Opera på bio

Foto: Ken Howard
En dag försenad såg jag John Adams opera ”Nixon in China” en opera som hade premiär 1987 och som numera räknas som ett av de främsta amerikanska operaverken i modern tid. Operan har allaredan spelats mer än ett hundratal gånger i alla fall med James Maddalena i huvudrollen. Denna uppsättning var också en nyinstudering och även om verket främst spelas i USA så har den också uppförts i Europa till exempel på English National Opera (ENO) i London.

Inklusive två pauser är det en historia på nästan fyra timmar dvs det är nästan wagner stuk på tillställningen.

Till det positiva utöver den fantastiska musiken räknar jag de strålande solistprestationer. Begreppet sångarfest kan låta som ett slitet begrepp, men här anser jag att man verkligen kan tals om en veritabel sångarfest rakt igenom. Det börjar som sig bör med huvudrolls-innehavaren och fortsätter sedan bland de övriga rollfigurerna. Och det är svårt att bestämma vem som är bäst de var och en på sitt sätt alldeles utmärkta, men kanske är det Russell Braun som sjöng Chou En-lai som skulle få mitt pris? Det blir i så fall i stark konkurrens med övriga sångare till exempel Janis Kelly, som inte bara sjöng fantastiskt bra utan hennes likhet med den verkliga Pat Nixon var slående. Här går det nästan att tala om en dubbelgångare.

Inte bara sångarna var fantastisk bra utan det gäller naturligtvis i allra högsta grad orkestern i diket i New York och kanske blev det en särskild stor upplevelse därför att orkestern leddes av kompositören själv, John Adams?

Mitt i den helt underbara fantastiska musiken fick vi dessutom njuta av ett fint balettavsnitt. Helt underbart vackert men med ett typisk kinesisk slut. Det var mycket skickliga dansare, men det behöver jag kanske inte särskilt nämna?

Denna kväll presenterades föreställningen av Thomas Hampson och den presentationen hade han all ära av dig. Det var dessutom särskilt roligt att se regissören Peter Sellars i aktion; här var det inte tal om mörk kostym eller liknande utan här gick det klart att se att framför oss en person med huvudet fullt av konstnärliga ambitioner och framförallt en helt egen stil.

Ibland hör jag synpunkter att det inte känns levande att se en föreställning från Metropolitan Opera, det är en uppfattning som jag definitivt inte delar, tvärtom. Jag får absolut en känsla av att jag själv sitter i salongen på ”The Met”, men det kanske beror på att jag har sett några föreställningar därifrån?

Däremot är jag som många andra irriterade på detta ständiga tiggande av medel till operahuset fortsatta produktioner och visst jag förstår det är två olika system, men jag anser ändå att man från Metropolitans ledning borde kunna ta till sig kritiken. Den stora skillnaden är ju att en amerikan kan skänka hur mycket pengar som helst till Metropolitan Opera och sedan dra av den kostnaden i sin årliga skattedeklaration, vilket vi ju inte kan och inte heller borde ha möjlighet att göra.

Det finns ju andra sätt att stödja dess operaverksamhet på. Själv är jag s.k. Guildmember, vilket kostar 100 $ om året. Den enda konkreta återbäringen jag får här är att deras tidning Opera News ingår i medlemskapet. Dock tillkommer en kostnad för distributionen till Sverige.

Det borde vara möjlighet att på ett enkelt sätt införa ett sådant medlemskap för den utländska publiken och till exempel ge möjlighet till rabatt på Folkets Hus/Parkers utsändningar här i Sverige i första hand.

Nästa utsändning från Metropolitan Opera blir den 26 februari och då handlar det om ChristophWillibald Glucks ”Ifigenia på Taurus” med Susan Graham och Placido Domingo i de ledande rollerna.

Kultur-Sörens blogg i HD om föreställningen