Thomas Johansson

Avicii arena Stockholm – Betyg 4

Viagra Boys har alltid varit bäst när de går vilse. När de gör sig hemma i dumheten, i den skitiga, groteska verklighet som andra försöker scrolla förbi. Efter Cave World och dess helvetesresa genom konspirationer och digitala galenrum har bandet mutat in en egen plats: djupt nere i gyttjan, där allt luktar illa och känns oroande bekant. På scenen i kväll blir den platsen både ravegrotta, dykbar och brunstig idrottshall – allt på samma gång. Det är inte en arena längre. Det är en undervärld med entrébiljett.

Frontmannen Sebastian Murphy stapplar in som om han just klivit ut från ett experiment. Det tar exakt sju sekunder innan tröjan åker av. Han ska alltid spela med bar överkropp och barfota. Han muttrar, vrålar och skrattar åt världen, åt oss, åt sig själv – i en ton som balanserar lika mycket desperation som självironi. Som i nya låten “Man Made of Meat” som de inleder med, är det inte tydligt om han provocerar, flirtar eller bara beskriver något djupt tragiskt, men publiken svarar med ett vrål som säger att det egentligen inte spelar någon roll. Här är vi alla bara kött, svett och rytm. Murphy blir både predikare och clown, en tatuerad sanningssägare som vägrar ta sin egen sanning på allvar. Ett freak bland sina jämlikar. Att Shit Kid ska dyka upp på scenen oanserad känns helt logiskt. Lika logiskt som att hon sen springer runt i diket och uppmanar att det ska bli ett extra-nummer.

Musikerna bakom honom bygger upp en churning post-punk-maskin, som dånar fram med dubbiga undertoner, saxofonskrik och monotona rytmer som låter som om ett rave kraschar in i ett nattöppet IKEA. De spelar som om de försöker ta sönder sina instrument, men misslyckas precis lagom för att skapa något hypnotiskt. Tunga spår nästan kollapsar i sin egen dumhet, men det är precis där Viagra Boys blir geniala: i gränsland mellan högt och lågt, mellan att göra narr av världen och att bli uppslukad av den. När saxofonen skronkar är det både ett skämt och ett rop från avgrunden. När basen mal på är det som en maskin som tappat manualen, men fortsätter av ren överlevnadsinstinkt.

Det mest överraskande är hur självklart allt känns i den enorma arenan. Trots storleken finns ett intimt, nästan lömskt band med publiken. Murphy drar med sig folkmassan utan att behöva ropa en enda ”come on”. Han bara finns där: kladdig, kaotisk, genuin. Arenan svarar som om den var en punkklubb med läckande tak och öl i plastglas. Det är en illusion, men en trovädig sådan.

Konsertens mest intensiva moment handlar därför inte om precision eller perfektion, utan om att hitta någon sorts salighet i kaoset. Publiken hoppar, skrattar och svettas till texter som egentligen borde framkalla ångestattacker. Men här gör de tvärtom: de blir ett kollektivt purge. Som om vi alla, åtminstone för en kväll, lyckas hitta den där idiotiska inre trösten – det som recensioner hintar om. Vi är dumma. Världen är dum. Och det gör oss märkligt lyckliga.

Och kanske är det just där Viagra Boys gått från kult till triumf. Från att spela för fyra pundare och en kille från Falun, till att ändå spela på The Sphere som de döpt om Globen/Avicii arena till. Bandet har slutat nöja sig med att peka på samtidens absurditet som observatörer. Istället låter de oss bada i den, trycka ner ansiktet i leran samtidigt som de skrattar tillsammans med oss. Det är en sorts deltagar-estetik: vi skrattar med, men också åt oss själva.

En konsert som vältrar sig i sin egen fulhet och låter oss göra samma sak. Viagra Boys har blivit bättre på att inte bara peka finger åt tidens idioti – utan att bjuda in publiken att leka i den. Det är brokigt, brunstigt, vansinnigt och oväntat upplösande. De har blivit ett band som inte behöver överträffa sig själva musikaliskt för att träffa rakt i samtidsnerven. De behöver bara fortsätta gräva där det luktar som mest.

