Journalister på pressvisning gapskrattade när världen gick under i Melancholia, Ja så var det.
Att Lars von Triers film Melancholia skildrar mänsklighetens undergång, det är ingen hemlighet, det är ingen spoiler att jag berättar det.
Jag var på pressvisning för Melancholia som ska ha Sverigepremiär 27 maj. Recension kommer om några dagar. Det är en film jag vill fundera på ett par dagar, smälta den.
Lars von Trier vill provocera, det är jag i alla fall övertygad om. När filmen visades på den fina filmfestivalen i Cannes avslutade von Trier sin presskonferens med att prata om nazismens fördelar. Det väckte förstås enormt ramaski. Dagen efter blev han utkastad från festivalen.
Jag gissar att han är så speedad att han inte riktigt kunde hålla balansen. Att provocera är att balansera nära ett stup. Ett felsteg och det blir för mycket och för fel. Det behövs modiga människor som vågar utmana, som vågar provocera. Tyvärr är mänskligheten fylld av fantasilösa människor som tar allt bokstavligt, som inte kan se mellan raderna. Fast å andra sidan har ord betydelse. Ord betyder något.
Varför behövde han just skämta om judar och bögar, när det är två grupper som farit illa och avrättades i långa rader av nazister?
I pappers-DN läser jag att Stellan Skarsgård sagt att reaktionerna på Lars von Triers uttalanden är överdrivna. “Alla vet ju att Lars von Trier inte är nazist”, säger Stellan Skarsgård till DN. I en familj eller i en vänkrets kan det vara så, när vi känner varandra, då kan sådana uttalande säkert fungera som provokation och som start för en diskussion. Men i ett så publikt sammanhang som en presskonferens på en av världens förnämsta filmfestivaler är det inte särskilt smart.
Å andra sidan gillar jag människor som inte gör allt korrekt och balanserat. Bakom det balanserade kan döljas både det ena och det andra falska.
Enligt Aftonbladet säger Stellan Skarsgård om bannlysningen av von Trier:
– Det är ovärdigt festivalledningen, det visar en brist på ryggrad som inte är klokt.
Ja det är en lite konstig reaktion från filmfestivalens ledning. Von Trier kan inte heller vinna Guldpalmen. Uppenbarligen fanns det stora chanser för honom att göra det.
Det konstiga eller obegripliga är inte att filmmakaren Lars von Trier säger provocerande saker – om t ex porrfilm, judar och nazism.
Det gör han såklart för att få uppmärksamhet kring sin egen person i allmänhet och sin nya film ”Melancholia” i synnerhet. Gratis och effektiv reklam.
Det konstiga är att vi går på det. Gång på gång.
Jo, Håkan har en poäng. Jag tror att Lars von Trier driver med oss och med medier. Fast han den här gången gick ett steg för långt. Vilket han ju själv erkänt. Nu fick han ett hårdare straff än han räknat med, han blev portad från filmfestivalen och kan inte vinna Guldpalmen för sin film.
Katrine Kielos i Aftonbladet menar att hans beteende och att han så snabbt blir förlåten av medier har att göra med skillnader i manligt och kvinnligt och med stereotypa könsroller:
”Åh herre Gud” mumlar Kirsten Dunst där hon sitter bredvid von Trier på presskonferensen. Uppstylad till tänderna insnörd i en designerklänning, hon är också konstnär men skulle aldrig kunna bete sig som von Trier. Hon gör vad som förväntas av henne. Det gör han också. Det manliga geniets totala brist på hänsyn bekräftar bara hans genialitet i omvärldens ögon. Han slår vilt omkring sig och vad han än gör möts han av applåder och nervösa skratt. Också en definition av helvetet.
Jag har egentligen inte så mycket att säga, jag måste improvisera lite, säger Lars von Trier.
Ja, frågan är vad som hade hänt om en kvinna som var regissör sagt något liknande? Tanken är hissnande.
Hade hon blivit portad från mer än filmfestivalen? Förmodligen. Hon hade nog blivit portad från alla feministiska nätverk och från de flesta arbetsplatser.
Utspelet av Lars von Trier och filmfestivalens lednings reaktioner på det och alla efterföljande mediereaktioner har flera bottnar, det är inte en fråga om svart eller vitt. Alla vet att von Trier inte är nazist. Fast å andra sidan, ska man verkligen säga vad som helst i vilket sammanhang som helst? Å andra sidan igen: världen behöver provoceras och de fisförnäma kretsarna i filmfestivalens ledning och filmjournalistikens elit som var på plats, behöver skakas om. Precis som filmen “Melancholia” har en mängd bottnar och inte kan tolkas på ett enda sätt, är von Triers utspel ett skådespel med många bottnar.
När då journalisterna på den svenska pressvisningen gapskrattade när sluttexterna rullade på “Melancholia” skedde det i kölvattnet på Cannes-skandalen. Så frågan är då: är det gapskratta vi borde göra också åt von Triers provokation – eller borde vi gråta?
Relaterat:
Dagens Nyheter och Expressen och Kulturnyheterna.
Läs även andra bloggares åsikter om film, nazism, provokation, Melancholia, Lars von Trier, Cannes