Muskelrock

Muskelrock Efterfest på Tyrolen i Blädingen

8 september, 2019 by Erik Åman Laakso

Mitt i mörka och kyliga september satsar Tyrolen på en hårdrockfestival för en kväll. Det är med en tung uppställning av artister de genomför festivalen. De gick ut stenhårt med en verklig legend, en virtuos på de egendesignade gitarrerna av märket Sky Guitar. Riktigt balla gitarrer men jag återkommer till det. Uli Jon Roth var kvällens huvudakt.

Trots en del strul med tekniken inledningsvis visar bandet varför Uli Jon är en legend. Melodiös hårdrock med fantastisk skicklighet på den åttasträngade gitarren. Drömska och luftiga solon som aldrig blev tråkiga att lyssna på. Känslan av utomjordisk kontakt var påfallande. Att Uli Jon spelar på en gura vid namn Sky Guitar ter sig naturligt i detta kosmiska sound. Drömfångaren som hänger från gitarrhalsen har verkligen gjort sitt jobb i att förmedla något utöver det vanliga till musikskaparen.

Uli Jon Roth har varit en föregångsfigur inom melodiös hårdrock sedan tidigt sjuttiotal. Med framgångar såväl som soloartist, som med det klassiska rockbandet Scorpions från Hannover, har UJR förtjänat sin position som inspiratör för tusentals gitarrister runt om i världen. Bland de som räknar Uli som en stor inspiratör kan nämnas namnkunniga strängbändare som Yngwie Malmsteen, Randy Rhoads, Axel Rudi Pell och Steve Vai. Det är inte fy skam.

Konserten på Tyrolen visar varför han är en sådan stor källa till inspiration. Den förhållandevis stora publiken som samlats inne på dansbanan Rotundan får valuta för inträdet under den här drygt en och en halv timme som bandet spelar. Eftersom det är festival får vi inte den tretimmarskonsert som är utlovad till Malmö ikväll men det gör inte så mycket. Vi får ju fyra band till efter att Uli Jon Roth och hans eminenta band gått av scenen. Måste verkligen lyfta sångaren Niklas Turmann från Hannover i Tyskland. Sjukt bra röst som passade ypperligt till den luftiga och drömska hårdrocken som bandet förmedlade.

De övriga fyra banden som spelade på den här minifestivalen var Hällas, Minami Deutsch, Ambush och Illmara. Hällas var gamla bekanta som vi såg förra året på Muskelrock och i år på Sweden Rock Festival. Jag gillar verkligen det bandet. Härlig progmetal med ett väldigt eget sound som inte liknar mycket annat jag hört. Det här Jönköpingsbandet har framtiden för sig. Japanska Minami Deutsch beskrivs som ett band inspirerat av krautrockband som “Can and Nau”, men med en förkärlek för techno. Den extremt långa inledningen med sköna flummiga basgångar och luftigt svävande toner for ut över den frusna publiken på lilla utescenen Joddelero. Jag tror det hade behövts mer värmande musik så dags i det frostiga vädret. Underställströja eller skoteroverall hade underlättat njutningen, men det var absolut inte bandets fel. De gjorde allt rätt. Black metal-bandet Illmara faller inte riktigt mig på läppen men utifrån reaktionerna fungerade de utmärkt som varmhållare i höstnatten. Lokala bandet Ambush från Växjö samlade ihop publiken inne på rotundan där och gav publiken full valuta för pengarna.

Årets musikevent på Tyrolen är slut och vi kan se fram emot nästa sommar. Jag lovar dig som är intresserad av variationsrik och bred repertoar har mycket gott att se fram emot nästa år. Följ Tyrolen på Facebook och ta del av allt smakfullt de erbjuder.

Just ja, gitarrerna var det. Uli Jon Roth designade i mitten av åttiotalet sina egna gitarrer. Gitarrer som säljs och produceras av hans eget företag Sky Guitars. Verkligen spejsad design med belysning i både kropp och hals. Uli själv spelade mestadels på en åttasträngad gura. Hur han får ihop fingrarna på den övergår mitt förstånd. Den billigaste gitarren på webbsidan ligger på 16000 dollar så det är way över min budget för instrument.

