Efter nästan två års verksamhet kastade det gamla gänget bakom Nöjespråmen in handduken och ställde till en, näst intill artistkavalkad av sällan skådat slag på Nöjespråmen. Sanna Carlstedt, Rebellrobban, Willie Crafoord, Ulven Ulf Nilsson, Samuel Trygger, Pierre Ström mfl äntrade den lilla scenen på pråmen “Vielle Montagne”.
Billey Shamrock, Pierre Ström och Henrika Littorin som offrat förutom, mängder av tid, egen ekonomi när det behövts, hade en dröm. Nöjespråmen skulle bli den moderna varianten av Vispråmen Storken, Git Magnussons livsverk på 60-talet.
Sista träffen blev årsmötet där det beslutades att Pråmensällskapet läggs i malpåse i avvaktan på att nya krafter – förhoppningsvis Stina Bengs, kontaktperson som försöker där det gamla gänget slutade.
Söndagens final, den 20 träffen var till skillnad från tidigare i år en smärre publiksuccé. Om det varit den tillströmningen hela tiden hade det nog blivit en ny styrelse och garanterat forsatt verksamhet.
Stina Bengs tror dock att det finns möjligheter, hon menar att verksamheten avsmalnade från bred musik till visa. Det senare tror inte Stina kan överleva på egen hand. Det behövs en scen för nya talanger och etablerade inom både opera, vispop, country etc och om man breddar innehållet kanske publiken strömmar till.
En av dem som nappade och ville vara med i försöket att få i gång verksamheten var Sanna Carlstedt som om det blir en ny fortsättning blir artistansvarig.
Nöjespråmen ligger på Kajplats 15 Södermälarstrand. En söndag i månaden har det varit underhållning av såväl nya som etablerade musiker. Stödet för verksamheten har varit starkt från artisterna, flera har ställt upp mot mindre ersättningar och ibland bara reseersättningar. Men många gånger också gratis. Det finns med andra ord ett hjärta i Nöjespråmen som inte bara slår för pengar utan också drömmen om ett blomstrande kulturliv.
Nöjespråmen sökte också anslag av Stockholms Stad i förhoppning om att en scen där det gamla och nya möts skulle finna nåd av kulturpolitikerna. Men utrymmet för ideell kultur är litet inom det politiska Stockholm och därmed avslag. Folkkulturcentrum som stöttar Nöjespråmen fick avslag i årets bidragsansökan och vet inte heller om de kan fortsätta sin verksamhet.
Nöjespråmen har varit ett trevligt inslag i musikstockholm, om än inte så etablerat och känt. En del säger att det är svårt att hitta till båten, andra att marknadsföringen varit för dålig. Men bra ställen brukar kunna spridas mun till mun och kanske är det just svårigheten att hitta som varit ett grundläggande problem. Själv funderade jag om söndagseftermiddagar är den bästa tiden, men där var arrangörerna obevekliga. Det skulle inte vara den sedvanliga krogpubliken där musiken var utfyllnad och inte tvärtom. Till Nöjespråmen skulle man gå för att lyssna på musiken.
Jag har tidigare skrivit att det finns en rad duktiga men mindre kända musiker och vispopsångare i Stockholm, röster som får allt svårare att nå ut till en publik. I en tid då den komersiella musiken har sådan genomslagskraft behövs det oaser med det lite udda och framförallt en plats där man kan starta sin verksamhet. Det är ingen brist på duktiga artister, Anders Carlson tidigare kommunalt anställd trubadur i Kristinehamn, hade åkt till Stockholm för att spela på Nöjespråmen. Samuel Trygger, Fredrik Af Trampe, Dan Ivar Kjellin är namn som ofta förekommit på Nöjespråmen.
För Willie Crafoord var det första gången att möta publiken på Nöjespråmen. Lite trevande i början för att sedan helt vinna den kravfyllda lyssnarna.
Kvällen avslutades med auktion på Nöjespråmens ägodelar och hela vinsten av kvällen gick oavkortat till de artister som ställt upp. Stina Bengts låter meddela att hon är beredd att ta upp kampen för att nöjespråmen skall leva vidare.
Läs även andra bloggares åsikter om Nöjespråmen, visor, musik, kultur