Betyg: ★★★★☆
(Ett jublande inferno av idioti och eufori.)

Moa Lignell – Bio Skandia – Betyg 3

Det är något charmigt motsägelsefullt med att kliva in på Bio Skandia, slå sig ner i de röda biostolarna och vänta – inte på film, utan på Moa Lignell. När lamporna släcks känns det nästan som att en trailer borde rulla igång, men istället stiger hon fram mot piano och gitarren, och lokalen som brukar fyllas av filmens magi förvandlas till ett stillsamt poprum i realtid.

Konserten blir en trevlig stund i det lilla formatet, där hennes röst får ta för sig utan att behöva konkurrera med vare sig påkostade arrangemang eller filmduken bakom henne. Den där lojt beslutsamma rösten som gjorde henne uppmärksammad för flera år sedan har mognat, och i Skandias salong låter den både trygg och avväpnande ärlig.

Låtar som 22 kvadrat och hennes allra första låt, bokrean får en varm, nästan akustisk dagboks-känsla i rummet. Men lika mycket plats får pratet mellan låtarna. Lignell pratar mycket – och gärna. Ibland spolar hon nästan vidare för långt i sina egna tankar, men publiken verkar trivas med det, som om mellansnacken var en del av inträdet. En smått självreflekterande humor, lite funderingar om låtskrivande, små anekdoter – inget revolutionerande, men mänskligt på ett sätt som gör kvällen personlig.

Det blir inte en spelning som lämnar stora avtryck eller överraskar, men kanske är det just poängen. En konsert som känns mer som att ta en fika med någon som råkar vara väldigt bra på att sjunga. Och i en gammal biograf, där tystnad vanligtvis råder under upplevelsen, får hennes ord och musik märkligt nog mer tyngd än de kanske fått i en vanlig klubb. Ingen film behövdes den här kvällen. Moa Lignell stod för berättelsen själv.

Crescenterna – Kollektivet Livet – Betyg 4
Det är något som händer precis framför ögonen på oss. Crescenterna kliver upp på den lilla scenen på Kollektivet Livet men som numera heter stora scenen, då Kollektivet blivit med en liten scen. Känslan är allt annat än liten. Publiken har redan tagit deras parti, innan första tonen ens hunnit landa. Längst fram står ett kompakt block av unga tjejer, som om de redan hittat sitt band, sin röst — och nu väntar på bekräftelsen. De kan varenda rad, och har väntat på att få skrika den tillbaka till bandet.

Crescenternas indiepunk fladdrar mellan politisk frustration och skrikvänlig romantik. Det är inte analysvänligt, det är inte polerat, men det är precis där styrkan finns. Det låter som en generation som inte orkar fylla i blanketter, som hellre kastar dem i luften och ser var de landar. Texterna är ofta lika korta som ilska kan vara, och lika direkta. Publiken sjunger med som om de fått hemläxa i förväg — och klarat den, med bravur.

Bandets energi är rå, men inte slarvig. Trummorna driver, gitarrerna känns nästan stressade av allt de vill få ur sig. Sången landar någonstans mellan uppgivenhet och en triumferande “ni kan dra åt helvete”. Det är inte perfekt, men det behöver det inte vara. Det är istället väldigt nära ett genombrott — och ännu närmare något ärligt. Något jag verkligen älskar, och utvecklingen från när jag såg dom första gången är enorm. Det här är riktigt riktigt bra.

Setet avslutas med ”Stockholm city sönder”, där publiken redan i introt vet vad som är på gång. När raden “vi skulle få leva här” vrålas ut, den som så tydligt stulits från Ebba Gröns Die Mauer, känns det inte som en homage, utan som en stöld med avsikt. Crescenterna gör den till sin egen, riktad mot dagens Stockholm snarare än en delad stad. En markering snarare än en flirt.

De säger inte att framtiden är deras. De tar den bara. Och kanske är det just därför Crescenterna står precis där de står nu: på kanten, redo att ramla framåt. En liten scen, ett fullsatt rum — och ett band som känns större än båda. Det är bara en tidsfråga innan resten börjar fatta det också. Längtar redan till nästa spelning, VI SKULLE FÅ LEVA HÄR.