Författare: Elin Olausson
Utgivningsdatum: 2026-09-26
Och därmed är Elin Olaussons tredje och sista del i serien Bruket slutläst. Det har varit mycket intressant att följa utvecklingen i denna trilogi. Precis som med de första två delarna har jag varit mer nöjd med vissa delar och mindre nöjd med andra. Nu när trilogin är slutläst går det äntligen att bilda sig en uppfattning om den som helhet, men det är värt att diskutera den tredje delen i Bruket för sig också.
I In i mörkret, tredje och sista delen i trilogin Bruket, är stämningen på bruket alltmer orolig. Erlands planer för den farliga Trollgruvan skrämmer de anställda, och Nora fruktar vad hennes kusin har i kikaren, samtidigt som den mystiske Winter dyker upp på herrgården allt oftare. Hon brottas också med sina känslor för Jeremias, utan att vilja avslöja hur oerfaren hon egentligen är. Wolf och Gillis kommer varandra allt närmare, men ett mörkt familjehemligt avslöjande river upp gammalt förflutet. Och för Vincent blir tillvaron bara mer komplicerad, med Olof som ställer till problem och en fortsatt spänd relation till Antonia, innan något fruktansvärt händer som driver honom och de andra rakt in i det okända. Serien är en romantisk fantasyserie inspirerad av nordisk folktro och mytologi, skriven av Elin Olausson, som tidigare även gett ut Dalens döttrar.
Som jag nämnt i mina tidigare recensioner av trilogin har det gått fram lite långsamt, särskilt när det gäller de fantastiska elementen i handlingen. Däremot har det varit mer relationsfokus, med mer eller mindre hintar till det fantastiska här och där. Den tredje delen i trilogin bryter detta mönster fullständigt och fokuserar mycket mer på den spännande handlingen än på relationsdramat. Trots att den stela relationsutvecklingen stått i förgrunden, och den mytiska handlingen varit i bakgrunden, har skildringarna mestadels varit charmiga. Tyvärr, eftersom det fanns så pass lite annan handling i de andra två böckerna, fick just den biten trappas upp mycket i den här, medan relationsdramat trappats ner. Det fanns tyvärr ingen balans mellan det ena och det andra i någon av böckerna i trilogin. Att handlingen behövde trappas upp är förståeligt, med tanke på hur lite vi egentligen fått av den i de två första böckerna, men det är rätt synd att relationsdramat behövt lida på grund av det. Inte för att det blev helt negligerat, men med tanke på hur långsamt karaktärerna lärt känna varandra och blivit kära i varandra tidigare, känns utvecklingen i den här delen en aning framtvingad.
Däremot var det trots allt mycket intressant hur författaren lyckades binda ihop det personliga med det mytiska. Det är spännande att läsa om nordiska gudar och fantasiväsen skildrade av en nordisk författare. Det är ännu mer spännande att möta dessa mytiska väsen i vår samtid.
Stundom blir Olaussons skildringar en aning osmidiga. Vissa saker som karaktärerna säger eller gör känns fullständigt overkliga, och handlingen lider av en del klumpiga skildringar. Särskilt när Olausson kunde ha tagit tiden att beskriva en utveckling lite långsammare och med mer grace, stressar hon i stället fram vissa delar och låter inte läsaren hänga med. Men det finns även partier där Olausson tillåter sig att andas lite djupare och dröja kvar. Det ger läsaren chansen att stanna kvar i ögonblicket, leva sig in i situationen och känna handlingen lite djupare. Det är just dessa delar som gör handlingen magisk.
Något som gör böckerna ännu mer magiska är Camilla Borings illustrationer. Borings mystiska men söta stil passar bokens handling mycket väl, och förutom illustrationerna inne i boken är även framsidan mycket inbjudande.
Jag har varit mer nöjd med vissa delar och mindre nöjd med andra, men allt som allt har Olaussons Bruket-trilogi varit någorlunda mysig att läsa, särskilt nu under hösten.