Artit: Bruce Springsteen
Titel: Wrecking Ball
Betyg 4
Releasedatum 6 mars
”Hold tight to your anger, don’t fall to your fears”, skanderar Bruce Springsteen i titelspåret. I balladen Jack of All Trades gör en arbetare som letar påhugg den urgamla observationen att bankiren blir fet medan arbetaren magrar och tänker att ”If I had me a gun, I’d find the bastards and shoot ’em on sight”.
Det är valår i USA och landet är delat. På den ena kanten tävlar de republikanska presidentkandidaterna i att utmåla president Obama som en socialist som skapar en välfärdsstat av europeiskt eller till och med – hu! – skandinaviskt snitt. På den andra hittar vi Occupy Wall Street-rörelsen, en pyrande ilska över växande klyftor och en stor besvikelse över att den ”Change” som man hoppades på när Barack Obama valdes har fastnat i den gyttja som är Washington. I mitten finns de olika schatteringar av medel- och arbetarklass som drömmer om och jobbar för en bättre vardag för sig själva och sina familjer.
Det var om hur dessa drömmar grusades som 1970- och 1980-talets Bruce Springsteen – den Springsteen som gjorde Darkness on the Edge of Town, The River, Nebraska och Born in the USA – sjöng. Det fanns ilska, men mer bitterhet. Och tydligast: Ett hopp som trots allt vägrade slockna.
Han tog ett steg åt vänster på becksvarta Ghost of Tom Joad 1995 och han har – gradvis men stadigt – blivit allt mer politisk under 2000-talet, men på Wrecking Ball tar Bruce Springsteen ett sista resolut kliv in i aktivisternas skara. Vi talar Kamp. Även om det gamla lejonrytandet numera har tappat en hel del kraft känns vreden ärlig och äkta.
Musikaliskt blir skivan lite av en hybrid mellan den storslaget orkestrerade folkmusiken från Seeger Sessions och den vanliga bredbenta Springsteenrocken. Irländska toner – American Land och Death to My Hometown är så mycket Pogues att Bruce själv nästan låter som Shane MacGowan – blandas med afrikanska rytmer och countrystomp.
Så värst spännande är det inte även om synkoperingarna här och var är lite mer äventyrliga än när Max Weinberg satt bakom trumsetet. Men sammantaget fungerar musiken effektivt som bakgrund till texterna. Och jag misstänker att Bruce Springsteen väldigt medvetet har tänkt just så. För detta är en man med en mission, att störta rövarkapitalismen.
Då är det svårt att inte ryckas med.
Text: Anders Emretsson
Läs även andra bloggares åsikter om Wrecking Ball, Bruce Springsteen, skiv, skivrecension, recension