Muskelrock – Lördagsfyrverkeri

3 juni, 2018 by Erik Åman Laakso

En festival är slut alldeles för snabbt. Rätt vad det är har man kommit fram till sista dagen och festivalyran blandas med ett lätt vemod. Som tur är är det aldrig länge till nästa festival. Redan på onsdag är vi ju på plats på Sweden Rock Festival. Men vi ska runda av den här festivalen först. Och som den rundas av. När vi kommer till festivalområdet är det en spelning på gång på området som ligger utanför själva festplatsen. Vi kan ju kalla det för “Front stage” kanske. Något backstageområde verkar inte finnas på Muskelrock. Banden som spelat rör sig bland publiken helt chosefritt. Hur som helst. Vi hör att det är något på gång på den öppna scenen utanför entrén och vi söker oss nyfiket dit. Det vi möts av är häpnadsväckande bra. Danska bandet Demon Head mullrar på med sanslös tyngd och träffsäkerhet. Här är ett band som lyckats ta sina influenser och göra något eget utav det.

Men det är ju festival och vi måste gå vidare för att kunna höra fler band. Notera alltså att detta var den första och enda schemakrocken på tre dagar. I den tropiska hettan i Rotundan spelar Mefisto. Svensk trash metal av mörkaste märke. Det är hårt och skoningslös. Med två vokalister blir det en spännande fördjupning. Men de har ändå svårt att hålla mitt intresse på topp. Det jag nyss hörde utanför var tyngre, mörkare, bättre. Jag vill ut i solen för att höra det demoniska riktigt tydligt.

På tur efter Mefisto är ytterligare ett svenskt band. Helvetets port är riktigt inspirerande. Det kändes som om vi blev medtagna på ett korståg, eller ett väckelsemöte, för äkta hårdrock. Dessutom med texter på svenska. Jag gillar det jag hör och jag hoppas få höra mer av det här bandet. Sångaren brann verkligen för sina texter och tryckte på för att vi skulle fatta vad han ville upplysa oss om.

Helgens absoluta höjdpunkt följde på detta. Hällas spelade för festivalens största publik inne i Rotundan och om det var varmt för en stund sedan blev det finsk bastuvärme under Hällas timme. Här snackar vi musik som jag älskar. Det är mytiskt, mystiskt, folkmusikinspirerat, symfoniskt, svängigt och hårt som stål. Med influenser från Kebnekaise, November, Genesis, Jethro Tull och annan sjuttiotalspsykedelia klär de musiken i ypperligt modern språkdräkt. De har dessutom publiken med sig på ett sätt jag inte sett tidigare under festivalen. Det hoppas, dansas, ropas och publiksurfas så extasen närmar sig. Timmen går alldeles för fort och för första och enda gången önskar jag mig lite mer speltid.

Hällas karismatiske sångare Tommy Alexandersson

För vår del avslutas sedan festivalen med årets headline Thor. De spelar stabil traditionell heavy metal med gemensamma rötter med Judas Priest, Accept, Saxon och liknande band. Frontfiguren som en gång i tiden vann tävlingar i body building har hunnit bli 65 år och hans forna muskler representeras av en bröstsköld modell XXL. Han vevar sin torshammare och sjunger hyggligt. Lite känner jag att jag saknar Captain, America, Iron Man och de andra i Avengers för att det här ska bli riktigt spännande.
Jag vill ju bara in och höra mer av Hällas.

Foto: Maria Laakso Åman

Muskelrock – Fredag

3 juni, 2018 by Erik Åman Laakso

Fredagen bjöd på några verkliga höjdpunkter. Ashbury från Arizona, USA är ett spännande band som aldrig fått det där stora genombrottet som de förtjänat. Med musik som spänner från artrock till akustiska visor via den traditionella hårdrocken, finns underlaget för att de hade kunnat slå brett. Jag hör melodier som inte står Uriah Heep eller Blue Öyster Cult efter. Det är en timmes välljudande och skön rockmusik som bjuds över den soldränkta publiken. Ashbury spelade även på de två spelningarna i kyrkorna i Blädinge och Alvesta. Vi hade ingen möjlighet att vara där men jag tror publiken fick en spännande inblick i festivalfolkets liv.

Inne i Rotundan blev det lite hårdare toner när svenska Night Viper drog igång. Om det var varmt ute så är det nästan outhärdligt hett inne på den gamla dansbanan men publiken är hängiven och lite svett har ingen dött av. Inledningsvis tycker jag sångerskans röst funkar dåligt med den mäktiga hårdrocken men det tar sig efterhand. Det är ett jäkla ös och publiken svänger sina hårmanar i takt med musiken.

