Det var under sena september 2013 som kommunikationsbyrån Studio Total meddelade att deras femåriga projekt skulle gå i graven i slutet av året — och att de planerade att gå ut med en riktig smäll: en sista nyårsfest på Djurgården i Stockholm. I mitten av oktober hade mer än tvåtusen personer attendat Facebook-eventet och anmält sitt intresse av att gå på festen. Deras mailkommunikation överhettades tämligen snabbt, och de upprättade ett system för att hålla reda på alla gäster. Vi fick registrera oss och välja färg. Först mellan svart och vitt, därefter andra motsatsfärger. Anledningen var dolt i dunkel, men det var inte svårt att räkna ut att det skulle ha någonting att göra med kläder i slutändan (vilket det skulle visa sig ha också). Men riktigt så enkelt var det inte heller. Sin vana trogen tog byrån chansen att ta all den riktade uppmärksamheten och omdirigera den mot samhället för att öppenhjärtigt kritisera det och i alla fall försöka få till en förändring.
En av fjolårets mest kontroversiella män heter Edward Snowden, en så kallade visselblåsare som tidigare jobbat för CIA och som konsult för NSA — en, innan spänningsromanen Gåtornas palats, topphemlig organisation som ägnar sig åt digital övervakning och underrättelsetjänster — och som i juni förra året läckte tusentals topphemliga dokument till The Guardian för att berätta för omvärlden hur pass långt samma organisation var beredd att gå med kränkningen av civilisationens integritet i jakten på terrorister. Han ansåg nämligen, med all rätt, att vi har rätt att veta på vilket sätt information om oss samlas in och hur den sedan används. Dan Brown, som i Sverige blev känd för sina spänningsromaner Da Vinci-koden och Änglar och demoner, debuterade redan 1998 med nyligen nämnda Gåtornas palats och lät därmed dörrarna till den tidigare så hemliga organisationen luta på glänt för allmänheten att titta in. De båda böckerna, samt den tredje I cirkelns mitt, skapade en hause kring författaren och gjorde att bokförlaget vågade släppa Gåtornas palats även här. Intresset blev minst sagt stort, som vanligt, men knappast lika explosionsartat som de dokument Snowden riskerade sitt jobb på CIA och liv i frihet för. Men ändå skapade de båda en enhetlig ögonöppnare, en som fick folk att på allvar ifrågasätta huruvida vår personliga integritet var hotad i och med vår allt större närvaro på internet och allt större mängd personlig information tilläts spridas mot vår vilja – samtidigt som vi dagligen formligen öser in likartad information i sociala medier såsom Facebook, Twitter och allehanda bloggar. Detta helt utan att ifrågasätta oss själva. Genom att kräva våra namn, personnummer, mailadresser, telefonnummer och till och med skostorlek — detta dessutom helt utan löfte om att inte sprida informationen vidare i reklamsyfte som sig egentligen bör i liknande sammanhang — riktade Studio Total likartad kritik mot oss: vi gav iväg all denna information helt utan vidare, utan faktiskt vetskap om att den stannade hos byrån. Många var konfunderade över varför de ville veta skostorleken, och fokuserade därmed på den lilla detaljen istället för helheten.
Festen, som då skulle vara en skildring av samhället, delades upp i grupperingar (färgerna) och efter ett långt tag ombads vi betala in en nätt summa pengar till byråns konto: early-birds betalade nätta 300 svenska kronor medan senare biljettköpare fick hosta upp en något högre summa (500). Vissa tyckte det var underligt att de inte meddelade denna summa från början, utan smög in den senare när så många redan nästlats in i dess dragningskraft (stor hype via eventsidan på Facebook, där även en tävling i flera omgångar hölls där eventuella besökare fick chansen att skapa den officiella affischen för avskedsfesten och därefter dela dem på sina Facebook-profiler för att få röster, vilket alltså gav festen ännu mera uppmärksamhet). Under själva festkvällen meddelades det av företagets ledning att de helt tappat räkningen på sina besökare och att de därför valt att öppna upp festlokalen för allmänheten – och till råga på allt utan entréavgift. Vilket såklart retade upp många, vilket antagligen fanns med i beräkningarna från byråns sida, precis som beslutet att lotta ut två väskor med pengar: en mindre med ungefär femtio tusen kronor och en något större med, enligt utsago, ”fyra gånger så mycket pengar som i den mindre”. Det vill säga tvåhundra tusen kronor. Och dessa väskor skulle delas ut till blott två besökare på festen. Fyra personer klädda i svart, vitt, rött och rosa drogs fram till disken där högsta ledningen stod och skrek samtidigt som de viftade med väskorna — och på plats bestämde en vinnare för varje väska. Alla dessa pengar, till så få personer. Och återigen påvisade byrån vilken hög grad av samhällskritik deras avskedsfest faktiskt var: under de senaste åtta åren som Alliansen, med ”Nya moderaterna” i spetsen, lett Sverige har de samtidigt förskjutit samhällsklasserna och försämrat vård, skola och många andra områden genom utförsäljningar och privatiseringar där de som redan har haft det bra fick störst fördelar. På samma sätt lät Studio Total sina besökare betala ”skatt” (inträdesavgift), men lät sedan folk som varken betalat för sig eller klätt sig enligt färgkod efter att ha avlagt all den personliga informationen som övriga deltagare gjort komma in och deltaga på samma villkor.
Därmed speglade de också många av de förskjutningar vi kan finna även i vårt egna samhälle. Många lever på de små pengarna, medan de få lever på de större summorna, när det borde vara tvärtom. Under den speciella kvällen som då tillslut anlände skrev besökare på eventets sida och beklagade sig över att festen inte alls var den oväntade storslagna festen som utlovats. Många var besvikna, inklusive undertecknad, på att de höga förväntningarna som skapats inför festen inte verkade levas upp till. Faktum var att det var en ovanligt ordinär nyårsfest som inte bjöd på några överraskningar alls. Heller bjöds det inte på något speciellt vid tolvslaget (även om det fanns några få fyrverkerier fick vi mest titta på andras fyrverkerier från runtom i stan — lyckligtvis hade vi ovanligt bra översikt från kajen) förutom att fler våningsplan och festlokaler gjordes tillgängliga. Men vad vi inte förstod då var att vad byrån antagligen menade med att vi borde ”förvänta oss det oförväntade” var att vi skulle få en fin afton som annars skulle sättas i en större kontext än i rent underhållningssyfte.
Deras politiska inblandning, med skapandet av Kulturpartiet och pengabränningen med Feministiskt initiativ för att uppmärksamma frågan om olika löner mellan män och kvinnor, har varit ständigt närvarande under byråns fem levnadsår. Ett av deras mer internationellt uppmärksammade påhitt, näst efter pengabränningen, var deras nallebjörnsaktion i Vitryssland där Tomas Mazetti och Hannah Lina Frey släppte ned flertalet nallebjörnar över Vitryssland för att visa sitt stöd till oppositionen. Kort därefter satte de upp ett litet hus på exklusiva Strandvägen på Östermalm i Stockholm för att påvisa den bristande bostadspolitiken som råder. Att byrån tagit sig an stora projekt för att tjäna in pengar de sedan kan utföra ”välgörenhet” för har varit ett vinnande recept för Studio Total som har tjänat kapitalismen lika mycket som ifrågasatt det. Och därför lämpligen valde att sätta punkt enligt samma logik.
2008-2013
Vila i frid,
Studio Total
Text: Linou Gertz