Steven Wilson

Steven Wilson and Band, Göta Källare
Betyg: 5

Steven Wilson är ett välkänt namn inom den progressiva rockscenen, till vardags framför allt känd som sångaren i Porcupine Tree men har även en mängd andra projekt på gång, som Blackfield, No-Man, Bass Communiojn och nyligen  påbörjade Storm Corrosion, med Opeths Mikael Åkerfeldt.

Sist Steven Wilson besökte Stockholm var med Porcupine Tree i en oförglömlig spelining på Arenan, i Oktober 2009, och det är nog många som har sätt fram emot den här dagen.  Nu är han återigen i Sverige, den här gången med sitt soloprojekt som går under hans egna namn.

Bandet bestiger scenen men det lätt genomskinliga skynket som täcker faller inte bort utan den blir istället en filmduk där Lasse Hoiles underbara animationer projekteras under de första tre (och en halv) låtarna, samtidigt som musikerna spelar i bakgrunden. Det bidrar till ett en ganska mystisk och hemlighetsfull atmosfär skapas, i full harmoni med musiken i öppningsnumren ”No Twilight Within The Courts Of The Sun” men framför allt ”Index”.  Om det finns något som definierar Steven Wilsons musik så är det perfektion och detta gäller även i överensstämmelse med det visuella. Allt känns noggrant uttänkt och minsta lilla rörelse på skärmen verkar vara kopplad till minsta lilla ton.

När skynket faller bort och bandet återigen bemötts varmt av publiken. Det blir mycket mer från senaste skivan ,”Grace For Drowning”, och det kan inte bli mycket bättre när plattans tre, kanske bästa låtar,”Sectarian”, ”Postcard” och  ”Remainder The Black Dog” spelas i rad. Musiken är mystisk och vacker och melankolisk och läskig, progressiv på flera plan och den är unik, olikt allt annat som finns där ute.

Efter ett tag levererar Steven Wilson de tråkiga nyheterna att Roadrunner Records just gått i konkurs och blivit uppköpta av Warner Music, men lovar samtidigt att Storm Corrosions efterlängtade debutskiva trots allt kommer att släppas enligt planerna. I mellansnacket laddas det mer och mer inför något stort som kommer att hända under konserten och när han börjar räkna Opethtröjor i publiken  är det kanske fler än jag som, i en bråkdel sekund, lyckas förtränga faktumet att Opeth samtidigt befinner sig på turne i USA vilket omöjliggör ett världsunikt framträdande av ”Drag Ropes”. Istället är det den nya låten ”Luminol” som presenteras, ett ganska långt, men väldigt vackert stycke som känns ovanligt familjärt och uppskattas skarpt av publiken.

Det råder ingen tvekan om att Steven Wilson är en otroligt talangfull musiker som dessutom är begåvad med en underbar röst men resten av bandet får också imponera lite på publiken, inte minst när vi får se en Chapman Stick! Redan under spelningen börjar jag längta efter att få se dessa fantastiska artister igen.

Efter drygt två timmar som känns som ett ögonblick, är hela härligheten över, ytterligare en oförglömlig spelning där Steven Wilson briljerat och triumferat och lämnar efter sig ett minne för liven och mersmak.

 

I den klassiska gasmasken från ”Insurgents”omslaget under otippade extranumret ”Get All You Deserve”

Bandet höll sig bakom skynket i 20 minuter. Kanske var 15 minuter för länge ändå.