Som ordförande för Socialdemokraterna kommer jag att stå upp för en kulturpolitik som utrustar människor med vingar, som uppmuntrar till eget skapande genom hela livet, som öppnar museer och kulturens arenor, som respekterar den kunskap, det engagemang, det djup och den bredd som landets kulturarbetare står för.
Så skriver Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt i en debattartikel i DN.
Kultur är viktigt: det är genom att höra andras berättelser, genom konst som talar till olika sinnen, genom teater, musik, bilder, foton med mera som vi utvecklar vår fantasi. Ett samhälle med många människor med fantasi kommer också att nå större framgångar inom forskning och innovation.
Förutom att kulturen fördjupar livets mening för den enskilde är kulturen viktig för samhället.
Äntligen en partiledare som sätter fokus på detta.
Sedan är det inte glasklart vad Juholts uttalanden betyder i förlängningen, rent konkret. Han skriver bland annat:
Under lång tid har det ansetts självklart att konsten och kulturen inte kan överleva och vara fri om den hänvisas enbart till marknadens krafter eller ett fåtal mecenaters välvilja. Likformighet, utarmning och kultur som elitprojekt blir resultatet. Kring detta har det också under lång tid funnits ett brett stöd i riksdagen. Nu är fältet upprivet.
När moderatledaren Fredrik Reinfeldt utsåg sin första kulturminister – dåvarande Timbrochefen Cecilia Stegö-Chilò – var det en tydlig stridssignal. Det skulle vara slut på samsynen och det offentliga stödet. Här skulle rensas och marknadsutsättas och bäva månde varje kulturarbetare. När hon fick avgå tonades revanschismen ner men i sak har regeringen valt att genomföra sitt systemskifte också inom kultur- och medieområdet.
En kultur som bara bygger på marknadskrafterna kommer att förlora i skärpa, i utforskning och experimenterande. Kulturarbetarna kan bli fegare, inte våga utmana. Det förlorar konsten och kulturen på. Vi behöver både provocerande konst och kultur som mer underhållande och lättsam.
Att satsa på kultur handlar om så mycket:
att alla har möjlighet både att uppleva kultur och att kunna skapa själva.
att företag inom kulturen har möjlighet att få ekonomi i sitt kulturarbete.
att kulturen är tillgänglig för alla, också människor med sjukdomar och kroppsliga svårigheter.
Det handlar om mycket annat än att bygga ett samhälle på bidrag. Kulturarbetare har redan idag möjlighet till rådgivning för att hitta sätt att få inkomster. Mer sådant. Mer stöd åt kulturarbetare att stå på egna ben.
Kulturrådet är en av de institutioner som förmedlar bidrag åt kulturorganisationer och kulturföretag. Det finns en risk med bidragssystem att de snabbt blir intecknade. De teatrar som fått stöd fortsätter att få stöd, för att kunna överleva. Men nya teatrar och kulturföretag har svårt att få in en fot och få stöd.
Därför är det viktigt att om ett nytt system för stöd åt kulturen ska byggas upp, då är det viktigt att detta sker på ett sätt som inte är konserverande och hindrar nya initiativ att komma fram.
Det här skriver Kulturbloggen för övrigt under på:
Jag vill utveckla det synsätt som innebär att ett levande och starkt kulturliv är en oerhörd tillgång för oss alla; intellektuellt, känslomässigt, demokratiskt. Det döljer inte att kultur kan ge nya jobb och ekonomiskt gynnsamma följdverkningar – men låt oss se det som goda bieffekter. Konsten gör oss heller inte nödvändigtvis till bättre människor eller löser samhällsproblem – men medborgarskapet blir fullödigare och livet rikare.
Röda berget har också reflekterat kring debattartikeln med rubriken: Kulturens uppgift är att göra majoriteten förbannad
Andra som reflekterat kring kulturpolitiken och debattartikeln:
Peter Andersson och Martin Moberg liksom Peter Högberg och Johan Westerhom och Det progressiva USA.
Läs även andra bloggares åsikter om kulturpolitik, Juholt, debattartikel, kulturdebatt
Om en framtida socialdemokratisk kulturpolitik också kan omfatta en djupgående diskussion om samspelet mellan de kreativa processerna å ena sidan och tillgång samt tillgänglighet till kulturupplevelser å den andra, ja då kan det hända saker.
Den borgerliga alliansen har med utgångspunkt från vaga och otydliga formuleringar om ’konstnärlighet’ valt att fokusera sin kulturpolitik på upphovsmännens och kulturutövarnas i och för sig problematiska situation.
Man ignorerar dock det enkla faktum att konstnärligt skapande först blir en samhällsangelägenhet när det i en eller annan form kommer ut ur den ensliga kammaren och möter en publik. Kulturens mötesplatser skapas av arrangörer, gallerister, muséer och andra aktörer vilkas gärning i grunden är förutsättningen för ett levande kulturliv.
Den folkpartistiske kulturministern Jan-Erik Wikström konstaterade för övrigt redan 1981 att stöd till upphovsmän och utövare är meningslöst om kulturpolitiken inte samtidigt prioriterar villkor och förutsättningar för landets lokala arrangörer av kulturmöten. Eller som vänsterpolitikern Per Sundgren uttryckte det: ” Men kulturpolitiken är lika lite till för kulturarbetarna som sjukvården är till för läkarna”.
Ett meningsfullt medborgarperspektiv på kultur måste utgå just från tillgång och tillgänglighet i hela landet.
Allianspolitikens fokus på en odefinierad ’konstnärlighet’ påminner mycket om gamla konservativa föreställningar om existensen av en för medborgarna nödvändig och fostrande ’god’ kultur. I en sådan kultursyn finns knappast plats för ifrågasättande, omtumlande, inspirerande och tankeväckande kultur.
En socialdemokratisk kulturpolitik får inte enbart syfta till att ge kulturen en mer framträdande plats i samhällslivet. Den måste också bygga på en analys av kulturlivens inbördes samspel och funktioner.
Go, Håkan, go!
Gärna kultur men på marknadens villkor.
Kulturarbetare får bli kulturföretagare.
Sluta subventionera det som ingen vill se.
Till Bo: Men att finnas på marknadens villkor kan innebära så mycket. Samhället kan satsa resurser på stöd för kulturentreprenörer, rådgivning och annat. Det finns massor att göra för att stödja små- och medelstora företag så de kan stå på egna ben.