Fredagen bjöd på några verkliga höjdpunkter. Ashbury från Arizona, USA är ett spännande band som aldrig fått det där stora genombrottet som de förtjänat. Med musik som spänner från artrock till akustiska visor via den traditionella hårdrocken, finns underlaget för att de hade kunnat slå brett. Jag hör melodier som inte står Uriah Heep eller Blue Öyster Cult efter. Det är en timmes välljudande och skön rockmusik som bjuds över den soldränkta publiken. Ashbury spelade även på de två spelningarna i kyrkorna i Blädinge och Alvesta. Vi hade ingen möjlighet att vara där men jag tror publiken fick en spännande inblick i festivalfolkets liv.
Inne i Rotundan blev det lite hårdare toner när svenska Night Viper drog igång. Om det var varmt ute så är det nästan outhärdligt hett inne på den gamla dansbanan men publiken är hängiven och lite svett har ingen dött av. Inledningsvis tycker jag sångerskans röst funkar dåligt med den mäktiga hårdrocken men det tar sig efterhand. Det är ett jäkla ös och publiken svänger sina hårmanar i takt med musiken.
Vår fredagskväll avslutas med RAM, även det ett svenskt band. Efter två mycket kvalificerade band blir det något av ett antiklimax när RAM sätter igång. Vi snackar bredbent hårdrock som försöker vara ättlingar i rakt nedstigande led från Judas Priest, Iron Maiden och liknande hårdrockspionjärer, men det blir platt fall. Vartenda hårdrock-pose är kopierad från Bruce Dickinson eller Rob Halford. Näven i luften, foten på medhörningen och de arga blickarna. Men hårdrock och heavy metal måste vara mer än det RAM bjuder på. Det är dags att släppa poserandet som lärts in framför spegeln medan Living after Midnight och The Trooper dånar ut från pojkrumsstereon. Hitta ett eget uttryck. Spela kan ni ju.
Foto: Maria Laakso Åman