom, så gör publiken självklart det. Det är en ritual nu, en ömsesidig kärleksförklaring som känns lika mycket som en kollektiv överenskommelse: vi är här för att dansa, för att släppa taget, för att älska varandra en stund. Lite mer kärlek till att röra på sig – det är fortfarande bandets kanske tydligaste budskap. Öppnar en bana genom publikhavet för sitt party-train.

Och publiken? Lika delaktig som förr. Precis som den där kvällen 2018 när någon fick låna mikrofonen och kärleksbombade hela bandet, finns samma öppenhet nu. Gränsen mellan scen och golv är tunn. Det är mer fest än konsert, mer gemenskap än uppvisning. Man tittar sig omkring och inser att man inte är ensam om att känna det här. Leendena är för många, blickarna för varma.

Det finns något nästan trotsigt i att Diskopunk håller fast vid sin formel i en tid då allt ska optimeras, ompaketeras och anpassas. De gör sin grej. Fortfarande. Och det fungerar. Kanske ännu bättre nu, när publiken vuxit upp med dem och vet exakt vad som väntar – och ändå blir lika överkörd varje gång.

Den här gången behövde ingen bryta prick 01.00, men känslan är densamma: man vill inte att det ska ta slut. När sista tonen klingar ut är det som om någon plötsligt tänder lamporna på en nattklubb du inte är redo att lämna. Jag vill ha mer. Mycket mer.

Åtta år senare är slutsatsen oförändrad: Diskopunk är inte bara ett band du lyssnar på. Det är ett band du upplever. Live.

När Florence Valentin kliver upp på scenen på Kollektivet Livet gör de det utan stora åthävor. Totalt 70 minuter, 12 låtar och två extranummer – kompakt, intensivt och utan dödtid.

Redan från start med ”Fucked Up” och ”Tävla!!!” är det tydligt att kvällen inte tänker smyga igång. Det är tryck direkt, och längst fram framför scenen är det så pass bra drag att golvet faktiskt gungar. Inte bildligt – bokstavligt. Publiken är med.

Setlisten rör sig snyggt mellan äldre publikfavoriter och nyare material. ”Upp på sociala, ner på systemet” och ”Smällar” bär mer av samtidens kantighet – mindre romantik, mer realism. Där finns en tydlig social nerv, en blick som är både självkritisk och samhällsmedveten. Det är här bandet känns som mest här och nu. Dessutom väldigt lockande till allsång.

I ”Spring Ricco”, ”Döda poeter” och ”Sexton ton” får de in det där drivande, nästan maniska tempot som gjort dem älskade från början. Samtidigt finns det utrymme för det mer känslomässiga i ”Mitt allt”, ”Det var en gång” och ”Ögonblick” – låtar som landar mjukare men aldrig tappar nerv.

”Vårt hem vår borg” och ”Pokerkväll i Vårby gård” förstärker den där lokala, nästan dokumentära känslan. Det är berättelser som känns hämtade ur verkliga rum, riktiga kök, riktiga gårdar. Mindre pose än många samtida akter. ”Kom om ni vill, kom om ni kan, till pokerkväll i Vårby Gård” sjöng jag sen hela vägen till tunnelbanan vid Slussen.

Samma kväll har Håkan Hellström turnépremiär. Det går att dra paralleller i uttryck – euforin, allsångspotentialen, det kollektiva svänget. Men där Håkan ofta målar med romantiskt skimmer, jobbar Florens Valentin med mer realism och social pondus. Det känns mindre myt, mer verklighet.

Extranumren ”Allt dom bygger upp” och ”Stå vid mig” blir ett värdigt avslut. Publiken sjunger med, svetten rinner, och det finns en känsla av att bandet inte är här för att återupprepa något gammalt – utan för att fortsätta.

Historien i ryggen – genombrott, paus, spelningen på Tompa Eken som tände gnistan igen – ger konserten extra laddning. Det här är inte en nostalgiturné. Det är ett band som har bestämt sig för att spela live för att de vill, inte för att de måste.

70 minuter kan låta kort. Den här kvällen kändes det precis lagom även om jag ändå gärna skulle tagit några låtar till. Ändå blir det Intensivt, ärligt och med ett golv som fortfarande gungar när man går hem.

När U2 i dag överraskande släpper EP:n Days of Ash är det inte som ett aptitretande smakprov inför nästa stora arenakapitel – utan som ett brådskande inlägg i samtiden. Inför ett nytt album som väntas sent 2026 beskriver bandet själva utgåvan som en självständig samling: fem nya låtar och en dikt – American Obituary, The Tears Of Things, Song Of The Future, Wildpeace, One Life At A Time och Yours Eternally (med Ed Sheeran och Taras Topolia). Finns på alla streamingstjänster för musik men kan även köpas från U2.com.

Det märks att låtarna “inte kunde vänta”. Det här är en omedelbar reaktion på världsläget – inspirerad av människor som befinner sig i frihetens frontlinjer. Fyra av fem spår kretsar kring specifika individer: en mor, en far, en tonårsflicka vars liv brutalt avslutades – och en soldat som hellre skulle sjunga, men är beredd att dö för sitt lands frihet. Det är stora teman, men U2 väljer att gestalta dem genom det personliga snarare än det programmatiska.