Vår fredagskväll avslutas med RAM, även det ett svenskt band. Efter två mycket kvalificerade band blir det något av ett antiklimax när RAM sätter igång. Vi snackar bredbent hårdrock som försöker vara ättlingar i rakt nedstigande led från Judas Priest, Iron Maiden och liknande hårdrockspionjärer, men det blir platt fall. Vartenda hårdrock-pose är kopierad från Bruce Dickinson eller Rob Halford. Näven i luften, foten på medhörningen och de arga blickarna. Men hårdrock och heavy metal måste vara mer än det RAM bjuder på. Det är dags att släppa poserandet som lärts in framför spegeln medan Living after Midnight och The Trooper dånar ut från pojkrumsstereon. Hitta ett eget uttryck. Spela kan ni ju.

Foto: Maria Laakso Åman

Muskelrock – Torsdag

3 juni, 2018 by Erik Åman Laakso

Oliver Dawson Saxon var ett av de mer namnkunniga banden på torsdagen. Med två tidigare originalmedlemmar ur det brittiska powermetalbandet Saxon fick vi en ösig inledning på festivalen.

Inne i Rotundans tropiska hetta spelade sedan det svenska bandet Spiders. Modern svensk hårdrock ligger i framkant på utvecklingen. Den framförs med en självklarhet, en respektfull respektlöshet, och utan att be om ursäkt. Gamla band i all ära men det är här framtiden finns.

Foto: Maria Laakso Åman

Muskelrock – Sveriges skönaste festival

3 juni, 2018 by Erik Åman Laakso

I en gammal folkpark med originalmålningar från 60-talet på både inne och ute, samlas varje år sedan tio år tillbaka ett par tusen hårdrockare för att ha skönt häng på Muskelrock. Folkparken i Tyrolen i Blädinge har det senaste decenniet fått ett uppsving genom att föreningen Tyrolens vänner tagit ett helhetsgrepp i att återuppliva denna klassiska plats. Festivalen Muskelrock har varit navet i återuppbyggnaden av festplatsen. Vecka 22 varje år lockar arrangörerna en stadig publik och en ansenlig mängd rockband från hela världen. Årets festival var inget undantag. Affischnamnet för året, Thor, spelade även på den allra första festivalen för tio år sedan, och publiken älskar den före detta muskelbyggaren Jon Miki Thor från Kanada. Den kärlek och respekt publik och artister visar varandra är genomgående och kännetecknande för den här störtsköna hårdrockfestivalen.

Lördagen hade den klart största publiken men även torsdag och fredag var välbesökta. Jag upplevde att det var något färre besökare de första dagarna trots att campingen var fullsmockad med människor. Kanske valde många att lyssna på avstånd i värmen.

En annan aspekt som gör Muskelrock trevligare och mer lättillgängligt än andra festivaler handlar om speltid. Alla band har exakt en timmes speltid till sitt förfogande. Det gör att även mindre band med endast ett fåtal egna låtar, kan fylla sin tid och om de slutar lite innan timmen gått är det så korta tider till nästa band att det inte stör flytet.

Trots att det är så avslappnad stämning och att allt känns lite lösare i kanterna de stora festivalerna, återspeglas det inte på arrangemanget som är helt igenom professionellt. Allt från mat och dryck till toaletter och städning sköts väldigt bra. I år tycker jag också det var mindre fylla än jag sett tidigare år. Om jag inte minns fel kunde man tidigare ta med sig alkohol in på området, men eftersom Tyrolen nu har utskänkningstillstånd fick medhavd alkohol stanna utanför. Sådant påverkar naturligtvis alkoholintaget och graden av fylla.

Muskelrock har två scener inne på området. En utomhusscen och en inne på den gamla dansbanan Rotundan. Dessutom har de en scen utanför entrén. Där annonserades en del band ut men främst var det en öppen scen där frivilliga fick spela en stund om de ville. Jag såg också skymten av ett cirkustält där det var nattklubb och efterfest till sommarmorgonen grydde. Utöver detta deltog band från festivalen på två musikgudstjänster i Svenska Kyrkan i Blädinge och Alvesta på lördagskvällen respektive söndagsmorgonen.

Den arrangerande föreningen är inte bara Tyrolens vänner.
De tar ansvar för utvecklingen i bygden. Med ett flertal kvalitativa arrangemang har de mycket att erbjuda varje besökare, hitrest eller bofast. Detta är aktiv kulturpolitik på gräsrotsnivå. Vi på Kulturbloggen kommer rapportera från så mycket vi hinner med den här sommaren. Det bli reportage från musikfester, jätteloppisar, trädgårdsdagar och fler musikfester. Och för allt i världen; ta dig dit själv och upplev något unikt.

Muskelrock

Footer

Om oss