Titel: DE KORRUPTA
Författare: Robert Kviby
ISBN: 9789186183430
Förlag: Telegram Bokförlag
Från romanens minimalistiska framsida med de 3 gyllene knogjärnen och det rättframma namnet De Korrupta är det inte svårt att gissa sig till vad den handlar om. Romanens tema är, som sig bör, världens ondska vs. den individuella godheten, viljan till sanning kontra ondskans behov av mörkläggning. Vad händer när en idealistisk journalist, som på köpet är gravid, riktar sin ficklampa i mörkret där de dolda makterna agerar? Hinner hon se något innan hon själv slukas? Den som viftar med ett bräckligt ljus, hur starkt hon än håller i handtaget, riskerar att upptäckas först och försvinna. Som ni märker så har vi att göra med en spänningsroman. Den handlar om den sällan beskådade korruptionen i världens politik och samhällsliv. Om ondskan i människans hjärta och så vidare. Men framförallt är det en välgjuten deckare.
Bokens inledande hjältinna är Annie Lindner. På hennes jobb säger man om henne att hon är hård men att hon också tar allting hårt. Hon är en klassisk hjältefigur med en drivkraft, måhända en livsfarlig sådan: som kvinna, som dotter till en mördad kvinna, vill hon få fram i ljuset vad som ligger bakom flertalet mord på prostituerade. Hon misstänker att en svensk överklassklubb vid namn Herrskapet, med de styrande krafterna i svensk politik, i någon mån är inblandad.
Men det är inte en helt vanlig kriminalroman, berättelsens perspektiv är splittrat till flera olika karaktärer. En ny fokaliserad handlingsfigur dyker upp så ofta att det bildar ett mönster varigenom vi ser historien. Det är så vanligt att vi börjar fråga oss, mot slutet av romanen, när får vi följa nästa person? Vems inre skall vi nu beskåda? Trots att vi får direkt inträde i flertalet tvivelaktiga personers själsliv lämnas vi i ovetskap om vem eller vad den riktiga skurken är. Det är mycket skickligt konstruerat och spänningen stiger desto fler spelare blir inblandade. Totalt ser vi historien utifrån 7 människors perspektiv. När sambanden sakta stiger fram är det som man ser ondskans sol resa sig över historien, samhället och individerna som rör sig ovetande på Stockholms gator tills mardrömmen tar vid även för dem. Författaren leker med tanken om ”kaoset som drabbar andra” och hur det griper in i våra egna liv. Den mullrande ångesten i botten av våra själar kommer fram till ytan i några koncentrerade och oväntade scener. Jag kan säga er att det är j-t starkt. Precis som hos den i vignetten citerade Dostojevskijs alster kan De Korrupta vara svårläst för den känsliga typen.
Och på tal om den känsliga typen. Annias man, och fadern till barnet i hennes mage, heter Max och är hennes motsats. Han är en osäker, grubblande, självömkande jazzgitarrist med ett kaotiskt leverne som intensifierats i och med graviditeten och Annies jobbmani. En artistsjäl. Han drömmer i Cole Porters anda om långa improvisationer och nästa ackord – en frihet bortom omvärlden i ett suspenderat nu. Inte konstigt att han super, han tål inte det fula i världen. Hans existens i berättelsen ger författaren chansen att verkligen beröra. Skildringarna av deras förhållande, från den första blomstringstiden tills stänga-dörrar-i-ilska-och-inte-prata-stadiet är riktigt bra om än lite summerande i Hollywoodstil. Det viktigaste Max tillför i historien är dock en blick från traumats centrum. Man märker i de små detaljernas berörande kraft att författaren kan kometnedslagets, domens, mardrömmens verkan på individen. En sån liten grej som ”när han kom in i hallen lät hans puls som en virvel bakom vänster öra” visar tecken på att författaren är erfaren. Lyckligtvis inte bara som människa, utan också som författare.
Vi får inte glömma att vi har att göra med en debuterande författare. Robert Kviby har haft en framgångsrik karriär och jobbar nu som VD för MTG Radio. Han har pysslat med De Korrupta på kvällarna i smyg. Som alla vi ambitiösa poeter med gömda lyriksamlingar i garderobens innersta skrymslen har han till slut lyckats skriva färdigt boken. Men alla nykomlingens brister finns självfallet där.
Ett exempel är de poetiska ordvalen. De kan ibland kännas på gränsen till pekoral: istället för att stärka engagemang och känsla hos läsaren i berättelsens handling stannar man upp och undrar varför detta konstlade urromantiska språk tilläts passera? Men oftast lyckas han faktiskt. Mer om det längre ner.
Vi har en del enligt mig onödiga avsnitt som alltför mycket förslöar intrigens framfart — långa diskussioner som kan tyckas oändliga, jag gäspade och irriterades av den första genusdiskussionen som förekommer i början av berättelsen (historien i sig är tillräckligt genusmedveten) och flertalet gånger nånstans i mitten av boken när handlingen nästan stannade av på grund av babbel, vi har de djuplodande beskrivningar av företagsverksamhet som jag inte kan se som något annat än ett inlägg av realism i en redan tillräckligt realistisk roman. Vi tror dig redan från början, du behöver inte gång på gång bekräfta din auktoritet och kunskap i de här ämnena. Researcharbete, yes, viktigt, men lite ger mycket är en bra tumregel i själva utformandet.
Och som jag tidigare nämnt har vi ett komplicerat nätverk av karaktärer och sidohandlingar. Det är en konst att lyckas väva samman allt. För er som har läst Snabba Cash kommer här ett nytt inslag: vi får även en direkt inblick i den övre klassens själsliv: den cancersjuke åldringen Johan Droth, regent över ett både inrikes och utrikes maktimperium, och hans stackars märklighet till son Buster Droth. Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att det har att göra med familjeintriger och hemligheter.
Självklart, eftersom det är en svensk kriminalroman, har vi den obligatoriska juggen. I Snabba Cash heter han Mrado och i De Korruptas variant är det Vitomar Jozak. Han har lämnat Serbien för att han inte krigar för land, kultur eller folkslag utan bara för pengar. Sverige är ett lämpligare land för det, tycker han. I beskrivningen av hans utseende finner vi ett lyriskt inslag som genomgriper romanen, här genom ett kraftfullt Chandlerskt bildspråk ”hans ögon satt tätt som mynningen på en hagelbössa”. Det sammanfattar hans karaktär samtidigt som det ger romanen en högre nivå av litterärt anspråk.
Det var längesen jag läste en deckare överhuvudtaget. Jag är glad för att De Korrupta, trots mitt jäktande liv som student och musikskribent, lyckades få mig att njuta och, så att säga, ”vända blad”. Det var, trots det tunga ämnet, en avkopplande läsning på nattetid – och den bidrog till, för en grubblare som mig, förvånansvärt mycket tänkande.
Robert Kviby berättar själv om sin roman.
Läs även andra bloggares åsikter om Robert Kviby, bokblogg, bokrecension, böcker, deckare, litteratur