Öppningsspåret American Obituary är tungt och återhållet. The Edge målar med dämpade klanger snarare än bländande eko, och rytmsektionen håller tillbaka snarare än driver på. Bono sjunger med en nästan sprucken intensitet – mindre predikant, mer vittne. Är det USA som vi känt dött.

I The Tears Of Things och Song Of The Future balanseras sorgen av en försiktig strimma hopp. Det är inte triumfatoriskt; snarare ett envist insisterande på att framtiden fortfarande är värd att sjunga om.

Mitt i allt står Wildpeace, tonsättningen av en dikt, som en meditativ paus. Den bryter formatet och ger EP:n en litterär tyngd. Det är modigt, nästan otidsenligt – och just därför effektfullt.

One life at a time handlar om Awdah Hathaleen estinsk aktivist från området Masafer Yatta på södra Västbanken. Titeln kommer från en formulering som användes om honom, om hur förändring ibland sker “one life at a time” – ett liv i taget. Han blev dödad av Israeliska bosättare.

Avslutande Yours Eternally öppnar upp ljudbilden något. Samarbetet med Sheeran och Topolia ger låten en internationell resonans, men utan att den tippar över i radiovänlig kalkyl. Det finns en värdighet här, en stillsam kraft. en tro på att efter ett krig måste freden komma. Samtidigt sorgsen för alla som dött i kriget, som annars kunde gjort så mycket annat.

Bono beskriver arbetet som en nytändning: det har varit en ”thrill” att ha de fyra tillsammans i studion igen. Han betonar att låtarna skiljer sig i både ton och tema från det kommande albumet – “these songs were impatient to be out in the world… songs of defiance and dismay.” Larry Mullen Jr. ställer den nästan existentiella frågan: vem behöver ett nytt album från U2? Och svarar indirekt själv – om musiken förtjänar att höras, då är tiden rätt. “The way the world is now feels like the right moment.”

Days of Ash är inte byggd för konfettiregn. Den är byggd för eftertanke. Det är en mörk, engagerad och stundtals smärtsam lyssning – men också ett bevis på att U2, över fyrtio år in i karriären, fortfarande vägrar vara nostalgiska. De vill vara relevanta.

Och just nu känns det som att de är det.

Läs mer om hur skivan kom till i detta digitala magasin, som även har länkar till textvideos av alla låtar.

Club Killers på Kollektivet Livet – Betyg 4

Det är Alla hjärtans dag, men inne på Kollektivet Livet är det inte romantiken som står i centrum. Här firas vänskapen. När Club Killers intar den fullpackade scenen – tolv personer, fem i blåssektionen – är lokalen redan slutsåld och uppvärmd av förväntan.

Bandets egna sångerska Anna Maria Espinosa öppnar kvällen en instrumental inledning i SKA-takt. Hon sjunger på finska. Det är ett oväntat och stillsamt avstamp innan blåset och rytmen brakar loss. Hon påminner om att den 14 februari i Finland är vänskapens dag – en hyllning till vänner snarare än till parrelationer. Och just denna kväll, säger hon, är alla vänner här.

Det är en enkel gest, men den sätter tonen. När resten av bandet faller in är det med en värme som känns mer kollektiv än sentimental. Ska- och reggaegrunden är tydlig från första takten: gitarrens distinkta offbeat, den studsande basen, trummornas precisa baktakt. Referenserna till Jamaica är inte ytliga poser utan sitter i ryggraden – i rytmiken, i blåsets svar och motfrågor, i sättet låtarna andas mellan trycket och lättheten.

Blåssektionen – fem personer stark – fungerar som både motor och ornament. Ibland som ett tätt, samlat utrop; ibland som en lekfull kommentar till sången. Det är karibisk energi filtrerad genom nordisk disciplin, och resultatet är lika svängigt som kontrollerat.

Ingen kväll med Club Killers utan gäster på sång. Först ut av gästartisterna är Hanna Smallbone, som kliver på med självklar pondus. Hon ger musiken ett råare anslag, mer tryck i fraseringen, mer attack i uttrycket. Tillsammans med bandet skruvas tempot upp, och dansgolvet förvandlas till ett kompakt hav av rörelse trots att det är så packat med folk.

Senare tar El Perro Del Mar vid och förändrar dynamiken. Hennes mer drömska, svala ton ger baktakten ett annat ljus. Plötsligt öppnar sig arrangemangen; reggaens monotona gung blir en fond för något mer svävande, nästan dub-likt. Det är kvällens mest suggestiva parti – där rytmen ligger kvar som en puls under huden.

Men det är helheten som bär. Tolv personer på scen kunde ha blivit övermäktigt, men Club Killers håller ihop uttrycket med imponerande precision. De spelar som ett kollektiv i ordets bästa bemärkelse: lyhört, generöst, utan behov av att någon ska dominera. De har kul på scenen och den glädjen både hörs i musiken och sprids till publiken.

När sista låten klingar ut är det tydligt att temat från inledningen har landat. Denna Alla hjärtans dag handlar inte om rosor eller tvåsamhet. Den handlar om gemenskapen i ett fullsatt rum, om svetten, blåsstöten och den gemensamma baktakten.

På Kollektivet Livet denna kväll är alla – bokstavligen – vänner.